Musik

Jesper Thilo Quartet

80 – Live At Jazzcup

5

Inspelad live på JazzCup i Köpenhamn 4-5/2 2022

Mix och master August Wanngren

Producent: Jesper Thilo och Sören Kristiansen

Stunt Records

76:14

Releasedatum: 14/10 2022

Vi lever i dystra tider, en hotfull tillvaro på grund av åtskilliga alarmerande händelser. Det är lätt att misströsta. Vart riktar man sin upprördhet över nuvarande situation? Musik, särskilt live, kan utgöra ett botemedel mot dystra tankar. Förmår ibland att fungera som tröst och därmed ett ljus i tunneln. Tesens giltighet konfirmeras, till och med understryks på senaste albumet från Jesper Thilo och dennes kvartett, som jag först nu hunnit sätta mig in i. Tenorsaxofonisten och klarinettisten har släppt ett dussintal plattor i eget namn. Vidare figurerar han som sideman på produktioner med exempelvis storheter som Tommy Flanagan, Hank Jones, Miles Davis och Scott Hamilton. Kuriöst nog fick jag av den vänlige jazzmusikern det på skiva dokumenterade samarbetet med instrumentkollegan Hamilton, efter att de båda högst fördelaktigt konserterat ihop 2016 i Ljungskile.

Att siffran 80 förekommer i titeln beror naturligtvis på att dansken vid tidpunkten för publika inspelningen uppnått åttioårsstrecket. Under en innehållsrik karriär noteras at åtskilliga stilar behärskas. Från dixie över swing till be bop och medverkan på Miles Davis/ Palle Mikkelborgs elektroniska konceptalbum. Att enstaka förmenta förståsigpåare vill påstå att han ägnat sig åt ”hygge-jazz” bör ignoreras. I många år var Thilo profilerad medlem i danska radions storband och i Ernie Wilkins Almost Big Band, för att därefter satsa på att fronta egna konstellationer. Han anses med rätta vara en av de främsta i Europa inom så kallad straight-ahead jazz och utsågs till förste mottagaren av Ben Webster-priset.

De två andra danskarna här tillhör också exklusiva skaran pristagare. Syftar på pianisten Sören Kristiansen (spelat länge med träblåsaren) och trumslagaren Frands Rifbjerg ( kunde höras på festival i Ystad med Carsten Dahl trio nyligen). Kompletterar kvartetten gör den i Köpenhamn boende Helsingborgssonen Daniel Franck vars instrument ju är kontrabas.(hört honom live ett par gånger på sistone).

Instämmer i skivbolagets entusiastiska beskrivning av kvartettens två kvällar, vilka tyckts äga rum på en intim motsvarighet till Jazzhus Montmartre. Allt stämde!! Kommunicerande faktorer samverkade till en konstnärlig tilldragelse av sällsam lyster. Publik och männen på scen märkte sannolikt omgående att något extraordinärt var på gång, (varje gång det händer mig skattar jag min lyckliga stjärna) vilket resulterade i vad som i talspråk går under benämningen kanonspelning. Kemin emellan kvartetten renderar i maximal närvaro., i en frihetskänsla inom melodiernas fastställda ramar. Att tenortitanen som lirar i Ben Websters och Johnny Griffins anda förlitar sig på standards skulle kunna ses som svaghetstecken. Jag föredrar att inte lägga någon vikt vid denna omständighet. Vi får istället tolv mer eller mindre välkända låtar, vilka vecklas ut i omkring fem till åtta minuter vardera.

Tolv takters uppfriskande blues får inleda, ett lyckosamt beslut. Följs upp med oklanderlig varm version av Body And Soul. Och Just Friends med pushande feature från Rifbjerg bakom trummorna symboliserar sannerligen det sagda om maximal närvaro. If I Had You visar hur väl huvudrollsinnehavaren behärskar sitt biinstrument klarinett. Välbehaget av att vara mitt i ett berusande nu torde ha spridit sig i lokalen. Blue `N´Boogie (D. Gillespie) är ytterligare en i raden av topprestationer, vars enastående energi och sprittande melodileverans går på knock. Tenorelegantens refererande till Ben Webster blir som mest påtagligt på smeksamma balladen Like Someone In Love. Fäster mig vid samtligas ljuvliga insatser. Pianistens löpningar är lika bedårande som briljanta. Den förtrollande stämningen bibehålls sömlöst genom efterföljande smäcker tolkning av Stardust.

