Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Batman: Arkham City – ”I’m Batman…”, recension av spelet

by

Titel: Batman: Arkham City
Betyg: 5
Utvecklare: Rocksteady Studios Distributör: Warner Bros. Interactive Entertainment
Sverigerelease: 21 oktober 2011

Anledningen till att Batman: Arkham Asylum från 2009 är ett av tidernas bästa licensspel beror på att Rocksteady Studios utnyttjade spelmekanik och unika narrativa grepp för att säga oss något om karaktären Batman. Jag behöver inte säga mycket mer än Scarecrow för att ni som spelat Arkham Asylum ska förstå. Rocksteady Studios lyckades göra Batman mänsklig vilket är mer än vad Tim Burton och Christopher Nolan har lyckats med.

Den andra fundamentala skillnaden mellan superhjältens porträttering på vita duken och i spelen är att vi i Rocksteadys alster får vara Batman. Detta vara vore ingenting värt om det inte vore för studions känsla för animation, omgivning, design, kontroll och hantering av källmaterial – allt förstärker känslan av att man är Batman. Det är något som filmediet aldrig kommer kunna

Nu när Rocksteady redan etablerat en karaktär har protagonistrollen istället hamnat på skurkarna inbonade i fängelsestaden Arkham City, ett inhängnat område där alla Gothams förövare härjar fritt. Stålverket i sydost styrs av en döende Joker, i sydväst mitt emot Gothams tunnelbanesystem har Pinguin och hans gäng låst in sig i musset där Mr. Freeze hålls som gisslan medan Two-Face håller förryckta rättegångar i rättegångssalen till norr. Det är ett förvridet maktspel och Batman har hamnat i korselden.

Likt föregångaren är det underbart att se en utvecklare som behandlar sitt källmaterial med sådan vördnad och finess. Rocksteady skapar inte bara perfekta avbildningar av tidigare kända och mindre kända karaktärer, de vidareutvecklar dem och tillämpar deras betteende för att passa spelmediet. Allt från fängelsets gothiska arkitektur till röstskådespelarnas fantastiska insatser (Mark Hamill är tillbaka som Jokern!) andas genuinitet.

Den största skillnaden med föregångaren är att Arkham City består av en ’‘stad’’ att utforska. Ett problem med sandlådevärldar brukar vara att äventyret blir mindre fokuserat när det finns en hel stad att utforska och andra saker att göra. Arkham City är ett av få spel som lyckas undvika detta och hanterar sidouppdrag med en skicklighet som jag tidigare inte stött på i sandlådespel. Istället för att sidouppdragen känns lösryckta från storyn integreras de med handlingen och säger något om Batman.

När jag i efterhand ser tillbaka på mitt äventyr innanför Arkham Citys murar är det enkelt att se förbi de små skönhetsfläckarna. Med förhoppningsnen att skapa ett så varierat spel som möjligt känns vissa moment krystade. Det känns dessutom som att Batman är för cool för att alla hans egenskaper ska få plats i en handkontroll. För att kunna anväda sig av hela hans vapenarsenal och rörelser krävs det att ha koll på alldeles för många slumpässiga knappkombinationer.

Men som tidigare nämt är dessa missar små petitesser som i det stora hela inte påverkar mitt helhetsintryck av detta fantastiska äventyr. Även om jag inte håller med är årets spel-utmärkelsen som många kritiker prisat Arkham Ctiy befogad.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Eldkvarn: De berömdas aveny – Något väsentligt att säga 40 år senare

by

Artist: Eldkvarn
Titel: De berömdas aveny
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 9 november 2011

Jag tycker ofta att äldre band tenderar att bli en anakronism av sig själva. De tenderar att bli likt Rolling Stones patetiska i sin strävan efter att vara ”unga” trots dem nått aktningsvärd ålder som motsvarar en människas pensionsmässighet. Nu kan ju en pensionär vara hur pigg som helt, alert fysiskt och psykiskt men när den poserar som tonåring och sjunger om tonårstrånad blir det rent av löjligt!

