Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Pia Johansson och Dan Ekborg återförenas i musikalen Spelman på taket hösten 2019

by

Med en serie oförglömliga uppsättningar på Stockholms stadsteater 2005-2013 skrev Dan Ekborg och Pia Johansson in sig i svensk teaterhistoria som ett av landets absoluta radarpar. Nu är det officiellt att de återförenas i Kulturhuset Stadsteaterns stora musikalsatsning hösten 2019 – Spelman på taket på Dansens Hus.

Ett pressmeddelande berättar:
– Jag har sökt efter möjligheten att få para ihop detta legendariska radarpar på nytt! Det som Dan och Pia gjorde tillsammans i fem uppsättningar på Stockholms stadsteater träffade alltid rakt i hjärtat. 2019 får vi äntligen se dem tillsammans igen, när denna fantastiska musikal, Spelman på taket, får premiär. Och på en legendarisk stadsteaterscen dessutom, säger Anna Takanen, Teater- och scenkonstchef på Kulturhuset Stadsteatern.

Spelman på taket får premiär 24 augusti 2019 på Dansens Hus – en av de spelplatser som Kulturhuset Stadsteatern flyttar till under renoveringen av teater- och kulturhuset vid Sergels torg. När Stockholms stadsteater invigdes med pompa och ståt 1960 var det på Folkets Hus vid Norra Bantorget på Wallingatan, nuvarande Dansens Hus. Spelman på taket kommer att regisseras av Ronny Danielsson som har satt upp en lång rad musikaler på Kulturhuset Stadsteatern med stor framgång. I rollerna som Tevye och Golde ser vi alltså Dan Ekborg och Pia Johansson. Senast de spelade mot varandra var 2013 i teaterversionen av Woody Allens film En midsommarnatts sexkomedi: ”Dan Ekborg och Pia Johansson överglänser Woody Allen och Mia Farrow”, skrev Aftonbladet då, och i DN kunde man läsa: ”Dan Ekborg och Pia Johansson som efter flera lyckade samarbeten har blivit Stadsteaterns svar på Ginger och Fred passar replikerna mellan sig som vore de tennisbollar, minst lika lekfullt och bitskt som i ”Vem är rädd för Virginia Woolf”.

Allra första gången de arbetade tillsammans på Stadsteatern var 2005 i Lars Rudolfssons Tolvskillingsoperan, som blev en av Stadsteaterns långkörare med hela 105 utsålda föreställningar. Men det var med sina oförglömliga rolltolkningar av George och Martha i Vem är rädd för Virginia Woolf? 2008 som de verkligen skrev teaterhistoria tillsammans: ”jag minns inget par som lyft en klassiker och laddat om den igen som (Sofia Jupithers) Martha och George. Pia Johansson och Dan Ekborg gör svensk teaterhistoria.” Sa man i Eldorado, Sverige Radio P2. ”Pia Johansson och Dan Ekborg åstadkommer storverk”, skrev DN.

Två år senare, 2010, gav de tillsammans ett uppseendeväckande smakprov på det kommande samarbetet, Sommarnattens leende, med en Hollywoodkyss på Guldbaggegalan: ”Att rollbesätta med Pia Johansson som den luttrade skådespelerskan Desirée Armfeldt och Dan Ekborg som den lätt uppgivna advokat Egerman, är som väntat en stjärnsmäll (och nu fick Hollywoodkyssen på Guldbaggegalan sin förklaring).” Expressen.

De har förutom ovan nämnda, även spelat mot varandra i En midsommarnattsdröm (2006, regi Alexander Mørk-Eidem).

Pia Johansson kom till Stockholms stadsteater 1985 (Sanning och konsekvens) och har medverkat i totalt 62 uppsättningar som skådespelare. Hon har även skrivit och regisserat ett antal uppsättningar.
Dan Ekborg gjorde sin första roll på Stockholms stadsteater 1978 (praktikant) då teatern låg på Wallingatan (nuvarande Dansens hus). Listan över deras oförglömliga rollprestationer även i pjäser där de inte spelat mot varandra är lång för dem båda. Här ett axplock:

Pia Johansson: Molly i I lusthuset (1988), Mrs Clackett i Rampfeber (2007), Petra von Kant i Petra Von Kants Bittra Tårar (2008), Kerstin i Lärare För Livet (2009), Narren i Trettondagsafton (2010) och Maria i Marias Testamente (2013).

