Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Souldrottningen Lauryn Hill förvandlar Filadelfiakyrkan till Soulklubb

by

Artist: Lauryn Hill
Plats: Filadelfiakyrkan
Datum 24/1-2012
Publik: 2300 (Fullsatt)
Beetyg: 4

Lauryn Hill slog igenom med Fugees på 90-talet och efter att bandet
upplöstes släppte hon 1997 den mångmiljonsäljande albumet ”The miseducation of Lauryn Hill”.

Jag var där, den förtrollade afton 1999, då Lauryn Hill gästade Globen i sin första soloturne. Det var en magnifik konsert som jag sent skall glömma.

Hennes senaste plattor har ju varit totalt olika varandra – den nyskapande och hyllade albumet Miseducation of Lauryn Hill från 1998 och den den svårbegripliga frälsningsplattan Unplugged från 2001

Den nu djupt religiösa Lauryn Hill har valt att göra comeback i den vackra Filadelfiakyrkan vid S:t Eriksplan.
Souldrottningen är bara 37 år men har hunnit med att vara megastjärna, försvinna från rampljuset i ett antal år samt skaffa sex barnbarn tåt Bob Marley.
Svärfar Marley hinner hon givetvis hylla med underbara versioner av Concrete Jungle och Redemption song.

En timme efter utsatt tid dyker hon upp fullkomligt galet högenergisk. Hon inleder med en helt ny version av Roberta Flacks Killing me softly och uppmanar direkt bandet och ljudteknikerna att öka trycket!
Publiken är i extas, så till den grad att Filadelfiakyrkans balkong håller på att rämna.

Hon kör många låtar från ”The miseducation of Lauryn Hill”, men med ett fräschare sound, mer funkigt och med starka soul- och reggaeinfluenser.
Ibland skiljer sig musiken så mycket från originalet att man känner igen låtarna på texterna mer än musiken.
Som avslutning visar hon hur suveränt säker rappare hon är med gamla Fugeeslåtarna, Ready or not och Fu-gee-la.

Lite snopet är det abrupta slutet, då hon vägrar bjuda på ett extranummer trots publikens ihärdiga inklappningar.

Text: Mikael Fredriksson-Navarro

Från premiären på Äktenskapet – (Retreat from Moscow) på Stockholms stadsteater

by

Äktenskapet (Retreat from Moscow)
Stockholms stadsteater
Premiär 13 januari 2012

Äktenskapet (Retreat from Moscow) av den hyllade författaren William Nicholson hade premiär på Stockholms stadsteater – och det vimlade av kulturpersoner i premiärpubliken, ska inte rada upp alla här. Författaren själv var också där.

William Nicolson som bland annat skrivit böckerna bakom storfilmer som Shadowlans och Gladiator har i dramat Äktenskapet – (Retreat from Moscow) skildrat ett medelålders pars skilsmässa.

Paret i pjäsen heter Edward och Alice. De har varit gifta i 33 år. Rollerna görs av äkta paret Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos (ja, Lennart Hjulströms son, skådespelaren Niklas Hjulström, fanns förstås i premiärpubliken).

Föreställningen börjar en helg då 30-årige sonen Jamie är på besök. Alice känner att det gått för mycket slentrian i äktenskapet, det finns inget liv i deras samvaro, hon upplever inget gensvar från maken Edward och hon försöker tvinga fram något genom att tjata och pressa. Edward är undvikande, hon når inte fram till honom. Ganska snart får vi också förklaringen: han släpper bomben: han vill skiljas. Han har redan packat sina saker, han har träffat en ny kvinna.

Alice bryter ihop totalt. Livet tar slut. Hon blir helt förkrossad. Hon är troende katolik, för henne är en skilsmässa otänkbar. Hon klamrar sig fast och försöker på alla möjliga sätt att tvinga kvar Edward.

Eva Bergman har regisserat och hon berättar i en pressartikel om sina tankar kring pjäsen:
− Pjäsen är en kärleksfull skildring av hur svårt det är att skiljas och hur dessa tre människor förändras under skilsmässoprocessen. Hur förändras vi av uppbrott i livet? Vad händer med människor när de utsätts för en svår konflikt? I botten finns en moraldiskussion om vilken rätt vi har att göra våra närmaste illa för att själva överleva.

Föreställningen står och faller med att skådespelarna gör bra ifrån sig. Vilket de gör. Ena stunden kan jag bli så irriterad på Alice, hur hon tjatar och pressar på Edward. Nästa stund blir jag så arg på Edwards feghet, att han aldrig kan säga vad han tycker.

