• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Carnage: Konflikthantering á la Polanski

9 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Carnage
Betyg: 4
Regi: Roman Polanski
Sverigepremiär: 17 februari

Vuxna människor. Det finns något oerhört gulligt i hur enträget de försöker intala sig att de står över sandlådepolitik och hårda ord. Hur de skakar händer, levererar breda läppstiftsleenden och tvättar alla arga tankar med mjukmedel. De trycker ilskan ner i halsen tills de sprängs.

Roman Polanskis Carnage är en 80 minuter lång redogörelse, i realtid, för ett försök till civiliserad konfliktlösning mellan två föräldrapar. Kate Winslet och Christofer Waltz spelar paret Cowan, John C. Reilly och Jodie Foster spelar paret Longstreet. De möts i paret Longstreets välmöblerade lägenhet för att på ett moget sätt diskutera det bråk mellan deras elvaåriga söner, som resulterat i att paret Cowans son slagit till paret Longstreets son med en pinne och därigenom skadat hans båda framtänder.

Den obekväma stämningen och känslan av konstlad artighet klibbar som en våt trasa, och det blir snabbt uppenbart att intresset för en diplomatisk lösning inte är lika stort från alla de inbegripna parterna. Winslets karaktär gör flera ansatser till att avsluta mötet, men tvingas hela tiden sjunka tillbaka ner i soffan för ytterligare en portion smulpaj, samtidigt som hennes mans mobiltelefon aldrig verkar vilja sluta ringa. Jodie Fosters karaktär Penelope, som börjar inse att hon är den enda som verkligen bryr sig, blir mer och mer frustrerad över de andras tämligen likgiltiga inställning till det inträffade, och inte heller blir hon uppbackad av sin man! Replikskiftet blir allt mer hätskt ju längre tiden går, och all tillbakahållen irritation och stress får dessutom Winslets karaktär att plötsligt börja kräkas helt okontrollerat över paret Longstreets vardagsrumsbord. Vad som började som ett så nobelt försök att visa pojkarna hur man hanterar osämja på ett myndigt sätt övergår successivt i totalt kaos.

Skådespelarinsatserna är verkligen helt oklanderliga. Man bara måste älska John C. Reilly som en tafatt, hamsterhatande mama’s boy, och Christofer Waltz som kall och cynisk advokat. Kate Winslet är underbart neurotisk och Jodie Foster predikar om moral och att rädda världen. Filmen ger i sin helhet ett mycket genomtänkt intryck och det finns tillräckligt många klockrena detaljer för att den skulle klara av både en andra och tredje tittning.

Carnage är kort och intensiv, den svischar förbi, men det är också en del av charmen. Man hinner skratta, förfasas och skruva på sig, men knappt andas. En humoristisk liten guldklimp, fylld av sylvassa kommentarer och förlösande utspel. Carnage hjälper en att minnas, att bakom lager av prydliga kläder och impulskontroll, står en vevande liten unge och skriker sig högröd i ansiktet.

Text: Josefina Linde

Läs även andra bloggares åsikter om Carnage, Polanski, film, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Carnage, Polanski, Recension, Scen

Uriah Heep på Debaser Slussen

9 mars, 2012 by Redaktionen

Uriah Heep, Debaser Slussen
Betyg: Det högsta

Legendariska Uriah Heep inleder sin Europaturné på Debaser Slussen (istället för Debaser Medis på grund av bristande biljettförsäljning) och känns piggare än någonsin; trots att de, eller i alla fall Mick Box, den enda kvarstående medlemmen från originalupplagan, turnerat i fyrtiotvå år.

Det är en laddad publik som välkomnar bandet, en blandad publik bestående av gamla hårdrocksveteraner som ser ut att ha varit med från första början och sett Uriah Heep fler gånger än Andrew Wiles kan räkna och nya entusiaster som söker vidga sin musiksmak. De trängs framför scenen och vid baren, utbyter anekdoter och vinglar runt med en alldeles tillräcklig dos alkohol i blodet.

Det spelas lite nytt från ”Into The Wild” som bemöts förvånansvärt väl, men kvällens spellista består självklart mestadels av gamla klassiker. Föga förvånande är sista spåret före extranummret ”Lady in Black” medan låten som avslutar spelningen blir ”Easy Livin'”.

Uriah Heep får även in en omedveten referens till den internationella kvinnodagen som snabbt uppmärksammas av publiken när de bjudit upp alla närvarande tjejer på den trånga scenen.

