Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Bruce Springsteen – Wrecking Ball

by

Artit: Bruce Springsteen
Titel: Wrecking Ball
Betyg 4
Releasedatum 6 mars

”Hold tight to your anger, don’t fall to your fears”, skanderar Bruce Springsteen i titelspåret. I balladen Jack of All Trades gör en arbetare som letar påhugg den urgamla observationen att bankiren blir fet medan arbetaren magrar och tänker att ”If I had me a gun, I’d find the bastards and shoot ’em on sight”.

Det är valår i USA och landet är delat. På den ena kanten tävlar de republikanska presidentkandidaterna i att utmåla president Obama som en socialist som skapar en välfärdsstat av europeiskt eller till och med – hu! – skandinaviskt snitt. På den andra hittar vi Occupy Wall Street-rörelsen, en pyrande ilska över växande klyftor och en stor besvikelse över att den ”Change” som man hoppades på när Barack Obama valdes har fastnat i den gyttja som är Washington. I mitten finns de olika schatteringar av medel- och arbetarklass som drömmer om och jobbar för en bättre vardag för sig själva och sina familjer.

Det var om hur dessa drömmar grusades som 1970- och 1980-talets Bruce Springsteen – den Springsteen som gjorde Darkness on the Edge of Town, The River, Nebraska och Born in the USA – sjöng. Det fanns ilska, men mer bitterhet. Och tydligast: Ett hopp som trots allt vägrade slockna.

Han tog ett steg åt vänster på becksvarta Ghost of Tom Joad 1995 och han har – gradvis men stadigt – blivit allt mer politisk under 2000-talet, men på Wrecking Ball tar Bruce Springsteen ett sista resolut kliv in i aktivisternas skara. Vi talar Kamp. Även om det gamla lejonrytandet numera har tappat en hel del kraft känns vreden ärlig och äkta.

Musikaliskt blir skivan lite av en hybrid mellan den storslaget orkestrerade folkmusiken från Seeger Sessions och den vanliga bredbenta Springsteenrocken. Irländska toner – American Land och Death to My Hometown är så mycket Pogues att Bruce själv nästan låter som Shane MacGowan – blandas med afrikanska rytmer och countrystomp.

Så värst spännande är det inte även om synkoperingarna här och var är lite mer äventyrliga än när Max Weinberg satt bakom trumsetet. Men sammantaget fungerar musiken effektivt som bakgrund till texterna. Och jag misstänker att Bruce Springsteen väldigt medvetet har tänkt just så. För detta är en man med en mission, att störta rövarkapitalismen.

Då är det svårt att inte ryckas med.

Text: Anders Emretsson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Peggy Pickit ser Guds ansikte på Teater Galeasen, recensionen

by

Peggy Pickit ser Guds ansikte
Teater Galeasen, Stockholm
Manus: Roland Schimmelpfennig
Regi: Olof Hansson
Premiär 5 mars 2012

I u-länder svälter barn ihjäl och människor dör av sjukdomar för att de inte har råd med medicin. I västvärlden lever medelklassen trygga liv i hus med garage, fina möbler och bra jobb.
Vem rår för det? Vem fel är det?
Den frågan ställer föreställningen Peggy Pickit ser Guds ansikte i uppsättningen av den intressanta tyske nutidsdramatikern Roland Schimmelpfennigs pjäs.

Martin och Karin är två läkare, de är gifta och har arbetat utomlands i en krishärd i Afrika i sex år. Nu är de bjudna hem till vännerna Lisa och Frank, som under sex åren istället byggt upp ett tryggt medelklassliv med villa med fint garaga. Paren har inte setts på sex år – men mötet blir en katastrof.

När vi träder in i salongen möts vi av en helvitt scen. Vita soffor, vit heltäckningsmatta och alla fyra skådespelare klädda i chica vita kläder. Vi möts av en pinsam tystnad. Länge sitter de fyra nästan helt stilla. Någon rör bara lite lätt på en fot eller vickar på huvudet lite.

Framför scenen är en upphöjning där en plastfigur står fastsatt i ett ställ, dockan har röda högklackade skor och ser ut som en billig minivariant av Barbiedockor. Dockan har en central roll i dramat, det är Peggy Pickit.

Mannen i paret som bjudit hem middagsgäster bryter den pinsamma tystnaden genom att gå fram till publiken och ge startsignal åt spelet med att säga: ”Det var en total katastrof”. Därmed ser vi redan det förljugna spelet, låtsasvänskapen och kramarna som inte betyder något när Frank och Lisa välkomnar sina gäster.

Handlingen bryts hela tiden av genom att skådespelarna kliver ur scenen, tar några kliv fram mot publiken och kommenterar det som hänt eller återger sina tankar om kvällen. Därefter tas handlingen upp igen, ibland tillbakaspolar några steg. Upprepningen blir som ett mantra som speglar det förljugna sällskapslivet.