Scenografin är föredömligt stram och ändå talande, en stor välfylld bokhylla av äldre modell till höger på scenen, en jättekrukväxt till vänster, en soffa i mitten och ett köksbord med några stolar framför bokhyllan. Scenografin placerar oss direkt i rätt sammanhang, vi förstår att det är en familj med utbildning men ändå inte någon överklass, en enkel men utbildad medelklass.

Manus är träffsäkert, dialogen, grälen mellan ett par som varit tillsammans länge men inte tagit itu med sina konflikter känner vi nog alla igen. På något sätt har väl alla någon gång varit med om liknande ordväxlingar. Pjäsen skildrar ett äktenskap som spruckit men skulle kunna handla om andra krissituationer i livet också. Det handlar om hur människor tar sig igenom uppbrott i livet och svåra händelser. På så sätt har föreställningen något att säga alla. Varje människor hamnar någon gång i en livssituation där livet förändras, där saker går i kras, det må vara att skilja sig från vänner, familj, älskare, barn eller från arbetet eller drabbas av svår sjukdom.

Gunilla Nyroos gör rollen som den övergivna Alice så äkta att det gör ont i mig ibland och jag vill rusa upp på scen och skaka om henne. När det är som värst är hon precis så jag-centrerad i sin olycka som bara den mest deprimerade kan vara. ”Det vore bättre för mig om Edward var död, då hade jag en grav att gå och sörja vid”, menar hon.

Richard Forsgren som spelar sonen Jamie pasar perfekt i sin roll. Också för vuxna barn kan det vara svårt att uppleva  föräldrars skilsmässa. Richard Forsgren gör en eftertänksam man, lugn och väldigt ärlig. Det känns befriande med ett drama där mycket händer under ytan men det inte är några stora gester med blod och slagsmål. Dramatiken ligger nära de vardagsliv vi känner igen oss i. De stora gesternas draman kan ibland kännas för mycket teater och för lite av äkta vara. Här möter vi livet i dess tillkrånglade form. Livet i all sin komplicerade enkelhet.

Behöver jag säga att föreställningen fick stående ovationer när regissören och författaren kom upp på scen? Fast redan de tre skådespelarna var själva värda dessa ovationer: föreställningen står och faller med att skådespelarna tar hand om rollerna väl. Vilket de alla tre gjorde.

Det var en stark föreställning som gav många tankar om livet och om kärleken och äktenskapet.

Lite bakgrundsfakta från pressmaterialet:
Pjäsens engelska originaltitel Retreat from Moscow hänger samman med att Edward i pjäsen läser en bok om Napoleons fruktansvärda reträtt från Moskva 1812 där de franska soldaterna var tvungna att lämna sårade och försvagade kamrater för att själva överleva. Edward överför detta till sitt eget liv – att han måste såra för att hålla sig själv levande.
William Nicholson, som skrivit pjäsen, har inte gjort någon hemlighet av att det är sina föräldrars skilsmässa han skildrar . Retreat from Moscow gick fem månader på Broadway och nominerades till tre Tony Award, bland annat för bästa pjäs. Nicholson, nu en hyllad manusförfattare, startade som dokumentärfilmare på BBC och gick så småningom över till att skriva tv-drama. Sitt internationella genombrott fick han med Shadowlands som vunnit alla tänkbara priser först som BBC-film, sen som Broadwaypjäs och sist men inte minst filmversionen med Anthony Hopkins och Debra Winger i rollerna. Sen dess är han flitigt anlitad i Hollywood. Han har skrivit manus till Gladiator, Elizabeth:The Golden Age och First Knight för att nämna några.
Äkta paret Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos har arbetat tillsammans på teaterscenen och film tidigare. Bland annat i Willy Russells ”Timmarna med Rita” där de spelade mot varandra (Folkteatern i Göteborg och SVT). Filmerna ”Berget på månens baksida” och ”Rusar i hans famn” som gav Gunilla en guldbagge och en guldbaggenominering för bästa kvinnliga huvudroll regisserades av Lennart.
Eva Bergman kom till Stadsteatern 2005 med den mycket uppmärksammade dokumentära pjäsen Guantanamo. Just nu spelar hennes hyllade uppsättning av Påklädaren på Göteborgs stadsteater.