Dan Ekborg: Peer Gynt (2007), Puntila/Matti (2009), högkomiker Sandon i jubileumsföreställningen Aniara (2010), Orgon i Tartuffe (2011), Dan i Next To Normal (2012), Billy Flynn i Chicago (2014) och nu senast Philip Henslowe i Shakespeare In Love som fortfarande spelar på stora scenen och som får nypremiär på dansen hus våren 2019.

Spelman på taket är en gripande, varm och humoristisk berättelse om en värld i gungning. Det är en ständigt aktuell berättelse om människans behov av traditioner för att hålla den nya tiden och andra hot mot sammanhållningen ifrån sig. Och om den unga generationens behov av att bryta med samma traditioner.

”Om jag hade pengar” sjunger den fattige mjölkbonden Tevye. Men pengar har han inga däremot fem upproriska döttrar som har egna idéer om sina liv. Till exempel vem de ska gifta sig med. Tevye och hans fru Golde älskar varandra. Rena turen eftersom ingen frågade efter deras åsikt när äktenskapsmäklerskan och deras föräldrar bestämde att det skulle bli just de två. Så har traditionen alltid sett ut bland den judiska befolkningen i deras lilla by på den ryska landsbygden. Men nu har den nya tiden även nått hit. Världen som Tevye känner den är på väg att försvinna. Och det är bara början.

SPELMAN PÅ TAKET
PREMIÄR 24 AUGUSTI 2019 DANSENS HUS
Manus: Joseph Stein
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick

Baserad på Sholem Aleichems berättelser
Med särskilt tillstånd av Arnold Perl
Producerad i New York av Harold Prince
Ursprunglig regi och koreografi: Jerome Robbins
Uppförs med tillåtelse av Music Theatre International (Europe)
Regi Ronny Danielsson
Koreografi Roger Lybeck
Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Mikael Kratt
Mask Katrin Wahlberg

Teaterkritik: Faust på Dramaten – ondskan påminner forfarande om den mänskliga bräckligheten på ett obehagligt mjukt vis

by

Foto: Sören Vilks

Faust
Av Jens Ohlin och Hannes Meidal
Regi Jens Ohlin
Ljusdesign och scenografi Susanna Hedin
Musik och ljuddesign Foad Arbabi
Kostym Matilda Hyttsten
Peruk och mask Lena Strandmark
Dramatens Elverket
Föreställning som recenseras: den 23 november 2018

Det är tragikomiskt i denna invecklade tolkning av Faust, att se föreställningen en ”Black Friday”. Mörkret, ondskan och mammon gör sig tydligt gällande på scen och i min verklighet på stan och på nätet. Köp, köp och sälj sälj. Faust kanske både i den här nya tappningen och övriga varianter sålde sin själ till djävulen (eller dess ängel), men frågan är vad vi gör med oss själva i överflödets tidevarv. Vilken synd och skam kan tillräknas oss?

Uppsättningen faller tillbaka både på tysken Goethes teaterpjäs med samma namn och på några skilda tolkningar av tyska folksagor om just mannen Faust som sålde sig till Mefistofeles. Det är ett intressant ämne som självklart är lika aktuellt idag som på 1500-talet. För hur långt är människan villig att gå för egen vinnings skull och vad är vi villiga att offra utmed vägen för att få allt det där förkastliga som själen trånar efter. Framgång och berömmelse är några saker som beskrivs då och nu, och i kvällens föreställning.

Kvällens scenbild är klädd i hallonrött. Det ger en varm känsla av blodsoffer, värme och skuld. Samtidigt går det inte att motstå hettan och attraktionen i den röda färgen, som dessutom råkar vara min favoritfärg lika mycket idag som alltid. Jag åtrås av känslan av att livet skulle vara mycket härligare om rött fick dominera mera. Man hoppas att det inte gör en till en sämre människa.

