Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Peggy Pickit ser Guds ansikte på Angereds teater: träffsäker, suggestiv och väcker tankar

by

Peggy Pickit ser Guds ansikte
Angereds Teater, Andra Stället
Av Roland Schimmelpfennig
Översättning Ulf Peter Hallberg
Regissör Johan Friberg
Premiär 18 februari 2012

Scenen går helt i vitt, en vit bordsskiva hänger med kedjor fastsatta i taket. Bakre väggen vit med vita fyrkantiga kuber, ev vit soffa till vänster och de fyra skådespelarna klädda helt i vitt. Med vinglas som hänger i taket signalerar det en välbärgad samhällsklass som har middagsbjudning. Eller något som är oskyldigt, rent, utan skuld. Det är just det. Är den välbärgade samhällsklassen i Västeuropa utan skuld till de enorma klyftorna mellan den rika världen och den fattiga världen?

”Peggy Pickit ser Guds ansikte” är skrivet av den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig som är en av de mest spännande nutida dramatikerna. Han sätter fingret på de ömma punkterna i den västerländska moderna civilisationen.

Pjäsen har fyra karaktärer som lever ett välmående liv i övre medelklassen. De intalar sig att de har förtjänat det. Det är naturligt och självklart att del lever ett tryggt liv. Men vetskapen om att det bara
är en slump att de fötts till ett liv fyllt av privilegier och rättigheter – där dricksvattnet rinner ur kranen och alla får den medicin de behöver – gnager. De är välutbildade, läkare och har precis fyllt 40. Två av dem har arbetat på fältet någonstans i Afrika. De har inte setts på sex år och nu ska de ha parmiddag.

Redan från början ser vi när det ena paret i sin vita våning tar emot gästerna att vänskapen bara är ett spel.

Regissören Johan Friberg har valt att arbeta med en suggestiv spelstil där samma meningar kan upprepas, ibland av samma karaktär i en ny situation, ibland av någon annan karaktär. De ger flera effekter. Ordens och frasernas ytlighet avslöjas så tydligt. Det visar hur vi använder ord för att dölja vad vi egentligen tänker och känner. Upprepningen blir också som tankarna och minnet som återkommer efteråt, när vi minns och bearbetar det som hänt.
Ibland vänder sig skådespelarna till publiken med sina tankar om vad som precis utspelas på scener.

Det är intressant hur träffsäkert pjäsen skildrar falskheten och oförmågan att vara ärlig i sociala sammanhang som bygger på att visa upp en tjusig yta av framgång. Vi ser också hur fel den hjälp västvärlden ger åt de utsatta människorna i den fattiga världen slår. Hjälplösheten, hopplösheten som många i västvärlden känner om att de inte kan göra något åt att förändra orättvisorna i världen, den skildras starkt i föreställning, men utan att skriva oss några lösningar på näsan. En snyggt presenterad pjäs med duktiga skådespelare som sätter igång tankarna.

Riksteaterns wiki berättar om honom:

Roland Schimmelpfennig (Tyskland). Född 1967 i Göttingen. Efter avslutad skolgång reste han till Istanbul och arbetade på redaktionen för den tysk-turkiska månadstidskriften Bizim Alemanca-Unser Deutsch. Han fortsatte sedan som frilansande journalist och författare i Istanbul, när han 1990 började studera regi på Otto-Falckenberg-Skolan. Han blev sedan medarbetare till den konstnärliga ledningen på Münchner Kammerspiele. Sedan 1996 arbetar han som frilansande författare. Under ett år bodde han i USA och var då verksam som översättare.

Han har varit dramaturg och senare husdramatiker på Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin, och Deutsches Schauspielhaus i Hamburg. Numera har han ett kontinuerligt samarbete med Deutsches Theater i Berlin, och har samtidigt flera beställningsuppdrag till teaterinstitutioner i Tyskland, Österrike och Schweiz. I Sverige är hans pjäs Den arabiska natten tidigare spelad. Han har tilldelats ett flertal priser, bl a Nestroy-Priset 2002, och är mångfaldigt nominerad till Mülheimers Dramatikerpris. Roland Schimmelpfennig är idag bosatt i Berlin och är docent på Konsthögskolan i Weißensee. Hans pjäser spelas i över 20 länder.

