recensioner

På samma sätt som det blivit en slags svensk jultradition att se på Kalle Anka på julafton har det blivit allt vanligare att gå på bio på juldagen. En hel del filmer premiär i samband med jul. Kulturbloggen har kikat på flera av årets julfilmer och delar med sig av våra tankar kring dem.

Bright star
En av de filmen som har premiär under jul är Bright Star. Det är nog en av de mest romantiska och poetiska filmer som släppts på biografer de senaste åren.
Filmen är regissead av Jane Campion, som också regisserat Pianot.
Den handlar om den brittiska poeten John Keats och hans olyckliga kärleksförhållande. Han var fattig och kunde därför inte gifta sig med sin älskade.
Som Svenska Dagbladet berättar:

Det tidiga 1800-talet är en värld där manligt och kvinnligt är strikt åtskilda. Män läser, skriver och diskuterar de stora livsfrågorna i herrummen. Kvinnorna lagar mat, tar hand om barn och hushåll och ”kurtiserar”. Män sjunger tillsammans med starka röster. Kvinnor får på sin höjd dansa graciöst – om de blir uppbjudna.

Det är som jag redan nämnt en otroligt romantisk film och det är en vacker film med poetiska bildval. Keats poesi var mycket romantisk och för oss i vår tid nästan svår att begripa sig på. Det är så fjärran för oss att två unga människor i 20-årsåldern av traditionen hindras från att flytta ihop.

Regissören har jobbat med långsamma kameraåkningar, vackra bilder som vi får vila i och långsamma dialoger med djup i. En bra lektion i poesi, helt enkelt.

Svenska filmkritiker uppskattar verkligen den här film, SVD som jag refererade till gav betyg 5 och DN gav betyg 4.

SVD berättar om filmen:

Filmens titel syftar på den dikt John Keats skrev till sin älskade Fanny Brawne, där han liknar henne vid en trogen stjärna i skyn. Men även Keats berömda diktrad A thing of beauty is a joy for ever utgör ett sorts grundmotiv i Jane Campions film om den allt för tidigt döde engelske poeten (1795-1821) och den kvinna han älskade. Bright star är framförallt en film om passion, passionen mellan två unga människor, som konvenansen skiljer åt, men också passionen för ordet och för synålen.

Om du gillar poetiska filmer och mycket romantik är Bright Star en film för dig. Men: den är långsam och jag tyckte att den bitvis var på gränsen till seg. I slutet, när alla som bidragit till filmen radas upp, läses en dikt av Keats. Det kändes som om den var klar och sedan kom det mer och sedan mer och sedan ännu mer. På det sättet kan filmen upplevas: den är vacker, men samma sak upprepas och förmedlas om och om igen, fast med andra bilder och andra dialoger.

Oskar Oskar
Det var ett tag sedan Björn Kjellman syntes på biodukarna. Nu är han tillbaka, fast i en för honom ovanlig roll. Han spelar Oskar, en man i äldre medelåldern som är oerhört bitter på tillvaron då hans fru blev ihjälkörd av en politiker som var rattfull ett decennium tidigare. Hon väntade barn då hon blev ihjälkörd, dessutom. Sedan dess har Oskar levt ett liv i ensamhet med en papegoja. Han är bitter och kommer lätt i konflikt med andra och vräker ur sig främlingsfientliga tankar medan han i hemlighet tränar prickskytte. Han tycks förbereda att skjuta ner den det rattfyllo till politiker som dödade hans fru och deras barn i hennes mage.
Jag noterar att såväl DN:s recensent som SVD:s filmkritiker gav filmen godkänt.
Själv tyckte jag det var lite väl mycket som var omöjligt att tro på för att jag skulle ta till mig filmen. Oskars främlingsfientlighet känns inte äkta. När han möter rattfyllo-politikern försöker politikern presentera sig med ett annat namn. Vadå? De två måste ju ha träffats under rättegången då rattfyllot friades. Jag köper inte att en man kör ihjäl en kvinna och sedan inte känner igen hennes man från rättegången.
Det var flera sådana detaljer i filmen som gjorde att jag inte kunde tro på dess berättelse.
Aftonbladet gav betyg 2 och menade att Kjellman var filmens stora behållning.
Björn Kjellman lyfter tunn film

