Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Tim Christensen and The Damn Crystals: rockigare än väntat

by

Titel: Tim Christensen and The Damn Crystals
Artist: Tim Christensen and The Damn Crystals
Betyg: 3
Svensk release: 25:e november 2011

1993 slog Tim Christensen igenom i Danmark Dizzy Mizz Lizzy och har sedan dess varit en av Danmarks mest hyllade rockartist. Efter att bandet splittrades 1998 så lade han rocksoundet på hyllan och gjorde solokarriär där han testade på popgenren, något han gjorde med stor framgång, både i Danmark och utomlands.

Även om The Damn Crystals har varit med som bakgrundsband sedan Tim Christensens började sjunga solo så väljer de först nu att uppmärksamma dem i det nya bandnamnet.

Han har under sin solokarriär släppt tre album, alla med ett väldigt poppigt och trallvänligt stuk. Det var på grund av detta som jag blev förvånad när jag satte mig för att lyssna igenom hans senaste platta som tydligt verkar ha lånat en del av det rockiga soundet från hans dagar i Mizz Dizzy Lizzy. Inspirationen kommer troligtvis ifrån bandets återförening 2008. 

Tim Christensen har i sitt nya album tagit det bästa ifrån två världar och förenat poppen med rocken, med ett tydligt välbalanserat resultat.

Beväpnad med en röst likt Jonny Craigs så öppnar han skivan med ett nästan elva minuter långt skivspår som får agera intro för resten av skivan. Något jag föll för direkt är hur han experimenterar med soundet i låtarna och hur man tydligt kan höra hur han hämtat inspiration från andra genrer även om poprocken dominerar. Skivan öppnar rockigt, men trappar gradvis ner och blir lugnare för att sedan avslutas med den stillsamma kärlekslåten ”Never Be One Untill We’re Two”.

Även om texterna känns lite mediokra och att det ibland känns som om han inte riktigt kommer igång med vissa låtar, så är skivan överlag riktigt bra och något som jag absolut kommer ha i min playlist.

Bästa spår: ”Surprise me”

Text: Anthon Zümendorf

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

”I sista minuten” ger Carin Mannheimer hopp om ålderdomen

by

I sista minuten
Göteborgs stadsteater
Premiär: 9 december 2011

”I sista minuten” är en varm komedi där tre äldre damer i åttioårsåldern, skriven av och i regi av Carin Mannheimer.

Varje måndag samlas de tre väninnorna hemma hos Marianne, Annlouise och Solveig för att spela bridge. Den fjärde spelaren finns inte kvar och Annlouise har därför tagit med sin kusin Per, vilket inte tas emot särskilt väl av Marianne. En man i deras kvinnogäng?

Nu kan inte Per spela bridge så på sätt och vis löser sig det problemet, men en mängd andra problem sätter igång. Solveig som aldrig varit gift blir intresserad av Per, som är änkeman. Per å sin sida är nog mer intresserad av Marianne, som inte alls vill ha någon ny man. Hon är mer intresserad av vänner fast allra mest är hon intresserad av sig själv.

Föreställningen tar upp frågan om kärlek på äldre dar, men framför allt handlar den om vänskap och om att åldras, något som ingen människa kan lära sig, eftersom det är nytt för varje individ. Ingen har åldrats tidigare (såvida vi inte har flera liv, men det är inget vi minns i de nuvarande livet i alla fall).

Att åldras är tufft, hårt. Varje generation åldras dessutom under egna, nya förutsättningar. Marianne och hennes vänner var unga under mitten av nittonhundratalet och var rebeller. De bodde i kollektiv och drömde om en värld där de kunde dela på hushållsarbetet och hjälpas åt med barnpassning. Livet blev inte riktigt så.