I rollerna: Josephine Bauer, Stefan Gödicke, Anna Wallander oc Owe Wolf.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bibeln på Göteborgs stadsteater är en mörk historia

by

Bibeln
Göteborgs stadsteater
Premiär 17 februari 2012
Manus: Niklas Rådström
Regi: Stefan Metz
Musik: Gunnar Lundgren
Ljus: Willia Wenner
Scenografi och kostym: Alex Tarragüel Rubio

Bibeln i regi av Stefan Mets är en mörk föreställning som tar upp de svåra existentiella frågorna, om lidandet, om rättvisan och orättvisan i livet, om död och liv. Niklas Rådström har skrivit manus till föreställningen som lär vara den första teaterföreställningen i världen av Bibeln i dess helhet. Den är lång, nästan fem timmar – med avbrott för två pauser.

Föreställningen börjar i mörkret och Gud skapar ljuset. En oerhört elegant, estetisk inledning där guds tre änglar utför guds verk under skapelsen och Michalis Koutsogiannakis spelar den ängel som fått det ärorika uppdraget att vara guds röst. Michalis Koutsogiannakis är en speciell skådespelare med stark utstrålning, han passar perfekt i rollen som guds närmaste ängel. Han har en lätt brytning i sitt uttal, eftersom han har grekiskt ursprung och har bott mycket både i Australien och Italien. Den brytningen gör guds röst liksom mer global, mer universell.

Efter skapelsen möter vi Adam och Eva och vi får se hur de tvingas lämna paradiset, vi möter Kain som dödat Abel och vi kommer ganska snabbt till Moses. Första akten är hyggligt kronologisk men sedan i andra akten bryts det kronologiska upp alltmer och olika delar av Bibeln blandas. I samma scen kan kända personer från de gammaltestamentliga berättelserna och citat från olika delar av Bibeln tas upp samtidigt.

Den gud som presenteras i framför allt första delen är väldigt krigisk och han har inga problem med att döda en hel stad eller ett helt folkslag. Gud hämnas och dödar människor som inte är rättfärdiga. De män som krigar för gud har slående likheter med både soldater och rebeller i nutida konflikter. Dräkterna stryker under och förstärker och ger fördjupade associationer. Alex Tarragüel Rubio har gjort ett imponerande arbete med hur kostymerna används. Moses bror Aron hade en klädstil som fick mig att tänka både på Stalin, Che Guevara och Mao. De gammaltestamentliga ledarna har en del gemensamt med senare tiders politiska ledare.
En träffsäker scen är när översteprästen (spelad av Carl-Magnus Dellow) krypande och smilande övertalar Pontius Pilatus att döma Jesus till döden istället för brottslingen Barabas. Pontius Pilatus är en högrest man, iklädd blå glänsande sidenkostym (spelad av Lamine Dieng) – och jag får associationer till nutida toppdiplomater och politiken som säljs ut till underhållningsindustrin.

Guds tre änglar varav en sedan faller och blir Satan har en viktig roll i berättelsen. De tre änglarna är det sammanhållande kittet, som är berättare och kommenterar och argumenterar med varandra och med övriga karaktärer. Adam och Eva har också en slags sammanhållande funktion. De dyker upp under föreställningens roll i nutida kläder och är andra karaktärer fast med namnen Adam och Eva.

Föreställningen leker en del med att karaktärer byter plats och i tredje delen, efter andra pausen, leker den också med könsroller. Vem har sagt att Jesus måste spelas av en kvinna?

Jag tror att en och annan som såg premiären blev lite förvånad. Bibeln efter Niklas Rådströms manus är ingen rak berättelse som följer allt kronologiskt. Överlag är det en mörk bild av gud som målas fram, det är inte mycket av det ljusa som också finns i Bibeln som kommer fram. Bibeln i sig innehåller många dramatiska berättelser som inte alls är med och om de är med utnyttjas inte deras dramatiska potential utan ofta är det någon karaktär som berättas det istället.
Dekor och scenografi stram, karg med mycket bruntoner i husen som i bakgrund är formade som stora hyllor. Att scenografin och dekoren är så enkel ger stort utrymme för spelet med ljuset. Ljussättningen är en av föreställningens starkaste upplevelser. Musiken är också väldigt väl genomtänkt. En enkel orkester med en elbas, en elgitarr, trummor, en liten slags synth och en kontrabas stryker under stämningar och känslor.

Bibeln på Göteborgs stadsteater är ingen lätt föreställning. Den som kan sin religionshistoria och är välbekant med Bibeln får ut mycket mer. Spelet är fullt av små vinkningar och hänvisningar som kräver att du kan de bibliska berättelserna.

