• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Två filmer på filmfestivalen: Skateland och American Grindhouse

23 november, 2010 by Redaktionen

Skateland
En film som inleds med låten Funky town. Det blir nog inte bättre. Och det blir det tyvärr inte. Skateland är en visuellt mysig film, men tyvärr inte så mycket mer än så. Soundtracket är klassiskt poprockigt och skådespelarna ögonsköna.Men det tar liksom bara slut där.
Skateland handlar om Ritchie Wheeler som lever i 80talets Amerika. Han är en rätt typisk 19åring. Han vet inte vad han vill med livet, han vill leva här och nu. Den sista sommaren. Hans föräldrar skiljer sig, tragedi. Och filmen fortsätter.
Jag vet inte om det är jag som haft höga förväntningar, jag tycker titeln låter underbar, eller om jag omedvetet jämnför denna film med den fantastiska film jag såg några timmar tidigare(American Grindcore, läs recensionen) men filmen är. Seg. Den lyfter liksom aldrig. Den börjar och den slutar.
Skateland är gjord av Anthony Burns, en amerikansk journalst och manusförfattare. Det hans första film och jag vet inte om jag vill se hans nästa.
Sorry mate, men filmen får 1½ av 5 möjliga (Tacka funky town)

American Grindhouse
Jag minns när jag hade filmhistoria i gymnasiet. Man fick lära sig om filmens uppkomst och hur de stora bolagen kom till, men aldrig under mina år fick jag höra talas om grindhouse. Det var nog, tyvärr, inte förrens Tarantino/Rodriguez dubbelfilm Grindhouse kom ut som jag började höra talas om denna fantastiska sak.( Grindhousefilmen har dock ingenting med denna American Grindhouse att göra.)
American Grindhouse är Elijah Drenners dokumentärfilm om just grindhouse och uppkomsten av exploationsfilm. Man har samlat ihop flera olika filmvetare, regissörer och viktiga personer från de åren på exploationgenren grodde fram och skapat en riktigt bra undervisningsfilm. Filmen är uppbyggd i olika sektioner där alla subgenrer inom exploationsfilm rabblas upp en efter en med kommentarer och filmsnuttar som hör till. Man går från Edison till Passion of the Christ på 80 glada minuter, helt fantastiskt!
Vad är då exploationsfilm för den som inte känner igen ordet. Lättaste sättet att beskriva det vore att säga film som är tabu och ”omoralisk”. Filmer som innehåller sex, våld och droger, oftast lågbudget. Kända filmer inom den genren skulle kunna vara underbara Easy riders, Psycho eller svenska rape and revengefilmen Thriller(där Quentin Tarantino funnit väldigt mycket inspiration). För att ta några nyare som de flesta har sett.
Så om du intresserad av blaxploitation och alltid undrat vad naziploatation är så är detta absolut en film för dig. Eller om du helt enkelt bara gillar gore, sex och jesus. Se och föstå.
Filmen tilldelas 3 av 5 möjliga

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms filmfestival, film, Skateland, American Grindhouse

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: American Grindhouse, Scen, Skateland, Stockholms filmfestival

Teater Vild har fått exklusivt avtal med Lars Norén och spelar den svarta komedin Demoner

22 november, 2010 by Redaktionen


Den fjärde december har Lars Noréns svarta komedi Demoner nypremiär i Stockholm Teater Vild har tecknat ett exklusivt avtal med Norén och spelar pjäsen i samarbete med Teater Pseudo.

Teater Vild berättar i ett pressutskick:

Efter en långvarig korrespondens har dramatikern och författaren Lars Norén gett oss rättigheterna att spela hans pjäs Demoner under december 2010. Demoner sattes upp och blev tv-dramatisering då den skrevs på 80-talet, spelades av en frigrupp 1999 och under december 2010 är det vår tur att presentera en av Lars Noréns just nu mest eftertraktade pjäser.
PREMIÄR 4 DECEMBER
Spelas även 5, 6, 10, 11, 12, 13, 18, 19 och 20 december,

Teater Vild håller till på Västmannagatan 54, nära Odenplan.

