• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Kairo 678 – skrämmande viktig

1 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Kairo 678
Betyg 5
Sverigepremiär 9 mars 2012
Regi: Mohamed Diab
I rollerna: Nelly Karim, (Seba), Boushra (Fayza), Nahed El Sebai (Nelly), Omar El Saeed (Omar), Basem El Samra (Adel)

Kairo 678 skildrar tre unga kvinnors liv – Fayza, Seba och Nelly – i Egypten en tid före den arabiska våren. Alla tre kvinnorna har blivit sexuellt trakasserade i ett samhälle som är oerhört mansdominerande. En av kvinnorna, Nelly, bestämmer sig för att polisanmäla mannen som antastat henne. Polisen vägrar ta emot anmälan, men däremot går det bra att anmäla att hon utsatts för våld.

Nelly är en ganska tuff tjej. Hon jobbar som telefonförsäljare och på sin fritid satsar hon på att bli Egyptens första ståuppkomiker. Hennes pojkvän som också är ståppkomiker stöder hennes satsning. Men det egyptiska samhället vill inte ha någon rättegång om sexuella trakasserier. Nelly blir beskylld för att vilja förstöra Egyptens anseende. Det blir ett enormt tryck på henne från alla håll att hon ska avstå från att ställa förövaren inför rätta.

Fayza är gift med Adel och har två barn. Till skillnad från de två andra huvudpersonerna går hon klädd i slöja som täcker hennes hår och hon går klädd i traditionell muslimsk kappa för att dölja kroppen. Det hjälper inte, hon blir ständigt utsatt för tafsande män på bussen. Bussarna är ständigt överfulla.

De tre huvudrollerna kommer från olika samhällsklasser: Fayza kommer från lågavlönad arbetarklass med ständiga ekonomiska bekymmer, Sabe kommer från överklass och Nelly från medelklass. De har på olika sätt blivit sexuellt trakasserade och tar itu med det på olika sätt.

Kairo 678 skildrar kvinnors situation i ett land där problem med mäns sexuella trakasserier av kvinnor sopas under mattan. De tre unga kvinnorna tar kampen mot den gamla moralen och kvinnoförtrycket, trots gigantiskt motstånd från alla håll i ett samhälle med ett rättsväsende som inte är vana vid att sådana händelser blir offentliga och diskuteras öppet.

Kairo 678 visades i utsålda salonger under Göteborg Filmfestival och den har fått filmpris på filmfestivalen i Chicago och i Dubai.

Kairo 678 är en skrämmande och verklighetsbaserad historia om tre kvinnor och deras kamp för upprättelse och rättvisa kring upprepade sexuella övergrepp. Visst är det en angelägen film, men det höga betyget beror inte på att den är viktig utan på att berättelsen är starkt framförd, dramaturgiskt bra och den förenklar inget utan tar upp problemet ur olika aspekter. Som åskådare känner jag med karaktärerna och kan förstå också de vars reaktioner och åsikter jag inte delar.

Ett extra plus också för den finurlige polismannen som utreder brotten när en av de sextrakasserade unga kvinnorna börjat attackera förövarna med en pennkniv rakt in i skrevet.

Kairo 678 är regisserad av Mohamed Diab som är en av de mest erkända och anlitade manusförfattarna i Egypten. Han kommer från Ismailia, öster om Kairo. Han är ekonomiutbildad på universitet.
Sen många år skriver han för film och tv på heltid. Innan Kairo 678 skrev han manus till fyra långfilmer, regisserade av andra personer. Kairo 678 är hans regidebut.

En stark scen är när Fayza beskyller sina två vänner för att de är medskyldiga till att de trakasserats eftersom de inte klär sig lika strikt muslimskt som hon själv gör.

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Kairo 678, film, filmecension, recension, Egypten

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Egypten, Kairo 678, Recension, Scen

Frankenstein på Turteatern – känns i magen och ibland går det inte ens att titta

26 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Frankenstein
Regi: Carina Ehrenholm
Av Helena Granström fritt efter Mary Shelleys roman Frankenstein eller den moderna Prometheus
Turteatern i Kärrtorp, Stockholm
Premiär 26 februari 2012

– Allt har ett syfte, det har jag upptäckt. Men vad har jag för syfte?
Det frågar Frankenstein i Turteaterns uppsättning där monstret gestaltas av en kvinna, i smutsig, trasig klänning. Klänningen som är nersolkad har förmodligen varit blommönstrad, men det är svårt att avgöra under all smuts. Hon har trasiga nylonstrumpor, högklackade orange skor där klacken är borta på vänster, så hennes stapplande gång blir ännu mer haltande.

