• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Klas Östergrens Gentlemen – Modern svensk klassiker med imponerande spännvidd

10 december, 2017 by Redaktionen

Gentlemen
Författare: Klas Östergren
Utgiven: 1980
ISBN: 91-0-010803-0
Albert Bonniers Förlag

”Hej då, flickor!”

Orden kommer från Henry Morgan efter att noggrant ha knutit en svårbemästrad Duke of Windsor-knut med sin tidstrotsande slips, i omklädningsrummet på boxningsklubben Europa, efter en så lång tids frånvaro att ingen längre känner igen honom när han nu återvänt till sin forna klubb. Orden väcker givetvis anstöt hos de hårdtränande boxarna, men faktum är att denna trettiofemårige, okände gentleman kommit in och spöat dem allihop.

Året är 1979 och den fiktive, eller halvverklige, karaktären Klas Östergren befinner sig barrikaderad i en enorm, mörk och kall våning på Hornsgatan i Stockholm, med ett rakat och misshandlat huvud, ett halvglest skägg och nervösa spasmer under ena ögat. Gardinerna är fördragna och Henry Morgans ödesdigra, sedan länge bortklingade ord – ”I den här lägenheten är natten en ständig möjlighet…” – ringer fortfarande i den unge litteratörens huvud, och tycks för honom ha blivit ett slags mantra. Det senaste årets minnen yr omkring som dammkorn i ett blåsigt hörn, lösa fragment tagna ur sitt sammanhang. Vad är det egentligen som har inträffat? I ett försök att själv förstå allting, att stapla upp de fakta och minnen som fortfarande är åtkomliga bestämmer sig den plågade, egenhjärtligt isolerade ynglingen att skriva ned allt han minns. Från början.

Så tar berättelsen fart. Tillbaka till hans första möte med Henry, just denna kalla, mörka kväll på boxningsklubben Europa och hur han sedan halvt på eget bevåg, halvt som av en dold kraft snärjdes in i det nät av mystik, hemligheter och myter som omgärdar denna man och dennes bror. Sedan ännu längre tillbaka, längre än så, till födelserna, äventyren och de tragiska, oförhinderliga ögonblicken som kantat liven tillhörande Henry Morgan; jazzpianisten, boxaren, bohemen, die barmeister, the clerk, le boulevardier, kustjägardesertören och Berlinagenten – och hans bror – poeten, barnstjärnan, filosofen, alkoholisten och f.d. dårhusinlagde; den skarpt intellektuelle och hopplöse Leo Morgan. Båda barnbarn till farfar Morgonstjärna, adlig dandy och medlem i sällskapet BBB, berest, beläst, belevad, och söner till Jazzbaronen, den i Sverige närmast legendariske jazzpianisten som bytte efternamn till Morgan (det klingade bättre till jazz).

Det som, likt många saker med denna bok, särskilt imponerar mig är de tillsynes enorma, påhittade och nästan nödvändigtvis delvis upplevda referensramar som författaren haft att luta sig emot. Redan som 25-åring hade Klas Östergren ett ypperligt språk och en prosa som flyter fram i en porlande, klar, men icke desto mindre eftertänksam takt. Här går det undan, historien tickar fram och bakom varje hörn döljer sig en vändning, en konspiration, en garderob med ett rasslande skelett i, och allting snärjs ihop till ett nät som likt i en antik, grekisk tragedi oförhinderligen är på väg mot en stundande katastrof.

Men i största delen av berättelsen är katastrofen inte här än och trots tragik och smärta i liven till båda dessa bohemer, gentlemen och odågor är tonen munter och framtidens välgång alltjämt strax inom räckhåll. Henry Morgan ska bara slutföra sin pianosymfoni Europa, vittrande fragment, baserad på hans femåriga exil nere på kontinenten och sedan är det bara att hyra in sig en kväll på Södra Teatern, bjuda dit alla höjdare och så blir han snart erkänd! Och, säger han; Leo ska bara färdigställa sin nästa diktsamling, Autopsi, Klas ska bara skriva färdigt sin pastisch så här på hundraårsjubileet till Röda Rummet så kommer livet snart le mot dessa tre tillbakadragna gentlemen!