Att ett band som existerat så länge ändå kan ha en så fantastisk utstrålning och spela med så mycket energi är fullkomligt beundransvärt. Uriah Heep är sannerligen sevärda och intrycket de ger är att de är här för att stanna ett bra tag framöver, vi kan alltid hoppas.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Konserter, Musik, progressive rock, Recension

Premiär för Relatively Speaking på Maxim

8 mars, 2012 by Redaktionen

Relatively Speaking av Alan Ayckbourn

Premiär den 7 mars 2011 på

Plats: Teater Maxim

Pjäsen spelas på engelska

Relatively Speaking är en förvecklingskomedi i sann brittisk anda. Högt tempo, slingrig handling och ingen situation för bedrövande för ett humoristiskt sidospår.

Relatively Speaking är Alan Ayckbourns första framgångsrika pjäs och hade premiär på Duke of York Theatre 1967. Sedan dess har spelats både i West End och på Broadway. Mer än hälften av hans 76 pjäser har satts upp i Londons West End.

Realtively Speaking utspelar sig på sextiotalet och vi får höra den tidstypiska popmusiken när ridån går upp. Gregg vaknar av att telefonen ringer men ingen ger sig till känna.

Gregg och Ginny är nykära och denna morgon skall Ginny resa till landet och hälsa på sina föräldrar. Ginny har bråttom till tåget och Gregg går runt och undrar över blombuketter, chokladkartonger, mystiska telefonsamtal och inte minst ett par okända tofflor. Gregg är svartsjuk och Ginnys svar blir alltmer långsökta. När Ginny lämnat lägenheten bestämmer sig Gregg för att följa med Ginny till hennes föräldrar…

Det är inledningen till den två timmar långa förvecklingsfarsen. Hoppen från total förvirring till klarhet är många och de stunder aktörerna är överens om vad som pågår är korta. I sista minuten reds allt upp förstås, förutom en liten detalj….

Vems var egentligen tofflorna?

Förvecklingskomedier kan vara det mest irriterande som finns men så inte här. Rapp dialog, ett fint manus och skådespelare som har känsla för timing gör pjäsen rolig. Dessutom noterar jag att skådespelarna inte har mikrofoner (som annars är regel på teatrar nuförtiden) men de talar tydligt och naturligt och det är inte svårt att höra eller hänga med trots att de talar engelska. Klassisk, skickligt skådespeleri alltså.

Alan Ayckbourn har lyckats göra en snårig handling njutbar och begriplig och det är bara att tacka Maximteatern och alla inblandade för detta gästspel. Gästspelet varar en månad så det gäller att passa på.

Ett extra plus för den fina presentationen av regissören Maurice Thorogood före pjäsen.

Teatermagasinet har också recenserat föreställningen.

Läs mer om gästspelet på Maximteaterns hemsida

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Maxim, teater, gästspel, komedi, premiär, recension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: gästspel, Komedi, Maxim, premiär, Recension, Teater

Crime Scenes på Göteborgs stadsteater – träffsäker och tiden gick alldeles för snabbt

7 mars, 2012 by Redaktionen

Crime Scenes
Idé och regi: Nadja Horton, Carolina Frände
Scenografi: Henrik Ekberg
Kostym: Hélène Otterbeck
Ljus: Max Mitle
Ljud: Frej Obenius
Dramaturgi: Anna Berg
Göteborgs stadsteater
Premiär 7 mars 2012

Föreställningen handlar inte om kvinnor som en brottsplats eller om rån, mord eller kvinnomisshandel. Den handlar i första hand om att våga ta plats, om kön, om förväntningar, om makt, om vad som är betydelsefullt. Den handlar om politik så det bara stänker om det och är så lämpligt passande i tiden dagen innan Internationella kvinnodagen.

Jag ser fem kvinnor i svarta t-shirts med loggorna Still Young Beautiful, Locals, Men in Black, med en apterad bomb. De trökar in elva stycken apelsinklyftskivor i sina käftar, deras rollprestationer är formidabla, sittande i de två slitna hammockarna idkar de ekivokt språkbruk, de verkligen berör, Ja, jag blir blyg! De tar scenen i besittning när de tar på sig instrumenten; trumset, elgitarr, elbas, akustisk gitarr, keyboard. Musiken de praktiserar ger ekon av feministiska kampsånger.
Nya Studion på översta våningen i Stadsteatern, Göteborg, är denna urpremiärkväll verkligen fullsatt. Jag ser en kvinna i röd kappa och tycker mig känna igen henne. Det är möjligt att hon tillhörde laget kring Den sista wrestlern på Hagateatern som nyligen hade premiär. Wrestling idkar de också. De 90 minuterna går alldeles för fort.

