Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Madness – Oui, Oui, Si, Si, Ja, Ja, Da, Da

by

Artist: Madness
Titel: Oui, Oui, Si, Si, Ja, Ja, Da, Da
Betyg: 4

Madness är tillbaka. Den brittiska popgruppen som bildades 1976 i Camden Town, London, levererar faktiskt fortfarande. Bandet turnerar fortfarande och spelade i somras på Buckingham Palace tak under avslutningsceremonin för 2012 års Olympiska spel i London.

I Sverige är Madness mest kända för sången Our House och albumet The Rise and Fall från 1982, som båda intog förstaplatsen på listorna. Från början var Madness musikstil mer åt ska-hållet men den utvecklades sedan alltmer åt traditionell popmusik.

Madness hade sina största framgångar under 1980-talet. Madness delar tillsammans med UB40 rekordet för flest veckor på englandslistan under 1980-talet: 214. Nu släpper de sitt tionde studioalbum – och det var ett tag sedan de kom med nytt material, förutom 2009 års The Liberty of Norton Folgate har de senaste albumen har mer varit variationer på Best-of.

Det är ett album som spretat åt olika håll. De bästa spåren är riktigt bra, men samtidigt är exempelvis första spåret My Girl 2 som släppts som singel, lite mer enformigt. De spår som lyfter allra, allra mest är för mig de mer lugna popballaderna, där Madness tycks luta sig tillbaka och erkänna att de nu är medelålders och inte leker ungdomar längre.

De spår som dock gör att jag inte ger ännu högre betyg är La Luna, med latinamerikanska toner, som inte fastnar.

Men i de spår där Madness står för sin erfarenhet och bygger på att de nu är mogna musiker – de spåren är starka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skivrecension: Graveyard – Lights Out

by

Artist: Graveyard
Titel: Lights Out
Betyg: 4
Release 24 oktober 2012

Graveyard följer upp succén ”Hisingen Blues” med nya albumet ”Lights Out”. Albumet ”Hisingen Blues” gick in etta på albumlistan, prisades på både P3 –guld och Grammis för årets hårdrock samt belönades med första-placeringen på tidningen Close Ups sammanfattning över 2011 års bästa album.

Det är alltid svårt att göra en uppföljare. ”Lights Out” är en värdig uppföljare: lite tyngre, lite mörkare och ännu mer bluesrock. Graveyard fångar den djupa känslan av bluesrock så tungt att det är svårt att tro att det är ett relativt ungt band från Sverige och inte ett band från den tid då bluesrocken tog över världen.

Graveyard har turnerat nästa övermänskigt mycket under senaste åren och lär ha gjort över 100 gig på två kontinenter, dåde under egen flagg och som förband till Motörhead, Iron Maiden och Deep Purple.
I juni gick de in i studion med producenten Don Alsterberg, som även satt framför mixerbordet på ”Hisingen Blues”. Resultatet är det nya albumet ”Lights Out”.

Första spåret är en stark, ångestfylld uppgörelse med människans krigiska förflutna och nutid i ”An Industri of Murder” och sedan följer en mycket bra albumblandning med både lugnare, mer eftertänksamma rockbluesballader som ”Slow Motion Countdown” och mer fartfyllda rockigare spår.

I ett pressmeddelande säger Axel Sjöberg, trummisen:
– Titeln Lights Out sammanfattar känslan på albumet och känslan vi har som band. Att vi lever i en konstig tid där ingenting är som det verkar.

Ingenting är som det verkar. Det är sant. Men Graveyard har satt ner foten ordentligt och visat att bandet kan fortsätta skapa starka rockalbum.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Graveyard? Läs den här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Classic Cut på Dansens Hus: en bländande uppvisning för öga, kropp och själ

by

CLASSIC CUT
Where is Dev?/ Configuration
Dansens Hus, Stockholm
Konstnärlig ledare, koreografi: Shobana Jeyasingh
Kompositör: Nirag Shag (Where is Dev?), Michael Nyman (Configuraion)
Musiker: The Smith Quartet
Foto: Chris Nash
Dansare: Avatâra Ayuso, Kamala Devam, Rathimalar Govindarajoo, Sooraj Subramaniam, Teerachai Thobumrung, Deveraj Thimmaiah, Mohammad Khairi Bin Mokthar