Mer än att berätta Bibelns historia från början till slutet tar den grepp på vad Bibeln betyder, vad dess berättelser har att säga människor: den ifrågasätter och sätter igång funderingar kring människolivets villkor. Men den är lång, den är nästan fem timmar – och den är krävande med många monologer. Kanske skulle föreställningen må bra av att korta ner några monologer och föra in lite mer dialog och dramatik. Ibland berättas det mer i monologerna är att det gestaltas som drama.

Skådespelare:
Mina Azarian, Per-Anders Ericson, Carl-Magnus Dellow, Lamine Dieng, Johan Gry, Henric Holmberg, Carina M Johansson, Miran Kamala, Petter Kevin, Michalis Koutsogiannakis, Magnus Lindberg, Mattias Nordkvist, Emilie Strandberg, Amelie Thorén, Nina Zanjani

Musiker:
Göran Klinghagen, Stefan Bellnäs

Kompositör:
Bengt Beche Berger

På bilden:
Henric Holmberg, Michalis Koutsogiannakis, Lamine Dieng, Emilie Strandberg

Relaterat: Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Dirty Dancing, recensionen: Mer en nostalgitripp än stor teater

by

Dirty Dancing
Chinateatern i Stockholm
Premiär 14 februari 2012
Manus: Eleanor Bergstein
Regi: Anders Albien
Koreografi: David Scotchford

”Nobody puts Baby in a corner” – Johnnys klassiska replik i Dirty Dancing kom till slut och publiken jublade i extas. Filmsuccén Dirty Dancing har haft premiär på Chinateatern i Stockholm i en teaterversion med mycket dans och musik.

– Ingenting kommer att fattas från filmen, säger Pascal Jansson som spelar Johnny Castle, till Svenska Dagbladet.
Ja det är föreställningen nackdel – och kanske dess publiklockande styrka på samma gång. Föreställningen lockar en betydligt yngre publik än mycket av svenska teatrars vanliga repertoar brukar göra.
Föreställningen är påkostad och har plockat in några av svenska skådespelareliten som Björn Granath, Per Graffman och Marie Richardson till rollistan. Ändå blir resultatet mer film överförd till en teaterscen än teater. Dialogerna är ytliga och känns inklippta.

Det som skiljer sig från filmversionen är att den politiska bakgrunden lyfts fram mer än i filmen. Frances ”Baby” Houseman åker på semester med sin mamma, pappa och syster till hotell Kellermans sommaren 1963, året då Martin Luther King håller sitt berömda tal ”I have a dream” och i många amerikanska stater fanns lokala lagar som hindrade mörkhyade från att gå i samma skolor eller bada i samma bassänger som vita människor. Baby kommer från en välbärgad läkarfamilj och hon brinner för att förändra världen. På hotellet träffar hon Johnny och Penny, som måste jobba hårt för att överleva, de kommer från enkla arbetarklassförhållanden och har inget gratis. Också på hotellet finns en tydlig markering av skillnader mellan samhällsklasser. Kyparna rekryteras bland studerande på universitet och de får umgås med gästernas unga kvinnor medan underhållningen sköts av arbetarungdomar, som inte får umgås med gästerna.

Också musiken och dansen skiljer sig mellan klasserna. De rikare folket lyssnar på jazz och dansar jazz eller latinamerikanska danser medan arbetarungdomarna samlas i sitt område och där dansar de till rockmusik. Klädstilen skiljer sig också tydligt, där arbetarnas ungdomar går i jeans och mer utmanande kläder medan Baby och hennes gelikar går i vida, söta klänningar.

Scenografin är överdådig med stora bakgrundsbilder, det är inte direkt den sparsmakade teaterdekoren.
Dansen var föreställningens absolut största behållning. Dansarna är oerhört skickliga och det är många bra dansnummer både med latinamerikanska danser, jazzdans och dans till rockmusik.

De två huvudrollsinnehavarna har också sin yrkesbakgrund först och främst från dansen. Pascal Jansson som gör Johnny Castle har gått på Svenska Balettskolan och har jobbat på Finlands Nationalbalett och Kungliga Baletten i Stockholm. Emilia Ödling Runsteen som gör Baby började också sin scenkarriär inom dans och är utbildad på Performing Arts School. Dansen är det centrala i föreställningen och det som också fungerar bäst. Pascal Jansson och Emilia Ödling Runsteen liksom övriga dansemsemblen är mycket skickliga. Emilia Ödling Runsteens utmaning är ju dessutom att i början spela en ung kvinna som är ganska dålig på att dansa och det ska hon spela att på ett trovärdigt sett.

Totalt sett är över 40 procent av materialet nytt med över 20 nya scener och 25 nya sånger varav en hel del framförs live. Men som sagt, det är ingen musikal utan en teater med mycket dans och musik.

