Kom igen, Caritha! – en existentiell show om livet som det blev
Regi Malin Morgan
Manus Lotta Erikson
Musik Peter Reynolds
Teknik & Ljus Rickard Folke
Kostym Ninni Hasselberg
Ljuddesign Klara Erikson
Teater Barbara
Urpremiär 14 september 2018
Föreställning som recenseras: 28 september 2018
Det är få saker vi människor kan vara helt säkra på här i livet. Jag vill inte vara en ”party pooper” men det är i alla fall säkert att vi blir äldre med tiden och en dag ska vi dö. För ju närmare vi kommer den där livslinjen som kallas livets slut, desto mer aktuellt blir det att lägga i hop pusslet och se om bitarna går ihop och bildar tydliga mönster. Det är inte konstigt att det finns livskriser som gång på gång påminner oss om att, jajamensan snart är det nog dags att sätta näsan i vädret och säga hejdå och goodbye.
Rollkaraktären Caritha sitter i sin lägenhet och gör sin enmansshow. Hon intervjuar sitt inre jag och försöker ställa både smarta frågor och komma med livsbejakande svar. För hur hon än vänder och vrider på sig, så betyder de dryga 50+ att ”nedräkningen har börjat”. Samtidigt slås ju karaktären av att trots att hon är i sin ålder så känns livet ändå som om kompassen är helt borta. För vad hände med alla drömmar om livet och de meningar man trodde att man skulle stöta på?
Föreställningen ger ett trovärdigt försök att bejaka det som en medelålders kvinna kan stå inför. Inledningsvis förbereds publiken dessutom på att frågor kommer att ställas till oss under kvällen. Dessa styrda uttalanden får vi reagera hur vi vill på d.v.s det finns utrymme att tycka högt eller inte alls. Publiken är dock väldigt blygsam (tyvärr) och det kanske kan bero på att skådespelaren är ensam på scen, salongen liten och vi känner oss redan väldigt intima med varandra på gott och ont. Kanske hade publiken kunnat uppmuntras att ta en större del av svaren? Eller så fanns det en poäng i tystnaden som blev efter de obesvarade frågorna? Panik över tystnaden och frånvarande av integration satt mer hos mig än hos skådespelaren på scen ska tilläggas.
Caritha söker fakta i kampen mot klockan och åldrandet. Kunskap kanske kan stoppa den vardagliga tristessen och pressen över att man aldrig blev den där läkaren i Afrika eller den där upptäcktsresande i Brasilien? För en sak är säker om livet, ”det blir sällan som du vill”.
Jingrot lyckas genom sin energi att ge Caritha både det lugn och den panik som rollkaraktären behöver för att verka trovärdig i sin tolkning. Det finns ju bra dagar och mindre bra dagar och ingen människa är enbart det ena i en pågående utvecklingsprocess. Det är också glädjande att nivåer av självkritik och ironi finns hos karaktär och skådespelare som gör att man måste skratta åt sig själv och andra, ”risken är att jag hinner dö innan mitt liv blir spännande”.
När Caritha berättar om sin cancersjuka vän och hur livet verkligen kan utveckla sig, får varje åldersnojig åhörare en stor knäpp på näsan. För i den villervalla vi har som kallas livets vedervärdig så är döden från den betydligt mer hemskt än att faktiskt bli gammal och gråare. Det finns verkligen ett budskap där som skriker att vi ska vara otroligt glada och tacksamma för det liv vi har fått och kan få lov att leva. Det är en gåva och en nåd.
På väggen på scen finns två vita linjer ritade/tejpade. Dit går Caritha vid flera tillfällen. Det ser ut som om hon väntar vid en skiljeväg och att hon aldrig kommer förbi dem. Det ger känslan av att vi kanske inte måste komma vidare fullt så fort som vi förväntar oss. Livets mening går inte att stressa fram och om vi gör det glömmer vi att faktiskt njuta just nu. Caritha verkar trots sina beskymer ganska nöjd med att inte veta allt och ändå trampa på. Livet går inte att fly oavsett innehåll och faktum kvarstår , ”det finns ingen ålder jag vill ha tillbaka”
På scen Carina Jingrot
Jag älskar denna föreställning och mest av allt har jag fallit för den oemotståndliga Sancho Panza, framförd helt enastående av Marcus Jupither.
Lucas Hnath har skrivit ett uppföljande drama som utspelar sig femton år efter att Nora lämnade familjen. Hon träder in igenom samma dörr som hon gick ut ur och möter ett förändrat hushåll. Väggarna är kalare och familjen har levt vidare utan hennes närvaro. Hon har inte hört av sig en enda gång under de femton åren och hennes dotter Emmy känner hon inte ens igen.
Det är fyra rutinerade, erfarna skådespelare på scen och allra allra mest njöt jag av Marie Göranzon, som barnflickan Anne Marie, och Matilda Ragnerstam som dottern Emmy. Marie Göranzon äger scenen med naturliga pondus och sin utstrålning, hon behöver inte säga något ändå har hon hela vår uppmärksamhet. Matilda Ragnerstam är trots sin unga ålder (hon är född 1987) rutinerad skådespelare. Som dotter till skådespelarna Göran Ragnerstam och Carina Boberg fick hon tidigt roller, som 2002 i Överallt och ingenstans och 2003 i Håkan Bråkan (Julkalendern 2003). Hon har också bland annat varit med i Maria Wern – Drömmar ur snö och i tv-serien Jordskott. I Ett dockhem 2 är hon naturlig och står där på scen, chosefri och stark, spännande.
