Jens Lekman, stora scen
Popaganda 31 augusti 2013
Betyg: 3
Indie-Sveriges Julio Iglesias gör en efterlängtad officiell (vi räknar inte den inofficiella i samband med Way Out West) återkomst till den svenska festivalscenen. Det märks inte minst genom det oändliga publikhav som omgärdar scenen redan denna tidiga lördagskväll, vilket inte var fallet på fredagen, trots ett hett namn som Jessie Ware.
När hela The Opposite of Hallelujah framförs utan någon som helst fungerande gitarr (på grund av sladdkrångel) visar Lekman att fler än en sång- och dansman från Göteborg uppträder på festivalen denna afton. Hans särskilda förmåga att använda svenskt språkbruk i engelska ger en extra dimension till texterna, utan att för den skull ta bort innebörden för de utländska lyssnarna. Typexemplet är Black Cab där vi alla i gamla Svedala vet precis vad svarttaxi är för något. Engelskspråkiga fans kan relatera till texten, medan vi svenskar får bonusmaterial. Bruket av ordet “folköl” i Waiting for Kirsten är förmodligen charmigt exotiskt för icke-svenskar.
Lekmans egna språk verkar ha blivit alltför tilltrasslat för honom själv. Så pass att han sett sig tvingad till en version av Julie – översatt till modersmålet – som vi ikväll får höra. Textraden om “ketchup och majonnäs” bekräftar att han ska hålla sig till det han kan, men det är ändå ett kul och oväntat grepp. Dessutom har han grävt lite bland sina kassettband och hittat låten Hotwire the Ferris Wheel som inte spelats varken live eller på skiva tidigare, vilket känns exklusivt för oss åhörare.
Så hur var då återkomsten? Tja, stämningen god och sångerna av klass. Flera nya fans kan ha blivit intresserade på allvar, inga gamla fans har fallit bort. Som rockkonsert betraktat blir det lite för snällt och gemytligt, men som uppvärmning av lördagskvällen är det optimalt.
Text: Tommy Juto
Här är ytterligare några bilder från spelningen:
Foto: Emma Andersson/Jonatan Södergren