Det är de där blickarna mot fjärran som ger mig lite onda aningar. Den där distanserade, lätt frånvarande fokuset som är det förutsägbara med modern dans och som förstärks av att fyra av dansarna är iklädda mörka solglasögon. Det är det som får mig att fjärma mig till en början. Men min annalkande farhåga åker på en rejäl törn. För ur den långsamma, distanserade prologen i Where is Dev? med det frånvarande fokuset, växer det istället fram ett varmt, mörkt och uppfriskande verk som är organiskt och sömlöst, samtidigt som det precisa och distinkta rörelsespråket bjuder på det nödvändiga motståndet för att inte falla i en fysisk anonymitet. Det sker genom en finessrik och påhittig integrering av den moderna dansens flöde och den traditionella indiska dansens staccato och skärpa, något som genomsyrar kvällens båda verk.

Här får vi se en suggestiv och intrikat historia med inspiration hämtat ur den klassiska indiska dansen, den om hjältinnan, hennes vän och hennes frånvarande älskare. Det är den om längtan, åtrå och den som sällan löses med enkel filmkyss. Vännens roll görs läckert och effektivt av de fyra dansarna iklädda solglasögon, som till en början känns identitetslösa, men mot slutet av första akten visar de i själva verket vara styckets stjärnor.

Jag luras även i början av andra aktens Configuration. Ett stycke som hade sin urpremiär redan 1988 och som Shobana under åren förändrat i samröre med hennes personliga utveckling. Det som börjar som urtjusig och förfinad Bollywood-attack (läs: kärleksattack i dansform), som får mig att le från öra till öra, växlar hela tiden nyanser och täcker av lager efter lager och bjuder på en sällsynt fördjupning av det icke-narrativa dansspråket. De fyra dansarna är superbt sammansvetsade, aldrig mer än en hårsmån ifrån varandra och bidrar utan tvekan till fördjupningen genom sin precision och kroppsliga värme. Något som också förgyller är stråkkvartetten The Smith Quartet som spelar Michael Nymans String Quartet No 2, live på scenen.

Kvällen blir i sin helhet en bländande uppvisning för öga, kropp och själ, med framför allt Configuration som det värmande utropstecknet.

Text: Tommi Salmela

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

The Soundtrack of Our Lives på Södra teatern: fick Terassen att koka

by

The Soundtrack of Our Lives
Södra teatern Terassen
30 augusti 2012
Betyg 5

The Soundtrack of Our Lives är ute på någon slags avskedsturné. Det är synd och skam, Sverige behöver ett band som TSOOL. När bandet, faktiskt för första gången, spelade på Terassen på Mosebacke, Södra teatern i Stockholm på torsdagskvällen var det helt knökfullt med publik. Trots att Coldplay spelade för ett utsålt Stadion samtidigt och Lady Gaga höll hov på Globen fanns det många musikintresserade som valde det här guldkornet istället. Ett bra val.

Ebbot, sångaren, är högst speciellt och hans scenframträdande med överstepräst-liknande stora gester och hans sångröst är en viktig del i vad som är TSOOL. Men självklart, gitarristens sound och trummorna och basen och de övriga som körar bildar tillsammans det förmodligen bästa svenska psykedeliska proggrockbandet – och då menar jag proggressiv rock ur internationell synvinkel, inte den provinsiella art av countryrock som kallas proggrock i Sverige.

Ebbot var på strålande humör, verkade det och han hälsade publiken välkommen. Det krävs en göteborgare för att med sådan självklarhet ta över en scen i hjärtat av Stockholm. Han började akustiskt med en låt men sedan blev det fullt progressivt, psykedeliskt ös – fast lagom inbakat några ballader och mer vemodiga sånger som ”Just a Brother” och ”Tonight”. De bjöd också på några låtar de inte brukar spela så ofta.

– Det känns lite konstigt att spela en låt vi inte gjort på länge, sade Ebbot på scenen.

