Kulla-Gulla
Av Martha Sandwall-Bergström
Dramatisering Åsa Lindholm
Regi Maria Sid
Scenografi Zofi Lagerman
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus och bild Joonas Tikkanen
Musik och komposition Iiro Rantala
Ljud Magnus Ericsson
Mask Katrin Wahlberg
Koreografi Catharina Allvin
Dockmakare Jenny Bjärkstedt
Urpremiär 4 mars 2022, Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern
Medverkande Maja Rung, Eva Stenson, Odile Nunes, Ludde Hagberg, Sandra Medina, Manuela Gotskozik Bjelke, Matilda Ragnerstam, Tove Edfeldt, Simon Edenroth, Carlos Romer Cruz, Yngve Dahlberg, Lars Göran Persson, Robert Noack, Karim Rahali, Rebecca Seward, Björn Vårsjö, Oscar Karlsson.
Ibland är samhället så orättvist att det är moraliskt rätt att bryta mot den lag som makten förtrycker med. Det är ett grundläggande tema i Martha Sandwall-Bergström bokserie om Kulla-Gulla. När denna berättelse nu tar gestalt på en teatescenr presenterar dramatikern Åsa Lindholm och regissören Maria Sid med sitt team en överväldigande och engagerande föreställning. Premiären fick stående ovationer, vilket den är väl värd. Skådespelarna agerar som ett sammansvetsat team och scenografin med en stor gunga i mitten som får föreställa både tåg och skog är en smart och fantasifull lösning.
Salongen var fylld av många familjer med barn. Det var roligt att gå på en teaterföreställning som inte i första hand vänder sig till barn men ändå fungerar utmärkt för de yngre samtidigt som den talar till de vuxna. Kulla-Gulla är en stark berättelse där den unga föräldralösa flickan som kallas Kulla-Gulla är en hjälte som kan inspirera i denna skildring av ett Sverige i brytningstiden då torpare och statare började bryta sig fria från slavliknande förhållanden.
Kulla-Gulla handlar till stor del om en moralisk grundfråga som politiken försöker svara på: Vem har rätt till vad och hur ska världens resurser fördelas? Men jag tycker föreställningen också angriper den amerikanske framgångsillusionen om att livets mening är att individuellt hitta rikedom och framgång. I den amerikanska framgångssagan handlar allt alltid om att var och en ska skapa sin individuella välfärd. Denna filosofi bankas in i dagens unga från många håll: Att just du kan lyckas, antingen genom hårt arbete eller stor intelligens eller genom att vinna på lotteri. Kulla-Gulla står upp för en helt annan inställning. En filosofi som säger att vi kan fördela världens resurser mer jämlikt och vi blir inte lyckligare om vi som enskilda individer blir stormrika om andra samtidigt lider och svälter.
Kulla-Gulla behövs nu, idag då stora själviska, giriga makthavare ställer till krig. Det är aldrig de mäktiga, de rika, som drabbas av krig eller följderna av naturkatastrofer eller pandemier. Det är alltid de fattiga, de maktlösa som blir värst drabbade och utsatta. I berättelsen om Kulla-Gulla möter vi fattiga människor som blir utsugna av de rika markägarna. En pojke som stulit ägg för att hans mamma är sjuk och de inte har någon mat blir straffad med sju slag med en linjal på sin hand för att minnas de sjunde budordet: du skall inte stjäla. Men vi som läser berättelsen eller ser föreställningen känner att här är det tjuven som har den moraliska rätten och patron som bestraffar gör moraliskt fel.
Föreställningen är drygt två och en halv timme med paus – och de två akterna skildrar två helt olika faser i berättelsen om Kulla-Gulla. I den första får vi följa när hon som föräldralös auktioneras ut bland torpare och bönder för att bli gratis arbetskraft. Hon får slita hos hårt och när torparmor dör tar Kulla-Gulla, fast hon själv är ett tolvårigt barn, över ansvaret för torparens barnen. Mannen arbetar men super mycket och tar långt ifrån det ansvar en förälder förväntas ta.
I den andra akten har Kulla-Gulla hamnat hos sin rika morfar, patronen, och hon får fina kläder, massor av mat och ska utbildas till en fin dam. Den delen är av och till väldigt rolig och publiken skrattar gott. Maja Rung som är duktig i första akten växer ännu mer i sin roll i den andra akten, där vi kan känna med Kulla-Gullas nyfikenhet inför de unga kvinnorna i den rika världen.
Att göra teater av böcker är en stor utmaning. Jag tycker regissör med sitt team har förvaltat berättelsen bra. Regissören Maria Sid har tidigare regisserat en annan bokserie, nämligen Elena Ferrantes Min fantastiska väninna på Kulturhuset Stadsteatern.
Att baka in en bokserie på nio böcker i en teaterföreställning måste självklart föra med sig att några händelser och karaktärers utveckling i böckerna tas bort. Men det finns några små missar i överföring från böckerna till scenen, några lösa trådar som inte följs upp. Framför allt tänker jag på Johannis som klagar på att han inte hör i första akten. Vi som läst böckerna vet varför. Men det får vi aldrig reda på i andra akten då han dyker upp och tycks vara fullt hörande. Det kanske vore bättre att ta bort den delen helt?
En styrka i både böckerna och föreställningen är att de flesta karaktärerna har både ljus och mörker i sig. Patronen tillhör de konservativa som tror att det är guds mening att de rika ska fostra de fattiga. Men han kan ändå lyssna på Kulla-Gulla och ta till sig andra tankar. Kulla-Gulla är en ljus människa men hon ställer inte alltid upp på de rätta, hon har också funderingar kring hur hon ska agera. Det går givetvis inte att fördjupa det realistiska på en scen på två och en halv timme där samtidigt ganska många händelser ska berättas. Jag tycker regissören med sitt team har förvaltat Kulla-Gulla mycket väl och jag tror många barnfamiljer kommer att ha stor glädje av att se den och att sedan prata om den. Duktiga skådespelare, fantastiska dansare, snygg scenlösning och spännande ljussättning. En helhetsupplevelse på många sätt.
I den här föreställningens inledning avverkas en hel del låtar i supertempo framförda av 5 härliga artister. Artister som gestaltar personerna Robban, Robert Karl-Oskar Broberg, Zero och Robert Broberg. Det dansas, spexas och sjöngs. Publiken bjuds in att delta genom att klappa händer eller svara på frågor. Allt är glatt och igenkänningsfaktorn stor. Robbans tjejsånger om Ingela, Ulla-Trapid, Carola och inte minst Uppblåsbara Barbara gör alltid succe. Här följt av en kommentar att de egentligen avser killarnas sätt att se på tjejer. En onödig brasklapp för vem kan ta anstöt av de texterna.