Turteaterns uppsättning bygger på den klassiska berättelsen om Frankenstein. En vetenskapsman skapar en varelse. Gud skapade människan till sin avbild, varför ska då inte människan kunna skapa liv?
Vetenskapsmannen i Turteaterns föreställning ställer många frågor om vad som är liv och vad som är död och vad är forskares ansvar för sina verk.

Alla tre rollerna spelas av kvinnor, vetenskapsmannen, monstret och en upptäckare som bestiger berg.

Det finns många sätt att se föreställningen på. Den ställer frågor om vetenskapens ansvar och den tar upp existentiella frågor. Den kan ses som en skräckföreställning också, den är mörk och den är läskig med skramlig bullrig musik och starka strålkastare som då och då lyser oss, publiken rakt i ögonen så vi knappt kan se.

Föreställningen har inga dialoger, utan allt som talas är monologer riktade till publiken. Ingen lyssnar på de andra, alla tre rollkaraktörerna är uppslukade av sina egna tankar. När det var monstret som kom nära publiken och talade var jag tvungen att titta bort eller snegla åt sidan. Hon var så äcklig att jag inte klarade av att se hennes ansikte utan att må illa, hon var sminkad som ett riktigt monster och hade blod som rann över ansiktet och som hängde i långa slamsor från hakan.

Frankensteins frågor som jag nämnde i början det som gjorde mest ont att höra, de träffade rakt in i magen. Till vilket syfte finns jag? En fråga som lika gärna handlar om människans existens som om monstret.

Ibland talas det om teaterns kris och att det mest är äldre damer som går på teater. Det stämde inte på premiärpubliken på Turteatern som hade många unga i publiken och säkert lika många män som kvinnor i salongen. Om det är förortsteatrar som lockar den yngre publiken eller ämnet skräck tänker jag inte spekulera i. Den som gillar skräckfilm och skräcklitteratur får säkert ut ytterligare en aspekt av föreställningen,

Själv saknade jag dialoger och klarade inte riktigt att titta på Frankenstein där blodet som var kletat i ansiktet rann från hakan. Men frågorna kring forskningens ansvar får igång tankarna. Jag tror att Turteaterns föreställning av Frankenstein kommer att få olika reaktioner, den är speciell och lämnar nog ingen oberörd, oavsett om man blir äcklad av vissa delar eller inte

I rollerna:
Helena Sandström, Andrea Edwards och Karin Bengtsson

Foto: Jonas Jörneberg

Läs även andra bloggares åsikter om Frankenstein, teater, Turteatern, recension

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Frankenstein, Recension, Teater, Turteatern

”Sagan om den goda häxan” – det finns en del att prata om när vi läser den med barnen

26 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Sagan om den goda häxan
Författare: Bianca Chiapponi
Medarbetare: Stange, Kristofer (form)
Illustratör/Fotograf: Lotta Jarlsdotter
ISBN: 9789197976008
Förlag: Empatia Bok och Bild

”Sagan om den goda häxan” är en barnbok som handlar om två häxor. Den goda häxan Rosa-Li som bor i ett jättefint gulligt hus och som botade sjuka i den lilla staden Empatia. Strax bakom hennes fina hus finns ett riktigt ruckel där den onda häxan Suramin bor.

Boken är elegant skriven på dikt som flyter på naturligt. Författaren är lärare och är uppväxt med dikter. Hon har fallenhet för att dikta på och hennes avspända sätt att dikta med rim tror jag kan få igång barn att också vilja rimma. Det är en av bokens stora behållningar. Bilderna är den andra stora behållningen. Lotta Jarlsdotters bilder är skönt färglagda med många små detaljer för barn att upptäcka mer och mer saker, när de bläddrar i boken om och om igen, som barn ofta gör.

Den onda häxan tål inte att det går bra för Rosa-Li och att den goda häxan är omtyckt. Den onda häxan som både bor jätteuselt och har trasiga kläder dricker dessutom alldeles för mycket vin. Hon börjar baktala Rosa-Li och som människor ofta gör lyssnar de på förtalet.

Vad jag vänder mig mot är att den goda häxan både bor hur fint som helst, hjälper alla, är omtyckt medan den kvinnan som befinner sig utanför samhället är så ond. Om den goda häxan hade varit så god kunde hon ju hjälpt den onda Suramin.