Mycket sägs mellan raderna och förstärks genom blickar och miner. Dramat klär av den välbärgade övre medelklassen in på benet och avslöjar alla dess förljugna beteenden och vi får också flera citat som kommer att bli klassiska beskrivningar av nutidsmänniskor som: ”Enda sättet att klara bjudningar är alkohol”.

Lisa och Frank har en femårig dotter, som inte är hemma när gästerna kommer. Martin och Karin har under de sex åren i Afrika tagit hand om en sjuk och föräldralös flicka, Annie. Lisa och Frank har skickat pengar till dem för att de ska kunna ge flickan medicin. De har också skickat brev från dottern Caroline, som gjort teckningar till Annie. Nu vill Caroline skicka sin plastdocka till Annie. Det blir så absurt, Annie är lämnad i Afrika och får inte längre medicin och kommer troligen inte att överleva, om hon ens lever fortfarande.

Föreställningen skildrar det komplicerade förhållandet mellan västvärlden och u-länderna, men den skildrar också hur hopplöst maktlös varje enskild människa kan känna sig.

En stark föreställning och ett måste för var och en som är intresserad av globala frågor. Den ställer viktiga frågor som mal runt i huvudet efteråt.

Rollerna:
Lisa: Sandra Huldt
Frank: Jacob Ericksson
Martin: Per Grytt
Karin: Åsa Persson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vita Horan på Teaterverket, en effektiv föreställning

by

Teater: Teaterverket
Pjäs: Vita Horan
Manus: Tom Eyen
Skådespelare: Anna Molin, Jeanette Svanberg
Regissör: Max Lundqvist

Scenografi och kostym: Linda Thisell, Sofia Findahl

Rubrik:
Två perspektiv av en människa – mötet som aldrig blir av

Det är inte första, och sannolikt inte sista, gången som Marilyn Monroes öde lockar till spekulationer om vad som låg bakom hennes död. Trots att Monroe var en person som levde större delen av sitt vuxna liv i strålkastarljuset, och gärna delade med sig av sitt förflutna, är hennes inre liv irriterande oåtkomligt.

Den här gången är det Max Lundqvist som med Vita Horan vill ge sitt bidrag till den rika floran av Monroe-kommentarer. Femtio år efter sin död berör hon oss fortfarande, även om jag misstänker att större delen av publiken aldrig sett en film som Monroe medverkade i.

Kort sammanfattning 1: Monroe gick från att vara firad modell till att bli typecastad som dum blondin till att bli seriös och firad aktris innan hon råkade svälja för många sömntabletter. Möjligen var det där med sömntabletterna högst frivilligt.

Kort sammanfattning 2: Norma Jeane Mortenson var ett oönskat barn till en psykiskt instabil mor som inte klarade av att ta hand om henne, och hon råkade ut för flertalet sexuella övergrepp från människor som skulle vara hennes trygghet. Kanske satte det djupa spår, för senare i livet utvecklade hon en viss psykisk instabilitet med bland annat alkohol- och tablettmissbruk. Oälskad och med ett oändligt bekräftelsebehov från de människor som svek henne först.

I Lundqvists uppsättning av Monroe befinner sig dessa båda perspektiv av en människa på samma scen. Det är ett möte mellan nutid och förflutet, mellan det naiva och det blassé, mellan livets olika besvikelser.

På Lundqvists scen rör sig Anna Molin och Jeanette Svanberg som olika perspektiv på Marilyn på betryggande avstånd från varandra. Mellan dem och aldrig riktigt utsagt ligger frågan om Mannens syn på Kvinnan, om ett våld som utövats rakt igenom en människas liv, med olika uttryckssätt. Ibland, som fosterfaderns försök att utföra sexuella övergrepp. Andra gånger som samhällets förväntan på henne att vara enkel och tillgänglig för att bevilja henne någon framgång. Hela tiden kan många frågor från pjäsens författare Tom Eyen anas, men får under den knappa timmen föreställningen varar inte någon klädsel. Monroes liv befinner sig hela tiden sig i förgrunden, och döljer allt som försöker lyfta handlingen bortom en människas alltför tidiga bortgång. Det är synd, men å andra sidan lämnar det något att tänka på resten av kvällen.

När ämnet och utgången är välkänd finns det ingen anledning att rygga tillbaka för att vara frank och tydlig med publiken. Vita Horan är en effektiv föreställning utan några störande krusiduller, enkel (om än något övertydlig) i såväl scenografi som kostym. Överlag skickligt och känsligt hanterat av såväl regissör som skådespelare.

Text: Johan Ranstam

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Phnom Penh Lullaby – dokumentär som känns som ett drama

by

Phnom Penh Lullaby
Betyg 4
Visas på Tempo dokumentärfilmsfestival
Filmare: Pawel Kloc

En gripande skildring om ett udda par som lever i ett slumområde i Pnnom Penh i Kambodja. Hon, Saran, är alkoholiserad och har barn sedan tidigare äktenskap och han, Ilan Schickman, är en udda person från Israel. De lever i ett rum med cementväggar med sina två små döttrar och hela området kryllar av kriminalitet och prostituerade.

