Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

recensioner

Skivrecension: MF/MB/ – Folded

by

När Jason Pierce, Spiritualized, Spaceman 3 och LCD Soundsystem bröt igenom inspirerades många band och flera ändrade musikalisk inriktning. Ett av de mest intressanta banden som följde trenden var MF/MB/ från Bollnäs.
Nu har äntligen deras debutskiva släppts, och vilken jätte ”Folded” är! Den växer för varje lyssning och ”The Grand Chase” tycks ha en ganska bra hitpotential om den når ut till massorna.
Då MF/MB/ kanske inte är det mest kända bandet så är nog den möjligheten rätt liten, men det beror då i alla fall inte på materialet.
Alla spåren på skivan kanske inte riktigt håller samma standard, men den får ett genomgående godkänt betyg.

Se MF/MB/ på Debaser Slussen den 26e November.

Dagens skiva har också recenserat den.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Bilder, filmklipp och tankar kring WASP på Stockholm Rock Out

by

Kön var lång utanför Gamla Tryckeriet i Alvik. Det var avslutande delen i hårdrockfestivalen Stockholm Rock Out som innehåll två band. Först ut var det svenska bandet Chris Laney som stod på scenen prick 20.00, enligt schemat.
Oturligt nog var det många som inte hade hunnit komma in då.
Chris Laney är till “vardags” producent på legendariska Polar Studios i Stockholm. Han började turnera redan som 13-åring och spelar flertalet instrument som piano, bas och trummor, men det är gitarren som blivit hans bästa vän. Som gitarrist har han bland annat varit medlem i Zan Clan och i Randy Piper´s Animal.

Han ser skön ut Chris Laney, i stort sett skallig och bara en tuppkam i nacken. De spelade ösig klassisk rock. Trots att inte ens häflten ur den långa kön hade kommit in fick han igång en hel del i publiken att sjunga med i låten ”Rock Star”. Bra gjort.
Han visade också hur mycket han själv gillade Def Leppard i en låt jag tror heter ”Get your down”. (Någon i publiken som har bättre koll: rätta gärna låtnamnet i en kommentar här nedanför.)

WASP var efterlängtad. Det var knökfullt och massor av publiken som hade tröjor med WASP eller Lawless tryckt i stora bokstäver. Det amerikanska hårdrockbandet gjorde något så ovanligt som att starta nästan tio minuter före utsatt tid. Det var bra eftersom publiken väntade så intensivt.

De körde igång med tre stora bildskärmar där det flimrade förbi bilder. Till första låten växlade bildskärmarnas bilder med bilder på Lawless när han var ung hårdrockare och bilder på en tandlös äldre människa, kanske Lawless i framtiden?

WASP har hängt med många år och de bjuder rutinerat på sig själva, går fram nära publiken många gånger.

När WASP var här för snart ett år sedan och spelade på Debaser var DN:s Fredrik Strage rätt nöjd med spelningen:

53-åringen är i god form: fokuserad, nerbantad och befriad från dubbelhakorna som länge fick honom att likna en zombiesmittad Liz Taylor. Med skränigt demonisk röst sjunger han hitlåtar som ”LOVE machine”, ”Wild child” och ”Blind in Texas”. Han inkluderar också metaltolkningar av Ray Charles ”I don’t need no doctor” och The Whos ”The real me”. Det låter betydligt bättre än när WASP besökte Stockholm för fem år sedan. Refrängerna lyfter taket och riffen är vassa som sågklingorna på Blackies underarmar.

Den som kan sin WASP-historia vet ju att Blackie Lawless, frontmannen, blivit en konservativ kristen. Debutsingeln ”Animal (fuck like a beast)” spelar han inte längre eftersom han menar att den inte går att förena med hans tro. Han plockar bort orden ”cocksucking” och ”motherfucker” ur låten ”Chainsaw Charlie”. Och riktigt skrämmande är förstås att han som en av få artister stödde John McCain i presidentvalet eftersom Barack Obama skulle vara ett hot mot sunda, amerikanska värderingar.

Det gör förstås att WASP:s spelningar förlorat lite av det mest demoniska. Fast för min del gör det inget och jag tror publiken var nöjd.

För övrigt är det något speciellt med hårdrockpubliken. Hur trångt det än är och även om man i trängseln råkar knuffa till någon som spelar in ler folk och är trevliga. Det är som om hårdrockare får ut aggressiviteten i musiken och kvar blir lugna, coola människor.

Här är bilder från WASP:s spelning i Gamla Tryckeriet och fler finns att se på http://www.flickr.com/photos/anderslowdin.

Om du gillar oss på Kulturbloggen – glöm inte att rösta på Kulturbloggens Jonatan så han får åka till MTV Awards och sätta fart på den bloggbevakningen. Rösta här: rösta, rösta, rösta … Man får rösta varje dag.