Så när jag läser den här för mitt gudbarn ska jag absolut ta upp detta och prata mer om det. Jag menar inte att barn ska behöva bli indoktrinerade, men samtidigt vill jag ändå vara uppmärksam på vad det är för schabloner vi sprider vidare till kommande generationer.

En kvinna som bor fattigt, är så fattig att hon knappt har mat, är ensam och har alkoholproblem – det är inte direkt min favoritbov. Livet är mer komplicerat än så.

Läs även andra bloggares åsikter om barnbok, böcker, recension, bokblogg, Sagan om den goda häxan, dikt, rim, Bianca Chiapponia

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: barnbok, Bianca Chiapponia, Böcker, Bokblogg, dikt, Recension, rim, Sagan om den goda häxan

Politikerns sista tal med Lilla Parken skildrar självgod mättnad

25 februari, 2012 by Redaktionen

Pjäs: Politikerns sista tal av Anthony Swirling
Teater: Lilla Parken
Scen: Kafé Klaver, Stockholm
Premiör: 24 februari 2012
Skådespelare: Emil Kekonious

Jag kommer ganska snart på mig själv med att fundera på vad tusan det är han står och babblar om, den där riksdagsmannen, tillika författare och föredragshållare. Det är förmodligen avsikten. Fångade som slavar på ett skepp mot okänd destination, med en inledningsvis behaglig om än något långrandig skeppare, förstår vi att oavsett hur avfärden är, kommer resan att sluta i någon slags tragik.

– Vi måste hjälpas åt att sprida den svenska toleransen, intygar vår riksdagsman, Peter Ragnarsson.

Illavarslande ord, när ”vi” i det här fallet omfattar ett gäng utrikiska dignitärer, främst från länder som kan tänkas vara intresserade av att ta emot benäget svenskt bistånd. Ännu mer illavarslande när det ”vi” och riksdagsmannen är samlade för att lyssna på hans föredrag ”Vi & Ni”. Med tanke på pjäsens titel är det högst osäkert om det här slavskeppet överhuvudtaget når land.

Anthony Swerlings text spänner över ett Sverige som hade Birgit Friggebos lilla fadäs med ”We shall overcome” i Rinkeby i färskt minne. Sverige är överlägset (i princip) alla andra länder. Därför kan vi ta oss friheten att berätta för alla andra att med gemenskap, en dos svensk tolerans, kan alla andra nå fram till det perfekta samhället. I Politikerns sista tal befinner vi oss förvisso på UD, och ”vi” är som sagt utrikiska dignitärer, men det är ett intelligent drag som drar en linje mellan två ytterligheter i samhället och därmed tycks inkludera alla i denna lektion om hur världen skulle kunna leva tillsammans.

Emil Kekonious insats som Peter Ragnarsson är inte oäven. Ibland, framför allt när de mer känslosamma partierna ska framföras, försvinner varje drag av subtilitet i Swerlings drama. Men, jag tappar ändå inte intresset för hur det här skeppet ska sjunka, även om jag vet att risken är överhängande att även jag dras med i djupet. Det gäller för övrigt med föreställningen i stort. Inget är oävet, men allt är en smula grovhugget. Scenografin, i den mån man kan påstå att det finns någon, hjälper oss knappast att färdas bort från tallriksslamret från kaféet in till UD:s representationsrum.

Vad gör väl det, när jag lika gärna kan föreställa mig att Peter Ragnarsson är förman på det slavskepp som stävar mot en oundviklig undergång. Inte för att slavarna gör uppror, inte för att skepparen ser sina egna brister, inte för att skeppet är odugligt, utan för att man ätit sig mätt på sin egen självgodhet.

Riksdagsmannen som håller sitt sista tal har egentligen brutit samman redan när pjäsen tar sin början. Skenbart sammanhållen, men tecknen finns där, i väntan på att ett efter ett bli avtäckta och blotta välgörarens ihåliga samvete. Det perfekta samvetet – beroende av andras armod. Känner du dig lite självgod idag? Gå och se Politikerns sista tal.

