Musik

Erik Grönwall är en av de främsta sångarna i hårdrocksvängen just nu. Han har en röst som både håller och bär och han ger alltid järnet i sina framträdanden. Här har Skid Row dragit en vinstlott i valet av frontman. Han får genast publiken med sig och publiken framför Festival Stage är stor och förväntansfull.

Skid Row har kanske en lite trasslig historia men om det nu visar sig att Grönwall och bandet fortsätter fungera så här bra ihop så är framtiden för bandet desto ljusare. Trots att gruppen existerat i snart 40 år och trots problemen med förre sångaren Sebastian Bach med påföljande nedgång i populäritet, så har bandet fortsatt traggla på. Nu med Grönwall vid micken kan en ljusnande framtid skönjas.

Erik Grönwall är mycket aktiv på Youtube där han över tid har byggt upp en stabil fan base. Det märks att vi har att göra med en driven artist som äger förmågan att marknadsföra. Såväl sig själv som det band han spelar i. Jag tycker spontant att han kanske borde återfinnas i ett band som verkligen har framtiden för sig och inte i ett som, hur man än vänder sig, har sin absoluta storhetstid bakom sig.

Men bortsett från sådana spekulationer så levererar Skid Row storartat den här tidiga junikvällen i Blekinge.

Legendstatus bygger man under många års hårt arbete, med respekt för hantverket, publiken och sig själv. På torsdagskvällen stod årets mest legendariska band, alla kategorier, på den största scenen på Sweden Rock Festival, men på fredagskvällen ökades insatserna flera snäpp.
På ”rocken” i år så finns det ett band som går utanpå alla de andra när det kommer till att ha såväl legendstatus som bibehållen kvalitet i alla moment. Järnjungfrun från de brittiska öarna.

Iförd ett par synnerligen märkliga glasögon äntrar en uppspelt Bruce Dickinson scenen, som härförare för den brigad av ljud som så typiskt kännetecknar bandet som basisten och låtskrivaren Steve Harris formade redan 1975. Det finns låtar man hör direkt vilket band som är upphovet och det finns sångare som har så personlig röst att det inte går att ta miste på vem som sjunger. Dickinson är en sådan och Iron Maidens låtar är väldigt igenkännbara när man hör dem. Inledande ”Caugt somewhere in time” är exakt en sådan låt. Kanske är de knepiga brillorna typiska för en tidsresenär förresten?

Bandet bjuder på en uppfriskande fräsch låtlista där ganska många av de annars alltid hörda låtarna saknas. Det är modigt att göra festivalspelningar med den infallsvinkeln. En stor andel av festivalbesökarna är inte där i första hand för att höra låtar uppgrävda ur gömmorna, utan de vill höra låtarna de festade till när de var unga. Att då inte få höra ”Run to the hills” eller ”Number of the beast” kanske blir en besvikelse. Huvudfokus för låtlistan på årets spelning handlar om två plattor. ”Somewhere in time” från 1986 och senaste plattan ”Senjutsu” från 2021.

Det är kanske dags att gå hem och lyssna på andra plattor än de där som välte pojkrum på åttiotalet, dags att inse att Iron Maiden ännu i vår tid producerar ny bra musik och att andra album än de mest sålda, är minst lika bra.

Men även nostalgikerna torde vara hyggligt nöjda. Inte minst med att vi fick höra låten ”Iron Maiden” som inledde karriären 1980 (för övrigt året då jag för första gången såg Iron Maiden live, som förband till Kiss i Scandinavium Göteborg). Dessutom lirade de faktiskt ”The Trooper” så är helt lottlösa på klassiska pojkrumsvältare blev inte festivalpubliken.

Några reflektioner jag gjorde var att det inte kändes lika trångt som det gjorde senast Maiden var på Sweden Rock. Eller ja, framme runt scenen och nära inpå var det oerhört mycket folk, men förra gången var det smäckat med folk långt upp på fältet och där kändes det mer glest igår kväll. Kanske hade årets setlist trots allt avskräckt en del festivalbesökare, som hellre stannade på campingen och lyssnade på ”Run to the hills” på repeat? Man gör förstås exakt som man vill.

Vi var några som stod och pratade innan konserten med Deep Purple. Jag kunde berätta om den där gången på åttiotalet när jag såg Deep Purple efter återföreningen av klassiska Mark II och skivan Perfect Strangers. Håren på armarna reste sig när jag tänkte tillbaka på känslan då Highway Star mullrade ut över Johanneshovs isstadion i Stockholm 1985. 38 år och 10 minuter senare reser sig armhåren igen och de får sällskap av nackhåren. Legendarerna står på scenen och Highway Star rullar ut över 20000 förväntansfulla festivalbesökare.

Ian Gillan har nu hunnit bli 77 år och med självklarhet är inte rösten vad den en gång var. Kanske skulle det till och med vara lämpligt att välja låtar lite hårdare utifrån vad han klarar av att sjunga. Men efter inledande låtarna, hittar han röstläget och levererar oerhört mycket mer och bättre än många andra sångare på den här festen. Allra bäst är han i ”When a blind man cries” men det är givet att klassiska Deep Purple inte kan spela bara långsamma bluesballader, även om det röstmässigt hade passat Gillan bäst.

Att trummisen Ian Paice också blivit äldre är däremot inte lika enkelt att se. Jädrar i min lilla låda vad han kan trumma. Han är för övrigt den ende absoluta konstanten i det här bandet. Han har varit med i alla sättningar sedan starten 1967 medan bandet i övrigt och i perioder, bytt medlemmar ganska frekvent. Även basisten Roger Glover håller stilen och levererar makalöst basspel. Det är en fröjd och en njutning att lyssna på de här kompetenta musikerna.

Nye gitarristen Simon McBride (som efterträdde Steve Morse som varit gruppens gitarrist sedan 1994, men som lämnat bandet för att spendera tid med sin cancersjuka hustru) gör ett gediget jobb som strängbändare i det här klassiska bandet. Solona sitter som de ska och han tar verkligen sin plats och uppdrag på allvar.

Sedan legenden Jon Lord avled har nästan lika legendariska Don Airey tagit över spakarna vid klaviaturen, och det gör han med den äran. Han är en fantastisk keyboardist och hans solon är magnifika och visst är det magiskt när tonerna från Mr Crowley spelas på en Deep Purple konsert.

Finns det inget negativt att säga om den här konserten då? Jag går inte på festival för att gnälla men okej. Solon är inte min grej, trots mina hyllningar ovan. Jag tycker det är skittråkigt med trumsolon, gitarrsolon, keyboardsolon och (sannerligen) bassolon. Jag gillar att höra låtar. Gärna låtar jag hyfsat känner igen. Solonumren är trista transportsträckor till nästa låt och för min del fick de gärna vara helt bannlysta på konserter generellt och på festivaler specifikt. Solon får gärna vävas in i låtarna istället. Korta gnistrande episka små solon som visar på hantverksskickligheten. Men det där med att någon står och vevar i ändlösa minuter, känns som något från ett annat århundrade.

En annan synpunkt jag har handlar om låtvalet. Här har vi visserligen ett band som funnits i snart 60 år och som producerat klassiska låtar som byggt en hel genre. Men att bara spela två låtar från karriären efter 1994 tycker jag känns lite bortkastat. Jag förstår dock att det är svårt att lyfta ut någon av de övriga låtarna.

Summasummarum så står en konsert med Deep Purple ut i mängden. En mullrande matta av tung musik ligger över hela området i fyra dagar, och så svävar legenderna in och visar varför de betraktas som en central del av ursprunget till varför det alls är en festival i Sölvesborg 2023.