I fyrtio år har Eldkvarn spelat som band. Det är nu tre år sedan ”Hunger Hotell” kom och som var en i många stycken den mest politiska plattan i bandets historia – ett i mitt tycke mästerlig platta. Precis som de föregående ”Svart Blogg” och Atlantis”, den senare kanske än mer politisk än Hunger Hotell. En räcka utmärkta plattor från ett deprimerande 2000-tal. Under tiden som gått har Plura sysslat med lite av varje, kokböcker, TV-program och Gud vet allt men också spelat ute en hel del. Gruppen har till och med förärats en plakett utanför Café Broadway i Norrköping.

Nu är Eldkvarn i allt väsentligt Pluras, Carlas och Tonys men framförallt Pluras skapelse och det är tydligt på den nya plattan ”De berömdas Aveny” som släpps den 9 november. Det kanske märks mer än på länge för de spår som fastnar i bakhuvudet är inte de som Carla har solopositionen på utan de skiljer ut sig på ett sätt som gör Pluras låtar än mer Eldkvarns gestalt.

Det finns ett starkt drag av vemod, som inte finns hos Carla, och det märks att Plura bakom gamängen, den glade partypolaren, gömmer det sig en man som ser livet har kommit över sitt middagskrön och nu bär det utför. Det är en mogen platta som lyssnaren möter – en platta där texterna har den avgörande betydelsen för upplevelsen. Det är ingen platta att dansa till utan en platta att reflektera med.

Jag är glad över att det saknas bitterhet i Pluras texter som annars är så vanligt hos äldre låtskrivare och poeter och den helt akustiska ”Sång från Koster” tillhör bland det mest poetiska som han åstadkommit under alla dessa år. Här finns t.o.m. en ”Scott Walkerish ”tango där Plura sjunger ”på andra sidan regnet” – en textrad som lämnar mycket till tolkning. I ”roadmovien” ”Låt det rulla” menar han att en man i ”din ålder får göra en blunder” – adressen är tydlig men samtidigt dubbelbottnad. Kärleken övervinner problemen som livet och tillfälliga svagheten orsakar är sångens budskap.

Måhända är inte ”De berömdas Aveny” en lika genomgjuten platta, inte riktigt lika ”hel” som de tidigare som de tre senaste men fortfarande är den väsentligt bättre än det mesta som ges ut på svenska och av svenska band. Det svenska språket är en hård domare och alltför många ambitioner att skriva bra texter på vårt språk fallerar då textförfattarna faller i den engelska fällan och blir bara banalt och än värre patetiskt.
Eldkvarn, Plura och Carla undviker detta med bravur och trots bandet har en medelåldern på sitt samvete, eller kanske just därför, än en gång skapar Eldkvarn en utmärkt platta även om den inte har riktigt samma gedigna helhet som de senaste men de har också varit exceptionella i sin kvalitet.

I ”Den sorgeliga orkestern” finner lyssnaren en central strof som egentligen sammanfattar det hela ”dricker mig till sömn/vi spelar inte till fest längre/jag är trött nu”. En central och ackurat beskrivning av Eldkvarns, Pluras och den åldrande mannens sinnestämning. Men också en målande tänkvärd beskrivning av ”De berömdas Aveny”. Det är fascinerande att se Eldkvarn har något väsentligt att berätta 40 år senare medan de flesta andra borde hålla käften istället.

Text: Ingemar E. L. Göransson, frilansjournalist

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Blev det inte mer än såhär? – vågad komedi om livet kring 40 på Stockholms stadsteater

by

Fotograf Carl Thorborg Bildtext Henrik Norlén, Katharina Cohen, Emil Almén och Sanna Krepper i Blev det inte mer än såhär? Urpremiär på Lilla scenen 2 november.

Blev det inte mer än såhär?
Stockholms stadsteater
Premiär 2 november 2011

En ren tom scen med vita väggar, illavarslande hotfull musik och fyra nakna människor mötte oss när vi kom in i salongen på Stockholms stadsteaters lilla scen på premiären av ”Blev det inte mer än såhär?”

Fyra fyrtioåringar, två män och två kvinnor, två par med barn och hus, har börjat tappa glädjen och lusten i sina förhållanden.

Föreställningen börjar med att de fyra karaktärerna Mats och Caroline, Malena och Viktor, står hela nakna. Mats (spelas av Emil Almén) undrar om Caroline (spelad av Katharina Cohen) är sur.
”Nej”, hon är inte sur. Bara trött. Trött på Mats, trött på barnen, trött på huset, trött på sig själv och sin kropp efter att i många år bara varit mamma och inte känt sig uppskattad av Mats som kvinna.

