Chicago
Manus Fred Ebb, Bob Fosse
Musik John Kander
Sångtexter Fred Ebb
Översättning Calle Norlén
Baserad på pjäsen ”Chicago” av Maurine Dallas Watkins
Regi och koreografi Roine Söderlundh
Scenografi Viktor Brattström
Kostym Lars Wallin
Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin
Kapellmästare Maria Kvist
Ljus Palle Palmé
Ljud Oskar Johansson
Mask Katrin Wahlberg
Stockholms stadsteater
Premiär 19 september 2014
Chicago fick stående ovationer på premiären. Det är självklart. Föreställningen är bländande och glittrande med bra musik av en skicklig orkester, duktiga dansare, snygg scenografi, eleganta kostymer och duktiga skådespelare. Jag är nöjd, men samtidigt inte berörd. Allt är välgjort och skickligt men ändå saknar jag något. Den musikal som senast på Stadsteaterns scen grep tag i mig var ”Next to Normal” och det är väl inte direkt rättvist att jämföra dessa två. ”Next to Normal” kröp under skinnet på mig. ”Chicago” är ju en helt annan berättelse, helt annan handling. I dagens samhälle där musikvärlden fortfarande domineras av män var det ett extra plus att hela orkestern bestod av kvinnor. Passande eftersom en stor del av handlingen utspelas i ett kvinnofängelse och orkestern var på scen hela tiden, ena delen på markplan till höger på scenen och andra halvan upphöjd på ett sidotak till vänster.
”Next to Normal” skildrade människor som det var lätt att identifiera sig med, människor som drabbats av de tragedier vi alla kan utsättas för medan det i ”Chicago” handlar om två mördare som inte på något sätt ångrar vad de gjort och en vidrig men skicklig försvarsadvokat som inser att allt är showbiz och går att manövrera.
Dan Ekborg i rollen som Billy Flynn, försvarsadvokaten, bär rollen och kostymen träffsäkert. Han blir mer och mer av mina absoluta favoriter inom musikalgenren, i Dan Ekborg växer skådespelskonsten samman med musikalens uttryck. Det är lätt att tro på honom som denna självmedvetne och manövrerande jurist som aldrig förlorar sina mål.
”Chicago” utspelar sig i 1920-talets brottsbesudlade och korrumperade Chicago, i en tid då nyhetsredaktionernas reportrar var som gamar. Allt gick snabbt och det som var största nyhetsrubrikerna ena dagen var bortglömt för nästa stora nyhet några timmar senare. Lisa Nilsson som Roxie Hart som sköt ihjäl sin älskare drömmer om att bli känd, utan att egentligen vara duktig på något som kan göra henne känd. På så sätt går hon förstås att identifiera sig med i dagens värld, i dokusåpornas tidevarv.
Berättelsen i ”Chicago” bygger på en sann historia. Den skrevs ursprungligen som en teaterföreställning den kvinnliga reportern Maurine Watkins som skrev om brott på Chicago Tribune. Hon bevakade fallen med den frånskilda societetskvinnan och cabaretsångerskan Belva Gaertner vars döde pojkvän hittades i hennes bil och Beulah Annan som sköt ihjäl sin älskare. Både Beulah Annan och Belva Gaertner frikändes, trots överväldigande bevis om skuld.
Enligt kulturjournalisten Göran Everdahl är skeendet i verkligheten komprimerat i pjäsen men ändå skildrat utan överdrifter. Han skriver: Scenerna som den där Roxie visar benen för juryn, eller poserar för pressfotografer tillsammans med åklagaren under pågående korsförhör, är hämtade direkt från Beulah Annans rättegång.
Pjäsen ”Chicago” blev en skandalsuccé i Broadway 1926 men den blev också attackerad för att vara tarvlig, omoralisk och hädisk. När författarinnan dog 1969 blev scenrättigheterna tillgängliga och Bob Fosse kunde skriva om den till en musikal. Fosse hade själv växt upp i Chicago under depressionsåren och kunde känna igen sig i den tid som skildras.
Att se en klassisk musikal sättas upp i Sverige är alltid intressant, tycker jag. ”Chicago” är absolut sevärd – även om den inte berör mig, det är svårt att känna med någon karaktär och svårt att identifiera sig med någon. Fast själva atmosfären kan ha något att säga idag också.
Stadsteaterns uppsättnings koreograf Roine Söderlundh säger:
– Chicago är en pjäs som är ständigt aktuell. Särskilt i vår tid då alla vill bli kändisar och då brott verkar löna sig på ett obehagligt sätt.
Dräkterna är en av föreställningen stora behållningar. Bakom kostymernas utstrålning av glamour, dekadens och skitighet ligger Lars Wallin som 1995 fick det prestigefyllda modepriset Guldknappen.
Några scener stack ut extra och allra starkast var nog scenen då Dan Ekborgs försvarsadvokat har den mordmisstänkte Roxie i knät som en buktalare inför den församlade indignationspressen. Dan Ekborgs entréscen var också en av de stora behållningarna.
Självklart är ensemblen duktig med skickliga dansare och Lisa Nilsson och Sharon Dyall som de två mordåtalade Roxie och Velma liksom Kajsa Reingardt som Mama Morton får rejäla applåder.
Två av flera duktiga i ensemblen som stack ut extra var också David Inghamn i rollerna som Fred Casey och C. Killik som den kvinnliga skandaljournalisten Mary Sunshine.
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Roxie Hart Lisa Nilsson
Velma Kelly Sharon Dyall
Velma Kelly 19/10, 30/11 Linda Olsson
Billy Flynn Dan Ekborg
Amos Hart Fredrik Lycke
Mama Morton Kajsa Reingardt
Mary Sunshine C. Killik
Fred Casely David Inghamn
Liz Tove Edfeldt
Annie Elin J. Kortesalmi
June Lisette Pagler
Hunyak Elisabet Carlsson
Mona Linda Olsson
Dra-åt-helvete-Kitty Nina Pressing
Kommissarie Fogarty, fl roller Niklas Hjulström
Harry m fl roller Andreas Vilsmyr
Harrison m fl roller James Lund
Jury m fl roller Patrik Riber
Notarie m fl roller Zain Odelstål
Biträde m fl roller Denny Lekström
Dansare m fl roller Anna Ståhl
Dansare m fl roller Hannah Ohlsson
Dansare m fl roller Anne Marit Tynes
–
Musiker Maria Kvist
Musiker Lina Lövstrand
Musiker Ingalill Högman
Musiker Peter Fredman
Musiker Mimmi Hammar
Musiker Christine Carlsson
Musiker Patrik Skogh
Musiker Elin Andersson
Musiker Malin-My Wall
Musiker Anna Lund
Musiker Barbro Lindkvist
Musiker Felisia Westberg
Fotograf: Petra Hellberg