Richard Forsgren sågs senast i Orestien och Tartuffe här på Stadsteatern.
RETREAT FROM MOSCOW Sverigepremiär 13 januari på Lilla scenen
Av William Nicholson
Översättning Bengt Ohlsson
Regi Eva Bergman
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus William Wenner
Ljud Jens Ingolf och Ola Stenström
Mask Erika Nicklasson

I rollerna:
Edward: Lennart Hjulström
Alice: Gunilla Nyroos
Jamie:  Richard Forsgren

Foto: Carl Thorborg
Bildtext: Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos i Äktenskapet – Retreat from Moscow.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

The Rum Diary – genomsyrad av fördomar

by

Titel: The Rum Diary
Betyg: 3
Premiär: 13 januari

Det märks att boken filmen baserats på är skriven av en vit man. Hunter S. Thompson skapade en ny typ av journalistik, gonzojournalistiken, som kännetecknar hypersubjektivitet. Endast därför är det förlåtligt att denna film har fått göras. För ur ett diskrimineringsperspektiv är den vidrig från början till start.

Paul Kemp (Johnny Depp) är en journalist som tröttnat på ”the american dream” och söker sig därför utanför USAs gränser. Han hamnar i Puerto Rico på den lilla lokaltidningen The San Juan Star. Om man ska se allt från Pauls ögon verkar befolkningen vara laglösa, karnevaldansare eller bara allmänt sunkiga. Han träffar på en sunkburk, Sala (Michael Rispoli), på tidningen och man får följa deras bromance genom filmens gång.

Som jag tidigare sagt så är filmen genomsyrad av fördomar. De tre kvinnliga karaktärerna jag minns var en galen voodoo-kvinna som inte kunde engelska, någons mans fru och fästmön till filmens fuling, Chenault (Amber Heard).

Det bjöds på en hel del underhållning. Johnny Depp spelar sin roll utan fel, som han alltid gör. Men den stora stjärnan är Rispoli, vars karaktär Sala bjuder på sig själv till en sådan grad att man blir alldeles varm inombords.

I övrigt var det medioker film vars enda kvinnliga biroll saknar IQ och bara frågar Paul vilken klänning hon borde ta till karnevalen.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Die Antwoord TEN$ION, excentriskt men knappast hållbart

by

Artist: Die Antwoord
Titel: TEN$ION
Betyg: 2
Release: februari 2012

Die Antwoord är en sydafrikansk hiphopgrupp med tre stagepersonas, Ninja (huvudrapparen), Yo-Landi Vi$$er (den enerverande rösten bakom den ökända refrängen), och DJ Hi-Tek. De rappar och sjunger på afrikaans och engelska.

2010 blev deras ”Enter the ninja” en superhit. Det var lätt att förutspå. Det är coolt att tycka att ninjas är coolt. Och frontfiguren är en hypervulgär låtsasninja. För några år sen var Ninjas vs Pirater en megatrend på nätet. Det var vanligt att bli tillfrågad vilket läger man tillhör: ”Diggar du ninjas eller pirater?” Det var högst ovanligt att det fanns någon mening i frågan. Självklart skulle flera låtar försöka suga cash ur det. Men ”Enter the ninja” var utan tvekan den mest framgångsrika: den har den hippa, något rubbad mainstream rappen (tänk Nikki Minajs eller Danny Browns ”konstighet”) uppbackad av en konventionellt kraftfull synthharmoni (progressionen återfinns i oändligt med hits), en refräng som klibbar sig fast vare sig man vill eller inte ”aii aiii aiii I am a butterfly/ I need your protection, need my samurai”, en helknäpp youtube video för ”ey haru sett den där?”-effektens skull. Oerhört manipulativ, försäljningsgaranterad musik: en känsla av att kompositionen varit enkätundersökningsbaserad ”vad är coolt bland kidsen idag?”.

Så jag var aldrig ett fan. Jag gillade inte heller den ironiska distansen; jag kunde inte uppfatta någonting genuint, inte en uns av djup. Men det hör till stilen, bandmedlemmarna är inte sig själva, de spelar ut karaktärer. Inom hiphop är detta vanligt: alltifrån oldschool Wu-Tang Clan, Eminems Slim Shady-persona, MF Doom till dagens lekfullt parodierande Das Racist, den totalt ihopljugna Rick Ross eller det råa Odd Future-gänget. Men deras ihopdiktade personligheter har ett konceptuellt djup som rättfärdigar skådespelet. Alla bär mask, men vissa ögon glimmar annorlunda bakom den. Ninja är bara mask: ”Ninja is, how can I say, like Superman is to Clark Kent. The only difference is, I don’t take off this fokken Superman suit.”

