Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musikal

Björn Ulvaeus ansluter till Benny Andersson och Kristina Lugn för att skriva musikal till Orionteatern

by

Björn Ulvaeus gör nu sällskap med Benny Andersson, Kristina Lugn och Lars Rudolfsson i skapandet av Orionteaterns nyskrivna musikal Hjälp sökes med premiär 8 februari 2013, berättar ett pressmeddelande:

”Vi är oerhört glada och stolta över att dessa fyra fantastiska konstnärer kommer att vara med och fira Orionteaterns 30-årsjubileum, säger Agnes Rosenberg producent på Orionteatern. Med Björns och Bennys patenterade text och musikskapande, Kristina Lugns poetiska dramatik och Lars Rudolfssons magiska formspråk är Hjälp sökes en unik satsning.”
Alla sångtexter till Orionteaterns nya musikal skrivs av Björn Ulvaeus. Björn har sedan projektets start visat intresse för föreställningen och därför föll det sig naturligt att han anslöt sig till Benny Andersson, Kristina Lugn och Lars Rudolfsson i arbetet med Hjälp sökes.
Benny, Björn och Lars har tidigare samarbetat i Kristina från Duvemåla och Chess, Benny har gjort musik till flera av Kristina Lugns pjäser, både Björn och Kristina har skrivit texter till Benny Anderssons Orkester, men detta är första gången de arbetar tillsammans som en kvartett.
Repetitionerna startar den 3:e december och i mellandagarna ansluter sig två kor, en get, en häst, tre hundar och tre gäss till arbetet.

HJÄLP SÖKES
Medverkande: Johan Ulveson, Sofia Pekkari, Magnus Roosmann och Suzanne Berdino samt två kor, en get, en häst, tre hundar och tre gäss.
Två medelålders bönder som är bröder brottas i sin övergivenhet förgäves med såväl de existentiella frågorna som hushållsarbetet. Efter att ha larmat lokalpressen utlovas de hjälp av en mor, hennes dotter och en get. Sedan går allt åt helvete på ett sätt ni inte kan föreställa er. Missa inte denna show om det stora i att vara djurisk.

Urpremiär 8 februari 2013 på Orionteatern

Av Benny Andersson, Björn Ulvaeus, Kristina Lugn och Lars Rudolfsson

Text Kristina Lugn
Regi Lars Rudolfsson
Musik Benny Andersson
Sångtexter Björn Ulvaeus
Scenografi John Enberg och Torbjörn Isaksson
Ljus Anders Rosenquist
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson och Karin Höeg

Glädjefylld Sound of Music på Uppsala stadsteater

by

Sound of Music
Uppsala stadsteater
Premiär den 17 november 2012

Sångerna från gårdagens premiär av Sound of Music sjunger fortfarande i mitt huvud. Trots att jag lyckats undgå att se succémusikalen med Julie Andrews från 1965 så kände jag igen de flesta när de framfördes på Uppsala stadsteater.

Sound of Music är en härlig musikal från 1959 av kompositörerna Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II. Vad många inte vet är att det finns en verklig historia i botten. Verklighetens Maria von Trapp skrev boken The Story of the Trapp Family Singers som gavs ut 1949. Boken filmatiserades i Tyskland och Broadwayregissören Vincent Donahue fick inspirationen till musikalen från filmen.

I sin uppsättning av Sound of Music har Uppsala stadsteater gått tillbaka till Marias memoarer ”för att hitta den självgående och moderna Maria som vågar gå sin egen väg”. Resultatet är en mer avskalad version av klassikern, som jag tror går hem hos alla åldrar.

Handlingen i musikalen utspelar sig i slutet av 30-talet. Maria är novis på ett nunnekloster, men nunnorna tvivlar på att hon är ämnad för nunnelivet. Hon skickas därför på ett uppdrag som guvernant åt de sju barnen i den förmögna familjen von Trapp. Deras mamma är död och pappa kaptenen har förbjudit all musik och lek i huset för att kunna glömma.

Maria får snabbt barnens kärlek och snart mjuknar också kaptenen. Maria för också tillbaka musiken och glädjen in i deras liv. Lyckan hotas av Nazitysklands annektering av Österrike, men familjen von Trapp låter sig inte kuvas.

Föreställningen är fylld av musik och dans och vi flyger genom handlingen. Frida Modén Treichl, som många känner igen från SvTs Jakten på Julia 2010, är utmärkt i rollen som den starka och livsbejakande Maria. Robin Kellers tolkning av Georg von Trapp ger pjäsen en humoristisk touch samtidigt som samspelet med Maria känns äkta. Barnskådespelarna imponerar och i det hela är pjäsen mycket välspelad.

