Vi var några som stod och pratade innan konserten med Deep Purple. Jag kunde berätta om den där gången på åttiotalet när jag såg Deep Purple efter återföreningen av klassiska Mark II och skivan Perfect Strangers. Håren på armarna reste sig när jag tänkte tillbaka på känslan då Highway Star mullrade ut över Johanneshovs isstadion i Stockholm 1985. 38 år och 10 minuter senare reser sig armhåren igen och de får sällskap av nackhåren. Legendarerna står på scenen och Highway Star rullar ut över 20000 förväntansfulla festivalbesökare.
Ian Gillan har nu hunnit bli 77 år och med självklarhet är inte rösten vad den en gång var. Kanske skulle det till och med vara lämpligt att välja låtar lite hårdare utifrån vad han klarar av att sjunga. Men efter inledande låtarna, hittar han röstläget och levererar oerhört mycket mer och bättre än många andra sångare på den här festen. Allra bäst är han i ”When a blind man cries” men det är givet att klassiska Deep Purple inte kan spela bara långsamma bluesballader, även om det röstmässigt hade passat Gillan bäst.
Att trummisen Ian Paice också blivit äldre är däremot inte lika enkelt att se. Jädrar i min lilla låda vad han kan trumma. Han är för övrigt den ende absoluta konstanten i det här bandet. Han har varit med i alla sättningar sedan starten 1967 medan bandet i övrigt och i perioder, bytt medlemmar ganska frekvent. Även basisten Roger Glover håller stilen och levererar makalöst basspel. Det är en fröjd och en njutning att lyssna på de här kompetenta musikerna.
Nye gitarristen Simon McBride (som efterträdde Steve Morse som varit gruppens gitarrist sedan 1994, men som lämnat bandet för att spendera tid med sin cancersjuka hustru) gör ett gediget jobb som strängbändare i det här klassiska bandet. Solona sitter som de ska och han tar verkligen sin plats och uppdrag på allvar.
Sedan legenden Jon Lord avled har nästan lika legendariska Don Airey tagit över spakarna vid klaviaturen, och det gör han med den äran. Han är en fantastisk keyboardist och hans solon är magnifika och visst är det magiskt när tonerna från Mr Crowley spelas på en Deep Purple konsert.
Finns det inget negativt att säga om den här konserten då? Jag går inte på festival för att gnälla men okej. Solon är inte min grej, trots mina hyllningar ovan. Jag tycker det är skittråkigt med trumsolon, gitarrsolon, keyboardsolon och (sannerligen) bassolon. Jag gillar att höra låtar. Gärna låtar jag hyfsat känner igen. Solonumren är trista transportsträckor till nästa låt och för min del fick de gärna vara helt bannlysta på konserter generellt och på festivaler specifikt. Solon får gärna vävas in i låtarna istället. Korta gnistrande episka små solon som visar på hantverksskickligheten. Men det där med att någon står och vevar i ändlösa minuter, känns som något från ett annat århundrade.
En annan synpunkt jag har handlar om låtvalet. Här har vi visserligen ett band som funnits i snart 60 år och som producerat klassiska låtar som byggt en hel genre. Men att bara spela två låtar från karriären efter 1994 tycker jag känns lite bortkastat. Jag förstår dock att det är svårt att lyfta ut någon av de övriga låtarna.
Summasummarum så står en konsert med Deep Purple ut i mängden. En mullrande matta av tung musik ligger över hela området i fyra dagar, och så svävar legenderna in och visar varför de betraktas som en central del av ursprunget till varför det alls är en festival i Sölvesborg 2023.
