Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Straw Dogs – väcker frågor kring det mänskliga psyket

by

Titel: Straw Dogs
Betyg: 4
Premiär: 7 oktober 2011

Straw Dogs gjordes första gången som film 1971 då med bland annat Dustin Hoffman i en av huvudrollerna. Från början är den baserad på romanen The Siege of Trencher’s Farm av Gordon M. Williams. Nu kommer Straw Dogs i ny tolkning. Regissören Rod Lurie har flyttat handlingen från den engelska landsbygden till en småstad i den amerikanska södern.

De unga makarna Amy och David Sumner har bestämt sig för att flytta hem till Amys hemstad Blackwater djupt ner i södra USA. David har lämnat Hollywood med hopp om att finna lugn och ro för att kunna skriva färdigt ett filmmanus och Amy för att göra i ordning familjehemmet efter faderns bortgång.

Knappt hinner det komma fram till småstadsidyllen förrän David anar att man inte riktigt spelar efter samma regler i Blackwater som i storstaden. Men den naturnära skönheten tar över och snart är det unga paret igång med att göra i ordning sitt nya liv på landet.

David anlitar Amys före detta pojkvän Charlie och hans team för att reparera taket på ladan som tillhör huset. Sedan Amy lämnat sitt liv i småstaden för en karriär som skådespelerska har naturen tagit sin gång i hennes hemstad. Cheerleader-tjejerna har bildat familj.

Fotbollsspelarna som en gång var hyllade hjältar har bytts ut. Och den gamle tränaren har ersatts då han passerat sitt bäst-före-datum. En tid av avundsjuka, fördomar och misstankar når sin kulm under en natt fylld av fasa.

När första filmatiseringen av Straw Dogs kom 1971 uppstod diskussioner kring våldet och framför allt det sexuella våldet i filmen. Detta på grund av då kontroversiella och detaljerade våldtäktscener. Straw Dogs tillsammans med Clockwork Orange och Dirty Harry markerar ett år då våld på film tog nya vägar.

Idag är våld på film vardagsmat. Vi fullkomligt överöses med våld inte bara i film utan i nyhetsrapporteringar, datorspel och serier. Då vi blir mer och mer härdade tas nästan desperata åtgärder till för att åter kunna chocka. I många fall har thrillerns kvalité blivit lidande. Med Straw Dogs (2011) blir vi påminda om att så absolut inte behöver vara fallet. Det var länge sedan jag kände ett sådant obehag och rädsla när jag såg en thriller. Det är inte våldet i filmen som gör det. Jag märker hur till exempel musiken får mitt hjärta att slå hårdare.

Filmen väcker frågor kring det mänskliga psyket och man börjar ifrågasätta vad vi egentligen är kapabla till att göra när Rod Lurie tar småstadsyndromet till sin spetts. Kanske är det inte så att vi som publik inte härdade och avtrubbade utan snarare att utvecklar ett mer komplicerat typ av seende. Vi kräver mer och Straw Dogs levererar.

Rent stilistiskt är Straw Dogs välgjord och visuell. Trotts stora förändringar från den första filmen kan man se både i färger och scenografi en tydlig påverkan av 1970-talet. Vi ser bra skådespelarinsatser från James Marsden, Kate Bosworth och Alexander Skarsgård. Men den gladaste överraskningen är Prison Break-stjärnan Dominic Purcell som den handikappade Jeremy Niles.

Aldrig förut har jag varit så glad över kallsvettningar och hjärtklappning. En välkomnad ångestattack.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Köpmannens kontrakt på Dramaten, tankar efter föreställningen

by

Köpmannens kontrakt
Målarsalen Dramaten
Premiär: 17 september 2011

En kvinna i illrosa höga klackar och rosa klänning inleder med en lång monolog om ett lik som hittats. Monologen är absurd, sjuk, skarp emellanåt och träffar skrämmande rätt om människors beteende. Samtidigt visas samma händelse, fast förvriden på något sätt i videoklipp på sidan.
En stund senare kommer en man in och klipper långsamt sönder bilder på bland annat Olof Palme, Göran Greider och Åsa Linderborg.

