Musik

Valand i Göteborg

12/3 2023

Bevistade turnéavslutningen på ett projekt till för att uppmärksamma musikers situation i Ukraina och samtidigt spegla dess jazzliv, utifrån artister och grupper vilka som regel tvingats basera verksamheten utanför sitt krigsdrabbade hemland. Turnén i Sverige organiserades av Loredana Franza på Semente Cultural Productions, och Maryana Bondarenko på Ukrainska Institutet samt Ukrainas ambassad. Den kunde förlängas till Västsverige genom Maria Rylander och Qlaez Wennbergs arbete i arrangörsföreningen Knupunkt. Elva konserter arrangerades på fem dagar. Jazzföreningen Nefertiti agerade lokal arrangör på Valand. I samband med konserterna visades också en gripande utställning under rubriken ”Ukrainian Jazzmen At War”. På plats på Valand fanns den inbjudne riksdagsledamoten Johan Büsser (S) (som en gång i tiden intervjuats av skribenten).

Kärlek och nydanande expressiv musik strömmade genom lokalen. Enda man kan klaga på är att det var synd att man inte hade nått ut, då tillställningen samtidigt var en välgörenhetskonsert. Publiksiffran borde varit betydligt större, även om annat kan locka en sen söndagseftermiddag. I sitt välkomstanförande betonade Maria Rylander att det handlar om att bevara och utveckla ett kulturarv, eftersom möjligheterna till detta utplånats i Ukraina.

Ganna Emsemble är en etniskt inriktad internationell jazzkvintett baserad i Berlin. Den leds av kompositören och sångerskan Ganna Gryniva från Ukraina som också arrangerar sina låtar, vilka integrerar folklore med jazzigt avancerad tonkonst. Stämband exerceras när hon genomgående ägnar sig åt strupsång, påminnande om den jojk vi förknippar med Mari Boine. Hon omges på scen av svenske pianisten Povel Widestand (ende musiker jag hört tidigare), tyske kontrabasisten Tom Berkmann, trumslagaren Mathias Ruppnig från Österrike samt vikarierande saxofonisten Bill McHenry från USA. Musiken de framför får symbolisera motståndet hemlandet mobiliserar mot sin angripare. Folkmelodier från Ukraina möter frihetligt okammad jazz! Uråldrig vokal teknik integreras med samtida och spetsig jazz.

Ganna Ensemble har som framgått ett unikt sound. Låter ibland tillgängligt och vackert, ibland tar kraftfulla urladdningar över, vilka mot bakgrund av devisen Stå upp för Ukraina skulle kunna ses som statement. Gryniva berättar rörande om sångernas ursprung. Redan i andra låten hörs en sådan vitalitet att utropstecken är befogat. Gillar då interaktionen i bandet, särskilt dialogen emellan tenorist och trumslagare! Istället för romantiska örhängen får vi snarare hymner vilka understryker rådande allvar. Engagerande tilltalet går otvivelaktigt fram. Föreställer mig att tanken är att framställa sorg och smärta i lika hög grad som glädje och skönhet. I vissa sekvenser skrynklas toner ihop i kaskader eller i energiska inlägg, som om man önskar experimentera, använda olika uttrycksmedel. Ur förhållningssättet alstras en musikalisk berg och dalbana.

Bill McHenry visar upp avsevärda kvaliteter med formuleringsförmåga influerad av Michael Brecker. Och dynamiken från Mathias Ruppnig bakom sitt trumset skänker extra dimension åt en ”frispråkig” ensemble. Dramatisk densitet pockar på publikens uppmärksamhet. Avrundar snärtigt med passionerat beat. I fokus slingrande saxsolo, fint pianospel och rytmsektionens accentuerade anslag. Extranumret kännetecknas av inlevelsefull sång doppad i afrikansk-amerikansk vibe á la Don Cherry. Mycket njutbart signaleras hopp och kampvilja,.