DEMONER/HANDLING
Demoner handlar om två par från skilda världar. På ytan. Frank och Katarina är välbeställda, välekiperade och världsvana. Thomas och Jenna lever ett inrutat
småbarnsföräldraliv. Franks mamma har dött och i morgon ska hon jordfästas. När det visar sig att Franks bror och fru inte kommer och hälsar på, som tänkt, bestämmer sig Frank och Katarina för att istället bjuda upp grannarna.Thomas och Jenna tackar gladeligen ja, för att äntligen få en chans att umgås med andra vuxna. En lustiger dans tar sin början. Eller snarare en tragikomisk. Lars Norén väjer aldrig för det mörka och tunga, men han låter oss alltid få skratta befriande åt det. Stor humor i allt det svarta!
“Det här var pjäsen, som jag såg när jag var sjutton år gammal, som fick mig att falla för teater! Visst hade jag sett pjäser förut med skolan och på tv, men ingen
hade berört mig, som den här gjorde. Intelligent, vass, rolig, tragisk,bisarr och djupt allvarlig på en gång. Att nu, dryga tjugo år senare, själv få möjligheten att
sätta upp den, är både ett sant nöje och en stor utmaning !”
Urban Bergsten, regissör.

Mer om Teater Vild och föreställningen på deras ställe på MySpace.

Läs även andra bloggares åsikter om Lars Norén, Demoner, komedi, scen, Teater Vild

Arkiverad under: Teater Taggad som: Demoner, Komedi, Lars Norén, Scen, Teater Vild

Reflektioner om pjäsen: Mormors svarta ögon (av och med Tanja Lorentzon) ur ett finskt och ickefinskt perspektiv

21 november, 2010 by Redaktionen

.

Den här pjäsen för mig tillbaka till min barndoms somrar där Marsken, flaggan och Karjala hölls högt. Det var givetvis inte ölmärket som det handlar om utan Karjala, Karelen som ockuperades av Sovjet sommaren 1944.

Min egen morfar Antti kom från en liten by i Karelen och var veteran från två krig, något som han aldrig lät familjen glömma. Varje sommar tillbringades under hela min barndom med morfar, mormor och Saima utanför Gnesta, där en liten bit av Finland skapades under sommarmånaderna.

Flera av min mors många släktingar kom och hälsade på och många glada fester med finländska inslag fanns både på gott och ont.

Vi talade för det mesta finska och lyssnade på finska nyhetssändningar så att man blev marinerad av det finländska. Man tog sig även några veckor för att resa över till Finland och hälsade på släktingar både i österbotten och i Helsingfors.

På ett plan är ” Mormors svarta ögon”, av och med Tanja Lorentzon, inte en pjäs för vem som helst på grund av den mycket personliga historia som framförs. Det vilar även en stark nostalgisk känsla över texten som framförs.

Tanja Lorenzons familj, som ursprungen kommer från Finland, lämnade vad som ibland kallats Kekkoslovakien (1956-1982) för att skapa sig ett nytt liv Sverige, med hela familjen med slutligen sex syskon och två vuxna. Familjen Koukonen, senare Svedjeström, var som många andra finländare starkt präglade av kriget och speciellt mormor Mirjam kom att spela en stor roll.

Den finska arbetskraftinvandringen som kom hit under rekordåren, var till stora delar hämtade direkt från grannar och bekanta i Finland. De kom till ett Sverige där en liten bit av det gamla landet byggdes upp.

Tangofinnen, blev både ett skällsord och ett epitet för flertalet av finländarna med sina egna föreningar och sällskapsliv, ett liv som många gånger mer förknippads med kniv, koskenkorva och fullfinnar.

Det första en arbetsfinne fick höra var: ” tänk på ackorden, jobba inte så hårt, svenskarna hänger inte med”. Det var finländarnas vana att arbeta snabbt på arbetsplatsen som inte gillades.

