Musik

Brokigt prunkande bukett alstrar eufori – Ostronfesten på Stora Teatern

1 mars, 2024 by Mats Hallberg

26/2 2024

Stora Teatern i Göteborg

Skivbolaget Ostron Records bildades av Amanda Arnborg & Erik Björksten för två år sedan. Härom året genomfördes en minifestival på Nefertiti med tre akter, varav de själva utgjorde den sista. . Nu hade man fått generöst med resurser och så pass många artister/grupper i sitt stall, att det verkligen kunde slås på stora trumman. Drygt 300 personer serveras under cirka två och halv timme inklusive paus tio akter. När scenen råddas om passar värdparet på att inte bara presentera och intervjua, utan också bjuda på ett par visor sittandes i ena hörnet av scenen.. Vi fick exempelvis fint smakprov på kommande tonsättningar av dikter signerade Harry & Moa Martinsson. Uppmärksamma läsare kanske vet att jag är medveten om att många texter skrivits om vad värdparet ägnat sig åt rent konstnärligt senaste åren. Att de förekommer igen kan motiveras av att man bara undantagsvis frontar och av deras höga kvalitet med ett attraherande tilltal. Uppskattar att de hyllade den nyss bortgångne Georg Riedels enorma gärning, han som för ett par år sedan på samma scen förmedlade de klassiska basgångarna i Visa från Utanmyra.

Ska försöka att inte bli faktaspäckad och långrandig. Kom till lika vackra som anrika Stora Teatern rimligt förväntansfull. När festen var över lämnade jag med en go känsla i kroppen. Ett bevis på att Ostron Records och deras medhjälpare hade lyckats, i en anda av dröm om fred och en mångfald av kreativa uttryck. Ljud och ljus sköttes på bästa sätt. Ligger i sakens natur att alla akter inte hade samma starka utstrålning. Dock, flertalet av dem etablerade uppseendeväckande förbindelse med publiken på den begränsade tid man förfogade över. Såg vi månne nästa stjärna födas, nästa Laleh, Karin Dreijer eller Christina Kjellson?

Småbarnsmamman, doktoranden och artisten Ida Kjellberg framträder i två sättningar. Först två låtar från ep:n Delarna i ett soloprojekt. Ida sitter vid flygeln medan Anton Alvin assisterar på synt. Intressant sound som söker sin form då hon inte hunnit finslipa på kompositionerna. Americana-influerade musiken hon gör i Blue House med följeslagaren Christopher Håkansson känns mer självklar, färdig till sina angenäma struktur. Sjungs finstämda duetter till akustiskt, soft gitarrspel. Skulle möjligen behöva tillföras dimension som särskiljer dem från andra begåvade indiefolk-band med likartad känsla för spröda nyanser.

Tilde Hjelms musik sägs bottna i framför allt mystiken som inramade kultserien Twin Peaks, därutöver finns fragment från 60-talets engelskspråkiga folkmusikscen. Som synes på bilden ovan tas harmonierna ut på tangenterna med proffsig assistans av skönsjungande kör, bestående av bland andra Elina Ryd och Klara Goliger vilka ju leder egna band. Tilde är en fena på att frammana drömska tillstånd. Det är vackert och rogivande! Sista låten visar sig vara en spänstig cover på Monica Mac (som jag såg på Liseberg i fjol), varvid en gitarrist gästar och levererar inspirerat inpass.

Sceniska verket På tunn is- ur nödvändighet skapat av koreografen och dansaren Anna Emilsson, dansaren och aktören Emilia Wärff och kompositören Xenia Kriisin skiljer sig radikalt från vad övriga medverkande gjorde. Rörelserna, musiken och filmen gestaltar erfarenheter av att bli mamma i kroppar med funktionshinder. På så vis ges en värdefull inblick till en för de allra flesta i publiken radikalt annorlunda tillvaro, där glädjen över barnen blandas med prövningar vi knappt kan föreställa oss. Dansaren i gröna leggings var typiskt nog höggravid och Kriisin frånvarande på grund av bebis. Rörande framträdande!

Erik Björksten är aktiv under aftonen, ingår med ackuratess i ett par konstellationer. Minns jag rätt var han dragspelare i romantisk låt om sorg och kärlek som blev sista nummer före paus. Detta sker tillsammans med gitarrist och Amanda som pianist i en ömsint visa. Vidare sjöng han till eget ackompanjemang sin medryckande dänga Stora havet. Excellerar i några delikata gitarrsolon med sina smakfullt inkopplade pedaler och delay. Vidare medverkar han i minst två andra konstellationer, färgar då på sitt härligt karaktäristiska vis.

Den ranka imposanta varelse som tagit sig artistnamnet Paperwing bekräftar sin status, tillsammans med sina profilerade musiker Jonatan Albrektsson på syntar, Malin Almgren bakom trummorna och Viktor Reuter med sina tajta basgångar. Skrev i entusiastiska ordalag om hennes senaste releasespelning på Storan med nämnda instrumentalister och stråkkvartett, en konsert min kollega Kai Martin utsåg till årets bästa. När stråkkvartett ratas blir produktiva låtskrivarens sound än mer hypnotiskt, mer avskalat och definitivt. Jenny Soovik har en betvingande röst som gifter sig med snärtigt pulserande beats i ett delikat massivt electronica-landskap. Paperwing äger instant appeal, tog auditoriet med storm.

