Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Wendy McNeill: For the wolf, a good meal, betyg 5

by

Artist: Wendy McNeill
Titel: For the wolf, a good meal
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 2011.05.25

Den kanadensiska sångerskan och artisten Wendy McNeill har gjort ett album som nog kan betecknas som en egen konstform i sig. Inte bara musiken utan designen på albumet är läckert.
Hennes texter blir till en berättelse som handlar om livet och de fragment som varje låt delar med sig. I fragmenten kan man skönja livet som helhet. Skivan skiljer sig från vad som kan betecknas som mainstream popmusik. Hon målar finstämd med röstens musikaliska pensel.
Musiken känns levande och rösten talar till hjärtat. Rentav känner jag den kanadensiska vildmarkens viskningar och stilla vindsus. Vargsångens kärleksljud kommer jag att tänka på. Kraftfull och suggestiv .Hennes röst har tystnadens styrka och intensitet.
Rentav känns låtarna meditativ till sin karaktär. Härligt med nya grepp som visar på ett annorlunda sätt att skapa musik. Jag hoppas på en fortsättning på det inslagna spåret. Kulturrådet har givit ekonomiskt bidrag.
Release Mosebacke Etablissemang 25.05.2011

Medverkande:
Andreas Nordell (kontrabas)
Erik Nilsson (Trummor, perkussion)
Christoffer Lundquist ( Tramporgel, orgel, elorgel, marimba, elgitarr, mm)
Hans Ernst

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivrecension: Tantrum to Blind: Walk Out

by


Artist: Tantrum to Blind
Titel: Walt Out
Betyg: 3
Releasedatum: 17 maj 2011

Tantrum To Blind är ett ungt, nytt pop-punk-rockband från Stockholm där alla medlemmar är födda under 1990-talet. När deras debutalbum hade releasefest på Södra teatern var det smockfullt i lokalen och massor i publiken var medelålders och äldre, det var föräldrar och far- och morföräldrar som var där.

Det är inget fel att vara ung och det är inget fel att som ung ha med sina föräldrar på spelningar. Fast det kanske inte är så rebelliskt.

I marknadsföringen har skivbolaget satsat stort på bandet och liknat dem med band som Paramore, Green Day och Linkin Park. Det är synd. För det är att höja förväntningarna för mycket.

Albumet sågas rejält i Barometern, just med tanke på hur bandet marknadsförts:

Hon backas av något som ska vara hårt och punkigt, men som följer den lika Disney-amerikanska mallen för ett städat ”hårt” sound. Melodierna svänger, men är i stora mått inte starkare än vilken Idol-platta som helst.
Man drar öronen åt sig ännu mer när skivbolaget listar parallella band enligt mallen ”har jämförts med storheter som Paramore, Green Day och Linkin Park”. Av vem då? Under påverkan av hur mycket alkohol?

Jag talade med en av deras marknadsförare på releasefesten och fick då reda på att bandets medlemmar träffats när de hamnade på samma musikgymnasium. Där började de spela tillsammans. Och det är också lite så bandet låter: som en bra skolprodukt. Det är inget negativt. I Sverige finns massor av musikinriktade program på gymnasierna och det bäddar för fortsatta svenska musikexporter.

Jag tycker Tantrum to Blind har skapat ett debutalbum som är godkänt. Absolut. Med pigga poprockiga låtar, men inte särskilt mycket punk och rebellanda i sig. Bandet har potential och kan utvecklas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hammerfall: Infected – imponerande

by

Artist: Hammerfall
Titel: Infected
Betyg: 4
Releasedatum: 17 maj 2011

Hammerfall har nått en hög kändisfaktor, både för att de hittat en stor supporterskara med sin power metal med maskoten Hector och för lyckad medverkan i tv:s Körslaget. Men nu, men åttonde albumet har de slängt ut Hector från skivomslaget och absolut gått ett stig vidare ut på mer vild och ruffig mark. De har i nya albumet ”Infected” också bytt producent till Mötley Crüe-vännen James Michael. Det är givetvis en medveten satsning för att förnya sitt sound.

Jag tycker de lyckats bra. Redan första spåret ”Patient Zero” är hårdrock i fotspåren på Iron Maiden.
Som alla bra hårdrockalbum finns också en bra hårdrocksballad, spåret ”Send me a Sign”, mjuk delvis men också med ös – som i alla klassiska hårdrocksballader.

Det är en styrka av ett band att inte fastna i ett spår, att våga gå vidare och utmana lyssnarna.

