Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Irishman – rafflande, intressant, spännande och storslagen

by

The Irishman
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 november 2019 och Netflixpremiär 27 november 2019
Regi Martin Scorsese

Martin Scorsese är 77 år, Robert De Niro 76 år, Al Pacino 79 år och Joe Pesci 76 år. Det känns som att denna film är en slags ”sista filmen med gänget”, en hyllning till dessa legendarer inom filmbranschen. Och det är en storslagen hyllning och som hand i handsken utspelas den passande nog bland maffian i USA, i efterkrigstidens USA.
Robert de Niro liksom de andra två stora stjärnorna, Joe Pesci och Al Pacino, får visa upp en stor del av sitt register och spelar både unga, medelålders och åldrande och Martin Scorsese får visa upp sin skicklighet som regissör.

På ett sätt är filmen en odyssé genom människans, och i synnerhet vissa mäns, liv. När djävulen blir gammal blir han religiös, sägs det. Robert De Niro spelar huvudkaraktären, Frank Sheeran, ur vars ögon historien berättas. Han är en krigsveteran från andra världskriget som arbetar som lastbilschaufför när han av en slump lär känna en av den amerikanska maffians ledare, Russell Bufalino (spelas av Joe Pesci). Eftersom Frank så lätt kunde lyda order under kriget och avrätta fångar blir han rekryterad som torped för maffian. Det är träffsäkert, rent filosofiskt. Vad är det människor, och oftast män, uppmuntras för inom det militära? Att kunna lyda order blint och att kunna döda utan att tveka.

En intressant del i skildringen är hur Frank Sheeran mest verkar tycka att det är alla andras beslut och fel. Han bara gör som han blir tillsagd och han vet att om han skulle tveka skulle både han och hans familj vara utsatta. Den som väl tagit maffian i båten, den får sitta kvar och ro. Han tycks inte anse att han själv har någon skuld i sammanhanget.

Mycket intressant är också berättelsen om fackföreningsmannen Jimmy Hoffa (som spelas av Al Pacino). Jimmy Hoffa var en stridbar fackföreningsledare i USA under efterkrigstiden. Hoffa kunde elda upp publiken och få dem att hylla honom som en stjärna – det finns onekligen paralleller med andra rörelser där en stor massa blint hyllar någon och blir hjärntvättade. Filmen pekar också på att Jimmy Hoffa liksom andra ledande fackföreningsmän kunde ge ekonomiskt stöd till företag som maffian låg bakom. Fackföreningsrörelser fungerade som en stor pengatvätt för svarta pengar.

Verklighetens Jimmy Hoffa försvann spårlöst. I filmen får vi förslag på vad som hände. Filmens förslag till vad som hände är en fullt möjlig förklaring. Filmen anspelar också på möjligheten att maffian låg bakom mordet på president Kennedy och därmed också i förlängningen mordet på Robert Kennedy.

Det finns många intressanta aspekter i filmen. En aspekt är skildringen av människors åldrande. Vi får se Robert De Niros karaktär som ung, som medelålders och som mycket gammal. Det är snyggt genomfört även om jag tycker att scenerna där han ska föreställa ung inte riktigt framställer honom som särskilt ung.

Mest av allt känns ändå filmen som en slags hyllning till dessa legendarer inom film och det är en stor upplevelse att få se dem nu, som äldre skådespelare. Robert De Niro har ju synts i en del filmer men Al Pacino och Joe Pesci tycker jag det varit rätt lite av under senare år.

Filmen är drygt tre och en halv timme, men den har inte en död sekund. Den är rafflande, intressant, spännande och storslagen.

Operarecension: Trollflöjten – en härlig föreställning

by

Trollflöjten
MUSIK Wolfgang Amadeus Mozart
TEXT
Emanuel Schikaneder
REGI Ole Anders Tandberg
SCENOGRAFI Ole Anders Tandberg
KOREOGRAFI Anna Koch
KOSTYM & MASK Maria Geber
LJUS Ellen Ruge
DRAMATURG Katarina Aronsson
SPRÅK Föreställningen ges på svenska med svensk textning på textmaskin
Spelas från 18 oktober till 04 december 2019

Nu är det sista chansen att gå på Trollflöjten i Ole Anders Tandbergs något skruvade regi på Operan i Stockholm – en favorit i repris på den uppsättning som framfördes på Operan 2012.
Öppningsscenen är en skolsal från 60-talet med bänkar och vita takglober i snörräta led inspirerad av Peter Tillbergs tavla ”Är du lönsam lille vän?”. Instängd där inne sitter Pamina i formen av en trulig skolflicka i vita kalasbyxor. Pappa Sarastro är scoutledare från förra seklets första årtionden, Monostatos är en 1600-talspräst med pipkrage, Pamino är en tafatt prins i illasittande dressmankostym och Papageno är något slags 90-talsanarkist. Hur de hänger ihop tidsmässigt är oklart – åtminstone för mig.