Köpmannens kontrakt på Dramaten är mer en scenhändelse än en föreställning, det finns en röd tråd: skildrandet av dagens samhälle och det korrupta kapitalistiska bankväsendet men det finns ingen rak händelsekedja, inget spel mellan roller på scen. Köpmannens kontrakt är något av det mest experimentella som visats på Dramatens scener på länge.

Den är rolig men också krävande att se. När det gått 45 minuter kom plötsligt ett erbjudande från skådespelarna: de hade två fribiljetter till föreställningen ”Två herrars tjänare” som precis skulle starta på Dramatens stora scen. Ingen vågade räcka upp handen och säga att han/hon ville ha biljetterna. Jag tror ingen visste om det var allvar. Enligt Dramatenbloggen var det på fullt allvar:

Efter en stund kom ett nytt erbjudande: två fribiljetter till en föreställning på Stockholms stadsteater, som sponsrar föreställningen av Köpmannens kontrakt på Dramaten. Också Gudrun Sjödén sponsrar föreställningen, berättade skådespelarna, och delade ut några schalar från Sjödéns dambutik.

Att teaterföreställningar på Dramaten sponsras på detta sätt är förstås en del i spelet och vad föreställningen vill förmedla av dagens samhälle. Finns det några gränser för hur långt sponsring av kultur kan gå?

Det är ingen vanlig traditionell föreställning med ett antal roller som spelar upp en serie händelser med dialoger, utan är uppbyggd av en mängd monologer, sketcher och videoinspelade snuttar och ljud i en ständig kakafoni.

Det är nästan omöjligt att berätta om föreställningen, den innehåller så mycket och talar till flera sinnen. Den skildrar nutiden och kapitalismens brutala väsen. Den skildrar hur ledare och makthavare öser ur sig sitt ordbajsande som bara mal på och hur svårt det är att göra sin röst hörd i mediebruset.

Jag skrattade och hade roligt, men samtidigt var det jobbigt att se på. Vissa scener är nästan för mycket. Det gjorde ont i magen, snudd på i alla fall.

Den som funderar på att gå på föreställningen bör vara införstådd med att den inte bara är rolig utan kräver en del av åskådaren. När jag såg föreställningen var det tre äldre personer som valde att gå efter halva föreställningen. Just då var scenen som mest utflippad. Tre av skådespelarna sprang omkring med gigantiska gipshuvuden och två av dem höll på med ett slags samlag på scen (med kläderna på och inte på riktigt).

Mellika Melouani Melani har regisserat den här föreställningen som kanske kanske hellre ska kallas en experimentell scenhändelse.Den bygger på Nobelpristagaren Elfriede Jelineks text som letar sig bortom förståndet, bakom huden och in i plånbokens känsligaste vrår.

Dramatens hemsida berättar: Elfriede Jelinek, född 1946, är en österrikisk författare som belönades med Nobelpriset 2004. Ett val som var långt ifrån okontroversiellt, och ledde till att Knut Ahnlund valde att lämna Svenska Akademien. Jelinek är uppmärksammad såväl för sin bitande samhällskritik som för sitt mycket musikaliska språk.

Jag har skrivit en lite längre recension i Teatermagasinet.

I rollerna Per Grytt, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Andreas Rothlin Svensson, Janna Granström m fl
Översättning och bearbetning Magnus Lindman
Regi Mellika Melouani Melani
Scenografi, kostym och ljus Bengt Gomér
Video Sutoda
Musik Dror Feiler
Peruk och mask Trille Hvidfeldt

Fotograf Roger Stenberg

Relaterat:
Dramatenbloggen, Svenska Dagbladet, Nummer, Dagens Nyheter, SR Kulturnytt, Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Strålande skådespelarinsatser i en mycket mörk föreställning: Jobs Lidanden på Judiska Teatern

by

Jobs Lidanden
Judiska Teatern i Stockholm
Svensk premiär: 1 oktober 2011

Jobs Lidanden är det mörkaste och mest ångestfyllda jag sett på teater på länge.