Efter paus framförs ett audiovisuellt verk av Insomnia Taxxi, artistnamn för Iryna Novikova. När kriget i Ukraina bröt ut hittade musikproducenten, ljuddesignern och dj:n hittade hit, kunde erbjudas residens i Göteborg. Hon har uppträtt på många scener i Sverige och i andra länder, anses befinna sig i frontlinjen inom elektroniskt experimenterande musik som utgår från multidisciplinär ljudkonst. Musiken Insomnia Taxxi skapade genom sin elektroniska verktygslåda illustrerade de projektioner som hon visade på storbildsskärm.

Intressant kontrast till föregående akt, även om hennes konstruktion av tunga beats och ambient sound inte gör samma bestående intryck. Stundtals förekom ett visst mätt av monotoni. I samma andetag måste vikten av sådana här evenemang betonas. Av den anledningen känns det svårt att göra konstnärliga bedömningar. Skeendet vi följde på duken kretsade mycket kring vattenformationer och i viss mån snö och rymden. Fanns också förlopp i närbild på ansikten. Allt filmat/ framställt i svartvitt. Ett samarrangemang med Musikcentrum Väst (MCV)!

2/3 2023

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)

Har tyvärr inte tillgång till bilder från en härlig konsert vars publik uppgick till närmare ett hundratal . 2018 skrev jag här om pianisten Joel Lyssarides debut Dreamer, rankad av mig som fjärde bästa album det året. Sedan dess har hans trio med mycket anlitade basisten Niklas Fermqvist och på trummor Rasmus Blixt (medlem i storbandet ASJO) släppt ytterligare två skivor.

Pianisten har tilldelats prestigefulla priser – bland annat på Jazzkatten-galan 2019 – och fått så massivt med lovord, att en undrar om han känner av pressen att konstant uträtta stordåd. Det forna underbarnet har fyllt 30 och har för närvarande en gästprofessur i Indien. Har sett honom i andra konstellationer traktera keyboard, fast i egna trio är spel på flygel som gäller. Av övriga samarbeten kan jobb med Krister Henriksson, Silvana Iman, Benny Andersson och Theodor Kalllifatides nämnas. Det är första gången Lyssarides besöker Göteborg med trion. Han har förvisso vistats i närområdet då albumen utgivna på Prophone respektive ACT spelats in på renommerade Nilento i Kållered.

Nyskriven ofullbordad ouvertyr inleder. Noterar att dröjande anslag successivt stegras. Läcker dynamik omsluter, drar in lyssnaren i ett flöde av förtätat mönster. Väldigt böljande struktur! . Trion visar påtagligt hur väl de trivs med sina utforskningar bedrivna i virtuos anda. När pianisten och kompositören gör reklam för försäljning av medhavda skovor,, betonas att improvisationslusten live medför att musiken inspelad i studio låter annorlunda. En upplysning värd att lägga på minnet.

Alltid mycket hörvärde Niklas Fernqvist, en av landets mest framstående jazzbasister senaste decenniet, kliver i omgångar fram på ett lika förunderligt som rutinerat vis. Ouvertyren avlöses av framrullande försynt sväng. som Rasmus Blixt präglar med eggande beat, en låt skriven av eminente kontrabasisten. Hör en förbluffande rikedom på detaljer i låtar/ stycken vilka ändå inte faller i sär, formas istället till raffinerade enheter. Vad beträffar huvudpersonen tänker jag specifikt varken på anslag eller löpningar, utan på sammantagna trollbindande effekten. Vindlande flödet från honom och rytmsektion som stundtals bryts upp berusar.

Denne geniale nydanare jämförs naturligt nog med ikoniska svenska pianister från förr. Av dessa möjliga motsvarigheter blir det mest relevant att nämna Esbjörn Svensson och E.S.T, den ofantligt dynamiska trion som uppnådde världsrykte (såg dem i Mölndal sent 90-tal).Utan att göra avkall på melodisk tyngdpunkt demonstreras på Valand glänsande teknik och samspel.