Scenografin är ganska enkel. En enorm tavelram i guld spelar en viktig roll och blir bland annat murarna till det skyddande klostret. Kläderna har också en stor symbolisk betydelse.

Sången ackompanjeras av två flyglar, som tillsammans lyckas få fram musiken med stor känsla. För den som är extra förtjust i sångerna kommer musikalen att framföras i sing along-föreställning vid fyra tillfällen: 15 och 18 december samt 3 och 12 januari.

Sound of Music
Av Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II
Översättning: Erik Fägerborn
Regi: Ronny Danielsson
Scenografi & kostym: Rikke Juellund
Koreograf: Roger Lybeck
Ljus: Mats Öhlin
Mask: Per Åleskog
Medverkande: Robin Keller, Frida Modén Treichl, Marianne Mörck, Oscar Sundling*, Göran Gillinger, Mikaela Ramel, Susanne Gunnersen, Liv Eklund Swartz*, Linda Kulle, Johan Tenstam**
Barnen: Daniel Rylander/Gustaf Silenstam, Sara Sönnebo/Hanna Bergström, Johannes Tenstam/Isak Hvarfner, Sandra Svanqvist/Andrea Junebjörk, Smilla Bjurbo/Nora Hennig, Majken Bjurbo/Lovisa Eriksson von Otter/Alva Naglitsch
Nunnor: Emma Anstey, Malin Hasselquist, Anna Federici, Hanna Lindh, Hanna Jonsson, Åsa Tallberg, Elza Thalinson Ranhagen, Louise Möllerström, Frida Wålinder, Alva Franzon, Hanna Fahlbeck, Sandra Karlsson
Pianister: Sanna Hodell, Arnold Rodriguez
* Praktikant från Högskolan för scen och musik
** Statist

Bild 1: Syskonskaran med barnteamet från premiären – Majken Bjurbo, Andrea Junebjörk, Sara Sönnebo, Smilla Bjurbo, Frida Modén Treichl, Johannes Tenstam, Linda Kulle, Daniel Rylander.
Bild 2: Göran Gillinger, Robin Keller, Marianne Mörck, Frida Modén Treichl, Linda Kulle & Nunnor. Foto: Carl Thorborg

Läs även recensioner i Expressen och Teatermagasinet, samt andra bloggares åsikter om , ,

Next to normal på Stadsteatern – stark upplevelse och enastående ensemble

by

Next to normal
Stockholms stadsteater
Premiär den 21 september 2012

Broadwaymusikalen Next to normal från 2008 tilldelades 2010 år Pulitzerpris. Stockholms stadsteaters uppsättning lever definitivt upp till de förväntningar som priset kan medföra.

Next to normal är nog den mest känslomässigt starka teaterföreställning jag upplevt. Efter en lite lättsammare inledning drogs man snabbt och brutalt in i skeendet och känslorna och det var inte bara jag som gick ut i pausen skakad och tårögd.

Pjäsen handlar om en familj som lever i ett långvarigt kristillstånd. Mamma Diana har diagnosen bipolär, pappa Dan har tagit på sig rollen att vara den starka och dottern Natalie kämpar för att inte känna efter för mycket och tappa greppet om tillvaron. Alla väjer de för sanningen på olika sätt.

Regissören Lisa Ohlin har fått en enastående ensemble att arbeta med. Lisa Nilsson har inte bara en fantastisk röst utan gestaltar den sköra Diana på ett känsligt och övertygande sätt. Dan Ekborg lyckas ge den på ytan tråkiga och torra maken Dan ett djup, som inte syns, och smärtan som han förnekar lyser igenom den tillkämpat trygga fasaden.

Albin Flinkas är med sin charm och varma utstrålning perfekt som pojkvännen Henrik, den mest ”normala” karaktären i pjäsen. Fredrik Lycke personifierar en krass människosyn i de pillerfrälsta dr Frisk och dr Galén. De mer okända talangerna Anna Hansson och Bruno Mitsogiannis imponerar också, både med starka sångprestationer och med sitt skådespeleri.

Uppsättningen är i sin helhet väldigt väl genomförd, allt från scenografin till kostymen och förstås musiken. Musiken, som är en blandning mellan rock, pop och musikal, förstärker känslorna samtidigt som den lyfter föreställningen när det blir för tungt. Musikerna sitter synliga på scenen, på båda sidor om familjens hus: väna stråkar till vänster och lite tyngre gitarr, bas, trummor och keyboard till höger.

