Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

T. Love på Göta Källare

by


Polsk rock…vad gör jag här egentligen? Jag står ganska precis i mitten med smått pyrande intresse och betraktar en medelålders gubbe med ölmage uppe på scenen som vickar på höfterna a’la Elvis och delar ut slängkyssar till publiken mellan varje låt, samtidigt som en tjej framför mig med stilettklackar multitaskar genom att både hoppa till musiken och stampa sönder min stortå.

Två låtar går på engelska, och de har inte det djupaste innehållet. ”Country Rebel” är den enda titeln som fastnar någorlunda i minnet på mig, och inte ens det är jag säker på att låten hette.

Publiken bemöter bandet på ett för mig ovanligt sätt. Det tar ett tag innan publiken kommer igång (nån gång vid sjätte-sjunde låten) och förutom några tjejer på de främre raderna som är i extas (inte mycket olikt en Håkan Hellströmspelning) verkar konstigt nog inte resten av publiken särskilt intresserad. Och när bandet slutligen lämnar scenen busvisslar och buar publiken i väntan på extranummret.

Däremot kan jag uppskatta bruket av saxofon och dragspel i vissa låtar som ger det hela en extra dimension, utöver det inledningsvis platta ljudet som gradvis växlat från softrock till tyngre genrer. Framträdandet avslutas sedan med en intressant halvakustisk ballad som encore, inte helt olik Don McLeans ”American Pie”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Gary Moore – vila i frid

by

Världens förmodligaste bästa bluesgitarrist, i alla fall den som kan förmedla den allra stärkaste känslan av vemod, har lämnat den här existensen. Gary Moore har avlidit, skriver flera medier.
Gary Moore blev 58 år.
Aftonbladet skriver:

Gary Moore ska ha somnat in på ett hotellrum under en semesterresa i Spanien natten till i dag, berättar managern Adam Parsons för brittiska tv-kanalen BBC.

– Jag är i total chock, säger Brian Downey, trummis i Thin Lizzy på bandets hemsida.

För mig var Gary Moores låt ”Still got the blues” en av de starkaste och mest känslofyllda låtarna någonsin och jag minns så väl när den var en stor hit och jag jobbade på natten på Aftonbladets sportredaktion. Nattchefen på redaktionen gillade också den låten så vi brukade spela den.

Kulturbloggens musikrecensent Bernt Gustin skriver också en text om Gary Moore:
Gray Moore hittades död tidigt söndag morgon, han blev 58 år gammal. En briljant gitarrist har gått ur tiden. Gary Moore är kanske mest känd för sin tid i Thin Lizzy men det var kanske som blues gitarrist hand fick fullt erkännande för sin skicklighet. Genom åren har han spelat med de flesta stora blues stjärnor som BB King och Albert King. Han hade också ett erkänt inflytande på många andra stjärnor som John Norum (Europe) och Kirk Hammet (Metallica). Även om Gary Moore var mest känd som blues gitarrist var han verksam i flera andra genrer som hårdrock, heavy metal, country och även jazz.

Jag minns Gary Moore bäst från Thin Lizzy tiden och skivan ”Black Rose” från 1979. Men då hade jag redan fått ett första smakprov på hans känsla för gitarrsolon i ”Still in Love With You” från skivan ”Night Life” från 1974. Trots hans framgång i Thin Lizzy är det en låt från hans solotid som jag först minns, ”Parisienne Walkways” från hans ”Back on the Streets” album från 1979. Den hade ett typisk och oförglömligt melodiskt solo, typiskt för honom. Han var en av de stora gitarristerna som fortfarande höll en bra melodi högt även i en tid när snabbast var bäst. Han är redan saknad!

Jag kan rekommendera:
Black Rose (1979) med Thin Lizzy
Victims of the Future (1983) för hans hård rock
Still got the Blues (1990) för hans blues rock

Fakta om Gary Moore från Wikipedia:

Gary Moore spelade i ett flertal genrer från blues, rock till hårdrock. Han spelade i grupper som Thin Lizzy, Colosseum II, Skid Row och Scars. Den första riktiga hiten som soloartist och i The Gary Moore band var den lugna melankoliska låten ”Empty Rooms” från albumet Victims of the Future, 1984. Med låten ”Over the Hills and Far Away” från plattan Wild Frontier från 1987 kombinerade Moore irländsk folkmusik med klassisk hårdrock. Därefter återinfluerades hans spel alltmer av den klassiska blues han en gång startat med på 1970-talet och han fick en stor hit med blueslåten ”Still Got the Blues” 1990. Låten Johnny Boy från hans största hårdrocksskiva ”Wild Frontier” är tillägnad hans livslånge vän och gamla bandmedlem Phil Lynott som avlidit året innan.
År 1986 var Gary Moore förband åt rockbandet Queen på Råsundastadion.

Recenserat: Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hello Confusion på Marie Laveau

by

När jag kliver ner i Marie Laveaus dimmiga källare har jag inga högre förväntningar. Visst, jag lyssnade igenom all Hello Confusion material jag lyckades få tag i dagen innan och det var ganska intressant, men man kanske inte ska förvänta sig jättemycket av ett nytt band live.

Med decenniets största rockband som största influenser är Hello Confusion inriktade på att göra sig kända genom simpla tekniker och catchiga låtar, vilket går hem åtminstone kortsiktigt. Bandet bildades i Stockholm för knappt tre år sedan.