Avatar
Årets största storfilm måste nog Avatar vara. Den hade svensk premiär en vecka före jul, men måste ändå vara en av de mest publikdragande filmerna i jul. Kulturbloggen såg den i 3D, vilket vi berättade om i ett inlägg här.
Jo, vi rekommenderar filmen för alla som vill se ett stort äventyr. Filmen gör sig mycket bra i 3D dessutom, eftersom drygt halva filmen är animerad.
De flesta recensenter i svenska medier gav filmen bra betyg: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Göteborgsposten, Expressen.

Göta Kanal 3 – Kanalkungens hemlighet
Har du den typen av humor att du gillade de tidigare Göta Kanal-filmerna kan det ju vara värt att boka biljetter till den här också.
Den fick väl som väntat dåligt betyg av Svenska Dagbladet.
Det får ju denna typ av film alltid, dåligt mottagande av filmrecensenterna.
Men vill du se lite Janne Loffe Carlsson och Magnus Härenstam under jul är det väl filmen för dig.

Alvin och gänget 2
Den första filmen med de animerade ekorrarna som möter människor i verkligheten har jag bara sett i en dåligt dubbad version. Det ser så dumt ut när det hörs svenska ord som inte alls stämmer med de amerikanska skådespelarnas munrörelser.

A serious man
Bröderna Coen är tillbaka med en film: A serios man.
Som alltid när det gäller dess filmbröder kan ni räkna med en film där inget är glasklart och det är förvecklingar och intriger och mystik, kryddat med bisarr svart humor.
Kulturbloggens Simon Kendall berättade om sina tankar om filmen här.
Dagens Nyheter gav betyg 3 och skriver:

Varför blir matematikprofessorn Larry Gopnik dumpad av sin fru? Varför förväntas han ta hand om begravningskostnaderna när älskaren dör? Vem smutskastar honom på hans arbetsplats? Är det gengångaren som anfadern en kall vinternatt bjöd hem till sin familj som har kommit för att hämnas? Har det något samband med orden ”Hjälp mig” som en judisk tandläkare hittar inristat på insidan av en goypatients tänder. På hebreiska.
You know something is happening, but you don’t know what it is. Do you, mister Gopnik?
Joel och Etan Coen har inspirerats av judiska storheter från Gud till Kafka och Bob Dylan och gjort sin egen Jobs bok, förlagd till en värld de känner sedan barnsben: judiskt medelklassliv i en torftig, mellan­amerikansk förort.

The imaginarium of doctor Parnassus
Den film jag ska se först av alla är i alla fall: The imaginarium of doctor Parnassus.

Christopher Plummer spelar den Parnassus som kuskar runt med en besynnerlig vagn där man kan få gå igenom en spegel och hamna i sin egen fantasivärld.
Han har två medhjälpare: Percy (Verne Troyer som spelade ”Mini Me” i ”Austin Powers”-filmerna och unge Anton (Andrew Garfield). Parnassus dotter Valentina spelas av Lily Cole.

Heath Ledger spelar rollen av en man som det här illustra sällskapet hittar hängd under en av Londons broar. En scen som ska vara inspirerad av den italienske bankiren Roberto Calvis öde 1982. Heath Ledgers rollfigur blir återupplivad och träder in i truppen.

Underbara musikerna Tom Waits är också med i filmen, han spelar Djävulen, som har en pakt med doktor Parnassus. Djävulen har blivit lovad Parnassus doktot Valentina när hon fyller sexton år.
Regissören Terry Gilliam intervjuas i DN.
Recensioner av filmen:
Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

A serios man – trailer

The Imaginarium of Doctor Parnassus – trailer

Göta Kanal 3 – trailer

Läs även andra bloggares åsikter om filmer, recensioner, trailer, jul, Heath Ledger, Tom Waits, Avatar, Terry Gilliam