Skuldfrågan kring Faust lyfts upp ganska omgående. Hur dog han? Vilka premisser var det? Var har han nu hamnat efter sin död? Tydligt uppfattar jag att det är lätt för karaktärerna att tala illa om den döde. Kanske skräms man över hans framgångar eller så räds man hans död och hånfullt påstås det att ”genier lever (vidare) och medelmåttor dör (glöms bort)”. Därmed är det självklart att ta över makten om härligheterna i huset som Wagner gör och utnämner sig godheten genom att kasta skit på den bortgångne. För visst växer man själv och framstår som så mycket bättre om man samtidigt kan trycka ned någon annan till deras sämsta nivå och hävda att någon är, ” andligt efterbliven som folk är mest”. Wagner är just precis sådär kastandes fram och tillbaka i sin tolkning av världen och livet som karaktären kräver – vindarna blåser åt alla håll och hon följer efter. Hon vill verkligen inte blir lurad av djävulen (pudeln) men hamnar dock i blåsväder som människor gör. Slutligen betalar han också sitt pris.

Zeitblom kommer till huset när Wagner har sina vänner och efterfrågande där. Diskussionerna om ”tillgång till huset” som tillhörde Faust, tyder på drömmetaforer att se huset som platsen för trygghet, boning och framgång som gör en hemmastadd. Den nya kompositören är nervös och uppvaktande mot Wagner för att få en chans att komma in. Nyströms skådespelarinsats briljerar och bjuder både på en töntig ögontjänare till en halvnaken förförare av högre rang. Kyssar och smek brukar sällan kännas från scen till publik på ett så tydligt och naturligt vis. Passion är aldrig lätt att ge från långt avstånd, men Zeitblom får huden att resa sig och stå givakt.

Intressant utmed tidens gång är karaktärerna Marthas och Valentins, klädbyten. De går från röda-, till svarta- och avslutar med vita kläder. Självklart är det den mänskliga skuldfrågan i Faust och livets öden som återspeglas. Duon gör en tight och intensiva tolkningar för varje klädbyten, där utgångspunkterna ständigt är att bekräfta det mest gynnsamma för ögonblicket. Utläggningarna är ju dessutom alltid enkelspåriga även om till och med roliga. Dessutom är de verbala klappningarna standigt givna medhårs för att gynna de två. Man känner tyvääärr igen sig och man känner igen andra, ” det finns så mycket som man inte ser, men nu ser du ondskan…Jag visste allt men gjorde inget”.

Att delge oss ondskan som en rosa liten pudel gör att skrattet fastnar i halsen och pannrynkan blir tydlig. Det är sällan den onde återges som ett litet fluffigt djur vars mage vi gärna vill klia. Det är också med neutral förljugenhet och mjukhet som pudeln genom Per Mattsson delger oss ett livsmörker genom att vara behaglig. Otäckt påminns vi om att Satan antagligen inte är så korkad att hen tänker visa sig med horn och eldgaffel. Mattsson ger mig mig en mild ondska som känns mer obehaglig än något annat.

Sammanfattnings kan man konstatera att samtliga nog ”gjorde det bästa de kunde” även om det är svårt att se att det på något vis skulle kunna ses som en rimlig förklaring till deras medvetna eller omedvetna ondska. För var går gränserna för hur vi får bete oss mot varandra omedvetet eller medvetet?

Medverkande
Thérèse Brunnander, Ana Gil de Melo Nascimento, Per Mattsson, Hannes Meidal, Razmus Nyström och Frida Österberg

Sverigepremiär för ny pjäs av Tracy Letts (från Homeland)

by

Karin Franz Körlof, Mia Benson, Melinda Kinnaman, Nina Rashid. Foto Sören Vilks.

Tracy Letts nyskrivna pjäs Mary Page Marlowe skildrar en kvinnas liv i olika åldrar där viktiga och oviktiga händelser väver ett porträtt av en människa – här gestaltad av åtta olika skådespelare. För regi står Alexander Mørk-Eidem. Sverigepremiär den 6 december på Stora scenen under närvaro av pjäsförfattaren och skådespelaren Tracy Letts, bland annat känd från tv-serien Homeland.

Ett pressmeddelande:
Mary Page Marlowe som nu får Sverigepremiär är skriven 2016 av Pulitzerprisbelönade Tracy Letts. Hans pjäs En familj – August: Osage County spelades på Dramaten 2010 med stor framgång och har även filmatiserats 2014, med Meryl Streep i huvudrollen. Tracy Letts är själv verksam som skådespelare och har bland annat spelat i tv-serien Homeland, Lady Bird (2017), The Big Short (2015) och The Post (2017).

