En guidad tur genom landet där pengar betyder allt. Hur bor, semestrar och roar sig de allra rikaste i Sverige? Kungligt (i ordets alla bemärkelser) om man får tro författaren. Bengt Ericson beskriver hur de rika, “rikingarna”, “finfolket”, “rikingprofilerna”, “eliten”, håller varandra om ryggen och gynnar sig själva. Allt på bekostnad av nationens sammanhållning. I kapitel benämnda ”Porträtt av en riking” ger Ericson närmare betraktelse över personer som Bertil Hult, Melker Schörling, Stefan Persson, Gerard de Geer och Ingvar Kamprads liv. I Rikemansland är hemmen överdådiga, båtarna gigantiska, privatskolorna finare än finast. Livet är fyllt av vackra kvinnor, god mat, dyr wiskey och slutna sällskap. Det låter underbart, jag vill också åka dit. Och när jag åker, tänker jag ta med mig Ericssons guidebok. Som en Loneley Planet över Rikemansland.
Förtjänar någon att vara omåttligt rik? Nej, menar författaren. Inte om du frågar Sverige och Svenskarna. OM – det inte är rikedom införskaffad med fotbollsskor (läs: Zlatan) eller via försäljning av platta paket (läs: Kamprad) – då tycker nämligen Svenne Banan att det är helt ok. Men våga inte bli rik på din fallskärm. We don´t like.
Bitvis är det mycket humor, skrivet med glimten i ögat och nära till skratt. Roligast är det när författaren konstaterar att god smak och mycket pengar (eller ett skarpt intellekt för den delen), inte alltid hänger ihop. Som i kapitlet om hur rikingarna semestrar i Torekov. Här beskriver författaren de rikas rituella sommarlunk (och man kan inte hjälpa att man undrar- har han wallraffat?):
”Man deltar i den morgontidiga processionen ner till bryggan i Torekov enbart iförd badrock, ju äldre och ju mer sliten desto bättre. Sedan doppar man sig värdigt i tur och ordning. På hemvägen köper man frukostfrallor i parkkiosken. Dessa går under namnet ”bullar” på skånska. Man strosar runt i samhället, tittar på varandra samt förfasar sig över Bertil Hults hus. Det är Torekovs största och ett övertygande bevis på att mycket pengar inte är det samma som god smak. Det rör sig om en Hollywoodinspirerad bungalow med stålsjalusier, som närmast för tankarna till en nattstängd korvgrill.[…] Man spelar golf förstås. I omgivningarna finns sex olika banor, bland annat en vid stora landsvägen mellan Båstad och Torekov. På den motsatta sidan av vägen ligger Skånes största campingplats, varför det erbjuds tillfälle att studera hur den andra halvan har det. I klubbhusets entré fastslås att inga träningsoveraller är välkomna. Det finns också bilder som illustrerar vilka typer av shorts som anses lämpliga och vilka som inte är det. Intressant nog är det de shortsmodeller förbjudna som säljer bäst i campingens butik.[…] Man förfasar sig över Bertil Hults hus igen.”
Men skrattet fastnar liksom i halsen. För vem vill inte tillbringa sommaren i Torekov? Räck upp en hand. Eller för all del- kasta första stenen.
Trots att boken bitvis känns som en bilaga i en kvällstidning, får jag inte det jag vill ha – mer skvaller. Ericson avslutar alltför många anekdoter med ”och det vet vi ju hur det gick” eller ”sedan gick det snett på andra håll”, utan att riktigt knyta ihop. Ericsons har också en irriterande ovana att via fotnoter agera berättarröst åt sina egna ord. Att fara fram och tillbaka bland asterisker, framförallt i de första kapitlen gör läsningen rörig.
Den nya överklassen lämnar en besk smak efter sig. Besk eftersom klasskillnaden mellan dem och oss, är så total. Besk eftersom snuskigt rika (män) och deras ryggdunkande känns så oaptitlig. Men också bitter, eftersom Ericsons ton är så missunnsam.
I min värld, är avundsjuka tristare än frosseri. Därför är det, mot slutet av boken, nästan att jag tycker sämre om Ericson och hans trista ton, än om Arne Mårtensson och hans nitton meter långa segelkryssare och 225 miljoner på banken. Och det är synd. För man vill verkligen inte gilla finfolket & co.
Den nya överklassen är utgiven av Förlag: Fischer & Co
Den nya överklassen – en bok om Sveriges ekonomiska elit av Bengt Ericson ( ISBN: 9789186597016)
Relaterat: Göteborgsposten och Corren.
Läs även andra bloggares åsikter om recensioner, litteratur, bokrecension, elit, överklass, Bengt Ericson