Väl på plats ser jag mig runt bland publiken. Att stället nästan är fullt en torsdagnatt är ganska imponerande. Tanken ”Har folk inget vettigare för sig?” dröjer sig kvar i sinnet på mig. Och snart, någon kvart över nio, intar bandet den ynkliga scenen som knappt är 30 cm högre än golvet.

Men showen blir förvånansvärt bra. Det lysande scenuppträdandet har inget att avundas mera etablerade namn och överträffar faktiskt en hel del jag har sett (och mina förväntningar). Energin och glädjen överflödar och smittar av sig; folk känner precis det tryck som de förmodligen kom dit för, och hela kvällen känns riktigt fullföljd.

Det finns inte mycket att vara besviken på här – dock är materialet lite väl enformigt. Trots så kallade ballader lite här och var och snabbare låtar är det inte så mycket som fastnar. ”Everyone Is A Dancer” är nog undantaget som får igång (de närmast sörjande i) publiken rejält och har det där lilla extra igenkännande klanget som kan komma att karakterisera bandets sound.

Ett lovande band som är både energiskt och lite intimt, men som dock saknar bredd på låtarna. Lär bli intressant att följa utvecklingen när bandet väl har släppt sin fullängdare.

Här finns Hello Confusion på Myspace.
Bandets hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Jeff Beck kommer tillbaka till Sverige

by

Jeff Beck är kung, skrev Kulturbloggens recensent när gitarrlegendaren i höstas spelade i Solnahallen. Nu kommer den glada nyheten för alla svenska fans till Jeff Beck att han kommer tillbaka och spelar för två Sverigekonserter – KB i Malmö den 16 juni och Trädgår’n i Göteborg den 18 juni.

Här är pressmeddelandet om detta:

En av världens genom tiderna främsta gitarrister. Från Yardbirds till The Jeff Beck Group tillsammans med Rod Stewart. Därtill en lång solokarriär med fem amerikanska Grammy-vinster och en plats i Rock and Roll Hall of Fame.

I höstas spelade han på ett utsålt Solnahallen inför 2 500 fans. I sommar återvänder Jeff Beck för två Sverigekonserter – KB i Malmö den 16 juni och Trädgår’n i Göteborg den 18 juni.

På rekommendation av Jimmy Page fick Jeff Beck 1965 ta över rollen som gitarrist i Yardbirds efter att Eric Clapton lämnat bandet. Två år senare kom han att bilda The Jeff Beck Group, med självaste Rod Stewart vid mikrofonen och Ron Wood på bas. Bandet släppte albumen ”Truth” och ”Beck-Ola”, som båda blivit två milstolpar i den brittiska rockhistorien.

Stewart och Wood lämnade gruppen för The Faces. Jeff Beck fortsatte sin karriär med nya musiker. Bland annat spelade han in de två instrumentala soloskivorna ”Blow By Blow” och “Wired” som släpptes i mitten av 70-talet.

Därefter tog Beck en paus från musiken och det skulle dröja flera år innan han återvände, och då med besked. 1985 släpptes plattan ”Flash” som belönades med en Grammy. Därefter har det inte blivit mycket mer pauser för Jeff Beck. Istället hela fem Grammy-statyetter, och för två år sedan blev han som soloartist invald i Rock and Roll Hall of Fame.

I sommar kommer gitarrlegenden till Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Recension, filmklipp och bilder från Kvelertak på Debaser

by

Kvelertak, Debaser Slussen 2/2

I åratal har Turbonegro varit Norges främsta export när det kommer till rivig partyrock, men i och med Hank von Helvetes hopp från hård dödspunkare till helylle mysmusiker så har det varit ont om bra musik från Norge. Tills nu. Kvelertak är sexmannabandet från Stravanger som blandar black metal-mörker,klassisk rock n’ roll och den hårdaste hardcore med riviga melodier och norska vrål i sin helt nya genre kallad black n’ roll av fansen.

Detta är tredje gången på mindre än ett år som bandet gästar sina svenska fans. När jag såg Kvelertak i somras så spelade de som förband till Converge. Då var det cirka tio 10 personer i publiken. Nu har det gått nästan ett år och Kvelertak har vuxit, vilket märks på kvällens publik. Debaser slussen är kvällen till ära knökfullt, att försöka ta sig till baren eller toaletten känns nästintill omöjligt.

21.30 stormar Kvelertak scenen. De sex norrmännen river igång låten ”Fossegrim” och publiken blir helt vild. Händer flyger och huvuden kastas runt i helvilda cirklar. Det råder kaos på både scenen och i publiken, härligt kaos.
Som liveband är Kvelertak någonting som absolut bör ses för att förstås. Med något så ovanligt som TRE gitarister är det inte bara en visuellt kul upplevelse, utan musikaliskt är det nästan brilljant.
Kvällens bästa låt är utan tvekan ”Blodtørst”. Det melodiösa breaket i mitten av låten är genialiskt. Nananananana nanana nana nananaaaa nananananana nananaaa. Kommer gå runt och nynna på det i en evighet nu.
Folk hängde i takbalkarna, stage-diveade och glasögon låg krossade på golvet. Kvällen var toppen och Kvelertak får välförtjänta 5 av 5 möjliga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,