Efter paus blir det en rivstart. Löst hopfogade skarvar alstrar initialt febrig energi. Denna gasen i botten-approach visar sig vara en hyllning till Chick Corea. Följs upp av Free At Last, originallåt som utvecklas till ett av konsertens absoluta högtidsstunder. med batteristens dova taktslag som kännetecken. Repertoaren saxas från trions skivtrippel. Circling, Procession och Self Portrait finns på låtlistan. The Last Verse från Stay Now (ACT 2022) sägs vara ett franskinspirerat stycke på förslag av barndomsvän, vars tillkomst härrör från improvisation, som en daglig övning i att komponera under pandemin. Genomsyras av lätt sentimental innerlig touch.

Ett par låtar har ett förunderligt avspänt gung, ibland med romantisk anstrykning, medan flera andra är tonspäckade, forsar fram. Vill hävda at ytterst angenämt eget universum lanseras i en spännvidd upphängd på stilbildare som Bill Evans och Oscar Peterson, plus några europeiska tonsättare. Trions olika preferenser och kynnen resulterar i kontemporär rörlig jazz som oupphörligen fängslar. Ibland är det bara att glida med, ibland består örongodiset av fräckt avancerad rytmik som röjer runt.

Förtjust publik önskar förstås extranummer. Lyssarides tar tillfället i akt att hedra Wayne Shorter vars död tillkännagavs tidigare under dagen. En medryckande standard med ett välbekant tema framförs på ett ypperligt sätt. Är tacksam över att äntligen ha fått uppleva Joel Lyssarides trio live under nästan idealiska förhållanden. Jazzföreningens ljudtekniker såg till att ljudåtergivningen var fulländad.

1/3 2023

Nefertiti i Göteborg

Publiken i Göteborg kan välja från ett ymnigt utbud, vilket ibland kan liknas vid ett överflöd då frustrerande krockar uppstår. Men när en tvåfaldig Grammy-vinnare kommer till Nef infinner sig stark lockelse, känns okomplicerat att prioritera bort exempelvis First Aid Kit. Samara Joy med redan två framgångsrika skivor i bagaget, singlar samt under pandemin virala videoinspelningar bokades tidigt ifjol. På sina plattor samarbetar hon med bland andra trumslagaren Kenny Washington. På båda albumen – obetitlade debuten och Linger Awhile som toppat jazzlistan i Billboard – sjunger hon till melodier utmejslade av italienske gitarristen Pasquale Grasso och ibland blås. Hetaste stjärnskottet på vokala jazzhimlen kommer från en musikalisk familj med rätterna i gospel. Själv är hon välutbildad, har tagit lektioner och studerat operasång. Förfogar över en fenomenal verktygslåda, har osannolika röstresurser.

När Samara Joy McLendon når Sverige på sin första Europa-turné gör hon det således som nybliven tvåfaldigt Grammy-belönad sångerska (bästa Jazzvokalist o bästa Nykomling). Man kan knappt föreställa sig hur omtumlande senaste månaden varit, något hon kommenterar. Dessutom har 23 åringen vunnit andra omröstningar plus flera sångtävlingar, bland annat en internationell tävling döpt efter Sarah Vaughan. Filmregissör Regina King menar att den svarta, unga kvinnan är en inkarnation av både Ella Fitzgerald och nämnda Vaughan. Ackompanjerar Samara Joy gör en sofistikerad pianotrio under ledning av Luther Allison. Michael Migliore på kontrabas och Evan Sherman bakom trummorna bildar rytmsektion.

Konserten på Nefertiti (nya ägare sedan sommaren 2020) är föga förvånande utsåld. Den genomförs i två set varav det första är kortare. Med tanke på fabulösa energin från kvartetten kändes det inte snöpligt att gå miste om extranummer. Istället gjorde en ödmjuk superbegåvning sig disponibel för fans efteråt.

Heterogen publik antingen sitter vid bord eller står runt om. Förväntan ligger i luften. Kan erkänna att jag inte var inlyssnad varför jag ett tiotal gånger brister ut i breda leenden. Vilken vokal eld sångkonstnären sprider i lokalen! Egentligen oanständigt att ha invändningar. Men i längden kan det bli lite för mycket av det goda, uppvisningar där avgörande moment från sångtävlingar behållits. Repertoaren består av icke utslitna standards, ofta associerade till hennes förebilder, jämte ett par fräscha tolkningar av örhängen. Fram till sista två låtarna i första avdelningen hade jag uppfattningen att pianotrion underordnade sig väl mycket. Sedan fick jag med besked anledning att revidera min ståndpunkt.

