Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension: Jon Anderson – Survival & Other Stories

by

Artist: Jon Anderson
Titel: Survival & Other Stories
Betyg: 3
Releasedatum: 2011-06-15

”Jag längtade efter att få sjunga”, så skriver Jon Anderson i cd-häftet som medföljer hans nya cd Survival & Other Stories.

Efter att för några år sedan ha varit svårt sjuk en tid, vilket ledde fram till att hans hemmaband Yes ersatt honom med Benoit David, en yngre sångare från ett kanadensiskt Yes-coverband, var Jon Anderson tom på egna musikaliska idéer.

På sin hemsida satte han ut annonsen: Musiker Sökes… Skicka mig din musik, en minut av den räcker.

Musiken på Survival & Other Stories är de bidrag Jon efter denna annons fick in från musiker världen runt. Sången och texterna är Andersons.

Det hela kan om man vill vara välvillig kallas Ambient. Om man vill vara nedlåtande New-Age. Det är mycket piano, akustiska gitarrer och stråkar. Texterna kretsar mycket kring Jons tro. Vilket innebär att han lovsjunger Gud, Jesus, Buddha, Muhammad och Krishna.

Ingen av låtarna har någon nämnvärd hit-potential i klass med det som Jon gjorde med Vangelis, och melodierna är inte ens särskilt medryckande.

Jons röst är säregen och fängslande. Men när den inte någon gång bryts av med något annat melodiinstrument blir den tyvärr allt för dominerade. Vilket blir särskilt tydligt när en fiol dyker upp i Just One Man.

Det är just detta som gör Jon och Rick Wakemans nyligen släppta The Living Tree till ett bättre album än vad detta är. Ricks klaviaturljud och melodislingor kompletterar där Jons röst på ett fint sätt. En balans som saknas här.

Det som räddar albumet är den anda av ärlighet och prestigelöshet som genomsyrar det. Jon Anderson är inte ute efter att förändra världen. Efter en lång rad mästerverk med Yes och flera soloalbum (där det allra bästa heter Olias Of Sunhillow från 1976) har han ingenting kvar att bevisa.

Han talar av allt att döma sanning när han säger att han bara vill sjunga. En ambition som räcker till godkänt, men inte till mer än så den här gången.

Läs mer om progressiv rock på bloggen Universum Noll.

Låtlista:
1. New New World (04:14)
2. Understanding Truth (02:24)
3. Unbroken Spirit (03:57)
4. Love of the Live (02:49)
5. Big Buddha Song (05:31)
6. Incoming (07:56)
7. Effortlessly (03:11)
8. Love and Understanding (04:13)
9. Just One Man (04:30)
10. Sharpening the Sword (03:40)
11. Cloudz (06:06)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Mot ljuset av Elin Boardy, en blivande svensk stor författare

by

Mot ljuset handlar om två unga vuxna systrar strax efter andra världskriget. Annie, den yngre systern, har precis gift sig med Laurids, dansk läkare, och de reser på bröllopsresa ut till djungeln i Malaya i Sydostasien. De tar med sig Annies storasyster Elly på resan och Niels, en vän till Laurids.

Malaya är ett oroligt område, de vita plantageägarna utför sitt herravälde över urinvånarna på ett grymt sätt och det blir uppror och våldsamheter.

Elly är duktig på att rita och teckna, hon jobbar som kartriterska men drömmer om att bli konstnär. Hon känner inom sig en längtan efter att få vara självständig, hon vill inte bara bli någons fru. Hon märker till exempel att när hon går klädd i byxor känner hon en helt annan frihet.

Berättelsen har liksom flera trådar som löper samtidigt och lite går i varandra. Ellys längtar efter ett annat liv än hennes systern, Ellys relation till systern som både är nära och på väg från varandra, Niels som har ett politiskt engagemang och som väcker Ellys nyfikenhet men ändå känns farligt och mörkt.

Boken är välskriven och det är mycket som sägs mellan raderna, mycket som vi anar. Jag tycker om böcker där inte allt skrivs oss på näsan, utan det istället känns det som om vi är med där och vi själva upptänker och känner saker om människorna och miljöerna.

Elin Boardy, författaren, är född 1979 och bosatt i Göteborg. Ändå skriver hon som om hon var med där, då, under 1940-talet i det som då hette Malaya. Hon var ju inte ens född då, ändå kan hon förmedla berättelsen så det känns att vi är där. Hon är skicklig och jag väntar invigt på fler böcker av Elin Boardy.

Det enda negativa med språket är att boken är fylld av utropstecken. Att använda ett utropstecken i slutet av en mening betyder ett utrop. Men jag tror inte människor sitter och ropar fullt så mycket till varandra. Det är slarvigt av både författaren och bokförlaget att släppa igenom flera utropstecken på varje sida, i varenda dialog nästan.

Berättelsen har inget riktigt slut. Det är det negativa, eller det positiva. Livet är väl sådant, det finns inga givna slut på något. Samtidigt är vi så vana vid att nästan alla berättelser vi får till oss via film och böcker har ett bestämt och påtagligt slut.

Dagens bok skrev om romanen:
I Mot ljuset ställs ingenting egentligen på sin spets. Det finns ingen förlösning; ingen tydlig väg till försoning. Hela tiden maler en naggande känsla av flykt från ansvar och en önskan om att slippa ta beslut. Men samtidigt är det en roman om kontraster. Om ljus och mörker. Om avstånd, närhet, yta och djup. De läggs sida vid sida, på varandra och filtreras. Allt är sammanflätat, upplyst och fördolt på samma gång. Det är att vilja vara i ljuset och samtidigt, framför sig, se det.