Handlingen till denna bok är tätt indragen i olika historiska skeden; Vietnamkrig, andra världskriget, kalla kriget-övningar, delning av Berlin, Beatles framgångar, den revolutionära vänsterrörelsens uppgång och fall, De Gaulles slutgiltiga triumf i Frankrike och svenskt hemligt stöd till tyska nazister. Detta påverkar starkt karaktärerna i boken, Henry blir oavsiktligt värvad som agent i Berlin, stöter på Sartre i Paris och hamnar i samma stad i ett caféslagsmål med Salvador Dalí. Henry och Klas gräver tillsammans med ett hemligt sällskap, bestående av diverse enstöringar och motborgare, efter guld som enligt en gammal karta tros finnas i en bortglömd kunglig flyktväg, rakt under det gamla lägenhetshuset på Hornsgatan. Leo blir totalknäckt efter sin misslyckade inblandning i Hogarth-affären, en farlig konspiration på svensk elitnivå där (spoiler alert) svenska mekanikföretag bröt mot den officiella neutralitetspolicyn och under andra världskriget i hemlighet levererade vapen till Tredje Rikets militärmakt. Det finns plats för så mycket i denna bok, ett oerhört brett register av upplevelser, infallsvinklar och känslor och framförallt, en hel del humor.

Berättelsen om de två bröderna och betraktaren och nyfunne vännen Klas Östergren fångar mig oundvikligen i ett hårt grepp, det är inte för inte som den efter nästan fyrtio år fortfarande räknas som ett av de mest välkända verken i svensk litteratur på senare tid. Framförallt fångas jag av dessa konspirationer, mystiska legender och myter som utspelar sig i Stockholm och nere på kontinenten under efterkrigstiden och kalla kriget, och av den breda allmänbildning och det rika språk som berättaren och den passiva protagonisten innehar. Slutet är i högsta grad öppet för spekulation och fortsättning och att läsa uppföljaren, Gangsters, som utkom år 2005, tjugofem år efter Gentlemen, blir ett måste.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension Taggad som: Bok, Bokrecension, Klas Östergren, Recension

Filmrecension: Little Wing – en film som välförtjänst vann Nordiska rådets filmpris

9 december, 2017 by Rosemari Södergren

Little Wing
Betyg 4
Regi Selma Vilhunen
Svensk biopremiär 8 december 2017

En film som skakar om mig, en fom som gör mig både sorgsen och hoppfull, när jag tänker på de barn som liksom filmens huvudperson tolvåriga Varpu måste vara föräldrar åt sina föräldrar. Little Wing vann Nordiska rådets filmpris 2017. Mycket välförtjänt. Den vann priset i stark konkurrens av bland andra den svenska Sameblod.

Regissören och manusförfattaren Selma Vilhunen hyllades nyligen av svenska kritiker för dokumentärfilmen Hobbyhorse revolution som baseras på ett finskt fenomen som på senare tid även nått Sverige. Hobbyhorse revolution handlar om flickor som springer omkring med käpphästar och också tävlar med dessa låtsashästar. I Little Wing har Selma Vilhunen lämnat det dokumentära berättandet för ett drama och den här gången är det flickor som vistas bland riktiga hästar.

Varpu är tolv år och bor med sin mamma som är som ett barn själv och inte klarar av att vara vuxen särskilt bra. Mamman har bara tillfälliga arbeten så den lilla familjens ekonomi är inte så trygg och mamman försöker och misslyckas ständigt att ta körkort. Mamman kan vakna på natten och ha mardrömmar och då krypa in till dottern och be att få sova hos henne. Varpu tvingas på alla möjliga sätt att vara mamma åt sin mamma.

I stallet med ponnyn Svante trivs Varpu, fast hon får stå ut med en del gliringar av de andra mer välbärgade flickorna. Regissören har bra fingertoppskänsla för att skildra denna miljö och det är äkta och regissören navigerar elegant förbi alla förväntade klichéer.