Det mesta kretsar kring Marianne (som spelas träffsäkert av Inger Hayman), som var en vass journalist under sitt yrkesliv och var gift med en hjärnkirurg. De tillhörde, som hon är noga att påpeka, övre medelklassen. Marianne är rejält egotrippad och försöker få de flesta att dansa efter sin pipa. En sak är också säker: vänskap på äldre dar är inte särskilt gullig. Människor blir inte snälla för att de blir gamla. Marianne kan vara rätt elak mot sina väninnor. Men ändå, när det verkligen gäller, då finns de där för varandra.

Gerd Hegnell spelar den lustiga Annlouise som alltid skrämmer upp omgivningen med de ruggigaste historier om hur farligt allt är. Ann Lundgren spelar den ogifta Solveig som har stort hjärta, vi vet den där kloka, lugna tjejen som det nästan alltid finns en av i varje kompisgäng.

I vissa delar är föreställningen ruskigt träffande, där kommer många igenkännande skratt från publiken, som att se Mariannes strategier för att inte visa att minnet sviktar, hur hon mer lurar sig själv än omgivningen när hon inte vill inse att demensen börjar krypa in i hjärnan.

Gamla tanter kan vara rätt elaka och ganska missunnsamma. Ingen blir en ängel för att hon åldras. Det är så roligt att se en pjäs där tre äldre kvinnor har de tre huvudrollerna. Det är sällsynt och det är roligt att de alla tre kan vara både elaka och trevliga, kloka och dumma, mogna och visa men samtidigt barnsliga och nyfikna. Carin Mannheimer visar att det är rätt Ok att åldras, det går att ha rätt kul mitt i skiten.

Som spelstil balanserar skådespelarna mellan revy/buskis och komedi med en del realistiska inslag. Det är en spelstil som i Stockholm framför allt brukar hålla till på privatteatrarna, där skådespelarna delvis spelar medvetet mot publiken. En sådan spelstil kräver stor känsla för tajming – och den behärskar de tre damerna väl.

Två män finns med i föreställningen, Stig Engström som spelar änkemannen Per och Thomas Nystedt som spelar Staffan, en man som är anställd av kommunen för att hjälpa äldre människor med småsaker i hemmen, som att sätta upp gardiner. Den som vet något om under vilken tidspress anställda inom hemtjänst arbetar i dagens samhälle kan ju undra. Han har tid att stanna kvar och prata. Mer personal som Staffan till hemtjänsten, säger jag.

Carin Mannheimer gjorde stor succé med Sista dansen som spelade sin 133:e och sista föreställning tidigare i år. ”I sista minuten” har Carin Mannheimer backat bandet och låter oss möta människor som visserligen har några år på nacken men som klarar sig själva och har bettet i behåll. Carin Mannheimer ger oss hopp inför ålderdomen. Rätt utnyttjad med bra vänner som vi kan bråka med men ändå ställa upp på varandra – och kanske till och med flytta ihop och på så sätt få pensionen att räcka till mer – då kan det ha sin charm att komma upp i åldern.

Premiärpubliken reste sig och klappade händerna. Göteborgspubliken var nog mycket nöjda, tror jag.

Skådespelare:
Marianne: Inger Hayman
Annlouise: Gerd Hegnell
Solveig: Ann Lundgren
Kristina och Sara, döttrar till Marianne: Carina Boberg
Staffan: Thomas Nystedt
Per: Stig Engström

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

The Roots nya album Undun: träffar fullkomligt rätt

by

Artist: The Roots
Titel: Undun
Betyg: 5
Release: 6 December 2011

Det är väldigt sällan skivor är värda det högsta betyget. Det ska vara klassiker, och många klassiker är inte heller värda fem plus. Men på Undun träffar Philadelfiabaserade The Roots fullkomligt rätt. Det är en sammansatt skiva, ett album med en tanke bakom. Med ett allvar, utan en enda rad, ett enda beat eller en enda idé som skaver. Det är prickfritt rakt igenom, utan att för den sakens skull vara tråkigt. Undun är en skiva av ett moget, ett vuxet band. Kidsen tycker säkert det är tråkigt och förväntar sig fler effekter men jag har inget att anmärka på.

