Phnom Penh Lullaby
Betyg 4
Visas på Tempo dokumentärfilmsfestival
Filmare: Pawel Kloc
En gripande skildring om ett udda par som lever i ett slumområde i Pnnom Penh i Kambodja. Hon, Saran, är alkoholiserad och har barn sedan tidigare äktenskap och han, Ilan Schickman, är en udda person från Israel. De lever i ett rum med cementväggar med sina två små döttrar och hela området kryllar av kriminalitet och prostituerade.
Saran vill att de ska gifta sig och flytta till Israel, Ilan drömmer om ett jämlikt äktenskap och vill inte återvända till Israel. Han misstänker också att det är något som inte stämmer riktigt. Det är något konstigt med hennes anhöriga som tar hand om hennes barn från tidigare äktenskap.
Det är samtidigt något med Ilan som gör att han inte känns som en vuxen. Han är snäll men väldigt, väldigt udda. Han försörjer familjen genom att spå i tarotkort och det gör dem inte rika precis. De lever i en ofattbar fattigdom.
Det är svårt att förstå hur filmaren kunde komma paret så nära och den känns mer som en dramafilm än en dokumentär.
Kameran visar bilder på övergivna barn, olika utslagna existenser, prostituerade och halickar som erbjuder också minderåriga. Det är svårt att ta till sig att detta är den värld vi lever i.
Filmaren har också fått komma paret så nära att han kan skildra deras bråk. Vi får till och med se när hon hotar att döda Ilan och en ruggig scen där en av döttrarna nästan blir såld.
Filmaren har valt att låta översättningen ge Ilan ett mer korrekt grammatiskt språk medan Saran talar mer okunnigt med ord som ”bombom” för att ha sex. Eller som när hon förklarar varför hon vill att de ska gifta sig: “You boom-boom me, no pay, why no marry”?
Genom att låta översättningen återge ett ordfattigt språk känner jag att jag är med där, i deras kommunikation.
Phnom Penh Lullaby skildrar ett liv så fjärran från livet i Sverige och vi kommer huvudpersonerna väldigt nära. Jag frågar mig: är det rätt att skildra ett par så tätt inpå? Jag vet inte. Men jag är ändå tacksam att ha fått se misären och ändå se att det finns människor som försöker hitta värdighet mitt i all skit.
Läs även andra bloggares åsikter om Phnom Penh Lullaby, dokumentärfilm, film, recension