Faust
Av Jens Ohlin och Hannes Meidal
Regi Jens Ohlin
Ljusdesign och scenografi Susanna Hedin
Musik och ljuddesign Foad Arbabi
Kostym Matilda Hyttsten
Peruk och mask Lena Strandmark
Dramatens Elverket
Föreställning som recenseras: den 23 november 2018
Det är tragikomiskt i denna invecklade tolkning av Faust, att se föreställningen en ”Black Friday”. Mörkret, ondskan och mammon gör sig tydligt gällande på scen och i min verklighet på stan och på nätet. Köp, köp och sälj sälj. Faust kanske både i den här nya tappningen och övriga varianter sålde sin själ till djävulen (eller dess ängel), men frågan är vad vi gör med oss själva i överflödets tidevarv. Vilken synd och skam kan tillräknas oss?
Uppsättningen faller tillbaka både på tysken Goethes teaterpjäs med samma namn och på några skilda tolkningar av tyska folksagor om just mannen Faust som sålde sig till Mefistofeles. Det är ett intressant ämne som självklart är lika aktuellt idag som på 1500-talet. För hur långt är människan villig att gå för egen vinnings skull och vad är vi villiga att offra utmed vägen för att få allt det där förkastliga som själen trånar efter. Framgång och berömmelse är några saker som beskrivs då och nu, och i kvällens föreställning.
Kvällens scenbild är klädd i hallonrött. Det ger en varm känsla av blodsoffer, värme och skuld. Samtidigt går det inte att motstå hettan och attraktionen i den röda färgen, som dessutom råkar vara min favoritfärg lika mycket idag som alltid. Jag åtrås av känslan av att livet skulle vara mycket härligare om rött fick dominera mera. Man hoppas att det inte gör en till en sämre människa.
Skuldfrågan kring Faust lyfts upp ganska omgående. Hur dog han? Vilka premisser var det? Var har han nu hamnat efter sin död? Tydligt uppfattar jag att det är lätt för karaktärerna att tala illa om den döde. Kanske skräms man över hans framgångar eller så räds man hans död och hånfullt påstås det att ”genier lever (vidare) och medelmåttor dör (glöms bort)”. Därmed är det självklart att ta över makten om härligheterna i huset som Wagner gör och utnämner sig godheten genom att kasta skit på den bortgångne. För visst växer man själv och framstår som så mycket bättre om man samtidigt kan trycka ned någon annan till deras sämsta nivå och hävda att någon är, ” andligt efterbliven som folk är mest”. Wagner är just precis sådär kastandes fram och tillbaka i sin tolkning av världen och livet som karaktären kräver – vindarna blåser åt alla håll och hon följer efter. Hon vill verkligen inte blir lurad av djävulen (pudeln) men hamnar dock i blåsväder som människor gör. Slutligen betalar han också sitt pris.
Zeitblom kommer till huset när Wagner har sina vänner och efterfrågande där. Diskussionerna om ”tillgång till huset” som tillhörde Faust, tyder på drömmetaforer att se huset som platsen för trygghet, boning och framgång som gör en hemmastadd. Den nya kompositören är nervös och uppvaktande mot Wagner för att få en chans att komma in. Nyströms skådespelarinsats briljerar och bjuder både på en töntig ögontjänare till en halvnaken förförare av högre rang. Kyssar och smek brukar sällan kännas från scen till publik på ett så tydligt och naturligt vis. Passion är aldrig lätt att ge från långt avstånd, men Zeitblom får huden att resa sig och stå givakt.
Intressant utmed tidens gång är karaktärerna Marthas och Valentins, klädbyten. De går från röda-, till svarta- och avslutar med vita kläder. Självklart är det den mänskliga skuldfrågan i Faust och livets öden som återspeglas. Duon gör en tight och intensiva tolkningar för varje klädbyten, där utgångspunkterna ständigt är att bekräfta det mest gynnsamma för ögonblicket. Utläggningarna är ju dessutom alltid enkelspåriga även om till och med roliga. Dessutom är de verbala klappningarna standigt givna medhårs för att gynna de två. Man känner tyvääärr igen sig och man känner igen andra, ” det finns så mycket som man inte ser, men nu ser du ondskan…Jag visste allt men gjorde inget”.
Att delge oss ondskan som en rosa liten pudel gör att skrattet fastnar i halsen och pannrynkan blir tydlig. Det är sällan den onde återges som ett litet fluffigt djur vars mage vi gärna vill klia. Det är också med neutral förljugenhet och mjukhet som pudeln genom Per Mattsson delger oss ett livsmörker genom att vara behaglig. Otäckt påminns vi om att Satan antagligen inte är så korkad att hen tänker visa sig med horn och eldgaffel. Mattsson ger mig mig en mild ondska som känns mer obehaglig än något annat.
Sammanfattnings kan man konstatera att samtliga nog ”gjorde det bästa de kunde” även om det är svårt att se att det på något vis skulle kunna ses som en rimlig förklaring till deras medvetna eller omedvetna ondska. För var går gränserna för hur vi får bete oss mot varandra omedvetet eller medvetet?
Medverkande
Thérèse Brunnander, Ana Gil de Melo Nascimento, Per Mattsson, Hannes Meidal, Razmus Nyström och Frida Österberg
Filmen som kom 1957 anses vara en stor bioklassiker världen över, och hjälpte Bergman att etablera sig som regissör även internationellt. På IMDbs lista över de 250 bästa filmerna någonsin ligger Det sjunde inseglet på plats 143 (11 maj 2018). Av alla filmer som Bergman gjorde var denna en av hans egna favoriter.