Musiken består både av ett band och av förinspelade gamla hitlåtar. Livemusikerna spelar keyboard, gitarr, bas, trummor, slagverk, trumpet och saxofon, men en hel del av musiken kommer från skivor och ska ge känslan av en repig gammal favoritskiva.

Filmen bygger på att man älskar filmen, den som inte har sett filmen och inte kan historien får inte ut lika mycket. Publiken var engagerad och liksom väntade på särskilda citat och jublade när klassiska scener och citat dök upp.

Det är självklart vanskligt att föra över en berömd kultfilm på en teaterscen. Rollkaraktärerna jämförs obönhörligt med originalet. I första delen, före paus, hade jag svårt på att tro på relationen mellan Baby och Johnny, det slog inte gnistor mellan dem direkt. Baby utstrålade för mycket trettonåring och Johnny upplevde jag mer som en Stureplanskille än en arbetarklassgrabb. Efter paus tände det till mer mellan dem och det kändes mer äkta. Men framför allt är det här en föreställning för alla som vill uppleva Dirty Dancing igen och på närmare håll än på en dvd. Dessutom får Dirty Dancing-fansen nörda ner sig i ännu fler scener kring sina favoriter Baby och Johnny.

Om det kan få fler unga att få upp ögonen för hur häftigt det är med teater, ja då är det ju bra. Även om Dirty Dancing är mer en nostalgitripp än stor teater.

Men en stor varning: om du köper biljett till balkong: var beredd att du inte kommer att kunna se hela scenen, ifall du inte sitter på första raden på balkong. Biljettpriserna till balkong är lägre än till parkett, men var beredd på att du inte kommer att se allt om du sitter där uppe. Både dans och spelet tar plats på hela scenen, så det kan bli så mycket som en tredjedel av scenen du inte kommer att se om du sitter på balkong.

Foto: Mats Bäcker


Rollerna:
Frances ”Baby” Houseman » Emilia Ödling Runsteen
Johnny Castle » Pascal Jansson
Dr. Jake Houseman » Per Graffman
Marjorie Houseman » Marie Richardson
Lisa Houseman » Jenny Lampa
Mr. Schumacher » Dan Bratt
Vivian Pressman » Charlotta Jonsson
Penny Johnson » Maria Hjelte
Neil Kellerman » Filip Johansson
Robbie Gould » Philip Hughes
Tito Swarez » Robert Bengtsson
Billy Kostecki » Linus Wahlgren
Max Kellerman » Björn Granath
Jordan » Joachim Bergström

Stand-by: Jake / Max /
Mr. Schumacher » Thomas Hedengran
Ensemble/cover Johnny » Sören du Hoffmann
Ensemble/cover Tito / Jordan » Alexander Larsson
Sångensemble » Sandra Oxenryd
Ensemble/cover Lisa » Frida Lehman
Ensemble/cover Robbie » Anders Jacob
Ensemble/cover Neil » Ludwig Jerkander
Ensemble/cover Vivian » Anna Stenbeck
Ensemble » Kitty Chan
Ensemble/Moe » Frank Sehlstedt
Ensemble » Sharon Johansson
Ensemble/cover Penny / Baby » Sandra Gerdin
Cover ensemble killar/ass danskapten » Johan Klarbrandt
Cover ensemble tjejer/danskapten » Faye Best

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Recension av Vit Jazz av James Ellroy i nyutgåva

by

Titel: Vit jazz

Författare: James Ellroy

Utgiven: 2011-10-05

ISBN: 9789186629328

Förlag: Modernista

Svartare än så här blir det inte. Välkommen till 409 sidor svart kriminalroman i James Ellroys karaktäristiska stil.

James Ellroy började skriva böcker efter en period av missbruk, hemlöshet och brottslighet. Hans mamma mördades av en okänd förövare och det är inte svårt att se spåren efter detta i hans skapande. Efter en svår lunginflamation slutade han dricka och började arbeta som caddie på en golfklubb. Jobbet som caddie gav bra inkomster och gjorde att han kunde ägna eftermiddagarna åt skrivande. Enligt James Ellroys Wikipediasida fortsatte han med caddiejobbet ända from till sin femte bok.Vit Jazz är sista boken i Los Angeleskvaretten som börjar med Den svarta dahlian.