Scenografin är vacker, fyndig och innehåller många små aha-moments, där plötsligt blommor eller små luftballonger regnar ned från skyn och där luckorna i scengolvet används på de mest oväntade sätt. Scenen blir så småningom ett nordiskt fjällandskap där följaktligen björnar och inte lejon utgör de farliga djuren. Första akten är härligt betagande – prima verklighetsflykt till Mozarts ljuvliga musik.

Andra akten levererar inte riktigt på samma nivå, åtminstone inte under gårdagens föreställning. Jag får intrycket av att orkestern börjar spela lite på rutin och de kommer lite i osynk med sångarna ett par gånger. Sceneriet är också mer statiskt än i första akten, och de prövningar som Tamino får utstå och som skulle kunna ge föreställningen lite djup och allvar tycker jag slarvas bort lite. Bidrar till känslan gör nog också att Sarastros stämma inte riktigt har den djupa klang som krävs för att göra sina mäktiga och allvarsamma arior rättvisa. Det hela är ju visserligen en saga, men just därför borde man kunna ta ut kontrasterna ordentligt.

Men herre jösses, detta är petitesser. Det är en härlig föreställning med överlag mycket fina sångare och musik som sätter sig i hjärtat och huvudet. Folkligare än Folkoperan. Gå och se. Sista chansen är onsdag den 4 december.

Filmrecension: 21 Bridges – spännande, fartfylld och bra, trots mycket skjutande

by

21 Bridges
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 november 2019
Regi Brian Kirk

21 Bridges är en spännande, fartfylld action – och egentligen borde jag inte gillat den alls. Den har en hel del skjutande i sig och det är något jag ofta tycker är långtråkigt. Jag föredrar aktion och spänning som byggs upp psykiskt och med små medel. Men jag föll för denna fartfyllda action ändå. Ett skäl är förstås Chadwick Boseman, som spelar huvudrollen, den skjutglade polismannen Andre Davis. Chadwick Boseman blev ett namn för den stora biopubliken när han tog på sig rollen som Black Panther i Marvel-filmerna och han visar nu att han är en actionhjälte som håller. Andra duktiga skådespelare som ger filmen dess höga betyg är Sienna Miller och J.K. Simmons (Whiplash) som spelar två av Davis poliskollegor.

Filmen har dessutom en hel del av den amerikanska moralen i sig som jag har svårt att köpa. Vi får i början av filmen se den trettonårige pojken vara med på sin pappas begravning. Pappan som var polisman dog i tjänsten och självklart går Andre Davis i pappans fotspår och blir polis. Vi får i filmens början se en fruktansvärd predikan om hämnd som en präst håller. Jag har aldrig en predikan som liknar den i svenska sammanhang. Denna så vanliga filosofi om hämnd är så utpräglad amerikansk. Men … Ja trots detta rycktes jag med i filmen. Det var inte en död sekund. Spännande trots att en hel del ändå var förutsägbart.

Andre Davis har ett problem i tjänsten, han har skjutit ihjäl fler brottslingar än någon annan polis och utreds av internutredningen. När åtta polismän blir ihjälskjutna vid ett råd som går fel på alla sätt och vis får Andre Davis uppdraget att leda utredningen och hans kollegor som annars är skeptiska till honom knyter stora förhoppningar att han ska se till att de två rånarna som skjutit ihjäl poliserna ska bli ihjälskjutna under jakten på dem.

Men något är inte som det borde. Andre Davis inser att något inte stämmer. De två misstänkta mördarna är småskurkar och borde inte ens varit på den platsen. Hur kunde dessa två småskurkar hamna i den situationen, på den platsen? De var utskickade för att stjäla 30 kg kokain och hittar 300 kg. Vem har lurat dem och varför?

Filmen är, förstås, snyggt fotad. Till stor del utspelas den på Manhattan, ön i New York. Andre Davis inser att de två misstänkta befinner sig på Manhattan och han ger order om att hela ön ska stängas av. Alla dess broar stängs, tunnelbanan stängs, vägarna stängs och Manhattan fylls av polisen som letar mördarna. Det är snyggt filmat, snyggt ihopklippt.

Regissören Brian Kirk har tidigare gjort avsnitt till en rad kända tv-serier, bland dem Game of Thrones, Dexter och The Tudors. Bakom 21 Bridges ligger Joe och Anthony Russo som producerade Avengers: Infinity War.

I sin genre är 21 Bridges bra. En hårdkokt, rafflande actionfilm med duktiga skådespelare. Den tillhör väl inte filmerna som dyker djupt ner i våra existentiella frågor men det ger ändå upphov till saker att fundera kring. En korrumperad polis serverar två argument till varför någon polis skulle syssla med knarkhandel: 1. Droger kommer alltid att finnas och om inte de gör det så gör någon annan. 2. Poliserna som jobbar på Manhattan har så dåliga löner att de inte har råd att bo på Manhattan. Och eftersom de har så dåliga löner blir de alkoholister och har hög skilsmässostatistik.