Mats och Caroline har fastnat i en fälla som förstår samlivet för många, många par. De kan var hur förälskade som helst när de träffas och får barn, men så har de ingen som kan ta hand om barnen åt dem och de får aldrig någon tid för sig själva som par, som man och kvinna.

Deras vänner Viktor och Malena har också hamnat i en kris i sitt förhållande. Båda paren börjar gå i parterapi för att försöka rädda sina förhållanden.

Blev det inte mer än såhär? är en lättsam betraktelse över livet kring fyrtio, när den stora förälskelsen flammat över och den mer djupare kärleken ska ha satt sig. Det är dock så lätt att förlora kärleken, det är svårt att få förälskelsen att fördjupas och bli en kärlek livet ut.

En del del premiärpubliken tjöt av skratt av de träffsäkra dialogerna. Många känner säkert igen sig. Jonna Nordenskiöld som regisserat och skrivit manus har lyckats fånga mycket som många kan känna igen sig i. De fyra karaktärerna är rätt vanliga människor, inga karikatyrer utan bara lite lätt omformade för scenen. Det var nog ett skäl till att så många skrattade så gott, de kunde känna igen sig och vänner.

En bit in i föreställningen klär skådespelarna på sig ungdomligare kläder och plötsligt får vi se hur allt började, när de i trettioårsåldern möttes, upplevde att de hade träffat sitt livs kärlek och skaffade barn. Den kanske roligaste delen var när de gått ytterligare några år och

Foto: Carl Thorborg
scenen förvandlats till ett stort lekrum och de lagar mat med leksaksspis och kör bil med leksaksbil och sitter på kontor och räknar med leksaker. Arbetslivet och karriären får sina rätta proportioner ur ett livsperspektiv när det fina kontoret är en lekplats.

Blev det inte mer än såhär? är en rolig föreställning som sätter igång tankarna och bör kunna vara en bra start för fortsatta diskussioner och samtal kring livet och samspelet mellan en man och en kvinna som bildar familj. Föreställningen är en timme och en kvart, utan paus, en bra längd för att kunna fortsätta diskutera pjäsen efteråt över en kopp te eller en öl eller något annat.

Jag var nog inte den enda som undrade hur skådespelarna fått modet att stå helt nakna på scen och också fortsätta spela nakna en bra bit in i föreställningen. Starkt och modigt.

Regissören Jonna Nordenskiöld är själv i fyrtioårsåldern och hon säger i ett pressmeddelande:

? Den här pjäsen skrev jag för att det är något jag själv vill se och som inte finns på våra teaterscener. Jag och alla runt mig har fyllt 40 år, vilket känns som att passera en gräns. Vid fyrtio inser man att man inte kommer att hinna med allt, att man börjar få bråttom med vissa val i livet. Ens mest attraktiva år på arbets- fertilitets- och parmarknaden är över. Det är nu vi klipper oss i en kort frisyr eller skaffar lugg ? då syns inte rynkorna i pannan, säger Jonna Nordenskiöld.

Föreställningsfakta:
De två paren i ”lev det inte mer än såhär?” görs av Henrik Norlén och Sanna Krepper, Katharina Cohen och Emil Almén.

? När man har småbarn är det lätt hänt att man lägger relationen på is för att hinna med barnen och allt annat som karriär och vänner. När man kommer ut på andra sidan så tittar man på varandra och undrar vem är det där, med kulmage och utan hår? Och nu har man plötsligt tid för varandra igen.

Fakta om Jonna Nordenskiöld:
Jonna Nordenskiölds första uppsättning på Stockholms stadsteater var Betongsocker och förortsmys (2005) som hon både skrev och regisserade. Därefter har hon med stor framgång dramatiserat och regisserat många rosade pjäser för barn och ungdomar här bland annat Astrid Lindgrens Allrakäraste syster (2006) och Pippi Långstrump – världens starkaste (2007), Anne Franks dagbok (2008) och Staffan Westerbergs Ett litet drömspel (2009). Jonna har även skrivit operalibretton och pjäser för TV. Jonna Nordenskiölds slutproduktion på DI Pälsänglar gjorde stor succé på Dramaten år 2000. Samma år belönades hon med Deutscher Kindertheaterpreis för hennes barnpjäs Jonna Ponna! och 2001 med Lilla kritikerpriset 2001 för En äldre herre på 6 år. 2007 nominerades hon till barnteaterorganisationen Assitejs pris ”International Award for Artistic Excellence”. Jonna har även skrivit en serie barnböcker om ”Fia” för Bonnier Carlsen. Blev det inte mer än såhär? är Jonna Nordenskiölds första vuxenpjäs.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Lånaren Arrietty – helt enkelt ett mästerverk