Varpu är en tuff tjej med skinn på näsan och en dag ger hon sig av för att leta reda på sin pappa. Det blir en spännande resa med många oväntade vändningar. Berättelsen är sorglig, förstås. Det är tragiskt att det finns barn som liksom Varpu är så övergivna av vuxenvärlden. Samtidigt är filmen, mitt i det finska vemodet, varm och hoppfull. Det finns så mycket energi och vilja i Varpu, hon är som maskrosor som kan växa sig starka i vilken miljö som helst.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Recension av tv-serie: Godless – svindlande vacker och spännande västernserie

9 december, 2017 by Rosemari Södergren

Godless

Godless
Betyg 4
Hela säsong 1 finns på Netflix
Streamingpremiär den 22 november 2017

Har du saknat en bra västern-serie? Godless lär fylla det hålet. Den är mäktig med starka, svindlande vackra bilder och är både spännande, snygg och dramatisk. Denna miniserie i sju avsnitt är skapad av cott Frank och Steven Soderbergh och har i rollistan bland andra Jack O’Connell, Michelle Dockery, Jeff Daniels, Scoot McNairy och Merritt Wever.

Michelle Dockery känner vi igen från Downton Abbey där hon har rollen som godsets arvtagare Lady Mary Crawley. Nu spelar hon Alice Fletcher, en tuff änka som bor med sin son och sin makes mor utanför staden La Belle i New Mexico. I staden La Belle bor nästan bara kvinnor då stadens arbetsföra män män dog då de arbetade i en gruva som rasade igen. Kvinnorna har fått lära sig att ta hand om staden och alla sysslor själva då nästan alla män dog. Kvar finns mest gamlingar och unga pojkar plus en sheriff som omgivningen bedömer som feg då han undviker eldstrider.

Det är intressant att se hur olika kvinnor tacklar situationen att överleva utan män i en annars oerhört patriarkal värld. För Alice Fletcher är situationen ännu krångligare. Hon är änka för andra gången och hennes andra make var indian. Hennes charmige son Truckee (spelas av Samuel Marty) är så kallat halvblod och det gör varken honom eller hennes mamma populär. Dessutom är Alice Fletcher i konflikt med staden sedan tidigare.

I filmens början dyker en skadad man upp på natten hos Alice Fletcher. Hon skjuter honom, men han överlever och blir därför omskött av henne och hennes svärmor. Mannan vill inte säga sitt namn men visar sig ha fantastisk hand med hästar. Eftersom Alice Fletcher har en stor flock vildhästar som behöver tämjas får den okända mannen stanna där. Efter ett tag blir hon dock klar över vem mannen är. Han är Roy Goode (spelas av Jack O’Connell) som är jagad av den totalt hänsynslösa skurken Frank Griffin som lovat att ingen som skyddar Roy Goode ska överleva.

Jeff Daniels spelar Frank Griffin som är en skum bandit som terroriserade Amerika under 1880-talet. Han har ett trettiotal män som följer honom och som lyder honom blint. Frank Griffin är en kluven person, han kan ge sina män order att utplåna befolkningen i en hel stad samtidigt som han bär en prästskjorta, gärna predikar och också kan måna om svaga och kunna stanna till och hjälpa svårt sjuka.

Serien har flera intressanta karaktärer och fotot är enastående och jag förflyttas dit och glömmer att jag ser på serien via min surfplatta.

Det är en riktig västerserie med allt vi kan önska oss: med vackra vyer, muskulösa hästar, hotfull stämning, laglösa banditer, hjältar och puffror som krutröken stiger från och fantastiska tuffa kvinnor.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier Taggad som: Recension, Recension av tv-serie, TV-serie

Teaterkritik: My Fair Lady med Johan Rabaeus, Robert Fux, Magnus Uggla och Nina Zanjani

9 december, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

My Fair Lady
Efter George Bernard Shaws skådespel och Gabriel Pascals film Pygmalion
Sångtexter och dialog: Alan Jay Lerner
Musik: Frederick Loewe
Regi Elisa Kragerup
Scenografi och kostym Maja Ravn
Ljus Åsa Frankenberg
Ljud Emil Assing Høyer och Pär Gardenkrans
Koreografi Signe Fabricius
Mask Susanne von Platen
Kapellmästare Martin Östergren
Premiär på Stora scenen. Kulturhuset Stadsteatern 8 december 2017

