Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

recensioner

Den nya överklassen – en bok om Sveriges ekonomiska elit av Bengt Ericson

by

En guidad tur genom landet där pengar betyder allt. Hur bor, semestrar och roar sig de allra rikaste i Sverige? Kungligt (i ordets alla bemärkelser) om man får tro författaren. Bengt Ericson beskriver hur de rika, “rikingarna”, “finfolket”, “rikingprofilerna”, “eliten”, håller varandra om ryggen och gynnar sig själva. Allt på bekostnad av nationens sammanhållning. I kapitel benämnda ”Porträtt av en riking” ger Ericson närmare betraktelse över personer som Bertil Hult, Melker Schörling, Stefan Persson, Gerard de Geer och Ingvar Kamprads liv. I Rikemansland är hemmen överdådiga, båtarna gigantiska, privatskolorna finare än finast. Livet är fyllt av vackra kvinnor, god mat, dyr wiskey och slutna sällskap. Det låter underbart, jag vill också åka dit. Och när jag åker, tänker jag ta med mig Ericssons guidebok. Som en Loneley Planet över Rikemansland.

Förtjänar någon att vara omåttligt rik? Nej, menar författaren. Inte om du frågar Sverige och Svenskarna. OM – det inte är rikedom införskaffad med fotbollsskor (läs: Zlatan) eller via försäljning av platta paket (läs: Kamprad) – då tycker nämligen Svenne Banan att det är helt ok. Men våga inte bli rik på din fallskärm. We don´t like.

Bitvis är det mycket humor, skrivet med glimten i ögat och nära till skratt. Roligast är det när författaren konstaterar att god smak och mycket pengar (eller ett skarpt intellekt för den delen), inte alltid hänger ihop. Som i kapitlet om hur rikingarna semestrar i Torekov. Här beskriver författaren de rikas rituella sommarlunk (och man kan inte hjälpa att man undrar- har han wallraffat?):

”Man deltar i den morgontidiga processionen ner till bryggan i Torekov enbart iförd badrock, ju äldre och ju mer sliten desto bättre. Sedan doppar man sig värdigt i tur och ordning. På hemvägen köper man frukostfrallor i parkkiosken. Dessa går under namnet ”bullar” på skånska. Man strosar runt i samhället, tittar på varandra samt förfasar sig över Bertil Hults hus. Det är Torekovs största och ett övertygande bevis på att mycket pengar inte är det samma som god smak. Det rör sig om en Hollywoodinspirerad bungalow med stålsjalusier, som närmast för tankarna till en nattstängd korvgrill.[…] Man spelar golf förstås. I omgivningarna finns sex olika banor, bland annat en vid stora landsvägen mellan Båstad och Torekov. På den motsatta sidan av vägen ligger Skånes största campingplats, varför det erbjuds tillfälle att studera hur den andra halvan har det. I klubbhusets entré fastslås att inga träningsoveraller är välkomna. Det finns också bilder som illustrerar vilka typer av shorts som anses lämpliga och vilka som inte är det. Intressant nog är det de shortsmodeller förbjudna som säljer bäst i campingens butik.[…] Man förfasar sig över Bertil Hults hus igen.”

Men skrattet fastnar liksom i halsen. För vem vill inte tillbringa sommaren i Torekov? Räck upp en hand. Eller för all del- kasta första stenen.

Trots att boken bitvis känns som en bilaga i en kvällstidning, får jag inte det jag vill ha – mer skvaller. Ericson avslutar alltför många anekdoter med ”och det vet vi ju hur det gick” eller ”sedan gick det snett på andra håll”, utan att riktigt knyta ihop. Ericsons har också en irriterande ovana att via fotnoter agera berättarröst åt sina egna ord. Att fara fram och tillbaka bland asterisker, framförallt i de första kapitlen gör läsningen rörig.

Den nya överklassen lämnar en besk smak efter sig. Besk eftersom klasskillnaden mellan dem och oss, är så total. Besk eftersom snuskigt rika (män) och deras ryggdunkande känns så oaptitlig. Men också bitter, eftersom Ericsons ton är så missunnsam.

I min värld, är avundsjuka tristare än frosseri. Därför är det, mot slutet av boken, nästan att jag tycker sämre om Ericson och hans trista ton, än om Arne Mårtensson och hans nitton meter långa segelkryssare och 225 miljoner på banken. Och det är synd. För man vill verkligen inte gilla finfolket & co.

Den nya överklassen är utgiven av Förlag: Fischer & Co

Den nya överklassen – en bok om Sveriges ekonomiska elit av Bengt Ericson ( ISBN: 9789186597016)

Relaterat: Göteborgsposten och Corren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skivrecension: Strejk i paradiset – Lucas Stark sjunger Joe Hill- sånger

by

Strejk i paradiset – Lucas Stark sjunger Joe Hill är ganska mycket vad det låter som; en visskiva där den gemensamma nämnaren är Joe Hill, eller Joel Hägglund, som han hette innan han emigrerade till Amerika på 1800- talet. De är alla nybyggarvisor som mer eller mindre skämtsamt berättar om det nya livet i USA.