”Mormors svarta ögon” är även en historia om riktig kvinnokraft när Tanjas mor Terttu bryter sig ut ur den många gånger för finska miljö som uppkom, där oftast män inte lärde sig svenska för att man helt enkelt aldrig umgicks med andra än finländare. Något som har skapat problem senare i livet för dem.

Något som inte är självklart för den som inte har levt med flera kulturer; finländare har som många andra folk svårt att bara släppa sin egen kultur och acceptera allt det nya som fanns i det nya landet Sverige.

Hela pjäsen andas av närvaro och ingenkännande i hur det var under 1980-talets Tumba, en förort som har fått sämre rykte än vad den förtjänar.

Jag vill inte kalla pjäsen för en invandrarpjäs utan något som många gånger är allmänmänskligt i ordets rätta bemärkelse.

Pjäsen är något som många andra invandrargrupper, ett ord från den ack så svenska byråkratiskan, kan känna ingen sig i. De greker, turkar, jugoslaver och andra som kom hit till Sverige för att skapa ett nytt liv, ”Mormors svarta ögon” är även en pjäs för er.

Bild: http://www.dramaten.se/PageFiles/41723/MSG_press_4_mini.jpg

Det är egentligen underligt hur påtagligt vatten gör vissa saker. Inte vilket vatten som helst heller, jag talar om Östersjön. Plötsligt så är man i ett annat land, även om bara rör sig några timmar bort från en svensk hamn. Det spelar egentligen ingen roll om man är finländare eller gotlänning, vetskapen om att man inte bara kan sätta sig i en bil och sedan efter en längre färd vara framme vid sitt forna hem påverkar. Istället väntar båtfärd, timmar över öppet vatten som kan vara minst lika vanskligt som Nordsjön.

Inte heller språket blir detsamma som rikssvenskan. Många gånger har man fått höra för att man inte talat som alla andra. Det bestämda, lite vilda och ack så stolta i rösten som hörs varje gång man öppnar munnen, det går inte riktigt att förklara. Naturligtvis blir det ju ännu mera påtagligt när man faktiskt talar ett helt annat språk som inte ens tillhör samma språkgrupp. Ändå har Finland och Sverige en lång, gemensam historia, på ett helt annat sätt än vad Gotland har haft med Sverige.

Jag kände många paralleller mellan Tanjas familjehistoria och den som är min egna, gotländska. De svåra förhållandena med arma umbäranden har nog alla i släkthistorian. Att däremot ta sig över det där öppna vattnet, även om det inte är något större avstånd, inte längre ha släkten nära, känna havets mörka vatten mellan sig och de som står en nära och känna en ensamhet i att inte tala som alla andra i ens nya omgivning, det kan jag mer än väl känna förståelse för. Mummo är mummo även på gotländska.

Nu har jag inte blivit kallad för finne, finnjävel, koskenkorven eller liknande, men ord som guten, gotlandsbaggen, båtflykting, ”utlänningen”, keno och liknande har sagts genom åren. Faktumet att Gotland har ett eget minoritetsspråk, gutamålet, ger ytterligare dimensioner av ett förlorat språk. Både min föräldrageneration och den innan talade betydligt mera av detta språk än vad jag själv har gjort. Känslan av att man borde kunna tala det finns.

Tanja berättar sin familjehistoria via tre generationer kvinnor med ett driv som fångar upp en och tar med en genom ett utanförskap som aktivt försökts fördrivits. Det är otroligt hur snabbt händelser glöms bort när det kommer till historia, samhälle och folkströmningar. Sverige hade en kraftig arbetsbrist i sin efterkrigsindustri medan Finland hade det motsatta förhållandet. De som kom hit hade oftast en enklare bakgrund och höll fast vid det som de kände till. Paralleller till det tidiga industriella Sverige med arbetare finns det många. Hade inte arbetskraften funnits hade Sverige inte varit en stark industrination idag. Tänkvärt skulle jag vilja påstå.