En storartad helaftons-föreställning med duktiga artister, välkända melodier, suveräna dansare och smart och snyggt scenbygge. Det var ett tag sedan det sattes upp något så underhållande och mäktigt. My Fair Lady på stora scenen på Stockholms stadsteater med Johan Rabaeus, Robert Fux, Magnus Uggla och Nina Zanjani med flera duktiga skådespelare, dansare och musiker kommer att fylla salongen många föreställningar framöver. Den fick också stående ovationer av premiärpubliken.

För den som vuxit upp med musiken från My Fair Lady på en LP-skiva (som vinylskivor hette på den tiden) blir det ett kärt men samtidigt poppigare återseende när de gamla välkända sångerna framförs. Den yngre generationen får stifta bekantskap med en lång rad pärlor i musikalens sångskatt.

Rollistan har en lång rad duktiga skådespelare. Johan Rabaeus är perfekt som professor Higgins och Robert Fux fantastisk som överste Pickering. Jag tror inte att jag någonsin sett Robert Fux göra en roll dåligt. Magnus Uggla är rolig som Elizas alkoholiserade pappa och Nina Zanjani är ett bra val till rollen som blomsterflickan Eliza (förutom att jag inte förstår den klädsel hon hade i första scenen där hon mer såg ut som en skolflicka än en tuff, fattig tjej från slumkvarteren – men det berodde inte på hennes spel utan på kläder). Minst lika viktiga för helhetsintrycket är alla skickliga dansare och den fantasifulla, överraskande och snygga koreografin.

Johan Rabaeus som professor Higgins

Musikalen My Fair Lady bygger på George Bernard Shaws pjäs Pygmalion om blomsterflickan Eliza och hennes möte med en annan värld som hade sin urpremiär 1956. Professor Henry Higgins är en rejält egenkär och självförträfflig språkprofessor som kan skilja på alla brittiska dialekter. Eliza är en fattig flicka från slummen som säljer blommor för småpengar. Higgins retar henne för hennes obildade och slarviga rännstensspråk. Han blir utmanad av överste Pickering att på sex månader försöka förhandla henne till en fin dam som ska kunna gå på en bal på slottet och ingen ska kunna genomskåda att hon kommer från Londons slumkvarter. Åå sex månader ska han få Eliza att tala belevat och förvandla henne från ingenting till drottningen av Saba.

För regin står Elisa Kragerup som är en av Danmarks just nu mest hyllade regissörer. Tidigare i år blev hon utsedd till chef för Betty Nansen Teatern i Köpenhamn. Hon har belönats med fyra Reumert, det mest prestigefyllda teaterpriset i Danmark, varav hon två år i rad tilldelats priset som årets regissör. Nu är hon aktuell med en ny tolkning av den klassiska musikalen, My Fair Lady. I ett pressmeddelande säger hon om föreställningen:

– Jag har, sen jag var liten, älskat berättelsen i den här musikalen. Hur ett möte med en människa kan förändra oss och rubba vår världsbild. Jag tror att vi måste våga mötas och utmana våra fördomar. Jag vill också i den här uppsättningen fokusera på hur människors förväntningar på oss påverkar oss och våra prestationer. Om någon tror på oss, då kan vi klara vad som helst.

Det är en berättelse om klass-skillnader, om vad miljön gör med människor, vad utbildning betyder för människors möjligheter att ta sig ur fattigdom och vad det för med sig att byta samhällsklass, om att känna sig utanför både den klass man lämnat och den klass man klättrat till. Och samtidigt är föreställningen underhållande, varm och i många delar HELT UNDERBAR. Speciellt första delen fram till paus var jag helt fängslad och tiden bara flög igen, jag kände inte ens att jag satt på en stol i salongen.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Higgins Johan Rabaeus
Eliza Nina Zanjani
Pickering Robert Fux
Doolittle Magnus Uggla
Fru Pearce Kajsa Reingardt
Fru Higgins Lena-Pia Bernhardsson
Fru Eynsford Hill Ann-Sofie Rase
Freddy Vilhelm Blomgren
Zoltan Karpathy Ole Forsberg

