Popaganda

Popaganda: Jens Lekman stod för en gemytlig uppvärmning av lördagskvällen

1 september, 2013 by Jonatan Södergren

Jens Lekman, stora scen
Popaganda 31 augusti 2013
Betyg: 3

Indie-Sveriges Julio Iglesias gör en efterlängtad officiell (vi räknar inte den inofficiella i samband med Way Out West) återkomst till den svenska festivalscenen. Det märks inte minst genom det oändliga publikhav som omgärdar scenen redan denna tidiga lördagskväll, vilket inte var fallet på fredagen, trots ett hett namn som Jessie Ware.

När hela The Opposite of Hallelujah framförs utan någon som helst fungerande gitarr (på grund av sladdkrångel) visar Lekman att fler än en sång- och dansman från Göteborg uppträder på festivalen denna afton. Hans särskilda förmåga att använda svenskt språkbruk i engelska ger en extra dimension till texterna, utan att för den skull ta bort innebörden för de utländska lyssnarna. Typexemplet är Black Cab där vi alla i gamla Svedala vet precis vad svarttaxi är för något. Engelskspråkiga fans kan relatera till texten, medan vi svenskar får bonusmaterial. Bruket av ordet ”folköl” i Waiting for Kirsten är förmodligen charmigt exotiskt för icke-svenskar.

Lekmans egna språk verkar ha blivit alltför tilltrasslat för honom själv. Så pass att han sett sig tvingad till en version av Julie – översatt till modersmålet – som vi ikväll får höra. Textraden om ”ketchup och majonnäs” bekräftar att han ska hålla sig till det han kan, men det är ändå ett kul och oväntat grepp. Dessutom har han grävt lite bland sina kassettband och hittat låten Hotwire the Ferris Wheel som inte spelats varken live eller på skiva tidigare, vilket känns exklusivt för oss åhörare.

Så hur var då återkomsten? Tja, stämningen god och sångerna av klass. Flera nya fans kan ha blivit intresserade på allvar, inga gamla fans har fallit bort. Som rockkonsert betraktat blir det lite för snällt och gemytligt, men som uppvärmning av lördagskvällen är det optimalt.

Text: Tommy Juto

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

Foto: Emma Andersson/Jonatan Södergren

Popaganda: Hot Chip bjöd på ett enda långt dansparty

1 september, 2013 by Jonatan Södergren

Hot Chip, stora scen
Popaganda 31 augusti 2013
Betyg: 4

Rockens kanske första regel: döm inte hunden efter håren. Ett av de hippaste banden de senaste åren, Hot Chip, vandrar in på scenen. Paniken sprider sig till en början: några kommunalpolitiker på konferens i Stockholm måste ha gått fel och ramlat in på fel nattklubb. Men när Alexis Taylors karaktäristiska glasögon reflekterar en spotlight vet vi att både vi och de har kommit rätt. De börjar bli äldre nu. Joe Goddard har nog inte kunnat knäppa kavajen på ett bra tag. Turnémusikern Rob Smoughtons skägg är gråsprängt, och hans ljusblå byxor så högt uppdragna att den som vill kan beundra hans anklar, om så önskas.

Elektronisk musik live är ju alltid lika motsägelsefullt. 80% av de artister jag sett under festivalens två dagar använder någon form av förinspelat material. Hot Chip, som egentligen bara skulle behöva ställa in sina sequencers på scengolvet och trycka på On-knapparna framstår som några av de mest levande. Eriksdalsbadet blir belägrat av en hårt arbetande dansarmé som skippar mellansnack och istället låter Moog-basgångarna göra jobbet. Jobbigt för oss, på ett bra sätt, eftersom ett hav av huvuden omgående guppar upp och ner av förmodat ryckande ben och höfter som vägrar hålla sig stilla. Jobbigast har trummisen Sarah Jones det, eftersom hon med minimala eller inga mellanrum får hamra på i låt efter låt tills hon halvvägs in får svepa en hel colaburk i en klunk när killarna skiftar positioner.

Allt är ett enda långt dansparty för ex-nördarna från södra London, numera nästan lika omtalade för sina beskaffenheter som DJ:s som för sin housiga syntdisco. Owen Clarke leder styrkorna som en gympaledare, medan han, Al Doyle samt nämnda Taylor och Smoughton bytlånar basar, gitarrer, trummor och syntar med varandra. Ingen frisk människa kan uppfatta detta som syntetiskt och konstgjort.

