Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturhuset stadsteatern

Lars Noréns Tiden är vårt hem får premiär på Stockholms stadsteater 12 november

by

Lars Noréns Tiden är vårt hem får premiär 12 november på Klarascenen på Stockholms stadsteater, berättar ett pressmeddelande:

Eirik Stubø sätter upp Lars Noréns Tiden är vårt hem med en namnkunnig ensemble

Rebecka Hemse, Henrik Norlén, Jacob Ericksson, Léonie Vincent, Sofia Ledarp, Magnus Krepper, Natalie Minnevik, Sven Ahlström, Annika Hallin och Johannes Bah Kuhnke medverkar i Eirik Stubø uppsättning av Tiden är vårt hem.

Det är äntligen sommar. Luften vibrerar av förväntningar när det är dags för syskon och barndomsvänner att mötas upp i ett somrigt Skåne. Men här pulserar också besvikelser från det förflutna. Stark kärlek binder den ena till den andra i en omöjlig ringdans. Blir detta deras sista sommar tillsammans?

– Lars Norén sa ofta till skådespelarna: Ni är mer intressanta än rollerna! Det tänker jag ofta på, hur sant det är. En skådespelare ska vara närvarande i nuet, och det är det som händer mellan skådespelarna som är det viktigaste, säger regissören Eirik Stubø
Han fortsätter: Tiden är vårt hem är både lekfull och sorglig och har storartade roller för hela min fantastiska ensemble. Pjäsen formligen sjuder av skriv- och berättarlust.

Regissören Eirik Stubø kommer tillbaka till Stadsteatern med iscensättningen av Lars Noréns pjäs från 1992. På Stadsteatern har Stubø tidigare satt upp flera kritikerrosade föreställningar som Stillheten av Lars Norén, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården samt senast Ingenting av mig av Arne Lygre.

– Min första kontakt med Norén var som ung tonåring i Strömsund, säger Johannes Bah Kuhnke som är tillbaka på Stadsteatern efter flera års filmande. Jag och min mamma såg både Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud på SVT. Jag hade aldrig sett något liknande. Saftiga svordomar, svart humor och språket, så direkt och allmänmänskligt. Min mamma spelade in all SVT:s tv-teater på VHS. Vi hade en hel vägg med videoband som vi ofta tittade på. Men det var Norén vi alltid återvände till. Pommac , varma mackor och Norén. Det var vårt fredagsmys!

Johannes Bah Kuhnke var på Stockholms stadsteater 2004-2014 och medverkade bland annat i De tre musketörerna, Leka med elden och Lolita.

– Jag såg Tiden är vårt hem när den gick på Dramaten 1992 och den gjorde ett enormt intryck på mig. Sen lärde jag faktiskt känna Lars Norén litegrann när vi filmade Detaljer i början av 2000-talet, säger Rebecka Hemse. Och fortsätter: När Eirik frågade om jag ville vara med i den här uppsättningen bara måste jag tacka ja! Jag tycker han är en väldigt spännande regissör som jobbar nästan filmiskt och kan hantera ett sånt här stort och komplext material. Han kräver inte prestation, brister och osäkerheter kan bli en styrka – han söker närvaro. Och när jag såg vilka som var med i ensemblen klev pjäsen genast ut från pappret och fick liv.

Rebecka Hemse tillhör Dramatens fasta ensemble sedan 2004, hon fick sitt genombrott i Frank Wedekinds drama Lulu som Staffan Waldemar Holm satte upp 1993 på Malmö Dramatiska Teater. Tiden är vårt hem är hennes första uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern.

Lars Norén (1944-2021) är svensk samtids mest internationellt spelade dramatiker. Blandningen av tungsint relationsdriven dramatik och en svart humor har i folkmun skapat begrepp som ”Norén-jul”. Han debuterade som poet och fick sitt stora genombrott som dramatiker i början av 1980-talet med Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud.
Han gjorde ett stort antal uppsättningar för radio, tv och på scener som Dramaten, Comédie Française i Paris och Det norske teatret i Oslo. Han var konstnärlig ledare för RiksDrama (Riksteatern) 1999-2007 och för Folkteatern i Göteborg 2009–2012.

Tiden är vårt hem hade sin urpremiär på Dramaten 1992 i regi av Björn Melander och har även satts upp 1994 på Göteborgs stadsteater och 2002 på Skillinge teater, i den senare med Sven Ahlström i rollen som Harald.