Skivan är föredömligt tät, allt onödigt är bortskalat och det som finns kvar visar på vilken potential hip-hopen har att berätta historier. Både med musiken och med rappen.

Undun är baserad på en låt av Sufjan Stevens, folkstjärnan, och samarbetet visar hur man på ett effektivt sätt river fåniga murar mellan genres. Skivan handlar om den påhittade karaktären Redford Stephens som vi får följa genom skivan. Det är egentligen inget som sticker ut, det som sticker ut är att skivan rakt igenom lyser av kvalitet. Kanske har koncepttanken fått The Roots att skärpa till sig lite extra. Det här är inte en av de bästa hip-hopskivorna i år, det är en av de bästa musikskivorna i år och i mina ögon det bästa av The Roots elva studioalbum.

The Roots har hållit på länge nu och är allmänt sedda som det bästa livebandet i genren, men har inte alltid fört med sig det lekfulla in på skiva. Flera skivor, så som Things Fall Apart från 1999 eller Rising Down från 2008 är mästerverk, men har svackor av okoncentration eller idéer som inte fullt ut genomförts. På Undun, knappt 40 minuter lång, är det genomtänkt från pipljudet som inleder skivan till violinoutrot. Däremellan hinns framtida klassiker som Kool On med den fantastiska samplingen av D.J Rogers Where There’s A Will rullar i bakgrunden med Black Thought pondusfyllda rappande över på andra versen. Hip-hop blir inte så mycket bättre.

Andra toppar är The OtherSide med Bilal på refrängen och med en angelägen text om uppgivenheten inför pengasamhället eller Tip the Scale med återkommande gästrapparen Dice Raw. Skivan är klok, den är intressant, den är snygg, den är smart och den är en av årets höjdare. Given julklapp till alla med intresse för musik, rocker såväl som hiphopper.

Jens Lundberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Be för mig i tusen år av Yiyun Li – svindlande

by

Titel: Be för mig i tusen år
Författare: Yiyun Li
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113020976

En ung kvinna och en medelålders man har varit förälskade i samma unge vackre man, en artist från Pekingoperan. Den unga kvinnan och den äldre mannen reser till USA tillsammans för att hon ska göra abort.

Det är två av de människor vi möter i novellsamlingen ”Be för mig i tusen är” är en novellsamling av amerikansk-kinesiskan Yijun Li.

Yiyun Li låter oss möta människor i Kina efter Mao, efter Himmelska fridens torg. Kina är en stor och mäktig nation, satt under kraftig förändring. Varje människa måste hitta sitt sätt att leva i denna mix av tusenåriga traditioner, en döende kommunism och en kapitalism som väller in över människorna.

Yiyun Li låter oss komma nära människorn. Det känns som om jag är inne i deras tankar och upplever deras känslor. Vad jag insett efter att ha läst dessa tio välskrivna noveller är att livet i Kina idag är präglat både av uråldriga traditioner, från taoism och konfucianism och av den stränga kommunismen och samtidigt översköljt av det kapitalistiska västerländska livet. Vi får möta pensionärer som ägnar dagarna åt att sitta på aktiebörsen och spela bort sina småpengar, vi får möta homosexuella som får smyga med vem de är, vi får möta en äldre generation som till varje pris vill få sina vuxna barn bortgifta. Vi träffar ett äldre par som fått en svårt handikappad dotter som hållit gömd i lägenheten, en skam och en hemlighet så stor att ingen av deras vänner känner till den.

Vi får möta människor som lever i ett system där det varit förbjudet att skaffa mer än ett barn och ett samhälle där människor blivit tvångsförflyttade till olika delar av landet och där en arbetare kunnat bli avstängd från sitt arbete på grund av bagateller.

Samtidigt som det är människor från Kina vi möter kan novellerna säga något till oss som inte är från den kulturella bakgrunden. Vi lever alla i denna globala mix av kulturkrockar från massor av olika håll.