Job har ett gott liv, är välbärdad och har fina döttrar och söner. Han är rättskaffens och hyller gud och ger åt tiggare.
Föreställningen börjar i en festlokal i hans hus där Job har en trevlig kväll tillsammans med vänner. Snabbt kommer det ena förädande slaget efter det andra och Job blir utfattig och förlorar alla sina barn och blir själv sjuk.

Så långt följer föreställningen också Bibels berättelse om Job. Men i Bibeln var det djävulen som fick tillåtelse av gud att testa Job. Djävulen menade att Job vara var gudfruktig på grund av att han hade ett bra liv. Djävulen fick låta olyckor drabba honom, men fick inte röra hans liv.

Men när en människa faller och blir utfattig och sjuk – då drabbas människan av det som i svensk politik fått definitionen ”utanförskap”. Och den som tillhör samhällets bottenskrap har inget skydd. Job drabbas av något som är mycket värre, hårdare och farligare än djävulens tester. Han drabbas av människornas ondska.

Det är fruktansvärt att se hur illa Job far, hur myndigheter tar allt från honom och hur vänner sviker och spelar falskspel och hur till och med en dödsdom kan användas av underhållningsbranschen för att känna pengar.

Jobs lidanden är skriver av Hanoch Levin (1943-1999) som är en av de mest framstående, mest spelade och mest omstridda dramatiker Israel någonsin haft. Pjäsen är skriven 1981 och det märks att Hanoch Levins författarskap är starkt påverkat av händelserna under andra världskriget och sitt hemlands historia.

Philip Zandén som regisserat föreställningen skriver i programmet:
Jobs Lidanden berättar om det mest fruktansvärda, det nästan otänkbara. Hanoch Levins historia och Historien visar oss hur nästa katastrofen, förintelsen, det bottenlösa mörkret vi egentligen alltid befinner oss.

Pjäsen har flera bottnar och tål att ses flera gånger. Hur nära katastrofen vi alla egentligen lever, är som Philip Zandén tar upp, ett av sätten att tolka föreställningen på. Men jag som i princip varit med om katastrofen och upplevt lidanden känner ångest också när jag ser föreställningen. Den lämnar inte mycket hopp, inget ljus, ingen upprättelse för Job. Är livet så mörkt för den som drabbats av katastroferna, finns det ingen väg tillbaka?

Visst ställer föreställningen existentiella frågor, om guds existens och om lidandets mening eller orsaker, men för mig är den framför allt en föreställning som visar människans oändliga ondska i alla dess skepnader, också förklädd som vän och på ytan rättskaffens personer. När de prövas är det ingen människa som är god, när det verkligen gäller.

Men när vi är det i det mörka, i det surrealistiska, i det groteska i föreställningen finns det nästan inget annat att göra än att ändå trots allt le lite, eller skratta. Zandén skriver om detta:
Men pjäsen är också en besvärjelse, genom skratten, grotesken; en danse macabre på avgrundens rand. Den är ett trotsigt motgift mot skräcken, mot människans existentiella utsatthet. Som ormen i paradiset, fungerar humor i det helvete, som är Jobs Lidanden.

En mycket viktig kugge för att det ska fungera är skådespelarna, vars insatser bara måste hyllas. De kan gå från att ena sekund vara en välbärgad överklassman till att bli den allra mest eländiga tiggare. Skådespelarna arbetar med ett kroppsspråk som de är oerhört duktiga på.
Magnus Roosmann spelar Job. Jag har knappt ord till hur starkt han förmedlar Jobs alla känslor. Det känns djupt in i magen.

Judiska Teatern är en fin teater, inredd i en tidigare kägelbana vid Djurgårdsbrunn på Djurgården i Stockholm. Det gör att vi som publik sitter på båda sidor om scenen och alla kommer vi väldigt nära skådespelarna, som också ser oss rakt in i ögonen och går väldigt nära oss, så vi kan röra vid dem. Det ger en speciell närvaro i föreställningen, som fungerar just för att skådespelarna är så skickliga, så koncentrerade, så fokuserade.

Jobs Lidanden är en mörk föreställning om det mest fruktansvärda och om människors alla vidriga sidor med svek, falskhet, dubbelspel, egoism … Samtidigt är den skickligt spelad och inget publiken glömmer i första taget. Den sätter igång många tankar och funderingar kring livet och dess mening.