Samtliga enskilda inlägg passar in i pusslet. Solon vilka i olika utsträckning bygger på improvisation, förlänger i denna inspirerade livesituation låtarna på ett förnämligt vis. Inriktningen grundas på estetik alstrad av den kemi som uppstått. I den uppmuntrande atmosfären spelas på högsta tänkbara nivå av rutinerade jazzmusiker från Norden. Pianisten Sören Kristiansen som har egen trio droppar finurligt fragment påminnande om sina förebilder Oscar Peterson och Bill Evans. Frands Rifbjerg som driver en egen kvartett ägnar sig helhjärtat åt flera konversationer med Thilo. vilka det slår gnistor om. Daniel Franck träder fram som solist i danske basikonen Hugo Rasmussens signaturmelodi.

Njuter reservationslöst av spänstigt spelglad kvartett, vars förmåga att lyfta fram essensen i standardlåtar måste betecknas som fenomenal. I högsta grad tillgängliga toner renons på plattityder gör lyssnare exalterade. Musikens vibrerande vitalitet överrumplar nästan. Snacka om att ”umgås” fullkomligt naturligt på scen. Och förunderliga metoden består i att på samma gång bete sig fokuserat och avspänt, en konst i sig. Renommerade 81-åringen och hans kvartett förvaltar med tillagda kommentarer ypperligt en mycket livskraftig tradition.. Deras skickligt utförda finalnummer utvecklas till en spektakulär fröjd, genom att alster av Charlie Parker, Lester Young (också influens för Thilo) och Oscar Pettiford mixas.

Karl Berger/ Kirk Knuffke

Heart Is A Melody

4

Inspelad 9/4 2022 i New York (inspelning, mixning och mastring: Jay Andersson)

Producent: Kirk Knuffke

Stunt Records

58:24

Releasedatum: 29/11 2022

Kornettisten Kirk Knuffke bygger musikaliska broar genom att förena förkärleken till tidig jazz, ofta bluesmarinerad sådan, med att ha gått i lära hos en avantgardist som Ornette Coleman. I JAZZ (3/2022) recenserade jag vad han gjorde på trio på albumet ´S Wonderful. Flitige 42-åringen från Kanada medverkade på fler skivor släppta i fjol, varav Heart Is A Melody är ett överlag lyckat exempel. Den lutar starkt åt Knuffkes avantgardistiskt sökande riktning. och har därtill producerats av den i New York boende musikern och låtskrivaren

. 2015 gavs första gemensamma alstret av Knuffke och legendariske vibrafonisten och klaviaturspelaren Berger ut. Nu samarbetar de för första gången med batterist Matt Wilson jämte basisten Jay Andersson. Den sist nämnde har skött inspelningen i studio såväl som efterarbetet. Samarbetet innebar att fruktbart möte över generationer uppstod då Berger föddes i Heidelberg 1935. Han ser ovan nämnde Coleman som sin mentor, var tillsammans med honom en av grundarna till Creative Music Studio i Woodstock.

Instrumentalisterna kan förefalla vara doldisar. Just därför ges perspektiv på respektive imponerande karriär om namn droppas. Matt Wilson vars spel på albumet jag har avsevärd behållning av, har spelat med bland andra Lee Konitz, Dewey Redman, Cecil McBee och Bill Mays och gjort ett helt dussin plattor i eget namn. På nästan tio år äldre Jay Andersons cv finns både professorstitel och tre album i eget namn. Mångsidigheten verkar inte veta av några gränser. I unga år jobbade han med Woody Herman, Carmen McRae och Red Rodney. Har också medverkat hos Toots Thielemans, Michael Brecker, Bob Mintzer, Mike Stern, Joe Sample, Maria Schneider, Paul Bley och anlitats av Frank Zappa, Tom Waits, Dr. John, Chaka Khan och till och med Celine Dion. Kirk Knuffke å sin sida listas för arton album, av vilka flera getts ut på danska skivbolagen SteepleChase Records och på senare år Stunt Records. På festivaler i Europa har han uppträtt med bland andra Melissa Aldana och Jakob Bro (vilka jag hört live vid separata tillfällen). Nestorn Karl Berger som doktorerat i musikvetenskap ingick i ett kollektiv Don Cherry ledde i Paris och katalogen består av cirka 25 album, Av alla samarbeten med berömdheter kan nämnas spännvidden från Carla Bley, Dave Holland, Anthony Braxton, Sam Rivers, John McLaughlin och Pharoah Sanders till Bill Laswell, Jeff Buckley, Nathalie Merchant, Sly & Robbie och Neneh Cherry.