Next to normal lyfter viktiga frågor, speciellt i dagens prestationssamhälle: Vad är normalt? Var går gränsen mellan normalt och sjukt? Vilka känslor bör medicineras bort?

Egentligen handlar pjäsen om två var för sig svåra problem. Dels om hur de närstående påverkas när en familjemedlem har psykiska problem, dels om hur ett trauma eller en sorg som inte bearbetas kan bryta ned en hel familj. Men i den här familjen går problemen samman och går inte att särskilja.

Men, som Diana upptäcker mot slutet av pjäsen, så sitter nog inte roten till hennes ångest i hennes hjärna eller kropp, utan i hennes själ. Då hjälper det inte med mediciner eller elchocker. Det sitter djupare än så.

Lisa Ohlin säger i programmet:

Next to Normal handlar för mig om kärlek. Att våga älska sin nästa. Att våga älska och hedra minnet av dem som inte längre finns med oss. Att våga bli älskad för den man är, med sina sjukdomar. Att älska sina barn utan att kräva någonting i gengäld. Om inte annat, att lära sig älska sig själv.

Även om Next to normal understundom känns allt för sorglig så slutar föreställningen ljust, med ett försiktigt hopp – ett hopp om ett nästan normalt liv.

Medverkande:

Diana Lisa Nilsson
Gabriel Bruno Mitsogiannis
Dan Dan Ekborg
Natalie Anna Hansson
Henrik Albin Flinkas
Dr Frisk/Dr Galén Fredrik Lycke

Kapellmästare Joakim Hallin
Andreas Landegren
Musiker Hanna Helgegren
Ulric Johansson
Dan Strömkvist
Mattias Torell
Anna Wallgren

Manus och sångtexter Brian Yorkey
Musik Tom Kitt
Översättning Calle Norlén
Regi Lisa Ohlin
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Koreografi Roger Lybeck
Ljus William Wenner
Projektioner Hobi Jarne
Nils Fridén
Ljud Tomas Florhed
Niklas Nordström
Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin
Repetitör Andreas Landegren
Mask Katrin Wahlberg

Foto: Petra Hellberg

Se recensioner i Teatermagasinet, DN och SvD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

La Cage Aux Folles – magiskt och glamoröst med Loa Falkman som briljerar som Zaza

by

La Cage Aux Folles
En musikal av Harvey Fierstein efter Jean Poirets pjäs med samma titel med musiken av Jerry Herman.
Regi Peter Dalle
Oscarsteatern
Premiär 13 september 2012

Loa Falkman briljerar i rollen som dragshowartisten Albin/Zaza i ”La Cage Aux Folles” som hade premiär för en smokingklädd, glittrande publik som engagerade sig och klappade med i takten redan från start. Det blev stående ovationer och många sjöng med i ”Vår bästa tid är nu”.

Musikalen ”La Cage Aux Folles” är lätt att tycka om. Det är en varm berättelse, med en fin sensmoral att det är mycket imponerande bra dans, fina sånger, snygg scenografi och glittrande glamorösa kläder. När den kom, 1983, orsakade den dock en del debatt. Handlingen utspelar vid den franska Rivieran och kretsar kring ett medelålders bögpar där den ene av dem, George, hade ett tillfälligt heterosexuellt förhållande i sin ungdom vilket gav sonen Jean-Michel som växt upp hos bögparet. Jean-Michels pappa, Georges, är traditionellt manlig medan Albin/Zaza är feminin. Sonen har vuxit upp hos dem och nu har han träffat en flicka och vill gifta sig.

Problemet är inte bara att föräldrarna gärna hade sett att han varit homosexuell som de själva utan det stora problemet är flickans föräldrar. Den eventuellt blivande svärfadern är politiker i ett parti som står för gammeldags värden kring kärnfamiljen. Att hans dotter skulle gifta sig med en son till ett bögpar är totalt otänkbart.

När musikalen hade urpremiär i USA hösten 1983 var den amerikanska gayrörelsen splittrad i sina åsikter om musikalen. Några ansåg den förljugen och tillrättalagd, medan andra tyckte att musikalen betytt mer för de homosexuellas plats i samhället än massdemonstrationer och frigörelseparader.

Berättelsen i regi av Peter Dalle har fått en bra blandning av burlesk komedi, framför allt är det rollen som betjänten Jacob, spelad av Per Andersson, som står för det farsartade komiska där han åker rullskridskor på scen och byter till den ena lustiga kvinnodräkten efter den andra.