I rollerna: Magnus Roosmann (Job), Per Sandberg, Bashkim Neziraj,
Erik Magnusson, Joel Spira, Christoffer Nordenrot, Leif Sandqvist

Översättning: Ervin Rosenberg Dramaturg: Susanne Marko Scenograf: Lars Östbergh Ljusdesigner: Linus Fellbom Kostym: Behnaz Aram Kompostiör: Henrik Rambe

Här är Teatermagasinets recension.

På Judiska Teatens hemsida finns en artikel om Hanoch Levin
Här är det mycket läsvärda och utförliga programmet till föreställningen Jobs Lidanden.

Pressmeddelande om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Pang på pensionatet – en riktig skrattfest

by

Pang på pensionatet
Lisebergsteatern, Göteborg
Premiär: 23 september 2011

Det var första gången jag var på Lisebergsteatern. Jag såg på fotografierna i foajén på Hagge Geigert, Tomas von Brömssen, Lasse Brandeby alias Kurt Olsson. Jag kände mig så liten i närheten av dessa kulturens och teaterns giganter och inväntade premiären kl 19.30 av buskisdeckaren Pang på pensionatet.

Bakom föreställningen står succégänget från Vallarna i Falkenberg med sin hyllade jubileumsföreställning. Hela sommaren har det firats 15-årsjubileum på Vallarnas friluftsteater i Falkenberg. Denna kväll, fredagen den 23 september 2011, var det så dags för gänget att inta Lisebergsteatern. De kommer att spela torsdagar och fredagar hela hösten.

Snacka om buskisdeckare. Jag förstår verkligen deras popularitet. Krister Classon stod för manus & regi, som den omåttligt populäre brevbäraren Dag-Otto Flink gör Jojje Jönsson ett bejublat framträdande.

Så fort föreställningen kör igång klappar publiken händerna i takt genast. Publiken är verkligen inte nödbedd. Folk tjuter av skratt. En riktig skrattfest för alla åldrar kan jag verkligen skriva under på.

Hela den svenska buskiseliten är på plats. I rollistan ser vi:
Anna Hallgren spelar viljestarka Rut Olsson, 35 år, som började jobba hos Berta redan som liten. Direkt efter skolan sprang hon till pensionatet för att hjälpa till. Berta har med tiden blivit som en andra mamma. För ”pojkflickan” Rut står sällskap med män, inte särskilt högt i kurs.

Jojje Jönsson spelar plikttrogne, snälle brevbäraren Dag-Otto Flink med talfel i kungliga postverkets tjänst. Dag-Otto vill ingen ont utan har alltid hjärtat på rätta stället. To dé!

Siw Carlsson spelar Greta Karlsson – 92 år. Den något otåliga och bittra Greta har bott på pensionatet i hela 15 år. Hon anser själv att hon bör bli uppassad. Då pensionatet betytt mycket för henne planerar hon att skänka sina tillhörigheter till Solrosen när hennes tid är förbi.

Jan Holmquist spelar Sture Sandström – 52 år. Direktör för eget företag som älskar att spendera pengar på unga kvinnor. Sture är gift men finner ingen stimulans hemma hos sin fru. Visar gärna vad han tycker. Han kan helt enkelt visa en oerhört trevlig sida.

Mikael Riesebeck spelar Harry Rask – 60 år. Den yrkesskadade kommissarien har mot sin vilja blivit förtidspensionerad. Han som älskar sitt yrke över allt annat. Harry anses som ”lite jobbig” då han är mycket misstänksam och extremt nyfiken.

Ewa Roos spelar Berta Bengtsson – 65 år. Tog över pensionatet efter sina föräldrar som 20-åring. Kärleken till pensionatet blev starkare än den till olika män. Hon har fullständig kontroll över sin rörelse och håller god min även när ilskan kokar inombords.

Gösta Jansson (fr.o.m. slutet av november) spelar Karl Persson – 94 år. Karl är änkling sedan 20 år. Trots att han är stormrik så unnar han sig varken kläder eller hygieniska artiklar.