TIDEN ÄR VÅRT HEM
Av Lars Norén
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Ljud Camilla Näsström
Mask Maria Lindstedt

I rollerna:
Anna: Rebecka Hemse
Harald: Henrik Norlén
Jakob: Jacob Ericksson
Muller: Léonie Vincent
Prick: Sofia Ledarp
Nils: Magnus Krepper
Julia: Natalie Minnevik
Erik: Sven Ahlström
Greta: Annika Hallin
Tomas: Johannes Bah Kuhnke

Teaterkritik: Roberts Broberg- och dalbana

by

Roberts Broberg- och dalbana
Musik och sångtexter Robert Broberg
Regi och manus Jonna Nordenskiöld
Scenografi och kostym Zofi Lagerman
Koreografi Rennie Mirro
Ljus Sofie Gynning
Ljud David Granditsky
Mask Susanne von Platen
Kapellmästare och musikaliskt ansvarig Joel Sahlin
Medverkande
Frida Hallgren, Rennie Mirro, Lisa Larsson, Christer Fant och Fredrik Lycke
Musiker Ima Baeza Bilgin, Sara Niklasson, Samuel Löfdahl och Jonas Lidholm
Premiären 22 oktober 2021 på stadsteaterns stora scen

För att ensam sälja ut åtta Globenföreställningar måste man vara folkkär, och det var han.
Att han bytte namn ibland är nog inte många som bryr sig om, men hans låter kan de flesta sjunga med i. Med ett otal låtar har han gjort avtryck i det svenska musiklivet.

I den här föreställningens inledning avverkas en hel del låtar i supertempo framförda av 5 härliga artister. Artister som gestaltar personerna Robban, Robert Karl-Oskar Broberg, Zero och Robert Broberg. Det dansas, spexas och sjöngs. Publiken bjuds in att delta genom att klappa händer eller svara på frågor. Allt är glatt och igenkänningsfaktorn stor. Robbans tjejsånger om Ingela, Ulla-Trapid, Carola och inte minst Uppblåsbara Barbara gör alltid succe. Här följt av en kommentar att de egentligen avser killarnas sätt att se på tjejer. En onödig brasklapp för vem kan ta anstöt av de texterna.

Vi får veta lite om personen Robert Broberg. Att föräldrarna tyckte att artistlivet inte var så mycket att uppskatta, att han hann få fem barn med tre olika kvinnor och att han utbilda sig till konstnär berättas men ganska ytligt. Först efter pausen får även svårmodet plats. I ”Jag letar efter mig själv” kommer en människa fram, en annan än i ”Pling plong plong”-Robban. Att livet går upp och ner. Att han brottas med sig själv och sin plats i relationer. Den finstämda ”Spring inte så fort pappa” är underbar.
När ridån gått ner och ensemblen kommer in i badrockar och sjunger ”Mitt lilla fejs och jag” – är en bra avslutning.

Jag hade gärna velat se lite mer av människan bakom den glada gamängen. Lite mer av allvaret bakom ordlekar och skojiga kärleksrim. En föreställning med fina enskilda nummer, orkester och bra artister. Koreografin och scenen på topp. Musikaliskt och roande men överraskande lite om personen Robert Karl-Oskar Broberg.

Frida Hallgren och Rennie Mirro gestaltar Robert Broberg på teaterscenen

by

Roberts Broberg-och dalbana
Stora Scenen
Kulturhuset Stadsteatern 2021

Den 22 oktober har Jonna Nordenskiölds nyskrivna musikteaterföreställning om Robban Broberg urpremiär på Stora scenen. I ensemblen finns Rennie Mirro, som både medverkar och står för koreografin och Frida Hallgren som är tillbaka på Stadsteatern efter nio år.

Ett pressmeddelande berättar:

Robert Broberg sålde ut Globen åtta gånger och var på ständig jakt efter kärlek och bekräftelse, från kvinnorna och från sin publik. Som artist gick han under en lång rad alias som alla kommer synas på scenen. Men livet var inte så enkelt alla gånger. Följ med på en Huppegupptäcksfärd genom Robert Brobergs musikaliska resa genom livet, en Broberg-och-dalbana!

Inför arbetet med föreställningen har Jonna Nordenskiöld ägnat sig åt research på Kungliga biblioteket, läst boken Robert Broberg letar efter sig själv och fördjupat sig i ordkonstnärens låtskatt.

– Mitt första möte med Robert Broberg var på Gröna Lunds teater när jag var 17 år. Min bästa kompis tog med mig på hans enmansshow Morot och jag blev helt golvad av hans sceniska närvaro och musikaliska humor. Att jobba med hans text och musik har både varit roligt och utmanande. Det finns så många delar av hans artisteri att välja mellan och vi har verkligen velat hitta balansen mellan igenkänning och nya tolkningar, säger Jonna Nordenskiöld som skrivit manus och regisserar.

