Oj vad det kommer många bra skivor. Jag har fullt upp med att lyssna på årets skivsläpp.
Moto Boy har släppt sitt album ”Lost in the call”.
Efterlängtat av mig som föll pladask för hans förra album.
Moto Boy har gått vidare på den vackra linjen. Hans röst är helt klart en av de vackraste av svenska sångare inom populärmusik. Han uppträder ofta i kyrkor och det brukar fantastiskt. Jag har sett honom live i en sådan konsert.
Iklädd mörka skinnkläder och målad i ansiktet som en Gothare blir det en extra dimension när rösten är änglalik och med stort falsettregister.
DN:s recensent gav betyg 3 till nya skivan och efterlyste någon sång med mer explosivitet:
Det är mestadels väldigt vackert och stämningsfullt, det är fina melodier och smärta i hjärtat-texter framförda med en verkligen fantastisk sångröst. Men. I längden blir lugnet enahanda. Även om många av låtarna lastas på successivt, med fler ljud och instrument vartefter, så sitter man och hoppas på en explosion.
Jag kan hålla med, men vill också poängtera att skivan växer med lyssningarna. Den är för bra för att slölyssna på och ha i bakgrunden. Det är en skiva att sitta lugnt och kanske ha tänkt levande ljus, dricka te och lyssna och ta in tonerna.
Dessutom kan man ju lyssna på några sånger och sedan blanda in något fartigare och sedan återvända till Moto Boy.
Men det vore spännande med nästa skiva om den blir lite rockigare. Samtidigt som jag inte ska missa om Moto Boy har en konsert i min närhet.
Recension: Svenska Dagbladet.
Peter Morén: ”I spåren av tåren”
Sångaren från Peter, Bjorn and John har släppt sitt första soloalbum på svenska.
Det är ingen högljudd skiva och jag har läst att han skrev sångerna snabbt, under en vecka.
Det tog några lyssningar innan jag började fastna för låtarna och texterna är underfundiga. Smarta texter och med självdistans.
DN:s recensent beskriver det så här: folkhemssvenskt bitvis utmärkt soulpop-album där Morén långa stunder låter som en lo-fi-producerad Orup eller en mer lantlig Mauro Scocco.
Men jag vill ta bort ordet soul och hellre kalla det mjuk indiepop med politiska undertoner.
Fler recensioner av Peter Moréns album: Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad och Aftonbladet.
Shout Out Louds: ”Work”
Det känns tjatigt, men det här är verkligen ett ÄNTLIGEN-album. Shout Out Louds är ett av mina i särklass största favoriter bland indieband.
De är indie när den är som bäst, både när det gäller låtarna och arrangemangen och sångarens röststil.
Fredrik Strage som recenserade för DN gav dock bara betyg och menade att trots att den sparsmakade produktionen ger bandet en ny skärpa blir de mer småputtrande snälla än dramatiska.
Producenten Strage syftar på är den amerikanska producenten Phil Ek, som tidigare jobbat med Fleet Foxes.
Men har man fastnat för soundet av Shout Out Louds är albumet förstås ett måste att lyssna på. Om och om igen. Självklart.
Betyg 4 i Svenska Dagbladet.
Plus två rekommendationer:
Två album som jag bara hunnit lyssna på en gång vardera och därför inte vill recensera, men istället rekommendera.
Båda fick också högt betyg av DN:s recensenter som gav den betyg 4:
Real Estate: ”Real Estate”
Det känns underligt att lyssna på Real Estates bekymmerslösa sommarindie när det är närmare minus tjugo ute. Den får inte riktigt snön att smälta, men det bli ändå liksom mysigt. Real Estate är en kvartett från New Jersey och de låter som ett hopkok på en väldig massa trevlig gammelindie, kombinerat med sextiotalspopens soliga lätthet.
Vit Päls: ”Nu var det i alla fall så”
Vardagsanalyserna nalkas både Ingenting-sångaren Christopher Sander och Bob hund, ofta lika triviala som geniala. Som när ett kärleksförhållande jämförs med hiphopgruppen Wu-Tang Clans oberäkneliga karriär.
Moto Boy – Lost In The Call (album teaser)
Peter Morén ”Esther”
Shout Out Louds – Fall Hard
Läs även andra bloggares åsikter om musik, skivnytt, indie, recensioner, Moto Boy, Peter Morén, Shout out louds, Vit päls, Real Estate