Yiyun Li har en fantastiskt språk och hon kan säga så mycket med några få meningar. Ett av många stycken i novellsamlingen som fångade mig:

Inte ens vinden lyckades skära in mellan de varma kropparna som hade ställt sig längs båda sidorna av Michigan Avenue. Sasha trängde sig fram genom folkhopen. De såg så unga och bekymmerslösa ut, amerikanarna, uppsluppna som elever på skolutflykt. Hon avundades dessa människor som kunde stå i en lång kö framför ett popcornstånd och vänta på en påse nypoppade popcorn, kärlekspar som lutade sig mot varandra, barn som höll sig tätt intill sina föräldrar. De var födda till att vara sig själva, naiva och nöjda med sin naivitet.
”Jag skulle vilja byta med vem som helst av de”, sa Sasha …

Yiyun Li fångar där inte bara en känsla av en kines i exil utan säkert en känsla många av oss har känt: att vi tror att andra lever så mycket enklare och lyckligare än vi och att vi skulle ge vad som helst för att leva de andra okomplicerade lyckliga liv.

Yiyun Li, född 1972, växte upp i Beijing och kom till USA 1996 där hon bor med make och två barn. För boken belönades hon med Frank O’Connor International Short Story Award, PEN/Hemingway Award, Guardian First Book Award och California Book Award. Yiyun Li är bosatt i Kalifornien med sin familj och undervisar vid Mills College.

Novellformatet är stort, starkt och mycket blir sagt i det kortare formatet. Svindlande mycket.

Det slår mig att llera novellsamlingar har gett ut sista tiden.ag hoppas att det kan betyda att noveller är på väg att fånga läsarnas stora intresse. Att noveller kan bli de nya istället för deckare?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Skivrecension: Korn – The Path of Totality

by

Artist: Korn
Titel: The Path of Totality
Betyg: 3
Release: December 2011

Korn har alltid varit en särling på metalscenen. När bandet debuterade under det magiska skivåret 1994 stod Korn för någonting nytt. Med ett eget sound och originella låtar fick bandet snart en stor skara fans och man kan nog säga att Korn var med och skapade en ny genre. Men tämligen omgående utmanade bandet sig själva och vävde in bland annat hiphop i sitt sound och samarbetade tidigt med artister som Ice Cube.

På senare år har Korn i mångt och mycket återvänt till sitt ursprungssound så det är kanske föga förvånande att bandet nu åter justerar sin ljudbild. Jag blir inte överraskad av det. Men kanske är valet av inriktning något oväntat. Att inkorporera dubstep och elektroniska ljudmattor i musiken är både genialt men också lite problematiskt. Mer om det strax.

Låtmässigt känner vi igen Korn. Det är nattsvarta och hårda betraktelser från Jonathan Davies som samtidigt är förpackade med bra refränger som ofta sätter sig som tuggummi under skon. Precis som vi kan förvänta oss. Jag gillar singlarna ”Get Up” och ”Narcissistic Cannibal” och det finns fler spår som höjer sig över genomsnittet. Klassisk Korn på många sätt men samtidigt hade jag kanske hoppas på fler riktiga höjdare. Det är bra men inte fantasiskt rakt igenom.

Sen var det musiken. Att säga att man tillfört dubstep och elektronik som ett komplement till Korns vanliga väldigt organiska sound är en missvisande beskrivning. För det som bandet låtit ske när de lämnat musiken i händerna på artister som Skillex, Kill the Noise, Downlink med flera är inget annat än en extreme music makeover. Omslaget till skivan med något som ser ut som byggnadsställningar kring bandnamnet är ganska talande. Borta är gitarrer och trummor. Ibland anar man den rasslande basen men det är också allt som är kvar av det klassiska soundet. Det är inte dåligt på något sätt men jag skulle gärna ha hört de här rätt starka låtmaterialet med det klassiska soundet också.

Det här är en intressant platta med Korn men den kommer att kräva mycket av dem som vanligtvis gillar Korn.

Text: Magnus Tannergren

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,