Jag heter Mary Page. Jag har haft ett bra liv. Jag var ingen jättebra mamma. Vem skulle inte göra vissa saker annorlunda om man fick chansen?

Mary Page Marlowe jobbar som revisor. Hon har två barn. Hon är gift. Hon är skild. Hon är arg och hon är glad. En alldeles vanlig ovanlig människa. Handlingen hoppar fram och tillbaka i tid, som om den bläddrades fram ur ett fotoalbum. Viktiga och oviktiga händelser väver ett porträtt av en människa som funderar på vem hon egentligen är. Och varför det blev som det blev.

För regi står Alexander Mørk-Eidem, känd för en rad succéer på Kulturhuset Stadsteatern och senast för Häxorna och Swede Hollow på Dramaten.

–Det blir en vanlig människas livsepos på Dramatens stora scen. Det är fint att sätta henne där, istället för en klassisk hjältinna eller kung, en vanlig människa bland allt guldet, säger Alexander Mørk-Eidem om föreställningen.

Medverkande:
Mary Page: Mia Benson
Mary Page/Connie: Emma Broomé
Mary Page: Kajsa Ernst
Mary Page/Roberta Marlowe: Karin Franz Körlof
Mary Page: Melinda Kinnaman
Mary Page/Lorna/sjukskötare: Ellen Nyman
Mary Page/psykolog: Cilla Thorell
Mary Page: Sigrid Johnson/Rebecca Stagh (barnstatister)

Wendy Gilbert: Nina Rashid
Dan: Shanti Roney
Ed Marlowe/Ben: Alexander Salzberger
Andy: Reine Brynolfsson
Ray: Torkel Petersson
Louis Gilberg: Olle af Klercker/ Samy Karlsson Fariat/Love Ehn (barnstatister)

Av: Tracy Letts
Översättning: Rebecca Alsberg
Regi: Alexander Mørk-Eidem
Scenografi: Christian Friedländer

Kostym: Jenny Ljungberg
Ljusdesign: Ellen Ruge
Peruk och mask: Barbro Forsgårdh

Mary Page Marlowe, Sverigepremiär den 6 december 2018 på Stora scenen.

Teaterkritik: Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton – Julens budskap blir även i musikalisk form lika aktuell idag som förr

by

Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton
Av Tage Danielsson
Bearbetning och nya sångtexter Henrik Dorsin
Regi och Koreografi Anna Vnuk
Produktionsdesign Per Åhlin
Kapellmästare Carl Bagge
Musiker Martin Höper, Per ”Texas” Johnsson och Per Ekdahl
Scalateatern den 18 november 2018

Att se en musikalisk föreställning som är baserad på en känd bok från 1964 av Tage Danielsson har betydelse. Att boken låg som grund för den tecknade filmen (1975) ,med samma titel som vi kan se varje jul, har sitt pris. I dig finns en jämförelsepol som hela tiden bollar kring det du redan vet så väl om berättelsen och karaktärerna. På scen, när de säger det något, då du undrar om det verkligen stod i boken eller om filmen helt enkelt var bättre. Gång på gång försöker jag i alla fall att inte jämföra allt för mycket eftersom bearbetningar gjorts och en boks nyanser kan aldrig jämföras med en tecknad film eller en musikal i nytappning.

Kvällens första glädjeämne bortom alla tvivel är det faktum att Karl-Bertil ( Anton Lundqvist) är precis som i boken och i filmen. Att en vuxen man kan spela en naivt härlig 14-åring med höga principer är både beundransvärt och lite skrämmande. Med stålande precision gör han sonen till den rike Tyke Jonson och den ömma modern. Hans kroppsspråk är just så där tonårsaktigt och fladdrigt som bara killar i puberteten kan vara.

Det är bra för tidens syn på våra utsatta, julen i sig och vårt firande av högtiden, att man på Scalateatern inte bara har köpt bokens texter rakt av. Innehållet behöver sina klargöranden och ett nytänk för att ge undertonerna och innehållet den samhällskritik som är nödvändig för att göra Danielsson trovärdig som satiriker för idag. För vad är egentligen meningen med julen? Varför firar vi jul eller ger varandra helt meningslösa gåvor?