Vissa värderingar i visorna är väl lite sisådär, men man får ursäkta det med att texterna skrevs på 1800- talet. Allt som allt är det en ganska trevlig stund att tillbringa i Lucas Starks sällskap, han har en röst som är behaglig och som verkligen passar till den här typen av sånger. Det finns även en del eminent sällskap på vissa låtar, bland flera andra dyker Loke Nyberg, Dan Viktor och K-G Malm upp.

De flesta visorna har en ton av country i sig, men själv tycker jag bättre om de få visor som mer styr åt jazz- och blueshållet. De är mycket mer stämningsfulla, men ändock har alla låtarna en hel del stämning i sig och det är lätt att ryckas med av berättelsen – som roligt nog även finns i bildform som en serie i konvolutet.

Enn Kock har också skrivit om skivan.
Lucas Starks hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Ezio – This is the Day

by

Ezio kan lätt ses som en välbevarad hemlighet, vilket de också själva framhåller på den officiella hemsidan. Trots att de har funnits i två decennier och gjort sex studioinspelningar har det varit relativt tyst om dem i media. Närmast det stora genombrottet var när blivande premiärminister hade valt en låt av dem i ett radioprogram på BBC.

Första spåret ”A Small Dream” där sångaren Ezio Lunedei beskriver hur hans flickvän drämmer till hans katt med en tidning har hitpotential tack vare vissa likheter med John Mayers slagdänga ”Who Says” från 2009. Låten ”Supermarket” är ett litet sömnpiller med ljudet av syrsor som kompar treackordsstrukturen och blir lite trubadur-på-Stadts-uteservering och i ”Bruce Springsteen” försöker man låta som låtens namne. Låten ”Bicycle” inleds med frasen ”I love being drunk on my bicycle, it makes me feel just like I can fly” och kanske bara därför är det sannolikt att den här kommer att bli släppt som singel eller åtminstone omtolkad av Ezio-coverbanden som finns därute (det finns ett par stycken).

För övrigt höjer inte This is the Day på så många ögonbryn. Kanske att bandet i två decennier figurerat som en väl bevarad hemlighet gjort att bandet behålla sin musikaliska röda tråd genom alla år och resultatet i deras sjunde album blir sålunda en rätt likriktad folkmusikplatta med tydliga singer-songwritervibbar och en gnutta motorvägsrock de få gånger det blir upptempo.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: I'm on TV – Plastic Paradise

by


Plastic Paradise är I’m on TV:s debutalbum och även om det inte riktigt är så plastigt som titeln antyder andas det ändå socker och tuggummipop lång väg.

I’m on TV består kort och gott av sångerskan Sofia Nordström och hon har på sin debutskiva fått hjälp av Annika Norlin – vilket hörs ibland – samt Kristofer Åström och Hans Olsson Brookes som har producerat. Det är en ren uppräkning i småglada poplåtar, sådana som sätter sig på hjärnan och som man går runt och nynnar på i flera dagar i sträck, vare sig man vill eller inte. Det är ganska radiovänligt men inte överdrivet skräddarsytt för den allmäna massan, några molltoner gör ett fint gästspel i flera låtar och allra mest i avslutande Düsseldorf 19.45 som jag ockstå tycker är det bästa spåret på skivan.

Väldigt fin är också inledande Efforts made och skivans första singel Must get away som är andra spåret. Efter det planar det ut litegrann och mycket låter som föregående refräng eller rent allmänt som poplåtar och ballader man redan hört en eller flera gånger. Men då och då glimtar det till och även om det blir lite mainstream av alltihop så har ändå Sofia Nordström ett någorlunda eget sound och en röst som sticker ut även om den kanske inte är den mest säregna jag någonsin hört. I både I hate early mornings och Lost and found blir inte bara refrängen utan även röstläget något tjatigt och de är de svagaste låtarna på skivan.

Men allt som allt är det en mycket lovande debut från en artist som redan har dykt upp i radio men som kanske ändå behöver lite mer kött på benen. Röstmässigt låter I’m on TV säker på sig själv och ska också vara det för det låter bra, men låtmässigt och skivmässigt behöver hon några år till på nacken innan jag skulle kalla det för verkligt bra.

Foto: Sandra Löv

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Parken – Framtiden Var Här

by


Pelle Lindroth som ”Parken” är på väg framåt, och med Henrik von Euler som producent har den nya skivan finslipats en aning.
När skivan börjar och ”Väntar på något stort” drar igång blir förväntningarna ganska höga men tyvärr lyckas inte skivan hålla upp samma kvalitét som det första spåret har. ”Framtiden Är Här” är absolut inte någon dålig skiva, men den är lite för platt. Saknar det där lilla extra som skulle skilja den från mängden.
Utvecklingen har har alltså inte varit tillräckligt stor den här gången heller, och Parken förblir förmodligen killen som inte nådde fram hela vägen ett tag till. Men förhoppningsvis är bättre material på väg snart?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,