Dansmomentet i sista scenen går över alldeles för fort. De uppmärksammar Madonna och de fem damerna har verkligen något gemensamt i det att de vägrar ge tappt för manliga kollektiv; även manliga kollektiv som talibaner och Hells Angels på något sätt ändå ger en föreställning om att dessa ändå är bättre än kvinnliga kollektiv.

Föreställningen igenom fnittras det hej vilt bredvid mig. De yngre kvinnorna i publiken verkligen klappar takten och reser sig upp och hyllar skådespelarna. Det är en fröjd att få vara med om föreställningen och det är bara att lyckönska laget bakom produktionen för utmärkta rollprestationer och regi och produktion och ljud- och ljussättning. Gissningsleken, pratet om muttningsaktionen, lysrör, skjortor, Pink Floydmusik, kvinnor som begår brott mot normer. Underbar uppsättning!

Skådespelare:
Carina Boberg, Marie Delleskog, Lisa Lindgren, Victoria Olmarker, Caroline Söderström

Text: Katarina Bredberg

Läs även andra bloggares åsikter om Göteborgs stadsteater, Crime Scenes, teater, recension, kvinnokamp

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Crime Scenes, Göteborgs stadsteater, kvinnokamp, Recension, Teater

Skivrecension: Bruce Springsteen – Wrecking Ball

6 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Artit: Bruce Springsteen
Titel: Wrecking Ball
Betyg 4
Releasedatum 6 mars

”Hold tight to your anger, don’t fall to your fears”, skanderar Bruce Springsteen i titelspåret. I balladen Jack of All Trades gör en arbetare som letar påhugg den urgamla observationen att bankiren blir fet medan arbetaren magrar och tänker att ”If I had me a gun, I’d find the bastards and shoot ’em on sight”.

Det är valår i USA och landet är delat. På den ena kanten tävlar de republikanska presidentkandidaterna i att utmåla president Obama som en socialist som skapar en välfärdsstat av europeiskt eller till och med – hu! – skandinaviskt snitt. På den andra hittar vi Occupy Wall Street-rörelsen, en pyrande ilska över växande klyftor och en stor besvikelse över att den ”Change” som man hoppades på när Barack Obama valdes har fastnat i den gyttja som är Washington. I mitten finns de olika schatteringar av medel- och arbetarklass som drömmer om och jobbar för en bättre vardag för sig själva och sina familjer.

Det var om hur dessa drömmar grusades som 1970- och 1980-talets Bruce Springsteen – den Springsteen som gjorde Darkness on the Edge of Town, The River, Nebraska och Born in the USA – sjöng. Det fanns ilska, men mer bitterhet. Och tydligast: Ett hopp som trots allt vägrade slockna.

Han tog ett steg åt vänster på becksvarta Ghost of Tom Joad 1995 och han har – gradvis men stadigt – blivit allt mer politisk under 2000-talet, men på Wrecking Ball tar Bruce Springsteen ett sista resolut kliv in i aktivisternas skara. Vi talar Kamp. Även om det gamla lejonrytandet numera har tappat en hel del kraft känns vreden ärlig och äkta.

Musikaliskt blir skivan lite av en hybrid mellan den storslaget orkestrerade folkmusiken från Seeger Sessions och den vanliga bredbenta Springsteenrocken. Irländska toner – American Land och Death to My Hometown är så mycket Pogues att Bruce själv nästan låter som Shane MacGowan – blandas med afrikanska rytmer och countrystomp.

Så värst spännande är det inte även om synkoperingarna här och var är lite mer äventyrliga än när Max Weinberg satt bakom trumsetet. Men sammantaget fungerar musiken effektivt som bakgrund till texterna. Och jag misstänker att Bruce Springsteen väldigt medvetet har tänkt just så. För detta är en man med en mission, att störta rövarkapitalismen.

Då är det svårt att inte ryckas med.

Text: Anders Emretsson

Läs även andra bloggares åsikter om Wrecking Ball, Bruce Springsteen, skiv, skivrecension, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Bruce Springsteen, Recension, skiv, skivrecension, Wrecking ball

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 124
  • Sida 125
  • Sida 126
  • Sida 127
  • Sida 128
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in