by

Lånaren Arrietty
Betyg: 5
Svensk premiär: 2 november 2011

Lånaren Arrietty är en ny animerad film från Studio Ghibli. Den som känner till Spirited Away, Ponyo på klippan vid havet och Min granne Totoro anar nog vad som: ett vackert animerat verk med en berättelse med djup som fängslar alla åldrar.

Arrietty är en lånare, det är ett småfolk, stora som ett finger på en människa. De lever i naturen, ofta ganska nära människor för att kunna ”låna” vad de behöver av människor. Oftast är det männen i detta småfolk som tar sig in i människornas bostäder och låtar socker, tråd eller vad som nu behövs. Det är farligt, för längs vägen finns stora katter och där finns råttor och insekter som gärna attackerar småfolket.

Arrietty är dottern i familjen, hon har blivit tillräckligt stor för att få följa med sin pappa för första gången på ett låne-uppdrag. Hon är spänd av förväntan inför detta, som är som en slags bevis för att hon inte längre är ett småbarn. Samma dag som detta ska ske flyttar en pojke i hennes ålder in i huset. Alltså en människopojke.

Pojken får syn på henne i trädgården. Något som inte får ske. Människor får inte se småfolket, människor får inte veta om att småfolket existerar.

Men nu visste pojken redan att det fanns småfolk. Hans mamma hade också sett småfolket när hon var liten och hon hade berättat det för honom. Hans morfar visste också att småfolket fanns. Hans morfar var som pojke jätteförtjust i och fascinerad av småfolket och byggde ett fantastiskt dockhus med allt var småfolket skulle ha nytta av och behöva. Morfar ville alltid försöka få tag på småfolket, försöka få dem att flytta in i dockhuset.

Småfolket går dock inte att tämja. Småfolket vill leva fritt och sköta sig själv. Småfolket vill inte låsas in och vara något gulligt att visa upp, inte ens om det skulle betyda ett mycket bekvämare och lyxigare liv.

Lånaren Arrietty handlar om så mycket, om naturen om inte kan låsas in, om barn som inte kan låsas in, om livet …

Det som gör Lånaren Arrietty, liksom de flesta av produktionerna från Studio Ghibli så underbara är att inget är helt svart eller vitt. Ingen är bara ond eller bara god. När pojken vill göra något bra för Arrietty blir det ändå fel. De människor som jagar och försöker fånga småfolket gör inte det av genuin ondska, utan mer på grund av dumhet eller oförmåga att sätta sig in i småfolkets känslor.

Lånaren Arrietty har svensk premiär under höstlovet och borde bli den stora filmen för alla barnfamiljen. Berättelsen är underbar och bilderna är fyllda av detaljer som gör att jag absolut tänker se filmen filmen flera gånger. Lånaren Arrietty är helt enkelt ett mästerverk.

Fakta om filmen från pressmeddelandet:
Lånaren Arrietty
(Karigurashi no Arrietty)
Baserad på boken ”Lånarna” skriven av Mary Norton.
Manusbearbetning av Hayao Miyazaki och i regi av Hiromasa Yonebayashi.
Det här är historien om en familj med småfolk.

Under golvplankorna i ett stort hus, i en vildvuxen och magisk trädgård i utkanten av Tokyo, bor den pyttelilla 14-åriga Arrietty med sin lika pyttelilla familj. Huset bebos av två äldre damer som inte har en aning om att deras små inneboende existerar.

Arrietty och hennes familj lever på att ”låna”. Allt de äger har de lånat, eller gjort från saker som de har lånat. Viktiga saker som gas, vatten och mat. Bord, stolar och köksprylar. Och godbitar… en sockerbit här, en liten bit av något annat där. Men bara väldigt lite varje gång, så att det inte märks.