Här är bilder från Stockholm Rock Out i september.
Fler bilder från septemberfestivalen.

Relaterat: Svenska Dagbladet, Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Nervous Nellie: ”Why dawn is called mourning”

by


De två brödraparen Henrik och Magnus Johnson & Sebiastian och Andy Johansson utgör bandet ”Nervous Nellie” som i dagarna släppte sitt album ”Why dawn is called mourning”. I Skandinavien ska tilläggas, i övriga Europa släpptes skivan redan i mars.
Skivan är ett stilistiskt verk. Ingenting har lämnats åt slumpen – allt är genomarbetat till punkt och pricka, perfektion. Nervous Nellie har ett sound och det håller dem sig till.
Skivan är mjuk och fin. Inga överraskningar . Med en blandning av pop och rock får NN till det bra. Ibland till och med, riktigt bra. Det skulle förvåna mig om inte singeln ”Long as can be” inte hamnar på någon av P3s spellistor.
Det krävdes ett par genomlyssningar av skivan för att låtarna skulle sjunka in. Nu när det väl har gjort det kommer jag se några låtar som självklara när det vankas middag. Perfekt för en trevlig middag eller till en stillsam promenad.

Skivans höjdpunkt: Öppningslåten ”Final day” och ”Much to young”.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

PH3 Löser Ett Fall

by


PH3 är en svensk rap-duo som består av Eye N’I och Profilen.
De har tydligen släppt en fullängdare förut, På väg till planet PH3, men det har gått mig spårlöst förbi.

Deras nya album PH3 löser ett fall innehåller 11 spår:
Tänk om du tänk tänk
Telefon
Fel Ben
Tillbaka i tiden
Fristad feat. Skizz från Stockholmssyndromet och Joey Fever
Hon är Pneumatisk
Vibrator
Jag Trodde Jag Var Han
Seriemördaren
Osynlig
samt bonusspåret Jag Trodde Jag Var Han – Mr. Soundhabits Version

För mig som inte är speciellt förtjust i vare sig rap eller hip-hop i allmänhet är det ändå glädjande att den svenska rap-musiken rest sig över den studentikosa nivån som Just D alltid hade som sitt adelsmärke.

Om du redan är såld på rap tror jag absolut den här plattan kan gå varm, det låter modernt och på sina ställen tas svängarna ut rejält musikaliskt och man vandrar ut mot såväl reggae som drum’n’bass.

PH3 har fått hjälp av diverse celebriteter på albumet; Jocke Åhlund (från Teddybears), Stockholmssyndromet och Salem Al Fakir – vilket naturligtvis höjer skivans produktionsvärde.

Bästa spår: Tänk om du tänk tänk och Jag Trodde Jag Var Han – den senare är första singeln från albumet, ett smart val.

Skivan släpps den 10:e November och vill man lyssna in sig kan man gå in på bandets Youtube-kanal och botanisera.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension – CRYSTAL CARAVAN Against the rising tide

by


Umeåbandet Crystal Caravan släpper i dagarna sitt andra album Against The Rising Tide (Transubstans Records). Åtta låtar vara den längsta, avslutande Wrecking Ball, är 08.14. Vi snackar klassisk hårdrock parad med psykedeliska influenser. Bandet kallar själva det de gör för retrorock, och ett bättre ord för att sammanfatta musiken finns nog inte.

Crystal Caravan har rykte om sig att vara ett alldeles ypperligt liveband, och det tvivlar jag inte ett ögonblick på. Det här är ett band som går ut stenhårt och ökar successivt. Om ambitionen är att roa en publik med några norrlands guld innanför västen en fredagskväll hemma i Umeå så fungerar bandets musik perfekt. Against The Rising Tide svänger så bra att det börjar rycka i den ena kroppsdelen efter den andra när jag lyssnar på den.

Gruppen arbetar i en tradition där inte mycket förändrats sedan 70-talet. (Och varför inte? Om allt kan och bör återvinnas så måste väl även 70-talsrocken få en chans)? Där band som Uriah Heep, Iron Butterfly och Captain Beyond fortfarande rular. Gillar man dessa band så gillar man även Crystal Caravan, garanterat. Hantverket är utmärkt, gitarr- och orgelsolona vassa, energin och övertygelsen väl godkänd och när man öser på så smäller det värre än när en catchbrottare dunkar i kanvasen.

Det vore inte rättvist att kräva av Crystal Caravan att göra något originellt och nydanande. Något som inte de stora förebilderna från förr redan har gjort lika bra eller bättre. För det är inte det man vill åstadkomma. Samtidigt finns så mycket potential i detta sjumannaband att man skulle vilja uppmana dem att nästa gång åtminstone försöka skapa ett lite mer personligt sound. Om än kompetent utfört och trevligt för stunden så är det här lite för mycket räddhågset sneglande på vad de stora förebilderna hade för sig under de gyllene åren.

Patrik bloggar också om musik här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,