Halva konserten får jag tillbringa med ett kameraobjektiv under hakan, tillhörandes en 20-årig man vid min högra sida som inte är helt olik Tobey Maguires nördporträtt av Peter Parker i Spiderman. Vid min vänstra sida upptäcker jag vad som är i hans fokus: en utomjordligt söt tjej med fräknar och rött, skruvlockigt hår. Till råga på allt med en påklistrad guldstjärna på kinden, vilket inte gör hennes likhet med en älva mindre. Hon dansar oberört vidare, fullt medveten om uppmärksamheten. Jag tänker att jag borde ge honom kondomerna i min ficka som oförhappandes och obemärkt stacks i min hand vid entrén, men ändrar mig. Hon är, om sanningen ska fram, inte i hans division. Han är inte ens Peter Parker, såvida han inte söker upp en giftspindel på Skansens akvarium.

På märkliga vägar får det något slags koppling till Kirsten Dunst, föremålet för Jens Lekmans fokus i Waiting or Kirsten. Det betyder säkert något, jag är osäker på vad, men fint är det, på ett småsorgligt sätt. Hittar han inte någon lämplig giftspindel finns det i alla fall ett alternativ till för att kunna erövra den där älvans hjärta: starta ett band som förvandlar nördar till ultracoola hipsters som älskas av ultracoola hipsters. Som Hot Chip.

Text: Tommy Juto

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

Foto: Jonatan Södergren/Emma Andersson

Popaganda: Håkan Hellström slår rekord i antalet höjdpunkter under en konsert

1 september, 2013 by Jonatan Södergren

Håkan Hellström, stora scen
Popaganda 31 augusti 2013
Betyg: 5

Allting var på förhand ganska enkelt. Vi visste vad vi skulle få och han visste vad han skulle ge, men ändå: vi kan dö nu.

Spänningen strax före klockan slår nio är påtaglig. Det är den sista av väldigt få Håkan Hellström-spelningar det här året, och något av slutsignalen för sommaren innan hösten tar vid. Diskussionerna går varma runt om framför scenen. Vilka låtar från nya albumet kommer att spelas? Kör han Valborg (det gjorde han)? Vad börjar/avslutar han med? Kickstartar spelningen med Ramlar? Nej, den spelas som tredje låt men alla hoppar som galningar redan i andra numret Det kommer aldrig va över för mig, trots att det nyss var så packat att man inte kunde röra sig. Ett yngre par förklarar för mig hur de bara måste få höra Nu kan du få mig så lätt. När lyktorna tänds har blivit den stora, stora livefavorit vi anat. En snubbe i smäck utbrister i ett vilt ”Jaaaa!” en halv takt in i trumintrot till Man måste dö några gånger innan man kan leva, som om han just vunnit VM-guld. Han ringer sedan upp en kompis, som får äran att i ena örat höra Håkans berättelse om brevet från ett 15-årigt fan, till vilket slutnumret Du är snart där tillägnas.

När Kom igen Lena startas upp med de flankerande storbildsskärmarna visande klipp av Magnus, Brasse & Eva från Fem myror i sina sjömanskostymer går Eriksdalsbadet fullständigt bananer. Jag påminner mig själv om att jag måste kolla bassängerna på vägen ut för att se om dom fortfarande kokar.

Egentligen är det nästan löjligt. Här ska jag sitta och skriva något begripligt om något som knappt är fattbart för oss som var där. Håkan Hellström fullkomligt ägde Stockholm. Publiken är med på allsången redan från början, och inte för en enda textrad som sjöngs från scenen uteblev fansens outtröttliga körande. Likheterna med en Bruce Springsteen-konsert är ganska markanta, sånär som på densiteten av läppglans och tuggummi längst fram vid staketet. Vem tar ett snack med Håkan om att boka Ullevi nästa sommar? Finns det en enda svensk soloartist som skulle fylla arenan så är det yrvädret i skinnpaj framför oss. Lanseringen är härmed startad.