De bjöd på både gamla låtar och nya låtar och de bjöd på några av sina mest kända sånger. Bland de många extranumren ingick bland annat tre spår från deras allra första EP. Publiken var med på allt, sjöng med spontant och klappade takten, också till nya låtar. Det vanligaste är att fansen vill höra de stora hits av sina band, men inte när det gäller TSOOL, publiken verkade lika glad över att höra de nya låtarna, att döma av applåder och handklappningar och hurrarop

Ebbot var stundtals helt galen och flummig och gav allt. Han är verkligen den svenska rockmusikens överstepräst och vi kommer att sakna detta band. Hoppas det är falskt alarm, hoppas att TSOOL gör en Ulf Lundell, det vill säga gör en avskedsturné och kommer tillbaka med jämna mellanrum med nya avskedsturnéer.

Några sånger från kvällen var helt outstanding och jag ryser fortfarande när jag tänker på den, som ”Second Life Replay”, med munspel till sången, den är så vacker och sorglig. ”Passover” där publiken sjöng med och balladen ”Tonight”.

Publiken stod kvar länge och applåderade och ville ha mer, trots att extranumren varit många. Ja TSOOL med sin rockpräst Ebbot fick Terassen att koka.

Här kan du läsa Kulturbloggens intervju med Ebbot.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nationalteatern på terassen på Södra teatern överträffade sig själva

by

Nationalteaterns rockorkester
Terassen, Södra Teatern
Betyg 5
29 augusti 2012

Nationalteatern överträffade nog sig själv och gjorde en av sina bästa spelningar på länge när de på onsdagskvällen spelade för en helt utsåld Mosebacketerass på Södra teatern. Publik med tjejer och killar, män och kvinnor i flera generationer samlades och trängdes och dansade och sjöng med i de klassiska sångerna ”Bängen trålar”, ”Jack the Ripper”, ”Livet är en fest” och ”Speedy Gonzales”.

På väg till konserten läste jag nyheterna på Aftonbladets app på mobilen och läste där om den skrämmande nyheten att allt fler unga kan tänka sig diktatur enligt en undersökning från Göteborgs universitet. Var fjärde svensk mellan 18 och 25 år inte tycker att det är så viktigt att få leva i en demokrati och nästan var tredje tycker det vore bra om Sverige styrdes av en diktator.

Med en sådan skrämmande samhällsutveckling är det så tydligt att band som Nationalteatern behövs. Band som kan beskriva den frustration som unga som inte släpps in i samhället kan känna.

Nationalteatern började som ofta med ”Bängen trålar” och publiken var med direkt, klappade takten och när andra sången kom, ”Kolla, kolla” blev det spontan allsång. Publiken älskar Nationalteaterns sånger, det är tydligt.

De första två sångerna sjöng Mattias Hellberg men sedan tog Ulf Dageby över mikrofonen i tre-fyra sånger på raken. Det går inte att komma ifrån, för oss som hört Nationalteatern i ett par decennier och har massor av minnen från när vi hörde dem förr, för oss är det speciellt att höra Dagebys röst. Mattias Hellberg är bra, absolut, men det blir mer autentiskt Nationalteatern med Dagebys sång.

Ja det var rockigt och fullt ös och publiken var heltänd. Att ljudet var lite brötigt i förstärkarna gjorde inget, stämningen var så skön.

Ulf Dageby på gitarr och sång, Mattias Hellberg som sjöng, Håkan Nyberg på trummor, Nikke Ström på basen
och Håkan Svensson på gitarr skapade sådan stämning på Terassen att jag inte skulle förvånats om terassen hade lyft från marken. För publiken på onsdagskvällen var livet en fest några timmar. Det enda minuset är att konserten måste ha ett slut. Vi var många som gärna hade fortsatt att sjunga med och lyssna på Nationalteatern i ett par timmar till.

När extranumren kom var det först stämningsfullt och finstämt med de tre vemodiga sångerna ”Bara om min älskade väntar”, ”Ingelas sång” och ”Ljuset släcks” och sedan mer busigt med sista sången för kvällen, ”Speedy Gonzales”.

Spellistan var bra blandad, med många rockiga sånger och några mycket stämningsfulla sånger mot slutet. Egentligen ville jag att det aldrig skulle ta slut. Det var en legendarisk afton och spelningen kommer jag att minnas länge.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,