Karl Berger lanseras av Knuffke som en av moderna jazzens viktigaste personer, på skivan en katalysator. Betraktas dels som inflytelserik lärare, dels som en föregångare vad beträffar spel på vibrafon inom frijazz. Inte minst mot den bakgrunden är det olyckligt att det vasst ljudande blåsinstrumentet dominerar Heart Is A Melody., även om inspelningen avsiktligt belyser Bergers kapacitet och inspirationskällor. Lustigt nog är veteranen ursprungligen klassiskt skolad pianist, vars jazzintresse tog fart när amerikaner på 50-talet besökte ny jazzklubb belägen i militärtäta Heidelberg. Cedar Walton var en av de generösa pianisterna som delade med sig av sin kunskap. Berättas att alltför ostämda pianon bidrog till att Berger började förkovra sig på egen hand i konsten att få till sväng på vibrafon.

Starkt öppningsspår lockar in lyssnaren. Under åtta minut jublande framåtskridande utvecklas stegrande extas. Att melodin härstammar från Don Cherry blir uppenbart. Rytmsektionen assisterar föredömligt varligt när kornettens toner suggestivt dekorerar temat, tillsammans med skönt gung framtaget av Berger på rhodes. Ganesh avlöses av pregnanta takter med feature från trumslagare och vibrafonist. Hänförs av vispspelet.

Hälften av låtarna har skrivits av Kirk Knuffke. Två titlar ansvarar hyllade Karl Berger för medan resterande representerar några av duons tongivande förebilder, inflytelserika musiker Karl Berger spelat med. Förutom Don Cherry handlar det om Steve Lacy (som kompositör stor influens för Knuffke) och Pharoah Sanders. Indirekt inkluderas även giganten Ornette Coleman genom att en av Bergers låtar fått heta Ornette.

Fäster mig vid vitalt förhållningssätt. Musiken slingrar sig, tar krängande omvägar, utforskar och annekterar nya miljöer. Man är öppen för att undersöka vart snårig terräng leder. Utan att låta spräckligt krävs koncentrerade mottagare. Kan erkänna att i några passager är det ganska strävt. Could Hear You (K. Knuffke) illustrerar ypperligt det skissartat obändiga. Flera kompositioner bottnar i experimentell grund, utgår troligen från löst hållna improvisationer.

Rytmiska urladdningen döpt till Ornette genomströmmas av fantastiskt eggande trumspel av Matt Wilson, en musiker som verkligen tillför attraktiv dimension. Också Why Not? (K. Berger) har exceptionell lyster. Definieras av intressanta infall där kornetten överraskande får sällskap av spel på melodika från vördade Berger. Återigen glänser Wilson bakom trumsetet. Välbehövligt vacker ballad bryter för en gångs skull mönstret i en genialt enkel melodi.

Knuffke demonstrerar förstklassig teknik när högt svävande fraser exekveras.. Men i mina öron är det ett misstag att han producerar, tillåter sig en alltför dominerande ställning. Det skapar stundtals slagsida! Och måste tillstå att ibland finner jag hans fria tonbildning alltför komplex, för abstrakt. Backlat i betygsättningen. Tilltalas av kvartettens densitet och språng, hur den lysande rytmsektionen backar upp personliga solister fint förbundna med varandra. Ska poängteras att akustiken är bästa tänkbara, cd:n låter toppen i hörlurar.