1/3 2023
Nefertiti i Göteborg
Publiken i Göteborg kan välja från ett ymnigt utbud, vilket ibland kan liknas vid ett överflöd då frustrerande krockar uppstår. Men när en tvåfaldig Grammy-vinnare kommer till Nef infinner sig stark lockelse, känns okomplicerat att prioritera bort exempelvis First Aid Kit. Samara Joy med redan två framgångsrika skivor i bagaget, singlar samt under pandemin virala videoinspelningar bokades tidigt ifjol. På sina plattor samarbetar hon med bland andra trumslagaren Kenny Washington. På båda albumen – obetitlade debuten och Linger Awhile som toppat jazzlistan i Billboard – sjunger hon till melodier utmejslade av italienske gitarristen Pasquale Grasso och ibland blås. Hetaste stjärnskottet på vokala jazzhimlen kommer från en musikalisk familj med rätterna i gospel. Själv är hon välutbildad, har tagit lektioner och studerat operasång. Förfogar över en fenomenal verktygslåda, har osannolika röstresurser.
När Samara Joy McLendon når Sverige på sin första Europa-turné gör hon det således som nybliven tvåfaldigt Grammy-belönad sångerska (bästa Jazzvokalist o bästa Nykomling). Man kan knappt föreställa sig hur omtumlande senaste månaden varit, något hon kommenterar. Dessutom har 23 åringen vunnit andra omröstningar plus flera sångtävlingar, bland annat en internationell tävling döpt efter Sarah Vaughan. Filmregissör Regina King menar att den svarta, unga kvinnan är en inkarnation av både Ella Fitzgerald och nämnda Vaughan. Ackompanjerar Samara Joy gör en sofistikerad pianotrio under ledning av Luther Allison. Michael Migliore på kontrabas och Evan Sherman bakom trummorna bildar rytmsektion.
Konserten på Nefertiti (nya ägare sedan sommaren 2020) är föga förvånande utsåld. Den genomförs i två set varav det första är kortare. Med tanke på fabulösa energin från kvartetten kändes det inte snöpligt att gå miste om extranummer. Istället gjorde en ödmjuk superbegåvning sig disponibel för fans efteråt.
Heterogen publik antingen sitter vid bord eller står runt om. Förväntan ligger i luften. Kan erkänna att jag inte var inlyssnad varför jag ett tiotal gånger brister ut i breda leenden. Vilken vokal eld sångkonstnären sprider i lokalen! Egentligen oanständigt att ha invändningar. Men i längden kan det bli lite för mycket av det goda, uppvisningar där avgörande moment från sångtävlingar behållits. Repertoaren består av icke utslitna standards, ofta associerade till hennes förebilder, jämte ett par fräscha tolkningar av örhängen. Fram till sista två låtarna i första avdelningen hade jag uppfattningen att pianotrion underordnade sig väl mycket. Sedan fick jag med besked anledning att revidera min ståndpunkt.
Omgående företas svindlande oktavkliv. Helt ofattbart att någon så pass ung har sådan kapacitet. Glädjen i att sjunga ut sköljer över publiken, genererar en vibe som Samara Joy säger att hon känner av. Medan sångerskan ger sig ut på djärva utflykter botaniserar pianotrion bekvämt i sitt jazzidiom, förhåller sig delikat avspända.
I reflekterande drömska sekvenser låter rösten ibland kusligt lik Sarah Vaughan. Allt eftersom droppas fler influenser. Referensen till Abbey Lincoln skrev jag upp innan den omtalades. Guess Who I Saw Today utvecklas till makalöst ljuv musik när melodin övergår i hjärtskärande balladen Lately (S. Wonder). Passar perfekt till att obesvärat sträcka ut, träffa högsta registret av toner. Därefter växlas snyggt över till ett sidospår när sång stretchas på portugisiska.
Vi får njuta av en komposition av trumpetaren Fats Navarro som i ny tappning skrudats i text av sångerskan och fått titeln Nostagia (The Day I Knew). Fascinerande hur hennes stämma skiftar från sträv till len, från beslöjad till mirakulöst stark och klar. Demonstrerar magnifik känsla för ords och frasers valörer. Pianotrion utvecklar teman rejält första gången efter cirka fyrtio minuter. Då blir det åka av. I titellåten från senaste albumet spänner musikerna musklerna och en helt otroligt driven sångfågel befinner sig i zonen, omspänner ändpunkter av drömskt tillstånd och jublande shouter-stil. Möjligen fördomsfullt, men tror bara någon med liknande bakgrund är förmögen till samma utlevelse.
Efter paus upplyser artisten salig publik om sin sensationella resa. Vi får reda på vilka som betytt ofantligt mycket för henne. Minst två generationer äldre mentorn Barry Harris hyllas i dennes Now And Then med underbar interaktion mellan ackompanjatörer och artist med förnämligt anslag på flygeln. Joy låter avslutande toner hänga kvar på ett bedårande sätt. Genom att ta med låtar förknippade med Abbey Lincoln, Betty Carter och Carmen Mc Rae hyllas storstilat några av förebilder för denna oslipade diamant. En sekvens ägnas åt a cappella vars minuter visar på fenomenalt behärskande av tonhöjd, intonation och modulering. Hon ger männen stimulerande utmaning i form av Monk-kompositioner. I framtagandet av hans aviga rytmik triumferar Evan Sherman. Händelserik rotbaserad Round Midnight framförs med ackuratess. Samara Joys osannolikt bärkraftiga röst tycks sakna begränsningar, når bortom alla tänkbara hinder. Vill hon variera karriären skulle hon kunna glänsa i musikaler eller få ledande roller i operor.
På slutet blir det både feature och bassolo från Michael Migliore. Hänförs av ett coolt arr på Just Squeeze Me (Ellington/ Gaines). Märks att kvartetten på scen är enormt bekväma, improviserar subtilt. Spralligt lyckliga och omsusade stjärnan stoppar in fragment ur souldängan Try A Little Tenderness.
Musikaliskt saknar den jazziga vokalshowen ingenting. En konsert som exalterar! Ska bli spännande att följa den unga damen när hon tillskansat sig mer livserfarenhet, än mer emotionell tyngd. Genombrottet är hur som helst ett oomtvistat faktum. Samara Joy är fenomalt duktig, bjuder på sig själv. Och pianotrion ska harangeras. En ynnest att få tillägna sig en självständig röst som redan nu tål att jämföras med Sarah, Ella, Betty, Carmen, Abbey, Lena, Jessye, Barbara, Nina och möjligen Etta och Aretha.
Framgången har inte stigit henne åt huvudet. Fantastiskt trevligt att tvåfaldigt Grammy-belönade artisten gjorde sig tillgänglig efteråt. Motsatsen till divalater.
OBS Alla foton: Leif Wivatt