George och Albin/Zaza, bögparet som är berättelsen centrum, spelas så bra av Sven Nordin och Loa Falkman. Norrmannen Sven Nordin som den manliga mannen och Loa Falkman som är oerhört feminin i sina rörelsemönster och gör succé som dragshowartist. Loa Falkman är enastående, han skapar magi på scen. Jag vet att musikalen blev en stor framgång då den sattes upp på Malmö stadsteater 1985 med Jan Malmsjö i huvudrollen som dragshowartisten Albin/Zaza. Jag har inte sett den uppsättningen, men jag tror att Loa Falkman är i samma suveräna klass med sin tolkning av rollen som Albin/Zasa.

Det är en rolig föreställning och snygg, med skicklig skådespelare som behärskar timing i dialoger, vilket ju är superviktigt i komedier. Men föreställningen har också mer värden än rent underhållande, den skildrar människor lite på gott och ont, karaktärerna har djup, ingen är bara rakt av ond eller god. Även om politikern Edouard Dindon (spelas av Ulf Eklund) är äckligt falsk har han också små drag av något bra inom sig, han går att begripa. Också de personer som står på den ”goda sidan” har negativa drag, precis som människor är. Så även om ”La Cage Aux Folles” är en underhållande lättsam komedi har den ett värdefullt djup och mervärde.

Roller:
Albin/Zaza – Loa Falkman
Georges – Sven Nordin
Butlern Jacob – Per Andersson
Jacqueline – Suzanne Reuter
Jean-Michel – Joan Alderman
Anne – Maya Rung
Edouard Dindon – Ulf Eklund
Marie Dindon – Susanne Barklund
Francois, Inspicient på nattklubben – Stefan Clarin
Monsiuer Renaud, kaféägare – Erik Gullbransson
Madame Renaud, kaféägare – Lisa Stadell

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intimans Peter Pan kan uppskattas av hela familjen

by

Peter Pan
Intiman, Stockholm
Premiär den 8 september 2012

Det är Lenas sista natt med bröderna i barnkammaren. Sedan är det dags för henne att bli vuxen, säger hennes pappa. Men Lena vill inte bli vuxen och välkomnar glatt Peter Pan, pojken som aldrig blir vuxen, och tvekar inte att följa med honom till Landet Ingenstans.

Där väntar de borttappade pojkarna som genast utser Lena till sin mamma. I Landet Ingenstans finns också Peter Pans ärkefiende Kapten Krok och hans sjörövargäng. Kapten Krok vill döda Peter och pojkarna, men försvagas av sin fruktan för Krokodilen som har svalt hans ena hand tillsammans med en väckarklocka.

Historien är fylld av symboler, som Peter Pans borttappade skugga, den tickande klockan som påminner om tiden som går, pojkarna som trillat ur sina barnsängar och Peters mamma som slutade vänta på honom. Pjäsen handlar om styrkan i att behålla sin barnslighet och fantasi, men också tror jag om nödvändigheten av att ta det ansvar som det innebär att bli vuxen.

Intimans uppsättning av Peter Pan är både rolig och spännande. De många barnen i publiken engagerar sig i handlingen på scenen och varnar oroligt Peter Pan för att dricka av medicinen som Kapten Krook förgiftat. Musiken är medryckande och jag ser ingen som smiter i pausen.

Föreställningen innehåller också ett antal barn på scen. De är alla duktiga i sina roller och regissören har lyckats med samspelet mellan alla de små och stora skådespelarna. Scenografin är enkel men fantasifull, där skådespelarna själva arrangerar om så att sängar blir stockar och tvärtom.

Det går att fundera länge på vad allt symboliserar, men framför allt är det en underhållande pjäs – både för barn och deras äldre familjemedlemmar.

Peter Pan (rekommenderas från 4 år)

Medverkande:
Peter Pan – Gustav Karlberg
Nanna och Tingeling – Anna Hallgren
Kapten Krok / Pappa – Johnny Johansson
Smee/ Mamma – Jessica Stendahl
Lena – Marielle Myhrberg
John – Simon Petersson
Mikael – Malte Johansson
Sjörövare – Linus Ingelsbo, Ashkan Ghods
Borttappade barn – Julia Grimbeck, Johan Grimbeck, Ada Hallgren, Malte Hallgren, Erik Warefält och Amanda Andersson

Kreativt team:
Regi – Kålle Gunnarsson
Kostym – Katarina Isaksson och Caroline Eriksson
Scenografi – Ljus och Dekor
Musik – Anders & Hélène Lindahl
Producent – Martin Hallgren & Agneta Holmberg
Medproducent-Janne Andersson
Konstnärlig ledare – Anna Hallgren

Teatermagasinet har också recenserat föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om ,