Ellroys intresset för mordet på Elizabeth Short (Den svarta dahlian) bottnade sannolikt i det ouppklarade mordet på Ellroys mamma. James Ellroy använde både tid och resurser till att försöka hitta sin mors mördare men gav till slut upp. Hans uppfattning var att andra, mer uppmärksammade mord under samma tid var intressantare för polisen att utreda. Besattheten av  mordet på Elizabeth Short kan lätt ses som surrogat för den misslyckade utredning av mordet på mamman.

Som författare hade James Ellroy tidigt en trogen publik men med Los Angeleskvartetten vann han bredare populäritet. Vit Jazz är den sista i serien och är den bok där James Ellroys säregna staccatostil formas.

James Ellroys förläggare bad honom korta ner romanen från drygt 900 sidor till 350. För att inte ta bort något från historien plockade han sonika bort verb och bindeord. Effekten av detta blir nästan surrealistisk men bidrar till en förtätad stämmning. Det förstärker också effekten av att boken är den första där Ellroy skriver i första person. Känslan av att få ta del av huvudpersonens tanke- och känsloprocesser gör att karaktärerna nästan kryper innanför skinnet.

Det som utmärker James Ellroys romaner är att handlingen är mindre viktig och ofta rörig och slingrande. Det som är intressant är karaktärerna och relationerna dem emellan. Spelet, helt enkelt. Det är särskilt utmärkande i Vit jazz. Karaktärernas moral och motivation är deras egen, var och en lever sitt liv på det sätt  kan. Den som vill ha tydliga gränser mellan gott och ont, rätt och fel bör välja något av Agatha Christie i stället.

Svårläst? På sätt och vis. Historien är som vanligt Los Angeles undre värld med poliser, kriminella,  våld, rasism,  korrumption och alla former av mänsklig svaghet i en het blanding. Som vanligt möter vi en del av tidens kända namn och politiska händelser och de bildar bakgrund till handlingen.

Språket är en blandning av knarkarslang, kriminellas och polisens jargong. Det fungerar bättre på engelska och i svensk översättning blir det lätt för mycket. Ibland kan det vara bättre att inte översätta slang. Å andra sidan kan det inte ha varit en lätt uppgift att översätta denna bok och man får säga att översättaren ändå lyckas förmedla det väsentliga i bokens stämning och handling.

 

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Paul McCartney – Kisses on the bottom

by

Artist: Paul McCartney
Titel: Kisses on the bottom
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 2012-02-06

Om nån spelat det här för mig utan att tala om att det var Paul McCartneys nya coverplatta med gamla jazzlåtar, så hade jag tyckt att det var helt okej. Småtråkigt och tämligen menlöst förvisso, in genom ena örat – ut genom det andra, men jag hade mycket väl kunnat ha musiken i bakgrunden på en fest eller medan jag lagade mat inför den.

Arrangemangen med smäktande stråkar, kontrabas och visptrummor är förträffliga. Musikernas insatser enastående – Diana Krall (piano), Stevie Wonder (munspel) och Eric Clapton (gitarr) gästar.

Men nu snackar vi Paul McCartney, en av världshistoriens största melodibegåvningar, och då måste vi våga kräva lite mer. Inte en ny Yesterday, Blackbird eller Michelle. Men åtminstone nåt som gör att man lystrar lite extra och höjer på i alla fall ena ögonbrynet. Som får det att spritta till i bröstet av den där känslan av livsglädje som Beatles så mästerligt förmedlade, och som Paul både solo och med Wings många gånger lyckats hitta. Eller det speciella brittiska vemod (som skiljer sig en hel del från det svenska) som han också ofta är en mästare på att förmedla.

En av de två låtar på plattan som Paul gjort själv och som alltså inte är en cover på ett gammalt schlager-örhänge, My Valentine, är nästan där. Tårdrypande vacker och med ett smakfullt akustiskt gitarrsolo av Eric Clapton räddar den hela plattan. Den borde ha varit mycket längre.

Om han gett oss egna låtar på den nivån i stället för dessa coverversioner, så hade vi ännu en gång fått kapitulera inför mannens häpnadsväckande genialitet.

Nu väcker albumet bara en längtan efter att återigen få höra låtarna Paul gjorde förr, när han var bäst.

Är detta orättvist högt ställda krav på en artist som snart fyller 70 och som varit i Fru Musicas tjänst sedan tidiga tonår?

Ja, kanske.

Men jag inte låta bli att instämma i den fyndiga fråga som The Guardians recensent formulerar. ”Does anyone other than his new wife really need to hear McCartney sing Benny Goodman’s ”The Glory of Love”?

Text: Patrik Stigson

Lyssna strömmande.

Relaterat: DN och SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,