Omgående företas svindlande oktavkliv. Helt ofattbart att någon så pass ung har sådan kapacitet. Glädjen i att sjunga ut sköljer över publiken, genererar en vibe som Samara Joy säger att hon känner av. Medan sångerskan ger sig ut på djärva utflykter botaniserar pianotrion bekvämt i sitt jazzidiom, förhåller sig delikat avspända.

I reflekterande drömska sekvenser låter rösten ibland kusligt lik Sarah Vaughan. Allt eftersom droppas fler influenser. Referensen till Abbey Lincoln skrev jag upp innan den omtalades. Guess Who I Saw Today utvecklas till makalöst ljuv musik när melodin övergår i hjärtskärande balladen Lately (S. Wonder). Passar perfekt till att obesvärat sträcka ut, träffa högsta registret av toner. Därefter växlas snyggt över till ett sidospår när sång stretchas på portugisiska.

Vi får njuta av en komposition av trumpetaren Fats Navarro som i ny tappning skrudats i text av sångerskan och fått titeln Nostagia (The Day I Knew). Fascinerande hur hennes stämma skiftar från sträv till len, från beslöjad till mirakulöst stark och klar. Demonstrerar magnifik känsla för ords och frasers valörer. Pianotrion utvecklar teman rejält första gången efter cirka fyrtio minuter. Då blir det åka av. I titellåten från senaste albumet spänner musikerna musklerna och en helt otroligt driven sångfågel befinner sig i zonen, omspänner ändpunkter av drömskt tillstånd och jublande shouter-stil. Möjligen fördomsfullt, men tror bara någon med liknande bakgrund är förmögen till samma utlevelse.

Efter paus upplyser artisten salig publik om sin sensationella resa. Vi får reda på vilka som betytt ofantligt mycket för henne. Minst två generationer äldre mentorn Barry Harris hyllas i dennes Now And Then med underbar interaktion mellan ackompanjatörer och artist med förnämligt anslag på flygeln. Joy låter avslutande toner hänga kvar på ett bedårande sätt. Genom att ta med låtar förknippade med Abbey Lincoln, Betty Carter och Carmen Mc Rae hyllas storstilat några av förebilder för denna oslipade diamant. En sekvens ägnas åt a cappella vars minuter visar på fenomenalt behärskande av tonhöjd, intonation och modulering. Hon ger männen stimulerande utmaning i form av Monk-kompositioner. I framtagandet av hans aviga rytmik triumferar Evan Sherman. Händelserik rotbaserad Round Midnight framförs med ackuratess. Samara Joys osannolikt bärkraftiga röst tycks sakna begränsningar, når bortom alla tänkbara hinder. Vill hon variera karriären skulle hon kunna glänsa i musikaler eller få ledande roller i operor.

På slutet blir det både feature och bassolo från Michael Migliore. Hänförs av ett coolt arr på Just Squeeze Me (Ellington/ Gaines). Märks att kvartetten på scen är enormt bekväma, improviserar subtilt. Spralligt lyckliga och omsusade stjärnan stoppar in fragment ur souldängan Try A Little Tenderness.

Musikaliskt saknar den jazziga vokalshowen ingenting. En konsert som exalterar! Ska bli spännande att följa den unga damen när hon tillskansat sig mer livserfarenhet, än mer emotionell tyngd. Genombrottet är hur som helst ett oomtvistat faktum. Samara Joy är fenomalt duktig, bjuder på sig själv. Och pianotrion ska harangeras. En ynnest att få tillägna sig en självständig röst som redan nu tål att jämföras med Sarah, Ella, Betty, Carmen, Abbey, Lena, Jessye, Barbara, Nina och möjligen Etta och Aretha.

Framgången har inte stigit henne åt huvudet. Fantastiskt trevligt att tvåfaldigt Grammy-belönade artisten gjorde sig tillgänglig efteråt. Motsatsen till divalater.

OBS Alla foton: Leif Wivatt