Flera hårdrocksband har på senare år deltagit i såväl Melodifestivalen som Körslaget. Hammerfall har ännu inte varit med i Melodifestivalen – och jag hoppas att om de någonsin gör det, då hoppas jag att de inte säljer ut sin hårdrockssjäl. En del band som varit med där har ju tyvärr blivit mer lättviktiga i musiken därefter. Hammerfall har med sitt åttonde album, ”Infected”, snarare förstärkt sitt varumärke som hårdrocksband.

Här finns bilder och recension från deras releasespelning på Debaser i Stockholm.

Betyg 3 i Göteborgsposten.
Betyg 3 i Helsingborgs Dagblad.
Dagens Nyheter snålade med betyg 2.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Filmrecension: Limbo

by


Limbo
Betyg: 3
Biopremiär: 20 maj 2011

Limbo är en film som för mig var svår att betygsätta. Den handlar om en norsk kvinna, Sonia, som tillsammans med sina två barn i skolåldern, den yngste ska precis börja i skola, reser till Trinidad för att bo med sin man som arbetar där. Maken har varit där ett halvår ensam först och nu återförenas de. Handlingen utspelar sig under 1970-talet men skulle kunna gälla också idag, med undantag av att det inte förekommer några bärbara datorer eller smartphones och att barnen inte spelar tv- eller dataspel.

Sonia, spelad av Line Verndal. Det är en film om kulturkrockar, så klart, på flera plan. Sonia kommer från ett Norge med jämställdhet och hon säger till sin personal i Trinidad ”Call med Sonia”, vilket inte uppskattas. Personalen vill inte vara på jämlik plan med sin arbetsgivare.

Hon förväntas leva ett liv där hon minglar med andra utlandssvenskars fruar: hänga vid poolen och i baren medan barnen går i privatskolor och personal sköter allt i hemmet.

Line Verndal spelar bra, men det som bär filmen är Lena Endre som spelar Charlotte, en medelålders lyxhustru som levt detta liv med ständiga femårskontrakt – och inte fått några barn. Lena Endres Charlotte är cynisk och bitter, men också längtande efter något annat liv. För Sonia är hon bilden av vad Sonia inte vill bli.

Lena Endres Charlotte är tragisk men också något många kan känna igen sig i. Att vara i övre medelåldern och känna sig fångad i ett liv man inte vill ha.

Det är en film som är snyggt regisserad, välspelad. Det är regidebut för regissören Maria Sødahl, som snyggt skildrar klyftor mellan lokalbefolkningen och utlandssvenskarna utan att överdriva. Filmen är stark och sätter sig i magen, det går inte att se den opåverkad. Fast varför gör jag då inte som Svenska Dagbladet, ger den betyg 5? Jo, för att de riktigt stora mästerverken talar till människor i alla åldrar, eller åtminstone alla från 16 år och uppåt. För mig känns Limbo som en klockren film för alla som hunnit skaffa familj och varit i sin karriär något decennium, men att den inte ger en ung tjugoåring så mycket.

Relaterat:
Aftonbladet, Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: The Baseballs – Stars ´n´ Stripes

by

Artist: The Baseballs
Album: Strings ´n´ Stripes
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-05-18

Liksom The Baseballs debutalbum Strike!, innehåller även Strings ´n´ Stripes många välkända och dansvänliga covers. Självklart på Baseballs egna vis, 50-talsstuk såklart.
Skivan innehåller bland annat covers på 50 Cent’s låt Candy Shop, Martin Solveig feat. Dragonette’s Hello, Ke$ha’s låt Tik Tok och Lady Gaga’s succelåt Paparazzi. Allihop är låtar som jag tror att de flesta har stött på någon gång. Antingen genom frivilligt lyssnande i Spotify, eller eventuellt under tvång då de har spelats sönder på radio eller på nattklubben. Men nu är de tillbaka i Baseballs egna 50tals tappning, redo för en ny omgång. Sammanlagt är det tretton stycken svängiga dängor (+ intro).Texten är densamma som på originalen, men att den instrumentala delen är Baseballs egen går inte att ta miste på.

Förutom sommarkänslorna som infinner sig redan efter första låten, så sprätter det i hela kroppen. Framför allt i benen, och jag som inte ens gillar att dansa. Fötterna håller takten, varesig jag vill eller ej.
Kort och gott, när jag lyssnar på den här musiken så önskar jag nästan att jag levde på 50 talet. Nästan. Det funkar ju faktiskt att lyssna på den nu också!

Strike! Sålde över en miljon exemplar, nog skulle väl jag bli förvånad om inte denna skivan säljer minst lika bra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,