Legendstatus bygger man under många års hårt arbete, med respekt för hantverket, publiken och sig själv. På torsdagskvällen stod årets mest legendariska band, alla kategorier, på den största scenen på Sweden Rock Festival, men på fredagskvällen ökades insatserna flera snäpp.
På ”rocken” i år så finns det ett band som går utanpå alla de andra när det kommer till att ha såväl legendstatus som bibehållen kvalitet i alla moment. Järnjungfrun från de brittiska öarna.
Iförd ett par synnerligen märkliga glasögon äntrar en uppspelt Bruce Dickinson scenen, som härförare för den brigad av ljud som så typiskt kännetecknar bandet som basisten och låtskrivaren Steve Harris formade redan 1975. Det finns låtar man hör direkt vilket band som är upphovet och det finns sångare som har så personlig röst att det inte går att ta miste på vem som sjunger. Dickinson är en sådan och Iron Maidens låtar är väldigt igenkännbara när man hör dem. Inledande ”Caugt somewhere in time” är exakt en sådan låt. Kanske är de knepiga brillorna typiska för en tidsresenär förresten?
Bandet bjuder på en uppfriskande fräsch låtlista där ganska många av de annars alltid hörda låtarna saknas. Det är modigt att göra festivalspelningar med den infallsvinkeln. En stor andel av festivalbesökarna är inte där i första hand för att höra låtar uppgrävda ur gömmorna, utan de vill höra låtarna de festade till när de var unga. Att då inte få höra ”Run to the hills” eller ”Number of the beast” kanske blir en besvikelse. Huvudfokus för låtlistan på årets spelning handlar om två plattor. ”Somewhere in time” från 1986 och senaste plattan ”Senjutsu” från 2021.
Det är kanske dags att gå hem och lyssna på andra plattor än de där som välte pojkrum på åttiotalet, dags att inse att Iron Maiden ännu i vår tid producerar ny bra musik och att andra album än de mest sålda, är minst lika bra.
Men även nostalgikerna torde vara hyggligt nöjda. Inte minst med att vi fick höra låten ”Iron Maiden” som inledde karriären 1980 (för övrigt året då jag för första gången såg Iron Maiden live, som förband till Kiss i Scandinavium Göteborg). Dessutom lirade de faktiskt ”The Trooper” så är helt lottlösa på klassiska pojkrumsvältare blev inte festivalpubliken.
Några reflektioner jag gjorde var att det inte kändes lika trångt som det gjorde senast Maiden var på Sweden Rock. Eller ja, framme runt scenen och nära inpå var det oerhört mycket folk, men förra gången var det smäckat med folk långt upp på fältet och där kändes det mer glest igår kväll. Kanske hade årets setlist trots allt avskräckt en del festivalbesökare, som hellre stannade på campingen och lyssnade på ”Run to the hills” på repeat? Man gör förstås exakt som man vill.