Konstellationen Jonna Nordenskiöld- Rennie Mirro-Joel Sahlin var alla delaktiga i kritiker- och publiksuccén From Sammy with Love, som hade sin urpremiär på Lilla scenen 2012. Föreställningen flyttades till Stora scenen, spelades på Parkteatern och 2016 landade de på Apollo Theatre i New York

– From Sammy with Love var en av de största resor jag gjort med en produktion, både på scenen och privat. Den resan hade aldrig blivit av utan Jonna och Joel. Därför är det otroligt roligt att jobba med dem igen, och få gå in i ett nyskrivet verk med det förtroendet jag har för dem, säger Rennie Mirro.

– Hos Robert Broberg ser jag en omogen sida, som jag kan känna igen mig i. Men också fördelarna med att vägra att växa upp och ha barnasinnet i behåll. I den Broberg-värld vi vill skapa vill vi verkligen leka och ha roligt med publiken! avslutar Rennie Mirro.

Frida Hallgren är tillbaka på teaterscenen efter medverkan i filmer och tv-serier som Fröken Frimans krig. Medverkar gör även Lisa Larsson (Skaka galler, Kåldolmar och Kalsipper), Fredrik Lycke (Hair, Chicago) och Christer Fant som medverkat i fler än 60 uppsättningar sedan han kom till Stockholms stadsteater 1990. Joel Sahlin har arrangerat musiken, leder orkestern och medverkar själv som musiker.

Roberts Broberg- och dalbana, urpremiär 22 oktober kl. 19 på Stora scenen
Musik och sångtexter Robert Broberg
Regi och manus Jonna Nordenskiöld
Scenografi och kostym Zofi Lagerman
Koreografi Rennie Mirro
Ljus Sofie Gynning
Ljud David Granditsky
Mask Susanne von Platen
Kapellmästare och musikaliskt ansvarig Joel Sahlin
Medverkande
Frida Hallgren, Rennie Mirro, Lisa Larsson, Christer Fant och Fredrik Lycke
Musiker Ima Baeza Bilgin, Sara Niklasson, Samuel Löfdahl och Jonas Lidholm

Teaterkritik: Barrymore – skådespelarnas insatser den stora behållningen

by

Barrymore
Av William Luce
Översättning Kerstin Gustafsson
Regi Philip Zandén
Scenografi Torulf Wetterrot
Kostym Gudrun Rösnes
Ljus Ann-Charlotte Fogelström
Mask Maria Lindstedt
Premiär på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm, 29 september 2021
I rollerna Dan Ekborg och Simon Edenroth

Dan Ekborg glänser. Han är suveränt skicklig och imponerar i rollen som Barrymore och får stående ovationer. Handlingen utspelar i 1940-talets New York och Dan Ekborg gestaltar skådespelaren John Barrymore som varit en lysande skådespelare och nu ska göra ett sista scenframträdande i sin paradroll som Shakespeares Richard III. Barrymore behöver pengar. Han har hyrt in en sufflör för sin repetition inför föreställningen. Dan Ekborg imponerar i rollen som Barrymore och visar ett brett spektrum på denna narcissistiska man som pendlar från klarsyn till förljugenhet och desperation. Simon Edenroth imponerar i sin återhållsamma roll. Jag tror vi är många som kan känna igen oss i hans beundran för stjärnan men sedan obönhörligt öppnas våra ögon för verkligheten och vi tappar tilltron till idolen och ser den trasiga människan bakom myten.

För mig är handlingen inte så intressant, egentligen. Jag känner att det bygger på en klichébild av skådespelare som hamnar i rampljuset och som varit gift och skild fyra gången, är alkoholiserad och livrädd för att inte längre stå i centrum. Visst finns dessa karaktärer men många skådespelare är väldigt obekväma med den klyschan. Den stora behållningen för mig var de två skådespelarnas prestationer, deras samspel och utvecklingen av deras relation.

Föreställningen är inte lång, en och en halv timme inklusive paus, så jag tänker att den passar bra för många som inte gillar att sitta still i tre timmars uppsättningar. Föreställningen är rolig och har inte en enda långsam minut. Dan Ekborg tillhör väl de folkära skådespelarna vid det här laget.

Simon Edenroth hoppas jag vi får se mer av framöver också. Han tog examen från Teaterhögskolan i Malmö 2020 och är nu knuten till Kulturhuset Stadsteatern. Han medverkade i filmen En man som heter Ove och har även en bakgrund som röstskådespelare.

Pjäsen har viss anknytning till verkliga personer. John Barrymore, som föreställningen handlar om, kom från en teaterfamilj, vars mest kända representant i vår tid är hans barnbarn Drew Barrymore. John Barrymore var på sin tid ikonisk och en av dem som klarade övergången från stumfilm till ljudfilm. På teatern var hans paradroll Hamlet, men han gjorde inga försök att upprepa succén, som i pjäsen. Barrymore är en pjäs från 1996 av den amerikanske dramatikern William Luce.