Stoltheten över att vara finne slår emot en, även om Tanja länge under sin uppväxt minst lika passionerat avskytt att hon var just finska. Den stoltheten kan jag känna igen från alla gotlänningar som flyttat till andra sidan Östersjön och som ännu är lokalpatriot för sin älskade ö.

Nu skulle man ju kunna vara krass och säga att det är en pjäs som passar in hos många olika individer med både svensk lantortsbakgrund som nysvenskar med allehanda livsomvälvande händelser i ryggsäcken. För visst är det så. Människor är inte så olika när det kommer till kritan, många upplevelser kan delas över gränserna. Att ha ett starkt band till Östersjön däremot, det tror jag nog är en sådan sak som få andra har med samma närvarande effekt.

Se den, det är en upplevelse som ger en lite av alla de starka känslorna på en och samma gång, på ett kraftfullt berättat och småhumoristiskt framfört sätt.

Av Alexander Sanchez och Jessika Ahlström

Foto: Roger Stenberg

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet, Nummer, Dagens Nyheter, Sveriges Radio.

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, recension, teater, scen

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Recension, Scen, Teater

Möte med kvinnliga regissörer på Stockholms filmfestival: frågan är: varför är de är så få

21 november, 2010 by Rosemari Södergren

På filmskolorna är fördelningen mellan män och kvinnor ungefär fifty/fifty. Stockholms filmfestival arrangerar sedan flera år en juniorfilmfestival, där skolbarn får spela in korta filmer och skicka in till festivalen. Där är också fördelningen ganska jämn mellan pojkar och flickor.
Men när det sedan gäller hur många regissörer och producenter som skapar film är fördelningen mycket mer ojämn. Där är kvinnorna ungefär 18 procent, sade Git Scheynius, festivalchef för Stockholms filmfestival, när hon öppnade seminariet

Deltagare i panelen var fem högintressanta kvinnliga filmregissörer: Debra Granik (Winter’s Bone), Lucy Walker (Waste Land, Countdown to Zero) Lisa Langseth (Till det som är vackert), , Åsa Blanck (Guldbaggevinnaren Vikarien, Kvartersdoktorn), Miao Wang (Beijng Taxi).

Förra året hade Stockholms filmfestival ett seminarium som hette: ”Wanted: Female Directors”. Svaret blev årets seminarium ”Found: Female Directors!”.
Fast det var med viss reservation. 18 procent av alla filmregissör är långt ifrån jämnt fördelat.

Varför är det så? Jag vet inte riktigt om seminariet svarade på den frågan, men däremot kan den nog inspiration till deltagare i publiken, kanske en och annan av alla kvinnor i publiken, fick lite extra kurage och vågar satsa på sin dröm att jobba med film.
Flera av de fem filmregissörerna berättade att de inte hade något naturligt stöd hemifrån, de växte inte om i familjer där det var naturligt att tänka sig film som ett yrke.

Lucy Walker är dokumentärfilmare och har lyckats göra två filmer som har premiär under samma år och båda visar på Stockholms filmfestival: Waste Land, Countdown to Zero). Hon började med att regissera teater och hade inte haft någon tanke på att regissera film.
– Jag regisserade pjäser, men tänkte aldrig att jag skulle kunna leva på att regissera. Jag vet inte om det var för att jag var kvinna som jag inte såg det som ett realistiskt yrkesalternativ eller om det var för att jag växte upp i en familj där kreativa jobb inte sågs som något möjligt val, sade hon.
Hon berättade att första gången hon fick en filmkamera i handen, för att spela in en musikal, fastnade hon direkt för filmmediet och dess möjligheter.

– Jag gillade närbilderna, skojade hon.

Filmens möjlighet att fånga ett magiskt ögonblick, beskrev flera av panelregissörerna som avgörande för varför de fastnade för film.

– I en teaterföreställning kan det ske magiska ögonblick, men det går snabbt förbi och kanske vi bara är tio personer totalt som såg det magiska. Med film kan man spara dessa ögonblick.