En dag flyttar den 12-åriga pojken Sho in i huset. Arriettys föräldrar har alltid varnat henne; – låt aldrig människorna se dig. För när någon av småfolket blivit sedd, måste de alltid ge sig iväg. Men hon lyssnar förstås inte, och Sho upptäcker henne. De två blir snabbt förtroliga med varandra och snart är de bästa vänner.

De svenska rösterna:
Homily – CECILIA FRODE
Sho – OLIVER ÅBERG
Haru – EWA FRÖLING
Arrietty – ESTER SJÖGREN
Pod – CLAES LJUNGMARK
Spiller – LOVE BERGSTRÖM
Sadako – IRENE LINDH

Lånaren Arrietty kommer att visas i svenskdubbad version samt på utvalda biografer i original med svensk text. Filmen är 94 minuter och rekommenderas från 7 år.


I samarbete med Filmtrailer.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Huvudjägarna – en absurd men underhållande blandning

by

Huvudjägarna
Betyg: 3
Premiär 4 november 2011

I januari kom Jo Nesbøs första fristående roman som inte handlade om den norska polismannen Harry Hole. I Huvudjägarna möter vi istället konsttjuven Roger Brown. Även den hamnade snart på de svenska topplistorna och nu på fredag har filmatiseringen med samma namn premiär.

Roger Brown är klyschan av mannen som utåt sett ha allt. Dyr bil, dyr överdesignad villa och en lång blond trofé-fru. Roger är inte dum, han vet varför han har valt det här livet, han vet att han behöver kompensera för sina 168 centimeter och det faktum att han inte är snygg nog åt sin fru. Kärlek kostar pengar, i alla fall för Roger. För att finansiera sin extravaganta livsstil räcker inte jobbet som headhunter i Oslos affärsvärld, därför extraknäcker Roger som konsttjuv. Detta fungerar bra fran till den dag då Roger stjäl från fel person. Från den stunden är det inte bara polisen som jagar honom.

Huvudjägarna blir en absurd men underhållande blandning av klassisk nordisk film och Hollywood. Jag förstår inte riktigt vad som framkallar de här känslorna eftersom nordisk och amerikansk kultur kan ligga väldigt långt ifrån varandra. Utan att dra alla över samma kam vill jag hävda att de egenskaper i Norden som ofta kommer tar sig till uttryck i våra filmer är vårt kollektiva tänkande, stillsamhet och jantelagen. Amerikansk film utgår oftast mer från individen och jakten på lycka som en rättighet. Dessa skillnader blir extra tydliga i deckare och thrillers där vi möter moraliska dilemman. Hur vi ställer oss till dessa dilemman blir kvittot på samhället vi uppfostrats i. Höjden av förvirring under filmens gång uppstår när vi hamnar i något som liknar en amerikansk western stand off, men när det obligatoriska avslutningstalet kommer är det fyllt av känslor och någon typ av skandinavisk jordnära kvalité. Om Clintan var död så skulle han vrida sig i sin grav men jag gillar det.

I och med en större filmindustri som Hollywood kommer naturligtvis ett mer utvecklat eller snarare utprövat filmspråk. Det kan framstå som färgsprakande och extravagant i jämförelse med det nordiska filmspråket. Stundtals ser jag just något färgsprakande glimma till i Huvudjägarna. Filmen är otroligt visuell i vissa scener, i dessa stunder är bioupplevelsen en fröjd.

Men när en film följer en roman och framförallt en deckare där detaljerna är viktiga för historien är det lätt att man hamnar i ett typ av ”och-då-hände-det-här-berättande”. Det sker en krock mellan filmspråk och skrivspråk. Här är det Morten Tyldum som regissörs uppgift att agera översättare. Tyldum gör generellt ett bra jobb men med tanke på vad han hade att jobba med hade jag önskat att han tog filmen ett steg längre. En grundhistoria som involverar en bajs-dykar-scen, en spetsad hund och en fantastisk bilkrasch ger mig visioner om någonting mer Quentin Tarantino-liknande.

I slutändan sitter jag här och pendlar mellan betyget tre och fyra. Jag bestämmer mig för att vara min magkänsla trogen och väljer en trea till Huvudjägarna då jag anser att det finns utrymme för så mycket mer. Men jag vill ändå uppmana till att kosta på sig ett bio besök och se Huvudjägarna.

Text: Judith Höglin Forsberg

PS Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Jo Nesbø?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,