Thomas Nystedt (t.o.m. slutet av november) spelar Valter Friberg – 55 år. Valter är en charmig, ordentlig läkare men något deprimerad. Behärskar sitt yrke till fullo.

Maria Mälson Nystedt spelar Ella Andersson – 49 år. Gifte sig som tonåring med en charmör som bedragit henne sedan dess. Hon har varit alltför rädd för att göra något åt saken tills hon träffade andra kvinnor i samma situation. Drömmer ändå om nya kärlekståg.

Handlingen är förlagd till ett litet pensionat på den svenska landsbygden sommaren 1955. Fridfullt och idylliskt hade det kanske varit om det inte hade varit för att ägarinnan kommit i akut ekonomiskt trångmål. Renoveringen av köket kostade mer än det var tänkt att göra: 3.000 kr.

Fridfullt och idylliskt skulle det ha kunnat vara om inte pensionatets ende anställde bestämt sig för att ta den 94-årige gästen av daga. Visst hade det varit fridfullt, om det inte hade kommit en bedragen och deprimerad gäst, som plötsligt visar sina känslor för en kvinnlig spion, som i sin tur blir störd av en mansgris som intresserar sig för yngre damer. Eller om det inte dykt upp en misstänksam pensionerad kommissarie som både hör skottlossningar och känner liklukt.

Det blir våldsamt emellanåt. Komiken är frapperande. I mitt tycke gör Siw Carlsson den bästa rollprestationen försedd med klubba och ohängda citat; ”nu måste vi nog gifta oss”; Mikael Riesebecks Harry Rask gnider sig ganska länge på smalbenet. Invecklat är bara förnamnet. Som om det inte räckte så blir det närmast kaotiskt när en brevbärare i kungliga postverkets tjänst, Dag-Otto Flink, bestämmer sig för att fira sin bemärkelsedag på just detta ställe, pensionatet Solrosen. Nu kan det väl ändå inte bli mer kaos? Jo, det kan det.

I personlig bemärkelse så kan jag bara understryka att det här var en föreställning där skratten haglade, publiken klappade takten, jag fick autograf av Glenn Hysén, tack för det, den här föreställningen kan ses många gånger.

Mer om Pang på pensionatet på Lisebergsteaterns hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

”Poplåtar som en gång varit dikter av Ernst Brunner” när Idde Schultz och Sulo släpper Kocksgatan revisited

by

Det är releasefest  där Idde Schultz och Sulo presenterar sin nya skiva Kocksgatan revisited. Sulo beskrev låtarna som ”…poplåtar som en gång varit dikter av Ernst Brunner” han sa också att ”det är kulturutveckling” (alldeles sant). Visste man inte det lät det precis som svensk vispop och stockholmsromantik. Och det är väl vad Kocksgatan revisited skall handla om och det är en musiktradition som håller. I rätt händer.

Det var riktigt roligt att se Idde Schultz och Sulo på scen tillsammans och jag undrar varför inte detta hänt tidigare? En ny konstellation på den svenska popscenen och det fanns en vitalitet och energi som jag tycker saknats i den här genren under lång tid. Det beror förstås mycket på Ernst Brunners texter men det skall musik till och det har stor betydelse vem som spelar och sjunger. Tyvärr var ljudet uruselt. Det var frustrerande och synd på både poesin och musiken. Framförandet kunde bara delvis kompensera för detta. Trots ljudproblemen gav föreställningen mersmak och jag återkommer efter en ordentlig genomlyssning av skivan.

Svenska Dagbladets recension (som jag inte förstår)

Ernst Brunner själv var där och verkade nöjd och det är ett bra tillfälle att påminna om Boulevardteaterns  musikteaterversion av Kocksgatan revisited som har premiär 11 november.

Bonus för att vi fick lyssna på Johan Johansson med fullt band som spelade låtar från sin aktuella skiva Svea rike rivjärn. En ny bekantskap för mig. Tyvärr var de drabbade av samma ljudproblem som Idde och Sulo men det går inte att helt ta död på bra musik och det var bra drag här.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,