Teaterkritik: ”Sound of music” på Stockholms stadsteater

by

Foto: Sören Vilks

Sound of music
Premiär den 28 augusti 2021
Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm
Regi Ronny Danielsson
Musikaliskt ansvar/musikarrangemang Joakim Hallin
Koreograf Roger Lybeck
Scenografi Martin Chocholousek
Kostym Camilla Thulin
Ljus Mikael Kratt
Ljud Avogoustos Psillas
Mask Petra Göransson, Carina Saxenberg

Det var naturligtvis nostalgi i luften på kvällens premiär. Det var Kulturhuset stadsteaterns första föreställning på drygt två år på grund av pandemin och renovering. Vi var många som hungrade efter att äntligen få lov att vara på teatern igen. Vad man har längtat.

En musikal har alltid, oavsett handlingen, ett mjukare sätt att berätta sin historia. Musik och sång är ju inte det naturliga sättet vi kommunicerar med varandra i vardagliga kriser. Så även om handlingen berör andra världskriget, nazism, tvång, flykt och förföljelse, så är det på en nivå som nästan är allt för rumsren. Med jämna mellanrum trycker man dock in ett och annat politiskt korrekt ställningstagande i dialogen och det är det som är musikalens räddning.

Trots min enorma hunger och glädje att äntligen få lov att befinna mig vid scenen, blev jag snabbt påmind om hur svårt det är att spela musikal. Ännu svårare blir det också om den ska göras i skuggan av en tidigare världsberömd musikalisk film och/eller en bok/bestseller/sann historia. Inte nog med att man går i någras fotspår, det är inte heller möjligt att återge så många bilder och ord som ens föregångare har kunnat använda sig utav. Man kan inte bli jämförd utan att förlora något.

De flesta känner till familjen von Trapps historia dvs. hur den levnadsglada och blivande nunnan (Maria) blir förälskad i den stränga, änklingen och sjökaptenen (George). En historia som nästan är så romantisk att man tror att den är påhittad. Maria tillför glädjen, musiken och ett nytt liv, och herr von Trapp smälter tillbaka till den man han en gång var.

Att brista ut i sång, mitt i handlingens kraft framåt med skådespeleri, kräver sina skådespelare. Det kan lätt bli att skådespel, sång och musik inte går hand i hand på lika villkor. Tyvärr kändes det ibland så under kvällen, även om sånginsatserna generellt var fantastiskt framförda. Framförallt höll Maria (Sara Jangfeldt) och Abbedissan (Karolin Funke) överlägset högt i klass på sina sånginsatser. Varenda ton satt på rätt plats och det fanns många stunder då gåshud var ett faktum.

Förälskelser är ofta en drivkraft i musikaler och Sound of music är inte ett undantag. Men att sjunga om kärlek och att trovärdigt återspegla dessa känslor, är inte samma sak. Det räcker inte med vackra ord för att två människor ska uppfattas som attraherade av varandra. Kanske är det så att känslorna/attraktionen mellan George och Maria, kommer att växa till sig under föreställningarnas gång? Kanske var det premiärfeber? Men i kväll kunde jag tyvärr inte se den förälskelse som faktiskt behövs för att en man ska bryta sin förlovning men en annan och en kvinna lämna ett kloster, för att få vara tillsammans. Däremot blev jag helt betagen av Rolfs (Olof Åhman) och Liesls (Stina Nordenberg) tonårsförälskelse och hur man valde att återspegla den på scen. På de sätt de tog i varandra, strålade mot varandra och kysstes, fanns det inget tvivel i deras skådespel mellan känslan och handling. Att föreställningen dessutom gjorde en egen tolkning kring deras eventuella trofasthet trots meningsskillnaden, var en schysst twist som jag alltid saknat från filmen.

Föreställningens förvåning i kväll var att man hade lagt till en sång som inte fanns med i originalupplagan av musikalen. Sången blev ett tydligare ställningstagande för Elsa Schräder att inte ta så hårt på brytningen med kapten von Trapp, eftersom en tydlig meningsskillnad fanns. Jag tycker nog att originaltanken kring deras relation var bättre.

Scenografin hade lyckats att med hjälp av dockskåpsliknande strukturer skapa skilda rum i genomskärning. Det gjorde att man kunde se aktiviteter som inte egentligen var i fokus, men ändå uppfatta dess betydelse samtidigt som handlingen var i centrum. Rummen gav utrymme för skådespelarna att röra sig, klättra och få energi i sina scener. Uppbyggnaden gav också många behagliga och vackra miljöer.

Rollista
Kapten von Trapp/Peter Gardiner, Maria/Sara Jangfeldt, Liesl/Stina Nordberg, Rolf/Olof Åhman, Max/Mats Blomgren, Elsa Schräder/Elisabeth Carlsson, Frau Schmidt/Lena-Pia Bernhardsson, Franz/Lars Lind, Abbedissan/Karolin Funke’