Att Henrik Dorsin kostar på sig att vara privat, sig själv och uppsättningens berättare i snabba kast var inte något jag trodde att jag skulle kunna få ihop teatralt inledningsvis av föreställningen. Men jag får meddela att jag är besegrad inom alla ramar kring min skepticism. Dorsin lyckas på något underfundigt vis att vara saklig, rolig, lättsam och ge en trovärdig tilltro av allvar till föreställningens teman. Förmågan att lätta upp när det blir för tungt och trycka till när det blir för oseriöst, är en förmåga som enbart en god komiker klarar av. Jag lyfter härmed på hatten.

Både i boken och filmen uppfattar man Tage Danielssons ljumt behagliga men sakliga röst. Han kunde, på samma sätt som sin parhäst Hasse Alfredsson ofta göra sexuella anspelningar, i bland annat sånger, på ett lustfyllt och sofistikerat sätt. Det blev aldrig helt grovt eller enbart ekivokt. Lite av den finessen upplevde jag saknades i uppsättningen, där tonen var mer buskis nyanserat, på ett sätt som är mycket förlegat och som kanske hade kunnat få en större bearbetning. På liknande sätt kändes det som att alkoholkonsumtion och alkoholism på något vis hade kunnat återges på ett mer nyanserat och intressantare vis. Hur länge är det kul med en fyllegubbe ?

En ängel rör sig gång på gång på scen. Hon säger inget eller åtminstone inte förrän i sista scenen då hon sjunger med i en sång. Med julens budskap känns inte en ängel helt främmande, då både skydd och goda budskap kan få lov att levereras samtidigt. Kanske hade jag dock uppskattat hen mer trovärdig i tiden om ljuvligheten kring karaktären hade varit mindre vitskimrande och vacker. Eller så är det bara så att änglar i mitt liv är mycket mer framåt eller jordnära, och gör sig mer påminda på glittrande vis.

Balansen mellan skilda skolor, discipliner och traditioner skådespelare och dansare emellan gav tänkvärda insikter i föreställningen. Oftast spelade det inte så stor roll att någon är mer skolad i det ena eller det andra. Om man som aktör inte utger sig för att var en expert i ett moment i musikalens värld, så kan man alltid samla pluspoäng någon annan stans. Problemet blir dock ett faktum när någon annan på scen är utomordentligt skolad och skicklig. Exempelvis så har Vanna Rosenberg en utomordentligt vacker – och skolad röst. Därmed blir det så tydligt hur duktig hon var när någon annan sjöng falsk, när hennes röst var mer än ledande i ton, takt, stil och volym.

När finalen i gospeltoner betonar ”en sådan grabb, en sådan son” känns det naturligtvis inte främmande inför det faktum att julen faktiskt handlar om en annan kille. Med liknande toner, även om religion och humanism, inte alltid kommer helt överens, kan vi konstatera att världen i alla lägen behöver fler människor som ställer upp på de svagas sida. Att som Robin Hood ge från de rika till de fattiga, är inget Jesusbarnet skulle ha protesterat emot, snarare tvärtom.

En stor eloge ska Scalateatern ha som har bjudit in Frälsningsarmén att utanför teatern stå med sina börser och samla in pengar. Det är inte bara helt klockrent ur föreställningens innehåll och budskap, utan också en välvilja. Teatern står för det de säger, att vi alla kan vara Karl-Bertil om vi vill och bjuda på de överflöd vi eventuellt kan undvara. Låt den stämningen stanna kvar inom oss, när tiden nu lider mot jul.