Finns det djup i TEN$ION? Både ja och nej. Det finns ett slags inverterat djup. Die Antwoord är anhängare till Zef, en slags smutslyxfilosofi: ”It’s associated with people who soup their cars up and rock gold and shit. Zef is, you’re poor but you’re fancy. You’re poor but you’re sexy, you’ve got style” säger Yolandi, och på det planet är TEN$ION lyckat. Det är precis så musiken låter. Smutsigt, billigt, men blingbling och rätt upp i ansiktet på en: högljutt och attentionwhore-skrikigt, sexigt som billiga stripteaseklubbar (t.ex. när Yolandi sjunger ”sexy boys, fancy boys, bad boys” i refrängen på ”I FINK UR FREAKY”). Djupet: var stolt över din natur, hur vulgär den än är, skrik ut ytligheter på det mest irriterande, vulgära sätt du kan komma på. Musikfilosofiskt: se till att hooksen fastnar, hur störiga de än är. För mig har de effekten av att se någon skita ner sig, frivilligt eller ofrivilligt, garva och filma kallingarna istället för att lägga dem i tvättmaskinen. Jag tror de skulle gilla den beskrivningen om jag byter ut det mot mer sexuella termer.

TEN$ION bygger på samma principer som ”Enter The Ninja” låten. Det-ska-bli-en-hit-av-det-här-principen. Det är inget Pink Friday eller Sir Lucious Left Foot … Sons Of Chico Dusty. Men det är lika excentriskt. Jag tänker på Eminem i hans Slim Shady-debut. Jag skulle vilja kalla det hardcorehiphop. Det påminner mig om den skränigaste tonårshardcorepunken som görs i massproduktion.

Produktionen på albumet är ett hopkok av moderna stilar. Vi har R’n’B hiphop i Timbalandnyanser, D’n’B, dubstep, tidig/sen house, även klassiska 80tals synthgrejer. Det är lekfullt och utan censur, ymnigt med effekter och dekorationer. Beatsen är väl integrerade med rappen och sången. Problemet är att rappen ofta skyler musikens detaljer.

Öppningslåten ”NEVER LE NKEMISE” har ett episk stråkinstrumentellt intro med en afrikansk hymn som självklart river in i dubstepbasråhet. Ninja sjunger nasalt ”I’m indestructable. Gangsta number one!”. Introt var kanske den bästa stunden på albumet för mig, jag blev förväntansfull och lite hopfull. Vem vet var Die Antwoord har kommit sen $O$? Svaret är: ungefär samma ställe. Det är en hyffsad låt i en stil som redan börjar kännas ofräsch. Nästa ord i låten är en total överaskning ”I’m a motherfucking Ninja”. Den etablerade fanbasen kan vara trygg.

”I FINK YOUR FREAKY” bygger på Yolandis monotona refräng och att det dubsteptonade synthriffet liknar Mortal Combat-temat.

Refrängen i ”Baby’s on Fire”, en av de bättre låtarna, påminner mig om stilen i ”Follow Us” från Big Bois senaste. Och i nästa låt ”U Make A Nigga Wanna Fuck” har DJ HI-Tek ett elegant rapflow som liknar Big Bois när han är avspänd. När de drar ner på excentricitetsnivån blir det riktigt bra. Låten har den mest nyanserade, subtila produktionen på skivan. Det visar också att DJ Hi-Tek är den bästa rapparen i gruppen. När de inte skrikrappar i högsta hastighet och tar det lite lungt kommer musikens egna kvalitéer fram.

De ”provocerande” elementen finns kvar, så klart. På ”DJ Hi-Tek rulez” sjunger DJ Hi-Teks förvrängda röst: ”Dj Hi-Tech will fuck you in the ass, you punk ass white boy” ”I will fuck you in front of everybody”. Kanske, om man ändrar perspektiv lite, är detta ett försök att smälta samman vanlig hiphophomofobi med aggresiv homoerotik? Eller att få oss att inse hur löjligt det egentligen låter? Jag vet inte. Det spelar ingen roll, för låten är inte tillräckligt bra för att lyfta fram något utöver musiken.

”NEVER LE NKEMISE 2” kommer vi tillbaka till dubstepen och den episka kraften. Nu är musiken i förgrunden, detta är mestadels instrumentellt, och märkligt nog också albumets bästa låt. I slutet hör vi på nytt den afrikanska hymnen som inledde albumet.

Då var de 38 minuterna inramade på ett ganska snyggt sätt. Sammanfattning: 1. känslosamt intro med hymn och stråkar 2. ungefär en halvtimmes hänsynslös excentrisk, vulgär, in-your-face rapp 3. känslosamt outro med hymn. Albumtiteln är passande: det är stressigt spänt rätt igenom. Med undantag för början, låten ”So What” (som liknar något känslosamt), och slutet.