Precis som bloggen Bokmania har jag fått tillgång till den här boken via en relativt nystartad bokklubb, Gondol, som satsar på kvalitetsböcker.
Om du vill veta mer om Gondol och bli medlem kan du kolla här.

Mot ljuset
Författare: Elin Boardy
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN10: 9146220844
ISBN13: 9789146220848

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Träd, Gräs och Stenar på Orionteatern

by

Sigge Krantz, tillsammans med de gamla medlemmarna Jakob Sjöholm, Reine Fiske och Thomas Mera Gartz bjöd på en musikresa som gick tillbaka till 60-talet. 1969 blev bandet Träd, Gräs och Stenar till. Det märks att man ville få publiken delaktig då som nu. Bandet gick i Pärson Sounds fotspår. Tungt trumspel som dunkade genom låtarna. Det är mycket tryck i spelningen.

Bandet inledde den första avdelningen som ett smygande åskväder. Sakta stegrades tonerna för att explodera. Storskogen var på gång. Här fick skogsljuden styrka och var rentav på marsch mot skogskövlingen.
Kanske uttrycket ”Gammal är äldst” kan komma till användning igen. Nog visade bandet var skåpet kan stå.
Rå ,raspig svettig melodisk kraftrock. Trummornas shamandunk visade vägen. Nog blev jag svettig av hänförelse.

Efter pausen ändrade sig spelningen något. Thomas Tidholm på flöjt och sopransax. Han sjöng sina egna underfundiga låtar. Texter som hade budskap. Låtar som ”Två blodröda segel” gav hopp inför framtiden.
Man kan dö av vilken fånig anledning som helst sa Tidholm.
Jag kommer osökt ihåg några rader av Goethe ”Lev livet mens du kan, för du är längre död än levande”.

Hela konserten var en kraftfull och tung uppvisning. Den första avdelningen manar till uppföljning i större skala. Ett band som man måste ha lyssnat på. Skaffa fram deras musik och lira hemma. Då kanske storskogen klarar sig.
Orionteatern fick beröm av Thomas Mera Gartz för sitt fina ljud.
Ingen rundgång där inte.
En härlig lokal för musik.

Foto: Hans Ernst

Midnatt i Paris

by

Midnatt i Paris

Betyg: 3

Premiär: 2011-09-02

Paret Gil (Owen Wilson) och Inez (Rachel McAdams) är i Paris med hennes föräldrar. Gil drömmer om 20-talets Paris, möten med konstnärer och författare och promenader i regnet. Inez vill planera deras bröllop, umgås med föräldrar och vänner.

En natt avstår Gil från sällskapslivet och ger sig ut på egen hand och lyckas gå vilse. En mystisk Rolls Royce av 20-talsmodell stannar och ett sällskap bjuder in honom att följa med. Bilen för honom tillbaka till 20-talet och han får träffa alla tidens stora författare, bildkonstnärer och filmskapare.

Varje natt vid midnatt hämtar bilen upp honom och för honom tillbaka till den värld han helst vill leva i. Han får hjälp i sitt skrivande av självaste Hemmingway. Så småningom men börjar inse att att han måste förändra sitt liv för att kunna skriva som han vill.

De nattliga utflykterna skapar problem och eftersom det är Woddy Allen som skrivit och regisserat är det också en hel del romantiska förvecklingar.

Woddy Allen har gjort många bra filmer som visar på livets dilemman i ett humoristiskt och lättsamt perspektiv. Woody Allen är en begåvad filmskapare men jag uppskattar honom mer som regissör än skådespelare. Hans eviga pladdrande är roligt en stund men blir snabbt tröttsamt.

Tyvärr har Woddy Allen lyckats få Owen Wilson att spela Woddy Allen själv i den här filmen. Det blir bitvis alldeles för pladdrigt men det hindrar inte att möten med tidens författare och kulturpersonligheter bli både intressanta och roliga och i sin helhet känns filmen alldeles för kort. Den får mig att vilja bli kär, flytta till Paris och skriva en jättebra bok.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Wu-Tang Clan lyfter Münchenbryggeriet

by

Det är packat på Münchenbryggeriet och stämningen är hög. I kön utanför spelas favoritlåtarna på mobiltelefonerna och folk hälsar glatt på varandra. Det är sommar och många ska se hip-hoplegenderna Wu-Tang Clan för första gången. Visserligen har man listat ut att Raekwon inte kommer via hans Twitter, och klanledaren RZA är inte heller med, men när klanen väl går på scen är det ingen tvekan om hur den här kvällen kommer bli. Och egentligen är det väl inget att tveka på när rappare som Ghostface Killah, Method Man, Inspectah Deck och GZA är på scen. Det är klart att det blir succé.

Det är händer i luften på en gång, och röj som valfri festivalspelning. Leenden över allt när klanen levererar just det man trott att den skulle göra. Det är framför allt Method Man som står i fronten, bland när han lite småsurt utlovar 2.000 kronor till den som ger alla som kastar flaskor upp på scen en smäll på käften. Givetvis till stort jubel. Stort jubel får de för det mesta och det är välförtjänt. Även om ljudet är som det brukar på hip-hopkonserter, undermåligt, visar Wu-Tang Clan att de fortfarande kan. Långt ut på kanterna står folk och rappar med, gungar på huvudet och klanen får ofta hela konsertlokalen med, ingen som står i nåt hörn och surar eller spenderar mer tid i baren.

Det är en blandning av hitsen och lite mer okända låtar från medlemmarnas soloplattor. Visst får låtarna från Enter the Wu-Tang (36 Chambers) mest bifall men ingen klagar när nåt obskyrt från Method Man spelas heller. Det
är gediget, det är rejält, det är en grupp av historiens bästa MC:s som inte tappat gnistan utan går ut för att ge publiken valuta för pengarna. Det får de. Med råge.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,