Jeff Beck är kung – recension av konserten i Solnahallen

Nu förstår jag varför Jeff Beck räknas som en av världens bästa gitarrister.

För första gången på 43 år gästar Jeff Beck Sverige, han var här 1967. Jag visste alltså inte vad jag hade att vänta. Kvällen blev dock en av de starkaste musikupplevelser jag varit med om.

Tillsammans med bandet skapade Jeff Beck en stämmning och ett scenframträdande som jag sent kommer att glömma. Till och med ljussättningen var bra och minnesvärd.

Rhonda Smith på bas spelade en riktigt häftig soul-bas av absolut bästa klass. Liksom de andra i bandet verkade hon ha förmågan att få instrumentet att göra lite mer än vad som egentligen var möjligt. Narada Michel Walden, trummorna lät som  spärreld ibland. Jag är mycket svag för trumslagare som kan slå riktigt hårt. Den här gången blev jag nöjd! Precisionen var det heller inget fel på. På klaviatur bidrog Jason Rebello med bakgrund stämmning och rena effekter.

Om sitt nya band säger Jeff själv: “I’m thrilled to be working with Narada Michael Walden, he’s an inspiration to me. “I’ve been lucky enough to have been working with Jason since 2006 and Rhonda came highly recommended by Narada; I was blown away when I heard her play.”

Jeff Beck höll ihop allt detta och fick gitarren att sjunga och prata. Att han själv var nöjd märktes men gesterna var inte yvigare än ett blygt leende mot publiken.

Jeff Beck är aktuell med ny skiva som fått ett bra emottagande.

Trots att allt var fantastiskt kan jag inte låta bli att nämna ’Stairway to Heaven’ ’Over the rainbow’ (jag önskade kanske Stairway to Heaven. Se kommentarerna) som framfördes med en känsla som tog tag i all närvarande.

Musiken gick från Rock till Soul och Funk och tillbaks igen.

Värd att vänta på men jag hoppas att han inte väntar för länge till nästa gång.

intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jeff Beck, musik, recension, konsert