Vad vi kritiker än har att säga om dem kommer de med säkerhet att dominera youtube i år med åtminståone en viral video och två hitsinglar. Jag kan inte förutspå vilka för alla låtar är mer eller mindre likadana. Förfest- och festmusik, garanterat. Titta-vilken-knäpp-video-musik, utan tvekan. Men hållbart? Knappast.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Grand Final i skojarbranschen av Kerstin Ekman, absolut en av årets bästa romaner

by

Titel: Grand Final i skojarbranschen
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201110
ISBN10: 9100126853
ISBN13: 9789100126858

Kerstin Ekmans senaste roman, Grand Final i skojarbranschen, är nog den bästa boken jag läst i år.
Berättelsen är fantastiskt, språket vidunderligt och medan jag läste ville jag att boken aldrig skulle ta slut.
Fast på sätt och vis tar den inte slut – för det den skildrar finns kvar, som förlagsbranschen, Svenska Akademien, frågor kring vad det är att skriva och framför allt Kerstin Ekman.

Berättelsen handlar om Lillemor Troj som är en äldre kvinna, firad författare. En dag möts hon av sin förlagsredaktör med ett bokmanus inskickat i hennes namn, men som hon inte skrivit själv. Det är skrivet av Babba, som är den kvinna som egentligen skrivit alla Lillemor Trojs böcker.

Babba kan skriva, men är klumpig och ful och inte trevlig att ha i finare sammanhang. Lillemor och Babba har helt enkelt samarbetat. Babba har skrivit böckerna som getts ut i Lillemors namn. Lillemor Troj har fått stå i rampljuset, åka på bokmässor och motta fina priser och till och med valts in i Svenska Akademien.

Sedan några år tillbaka har Lillemor vägrat att ha något med Babba att göra. Nu får hon ett manus i sin hand där Babba avslöjar hela historien om hennes falska författarskap. Fast vad är sant? Boken skildrar Babbas berättelse omväxlande med Lillemors tankar. Babba behöver uppenbarligen Lillemor Troj lika mycket som Lillemor behöver Babba.

Visst är det en underbar skröna om förlagsbranschen och dess villkor. Det är samtidigt en betraktelse över vad det är att skriva, vad gör en person till författare, vad krävs för att författa? Det är också en betraktelse kring vad sanning är. Babba har skrivit sin version av det som hänt, det är hennes sätt att se på det. Lillemor har sin sanning.

Några ställen i boken som jag noterade i kanten för att ta upp i min recension:
När jag läste Josef i Egypten tyckte jag att Thomas Mann lyckades skildra vårt välmående förrum till utplåningen i hela dess överdåd. Eller dödsrum helt enkelt, Som alla riktigt bra författare var han ute i förtid.

Jag antar att de flesta tänker när de skriver, men det är dumt. Tänka ska man göra efteråt. Och inte heller då ska man ändra för mycket på det man sett. Man ska ta vara på de syner man hade när blodet rusade som sjudande glöd genom ådrorna. Att se är det viktigaste och det är inte som de unga genierna i korta svara överrockar numera anser en eftergift åt filmmediet. de vill arbeta med exklusivt litterära uttrycksmedel säger de, det vill säga språket och de formed det kan bära. Därför blir det också dötråkigt. Ingen människa som läser deras fulländade prosa ser något framför sig.

Texten är fylld av tankeväckande stycken som var för sig fungerar som något att fundera vidare kring och diskutera.

Boken påverkade mig så starkt, den kändes så verklig att jag börjar undra om den är sann, finns det en hemlig kvinna, en väninna som alltid följer med Kerstin Ekman och är hennes Babba?

Givetvis inser jag att vad hon skildrar är kluvenheten inom henne själv och inom, förmodar jag, många författare. Att skriva kräver att få vara åtskild, att ha mycket tid i ensamhet. Samtidigt ställs det krav på författare att vara tillgängliga, att de ska delta i bokmässor och i seminarier. Många författare trvis nog också att få vara med i hetluften.

Elisabeth Hjort skriver i Svenska Dagbladet om ”Grand Final i skojarbranscken”:

Fenomenet autofiktion med dess vilda förgreningar i debattartiklar och forskningsrön har länge tarvat en uppdaterad metakommentar skriven av en skicklig författare. Nu är den här. Men Kerstin Ekmans ”Grand final i skojarbranschen” är samtidigt en klassisk roman om urgamla spörsmål.

Boktokig skriver:

När jag läser Grand final i skojarbranschen slås jag av hur enormt duktig Kerstin Ekman är med språket. Det är bara böljar fram fast det är komplext. Det är underfundigt, roligt och underhållande.

Fler recensioner:
Göteborgsposten och Expressen och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,