Text: Johan Ranstam

Foto: Oscar Solberger, på bild Emil Kekonius

Läs även andra bloggares åsikter om teater, samhälle, Lilla Parken, recension, politiker

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Lilla Parken, politiker, Recension, samhälle, Teater

Peggy Pickit ser Guds ansikte på Angereds teater: träffsäker, suggestiv och väcker tankar

18 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Peggy Pickit ser Guds ansikte
Angereds Teater, Andra Stället
Av Roland Schimmelpfennig
Översättning Ulf Peter Hallberg
Regissör Johan Friberg
Premiär 18 februari 2012

Scenen går helt i vitt, en vit bordsskiva hänger med kedjor fastsatta i taket. Bakre väggen vit med vita fyrkantiga kuber, ev vit soffa till vänster och de fyra skådespelarna klädda helt i vitt. Med vinglas som hänger i taket signalerar det en välbärgad samhällsklass som har middagsbjudning. Eller något som är oskyldigt, rent, utan skuld. Det är just det. Är den välbärgade samhällsklassen i Västeuropa utan skuld till de enorma klyftorna mellan den rika världen och den fattiga världen?

”Peggy Pickit ser Guds ansikte” är skrivet av den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig som är en av de mest spännande nutida dramatikerna. Han sätter fingret på de ömma punkterna i den västerländska moderna civilisationen.

Pjäsen har fyra karaktärer som lever ett välmående liv i övre medelklassen. De intalar sig att de har förtjänat det. Det är naturligt och självklart att del lever ett tryggt liv. Men vetskapen om att det bara
är en slump att de fötts till ett liv fyllt av privilegier och rättigheter – där dricksvattnet rinner ur kranen och alla får den medicin de behöver – gnager. De är välutbildade, läkare och har precis fyllt 40. Två av dem har arbetat på fältet någonstans i Afrika. De har inte setts på sex år och nu ska de ha parmiddag.

Redan från början ser vi när det ena paret i sin vita våning tar emot gästerna att vänskapen bara är ett spel.

Regissören Johan Friberg har valt att arbeta med en suggestiv spelstil där samma meningar kan upprepas, ibland av samma karaktär i en ny situation, ibland av någon annan karaktär. De ger flera effekter. Ordens och frasernas ytlighet avslöjas så tydligt. Det visar hur vi använder ord för att dölja vad vi egentligen tänker och känner. Upprepningen blir också som tankarna och minnet som återkommer efteråt, när vi minns och bearbetar det som hänt.
Ibland vänder sig skådespelarna till publiken med sina tankar om vad som precis utspelas på scener.

Det är intressant hur träffsäkert pjäsen skildrar falskheten och oförmågan att vara ärlig i sociala sammanhang som bygger på att visa upp en tjusig yta av framgång. Vi ser också hur fel den hjälp västvärlden ger åt de utsatta människorna i den fattiga världen slår. Hjälplösheten, hopplösheten som många i västvärlden känner om att de inte kan göra något åt att förändra orättvisorna i världen, den skildras starkt i föreställning, men utan att skriva oss några lösningar på näsan. En snyggt presenterad pjäs med duktiga skådespelare som sätter igång tankarna.

Riksteaterns wiki berättar om honom:

Roland Schimmelpfennig (Tyskland). Född 1967 i Göttingen. Efter avslutad skolgång reste han till Istanbul och arbetade på redaktionen för den tysk-turkiska månadstidskriften Bizim Alemanca-Unser Deutsch. Han fortsatte sedan som frilansande journalist och författare i Istanbul, när han 1990 började studera regi på Otto-Falckenberg-Skolan. Han blev sedan medarbetare till den konstnärliga ledningen på Münchner Kammerspiele. Sedan 1996 arbetar han som frilansande författare. Under ett år bodde han i USA och var då verksam som översättare.

Han har varit dramaturg och senare husdramatiker på Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin, och Deutsches Schauspielhaus i Hamburg. Numera har han ett kontinuerligt samarbete med Deutsches Theater i Berlin, och har samtidigt flera beställningsuppdrag till teaterinstitutioner i Tyskland, Österrike och Schweiz. I Sverige är hans pjäs Den arabiska natten tidigare spelad. Han har tilldelats ett flertal priser, bl a Nestroy-Priset 2002, och är mångfaldigt nominerad till Mülheimers Dramatikerpris. Roland Schimmelpfennig är idag bosatt i Berlin och är docent på Konsthögskolan i Weißensee. Hans pjäser spelas i över 20 länder.

I rollerna: Josephine Bauer, Stefan Gödicke, Anna Wallander oc Owe Wolf.

Läs även andra bloggares åsikter om Roland Schimmelpfennig, Angereds Teater, recension, teater, samhällskritik

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Angereds Teater, Recension, Roland Schimmelpfennig, samhällskritik, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 126
  • Sida 127
  • Sida 128
  • Sida 129
  • Sida 130
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in