
Plastic Paradise är I’m on TV:s debutalbum och även om det inte riktigt är så plastigt som titeln antyder andas det ändå socker och tuggummipop lång väg.
I’m on TV består kort och gott av sångerskan Sofia Nordström och hon har på sin debutskiva fått hjälp av Annika Norlin – vilket hörs ibland – samt Kristofer Åström och Hans Olsson Brookes som har producerat. Det är en ren uppräkning i småglada poplåtar, sådana som sätter sig på hjärnan och som man går runt och nynnar på i flera dagar i sträck, vare sig man vill eller inte. Det är ganska radiovänligt men inte överdrivet skräddarsytt för den allmäna massan, några molltoner gör ett fint gästspel i flera låtar och allra mest i avslutande Düsseldorf 19.45 som jag ockstå tycker är det bästa spåret på skivan.
Väldigt fin är också inledande Efforts made och skivans första singel Must get away som är andra spåret. Efter det planar det ut litegrann och mycket låter som föregående refräng eller rent allmänt som poplåtar och ballader man redan hört en eller flera gånger. Men då och då glimtar det till och även om det blir lite mainstream av alltihop så har ändå Sofia Nordström ett någorlunda eget sound och en röst som sticker ut även om den kanske inte är den mest säregna jag någonsin hört. I både I hate early mornings och Lost and found blir inte bara refrängen utan även röstläget något tjatigt och de är de svagaste låtarna på skivan.
Men allt som allt är det en mycket lovande debut från en artist som redan har dykt upp i radio men som kanske ändå behöver lite mer kött på benen. Röstmässigt låter I’m on TV säker på sig själv och ska också vara det för det låter bra, men låtmässigt och skivmässigt behöver hon några år till på nacken innan jag skulle kalla det för verkligt bra.
Foto: Sandra Löv
Läs även andra bloggares åsikter om I’m on TV, Plastic Paradise, skivnytt, recensioner, musik