Miao Wang som gjort filmen ”Beijng Taxi” växte upp i en familj där alla jobbar inom vetenskap.
– Mina föräldrar såg inte film som något möjligt yrke, berättade hon.

Miao Wang är oerhört produktiv, förutom att hon är filmskapare har hon gjort en konstbok och vunnit designpris. I ”Beijng Taxi” har hon skildrat den kinesiska huvudstaden ur tre taxichaufförers ögon, varav en är en kvinnlig taxichaufför.
– Taxichaufförer är mycket lättpratade och de är fönstren in till Beijing för turister i staden, berättade hon om varför hon valde att skildra staden ur deras synvinklar.

– Jag ville berätta om stadens alla vanliga människor, sett ur vardagslivets ögon.

Lucy Walker och Debra Granik var de enda av de fem som träffats tidigare.
– Vi gick i samma filmskola och Debra var fantastisk och briljant redan då, sade Lucy Walker.

Debra Graniks film ”Winter´s Bone” är en av de mest omtalade filmerna som visas på Stockholms filmfestival i år. Winter’s Bone blev dubbelt prisbelönad när den hade premiär på Sundance filmfestival i år, med festivalens Grand Jury-pris för bästa film och pris för bästa manuskript.

Det märks att Debra Granik älskar att skapa film, hon var dem mest pratsamma i panelen och jag tror att hon ensam skulle kunna prata i timmar. Det var mycket intressant hon hade att säga. Hon menade att hon aldrig sett det som svårt att vara kvinna i filmbranschen, kanske för att hon startade sin karriär i Boston där det finns en starkt organiserad feministisk rörelse.

När de fem filmregissörerna skulle avsluta med att lämna något råd till de kvinnor som vill satsa på film var de överens om en sak:
”Keep on working”

Det finns inga trix och inga genvägar, det gäller att fortsätta och att hålla på. Dessutom: film kostar pengar, så den som vill skapa film måste vara beredd att sitta i många möten med de personer som sitter på pengar.

Att ha ett intresse för människor, att vilja skildra mänskliga förhållanden och fånga konflikter i drama är väl en rätt självklar förutsättning också, som Debra Granik tog upp.

Mer intressant från filmfestivalen:
Dolans kärleksduell charmar alla
Pianoprinsessan som blev filmdrottning
Höjdare på filmfestivalen

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms filmfestival, feminism, film, regissörer, Winter´s Bone, Beijing Taxi

Arkiverad under: Film Taggad som: Beijing Taxi, feminism, regissörer, Scen, Stockholms filmfestival, Winter´s Bone

Vill du skriva om film eller tv i Kulturbloggen?

21 november, 2010 by Redaktionen


Vi som skriver på Kulturbloggen har kul och vi får tillfälle att se många filmer, läsa böcker, gå på konserter, gå på teater …
Men det finns hur mycket som helst att skriva om och ta upp.
För att bli ännu bättre skulle vi vilja hitta några som tycker det är roligt att skriva om film och/eller tv.

Om du vill skriva om film är det en fördel om du bor i Stockholm, Göteborg eller Malmö, eftersom många förhandsvisningar är just i dessa tre städer.
Vi skriver visserligen om en del dvd-filmer också – så det går att skriva om film som släpps på dvd och om tv.

TV är ett stort område som vi skulle önska att vi hann bevaka bättre.

OK: Kulturbloggen går inte runt ekonomiskt: det betyder att alla skriver ideellt här. Ingen får betalt för att skriva.
Vi bloggar här för att vi är så intresserade av kultur.

Om du vill blogga om film och/eller tv men inte känner för att starta och driva en egen blogg: hör av dig till oss. Vi behöver fler film- och tv-bloggare.

Du når oss bäst via epost:
redaktionen (snabela) kulturbloggen (punkt) com

Läs även andra bloggares åsikter om film, tv, filmbloggare, tvbloggare, Kulturbloggen

Arkiverad under: Film Taggad som: Kulturbloggen, Scen, tv, tvbloggare

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 185
  • Sida 186
  • Sida 187
  • Sida 188
  • Sida 189
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in