I övriga roller:
Tove Edfeldt, Rolf Lydahl, Karin Mårtenson, Klara Nilsson, Rita Saxmark, Snorre Ryen Töndel,
Swing Anna Hansson

Dansare
Patrik Riber, Aviad Arik Herman, Suad Demirovic, Andrea Schirmer, Anna Näsström, Anna Virkkunen, Markus B. Almqvist, Gabriella Kaiser

Foto: Sören Vilks

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Musikal, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Recension av tv-serie: Vår tid är nu

8 december, 2017 by Rosemari Södergren

Vår tid är nu
Betyg 4
Hela säsongen 1 finns på SVT Play

Den svenska tv-serien ”Vår tid är nu” har en imponerande roll-lista med många av de intressanta svenska skådespelarna, både de mer etablerade som Suzanne Reuter och Peter Dalle men också många av de yngre som definitivt har presenterat sig för de breda folklagren nu. Att ha många duktiga skådespelare hjälper inte alltid men i ”Vår tid är nu” är skådespelarna enastående och dramat engagerar tittarna. Seriens första säsong slog väl i princip knockout på den svenska publiken och många som ser på tv den traditionella vägen satt som klistrade framför SVT på måndagskvällar.

Serien som är en familjekrönika om kärlek, konflikter och framtidshopp sträcker sig från fredsdagen 1945 och många år framåt och har allt det som engagerar och berör tittare.

Suzanne Reuter är en av våra folkära skådespelare med många roller i bagaget. Hon är ju redan folkkär men har förankrat detta ännu mer i rollen som Helga Löwander, överhuvud för familjen Löwander som äger en fin anrik restaurang, Djurgårdskällaren. Äldste sonen Gustaf driver restaurangen medan yngste sonen studerar juridik och ska bli advokat. Yngsta barnen, dottern Nina, är en livfull ung kvinna men bortskämd. Av en slump får hon ett kärleksförhållande med Calle, som är kökspojke på familjens restaurang.

Människorna är mångsidigt skildrade, ingen är perfekt och ingen är enbart ond, de är mänskliga och det är ett av skälen till att serien fängslar tittarna så. Seriens styrka ligger inte bara på det mänskliga och om relationer utan också att det är en skildring av tiden, av kvinnors situation, om facklig kamp, om hur livet var i Sverige och i Stockholm efter andra världskriget.

En säsong två är inspelad och en säsong tre är på väg att spelas in.

Seriens regissör Harald Hamrell är en av de mest intressanta svenska regissörerna nu och har bland mycket annat regisserat serien ”Äkta människor”, som också den var en stor succé.

Han är en intressant person som började sin filmkarriär som skådespelare 1974 i Vilgot Sjömans En handfull kärlek (han var då 14 år). Han blev tidigt känd för sin huvudroll i barnprogrammet Pojken med guldbyxorna, som spelades in när han var 15 år. Då han var 16 år gammal arbetade han som regiassistent åt Bo Widerberg, vilket han har beskrivit som ”en väg in”.

Han regidebuterade med 1978 års kortfilm Läcka vid reaktor 4. Han har därefter regisserat flertalet filmer och TV-serier, däribland Storstad (1990), Snoken (1993–1995), Om Stig Petrés hemlighet (2004), Arne Dahl: Misterioso (2011) och Äkta människor (2012–2013). Han har även regisserat elva filmer om Martin Beck mellan 1998 och 2009.

I rollerna: Suzanne Reuter, Peter Dalle, Adam Lundgren, Hedda Stiernstedt, Mattias Nordkvist, Charlie Gustafsson, Josefin Neldén, Hedda Rehnberg m fl. Manus: Ulf Kvensler. Regi: Harald Hamrell.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier Taggad som: Recension, tv-serier

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 101
  • Sida 102
  • Sida 103
  • Sida 104
  • Sida 105
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in