Vi måste också nämna det fantastiska band Håkan har i Augustifamiljen, förstärkt med bland annat gitarristen Mattias Hellberg. När det börjat bli lite för långa stunder av extas plockar de ner det hela innan det är dags att gasa på igen. Fingertoppskänslan gör att det måste ha slagits om inte världs- så åtminstone svenskt rekord i antal höjdpunkter under en konsert. Jag tänker inte rabbla några fler specifika låtar här, för då får jag rabbla allihopa. Och förresten hade jag fel i inledningen av den här texten. Jag kan inte dö än. Han spelade aldrig Jag vet vilken dy hon varit i, så jag får nog leva några gånger till innan jag kan dö.

I första låten för kvällen, Jag har varit i alla städer, sjunger Håkan Hellström att ”Stockholm blir aldrig min stad”. Han kunde inte ha mer fel. Han ägde den, som sagt, och ska bara till Stadshuset för att ta emot den guldinramade lagfarten innan han åker hem till GBG igen.

Text: Tommy Juto

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

Foto: Emma Andersson/Jonatan Södergren

Popaganda: Chlöe Howl en av festivalens mest positiva överraskningar

1 september, 2013 by Jonatan Södergren

Chlöe Howl, lilla scen
Popaganda 31 augusti 2013
Betyg: 4

Strax innan årsskiftet dök den upp – hennes debutsingel No Strings – och alla årsbästalistor blev plötsligt inaktuella. Med Lilly Allensk berättarteknik sjunger den ännu tonåriga nykomlingen rader som ”the trouble with no strings is you can only fall” över en Foster the People-osande basgång. Sedan dess har hon förvisso gett ifrån sig ytterligare ett par låtar av varierad karaktär, såsom Rumour vilken hon öppnar spelningen på Popaganda med, men hon känns kanske fortfarande som uppstickare snarare än etablerad popstjärna.

Problemet med nykomlingar, vars låtar relativt nyligen börjat cirkulera på nätet, brukar ju vara att de ännu inte riktigt blommat ut – men i fallet Chlöe Howl framgår det rätt snabbt att hon besitter någonting extra, och tillsammans med sina tre medmusiker lyckas hon redan nu fylla ut Popaganda-scenen trots att det är en av hennes första festivalspelningar utanför de brittiska öarna.

Hon framför inte bara upptempo poplåtar, I Wish I Could Tell You är ett exempel på hennes mer långsamma nummer, och hon hinner dessutom framföra ett flertal ännu osläppta låtar som Drop in the Ocean, Paper Heart och avslutande This Song’s Not About You som får en slags 80-talsinramning. Ja, hennes låtar är nog lika mångfacetterade som hennes epitet som uppstickande popstjärna är obestridligt. Hon tillhör absolut dagens mest positiva överraskningar.

Här är ytterligare några bilder:

Popaganda: Jessie Ware enkla charmoffensiv lättar på stämningen

31 augusti, 2013 by Jonatan Södergren

Jessie Ware, stora scen
Popaganda 30 augusti 2013
Betyg: 4

Som få andra artister har södra Londons Jessie Ware en tendens att mitt i en låt liksom bara stanna upp för att ställa någon fråga, eller klämma in en underhållande kommentar – en enkel charmoffensiv som känns lika inbjudande som den lättar på stämningen. Kanske beror det på att hon nått den mogna åldern av tjugoåtta år och således är lite äldre än många av sina kollegor.

Den före detta sportjournalisten, vars debutalbum Devotion efter samarbeten med bland annat Disclosure och Sampha släpptes ifjol och drog till sig stor uppmärksamhet även utanför de brittiska öarna, har spelat i Sverige en gång tidigare – på Berns – men det här var hennes första svenska festivalspelning.

Hybriden av influenser från just hemstadens utpräglade klubbscen utblandat med frierier till funkiga discogitarrer toppat av hennes souliga röst känns sofistikerad och lagom vuxen – inför Imagine It Was Us berättar hon till exempel att hon vill vara som Chaka Khan medan hon innan avslutningen med Running säger att hon vill känna sig som Diana Ross för ett ögonblick. Och med låtar som Night Light och If You’re Never Gonna Move (tidigare känd som 110%), vilka spelas tidigt i setet, samt Wildest Moments, som dyker upp fram emot slutet, har hon en repertoar av lika delar dansant och elegant popmusik som fungerar lika väl utomhus på en regning festivalscen som inuti Berns stiliga salonger.

Här är ytterligare ett par bilder från spelningen:

Foto: Emma Andersson

Popaganda

Footer

Om oss