I roller på scen Anton Lundqvist, Vanna Rosenberg, Peter Dalle, Henrik Dorsin, Katarina Sundberg, Andreas Rotlin Svensson, Björn Wikström, Lisa Veronica Andersson och Isabelle Billstein

Scenkonst: Det sjunde inseglet på Uppsala stadsteater

by

Foto: Micke Sandström

Det sjunde inseglet
Av Ingmar Bergman
Regi och koreografi Hugo Hansén & Benke Rydman
Scenografi och kostym Julia Przedmojska
Dramaturg Marie Persson Hedenius
Ljus Anders Ekman
Mask Ella Carlefalk
Premiär på Uppsala stadsteater 17 november 2018

Mannen som spelar schack med döden – ur Ingmar Bergmans klassiska filmmästerverk Det sjunde inseglet – är en av de mest kända och starkaste scenerna ut svensk filmhistorias, eller helt enkelt världens filmhistoria. Den svenska film- och teaterregissören Ingmar Bergman skulle fyllt hundra år i år och detta uppmärksammas, givetvis, runt om i världen på alla möjliga sätt. De mest intressanta initiativen är de som vågar tolka hans verk med mindre vördnad.

Filmen som kom 1957 anses vara en stor bioklassiker världen över, och hjälpte Bergman att etablera sig som regissör även internationellt. På IMDbs lista över de 250 bästa filmerna någonsin ligger Det sjunde inseglet på plats 143 (11 maj 2018). Av alla filmer som Bergman gjorde var denna en av hans egna favoriter.

Att föra över Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet till scen, i en form där teater möter dans, är helt genialisk. Svensk nutids främsta koreograf Fredrik Benke Rydman står för regi tillsammans med Hugo Hansén

Antonius Block är trött på livet, mänskligheten och världen. Han vill ta livet av sig men ångrar sig i sista stund och då sluter han ett avtal med döden. De ska spela om hans liv. Så länge Antonius kan hålla igång spelet får han vara kvar i livet.

När Fredrik Benke Rydman sätter tänderna i något vet vi att det blir mycket fysiskt, starka färgrika scenbilder. Mannen, Antonius, som spelar mot döden, gör det nu på ett stilistiskt fysiskt sätt, som en dans i ultrarapid hämtad ur en kungfu-film, en evigt pågående vågrörelse, inspirerad av Bruce Lees Wing Chun.

Handlingen är placerad i Sverige, i en snar framtid. En smitta härjar, en farsot som gjort slut på över hälften av befolkningen. Samhället är utslaget. Ingen infrastruktur, ingen skola, ingen sjukvård. I denna verklighet befinner sig Antonius Block, som efter att ha dragit ut i krig men sedan återvänt hem, bär med sig död, råhet och lidande.

Efter att Antonius slutit avtal med Döden ger han sig ut på en vandring genom den katastrofdrabbade världen för att söka om det finns något som gör livet värt att leva. Han möter människor som gripit till olika sätt att hantera och överleva i det katastrofdrabbade samhället. Där finns de som griper i budskapet från fundamentalistiska rörelser där syndabockar ska utses och straffas. Givetvis metaforer för olika extremistiska företeelser i vår samtid. De två regissörerna har valt att låta dessa rörelser ha röda klädedräkter och huvudbonader som utan tvekan är inspirerade av tv-serien The Handmaid´s Tale.

På hemsidan för Uppsala stadsteater beskrivs föreställlningen:
Med 100% dans och 100% teater tar Hugo Hansén och Benke Rydman nacksving på Bergmans original. Musik och dans smälter ihop med scenisk teater till en unik föreställning med inte mindre än 22 personer på scen – tio skådespelare/ dansare och tolv statister.

Teater och dans går i varandra, skådespelarna är suveränt skickliga med Magnus Krepper i ledningen som Antonius Block. Föreställningen talar till mig på flera plan. Scenbilderna är färgstarka och ljussättningen förstärker känslorna som scenerna ger mig. Det här är så skickligt skapat och det är en föreställning jag gärna ser om, flera gånger. Den är en och en halv timme och den säger så mycket.

Titeln på filmen och föreställningen, Det sjunde inseglet, kommer från tt avsnitt ur Uppenbarelseboken, som används både i början av filmen och mot slutet, som inleds med orden ”Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme.” (Upp 8:1) Referatet hänvisar till ”Guds tystnad” som är ett viktigt tema i filmen.

Kanske frågorna om Gud och Guds tystnad inte är lika framträdande i denna version utan den handlar mer om människorna reaktioner. Inte bara i den katastrofdrabbade världen – egentligen är det vår egen värld den handlar om. Fredrik Benke Rydman har ännu en gång varit med om att skapa ett av svensk scenkonst mest fascinerande verk, den här tillsammans med Hugo Hansén.