Argumentet att droger alltid har funnits är inte hållbart, egentligen. Det är uppenbart att det finns högt uppsatta personer med mycket makt och inflytande som inte vill ha slut på droghandeln. Med tanke på all militär teknik och drönare som finns idag kan vi vara säkra på att USA och en del andra stormakten mycket väl skulle kunna få slut på världens droghandel, om de verkligen ville. Argument 2: om en yrkesgrupp har dåliga löner beror det på ett samhällssystem som göder fastighetsägare och ger dem möjlighet att suga ut hyresgäster – och dåliga löner kan höjas med andra metoder än att delta i narkotikaförsäljning.

Det finns en del viktiga saker att fundera kring som filmen tar upp, även om den är en underhållnings-action.

Filmrecension: Knives Out – helt fantastiskt mästerverk till puzzeldeckare, smart, snyggt och engagerande

by

Knives Out
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 november 2019
Regi Rian Johnson
I rollerna Chris Evans, Ana de Armas, Daniel Craig, Michael Shannon, Jamie Lee Curtis, Toni Collette, LaKeith Stanfield, Katherine Langford och Jaeden Martell

Låt dig inte luras av det lättsamma tilltalet i filmen, att den till ytan verkar vara en lättsam, underhållande, myspysig puzzeldeckare med en lång rad berömda skådespelare i rollerna som Jamie Lee Curtis, Daniel Craig, Don Johnson, Michael Shannon och Christopher Plummer. Knives Out är mycket mer än så. Filmen är utan tvekan något av det bästa som skapats på länge i sin genre men den har också ett samhällsmedvetet innehåll, men istället för att pracka det på oss finns det där och bubblar. Det finns i dialogerna och i fotots disposition. Framför allt har den något att säga om klassamhället och rasism, utan att den skriker ut det.

Det här är en sådan där film där jag sitter i biosalongen och glömmer att jag är i en salong. Jag är i filmen. Och jag vill inte att filmen ska ta slut. Jag vill vara kvar där med karaktärerna.

Till ytan är det en mordhistoria där vi ganska tidigt tror oss veta vem som gjort vad. Men det finns alltid mer under ytan och räkna med överraskningar.

Som i alla bra deckare har karaktärerna något att säga om mänskligt agerande. Här är det en stenrik deckarförfattare som har dött under mystiska förhållanden. Har han begått självmord eller är det mord? Daniel Craig spelar den egensinniga detektiven Benoit Blanc som engagerats på mystiskt sätt för att bistå den lokala polisen. Craig är helt underbar i en rolig drift med Agatha Christies deckarhjälte Poirot. När en berömde kriminalförfattare, Harlan Thrombey (spelas av Christopher Plummer) hittas död i sitt lantliga gods natten efter att han firat sin 85-årsdag är alla i hans familj misstänkta. Alla har något att vinna på hans död. Blanc får slingra sig igenom alla lögner och villospår. Det är fascinerande hur regissören ganska snart får oss att hoppas att den som verkar skyldig ska klara sig. Det är skickligt berättat. Ett helt fantastiskt mästerverk till puzzeldeckare. Smart, snyggt och engagerande.

Filmrecension: Mareld

by

Mareld
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 november 2019
Regi Ove Valeskog

Fem skådespelare i skärgården för att spela in en film. En film med oklart manus som styrs av regissören och av de omständigheter som dyker upp. Samtidigt dokumenteras deras interna relationer, deras ageranden och de känslor som dyker upp. Ingen vet vad som skall hända och hur deras roller skall utvecklas.

Filmen börjar som en vacker idyll med förväntansfulle skådespelare, snaps i glasen och flirtig atmosfär. Men den idylliska ytan och de förförande blickarna djupnar och stämningen förändras. Skådespelarna är så bra och filmen är vackert gjord. Verkligheten kommer in och filmen blir en blandning av fantasi och verklighet. Det hela spetsat med gamla sägen från skärgården om ond bråd död. Mänskliga relationer blandas med övernaturliga fenomen och verkliga eller fiktiva mördare i en typisk skärgårdsmiljö.

Filmens grepp att spela in en film och samtidigt göra en film om inspelningen är inte ovanligt . Naturligtvis så påverkas båda av historien. Här greppar man mycket utan att ge en förklaring. Resultatet blir lite av ett kaos , ett experiment. Vem vänder sig filmen till? Är det en kriminalhistoria, ett relationsdrama eller en film om övernaturliga väsen?

Med så många bottnar i filmen så saknar man en viss struktur. Man önskar att filmen hade förankrats i botten för att sedan sväva ut . För det är bra och det är spännande och det är intressant med nya grepp.

Filmen är som diset i skärgården en höstmorgon, osynligt och synligt. Det finns där men ändå inte. Det är spännande och mystiskt men väldigt svårt att fånga. Som marelden som lyser vid hot.