Saran vill att de ska gifta sig och flytta till Israel, Ilan drömmer om ett jämlikt äktenskap och vill inte återvända till Israel. Han misstänker också att det är något som inte stämmer riktigt. Det är något konstigt med hennes anhöriga som tar hand om hennes barn från tidigare äktenskap.

Det är samtidigt något med Ilan som gör att han inte känns som en vuxen. Han är snäll men väldigt, väldigt udda. Han försörjer familjen genom att spå i tarotkort och det gör dem inte rika precis. De lever i en ofattbar fattigdom.

Det är svårt att förstå hur filmaren kunde komma paret så nära och den känns mer som en dramafilm än en dokumentär.

Kameran visar bilder på övergivna barn, olika utslagna existenser, prostituerade och halickar som erbjuder också minderåriga. Det är svårt att ta till sig att detta är den värld vi lever i.

Filmaren har också fått komma paret så nära att han kan skildra deras bråk. Vi får till och med se när hon hotar att döda Ilan och en ruggig scen där en av döttrarna nästan blir såld.

Filmaren har valt att låta översättningen ge Ilan ett mer korrekt grammatiskt språk medan Saran talar mer okunnigt med ord som ”bombom” för att ha sex. Eller som när hon förklarar varför hon vill att de ska gifta sig: “You boom-boom me, no pay, why no marry”?
Genom att låta översättningen återge ett ordfattigt språk känner jag att jag är med där, i deras kommunikation.

Phnom Penh Lullaby skildrar ett liv så fjärran från livet i Sverige och vi kommer huvudpersonerna väldigt nära. Jag frågar mig: är det rätt att skildra ett par så tätt inpå? Jag vet inte. Men jag är ändå tacksam att ha fått se misären och ändå se att det finns människor som försöker hitta värdighet mitt i all skit.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Manta med Héla Fattoumi på Dansens Hus: Frigörelse eller objektifiering?

by

Manta
Koreografi: Héla Fattoumi/Éric Lamoureux
Dansens Hus, Stora Scenen, Stockholm
3 mars 2012

 
Vad får kvinnor att dölja sin kropp och sitt ansikte för världen? Det frågar sig de franska koreograferna Héla Fattoumi och Éric Lamoureux i verket Manta.

En ung kvinnas ansikte projeceras över scenfonden. “Iʼm going to show you the arabic look.” I amerikansk youtube-anda ges en lektion i sminkteknik för ögonen. Skönhetens makt eller underkastelse?

Fattoumi framträder som en sexualiserad spökgestalt i benvit niqab. Det draperade tyget utplånar varje nyans av fysisk mänsklighet då publiken automatiskt söker identifikation med gestalten. Ljussättningen förvandlar dansarens rörelser till darrande skuggor i det skira materialet.

Följandes en rytmisk magdanssekvens konfronterar Fattoumi publiken. Endast ögonen talar, anonymt reflekterande. Längtan, vädjan, ilska? Vad är det hon uttrycker? Skepnaden antar skulpturella former med visuella associationer till prydnadsföremål. Installationslikt rör hon sig över scenen, vackert men betydelselöst. Som en blomvas på ett köksbord. Skärmen exponerar citat ur Koranen. Det handlar om kvinnans restriktion.

I en tvinande sekvens bryts varelsen ner till ett svagt knappt existerande väsen. Gester av sexuell underkastelse följs av ångestladdade andningsförsök. Som ett rop på hjälp. Ögonblicket senare genomlyses gestalten till en siluett av skälvande kvinnliga former. Det känns okontrollerat och maktlöst. Som om någon annan bestämmer över hennes kropp och hennes rörelser.

Fattoumi angriper koreografiskt sitt verk mer som bildkonst än som dans. Åskådaren ges utrymme för reflektion och de visuella budskapen är upprepat mekaniska. Den absolut starkaste scenen är då hon symboliserar hushållets arbetsuppgifter i repetitiva rörelser. Rytmiskt viks tyg efter tyg tills hon själv tycks bli en del av rutinen.

Verkets upplösning sker i en frigörelse från det tillsynes negativt laddade plagget. Iklädd cerisrosa blus, jeans och höga klackar greppar Fattoumi en mikrofon. Vi förväntar oss en brytningspunkt, en revolt, en feministisk maktkamp. Istället får vi en version av James Browns “Itʼs a Manʼs World”.

Manta är ett exempel på hur kontroversiella ämnen kan belysas ur ett konstnärligt perspektiv. Samtidigt känns koreografernas intention att framhäva kvinnans rättighet mer som ytterligare en iscensatt objektifiering.

1921 skapade Isadora Duncan verket “The Revolutionary” som väckte reationer världen över och kom att representera kvinnans frigörelse ur ett danshistoriskt perspektiv. Jag ställer mig frågan: Har vi inte kommit längre?

Text: Anna-Mi Fredriksson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Relaterat: Kulturnyheterna