The Mainstream Official måste betecknas som kvällens positiva överraskning. Bakom det anonyma namnet döljer sig Saga Björklund Jönsson och Nicola Bremer vilka förenas i en oemotståndlig orgie av housemusik och glädje. Saga tycks vara en mångsidig entreprenör som verkat på Folkteatern med Amanda Arnborg, drivit frigruppen Bataljonen som jag sett pjäser av och gjort nyopera på Atalante. I motsats till somliga av verken hon bidragit till, var denna vokala explosion till smittsamt pumpande melodier och breakbeats en hit rakt av. Till inspelad egenproducerad dansvibe fick vi ta del av Sagas imponerande stämma. Kul blänkande kreationer och moves från trion. Blev lite hemligt vilka som flankerar. Mainstream Official har turnerat i Europa och Mellan Östern med sin show. Och trots att det handlar om lättillgänglig klubbmusik, drar man sig inte för att spetsa anrättningen med politisk innebörd.

Man bör vara restriktiv med att kommentera fysionomi på människor vilka uppträder på scen. Maja-Karin Fredriksson på bilden ovan flankeras av resliga gitarristen och skivbolagsbossen Erik och ungefär lika långa Frida Thurfjell på tenorsaxofon. Min poäng är att hon på ett alldeles lysande sätt förmår ta plats med sina kompositioner och sin röst, hon vars konsert med Ebba Lindqvist-tonsättningar på Storan jag strött beröm över. Vid det tillfället var också Frida och Erik med om jag inte missminner mig. Nu framförs en mix av nya och äldre låtar på svenska. Skapliga texter, men vad som fångar mig är hur hon arrat den melankoliska vispopen som ska släppas på en EP. Måste jag utse vad som utgjorde konstnärlig kulmen under Ostronfesten tronar Maja-Karin högst upp tillsammans med Paperwing.

Rockbandet Lilla Björn består av yngre män från Piteå, Umeå, Stockholm och Mölnlycke. Bandet som bildades på Musikhögskolan i Piteå gillar enligt uppgift att blanda det lågmälda med crescendon, För att vara uppriktig gör de inget bestående intryck på mig. Saknar bärkraftiga låtar och engagerande sång. Sannolikt hör andra kvaliteter jag inte uppfattar. Halvdissen uppvägs något av vitala solon från flitige Erik och gruppens klaviaturspelare. Denna sammantaget mycket lyckade och värmande tillställning avrundades perfekt av värdinnan Amanda Arnborg med hennes mollbeslöjade Vi blev som dom. Samtliga medverkande fanns på scen på sedvanligt maner. (se foto under rubrik).

FOTON: Anders Björksten

Bländande spel av melodisk gitarrkomet i trioformat – Tom Ollendorff på Unity

25 februari, 2024 by Mats Hallberg

Tom Ollendorff – Viktor Nyberg – Jonas Bäckman

23/2 2014

Unity i Göteborg

Skulle ha befunnit mig på teaterpremiär hos frigrupp, men hade missat anteckna detta i almanackan. Åkte istället halvannan timme senare bussen hemifrån till hållplats Domkyrkan. Kände till de två svenska musikerna i trion, dock ej den engelsman som frontade på specialdesignad, vinröd italiensk gitarr. Hade i förväg endast lyssnat på en kortare livesekvens på Youtube. Hann i tid till sena kvällskonserten. Blev hänvisad till ett bord längst in bredvid scenen. Fick omgående sällskap av flera unga musiker, varav ett par instrumentkollegor till huvudattraktionen. ”monstergitarrist” och ”bag” blev de kärnfulla omdömen som fälldes av grabbarna. Musikern de gick igång på heter Tom Ollendorff, är från London och har på kort släppt minst tre skivor, turnerat med trio särskilt i UK och Spanien, agerat sideman hos andra och är dessutom gästhandledare vid flera skolor; bland annat på det Royal College of Music varifrån han själv examinerades. På turnén i Europa lanseras senaste albumet Open House där saxofonisten Ben Wendel medverkar. Turnén genomförs med kontrabasisten Viktor Nyberg som spelat en hel del live med Ollendorff och bakom trummorna sitter den ofattbart aktive Jonas Bäckman. Tycks mig som om jag prickat in allra flesta tillfällen då basisten bosatt i Paris och batteristen boende i Stockholm befunnit sig på publikt uppdrag i Göteborg.

Anmärkningsvärt att konserten pågående i uppskattningsvis 70 minuter ges utan stöd av noter. Visste som sagt inte vem gitarristen var. Lyckligtvis bar mitt spontana infall frukt. Nu vet jag lite mer, efter att ha läst på hemsida, lyssnat ett par gånger på utsökta hantverket på sprillans färska cd:n Solo ( fyra standards + två egna kompositioner) inspelad i en kyrka i Notting Hill och en pratstund efteråt med den sympatiske och mångsidige gitarristen. Betedde mig förvisso lite osmart genom att droppa gitarrhjältar jag skådat på scener vilka gjort djupa intryck på mig. Några av namnen verkar tillhöra de han influerats av. Nyberg upplyser om att Gilad Hekselman är den mest uppenbara influensen. Svenska rytmsektionen lägger efter konserten till att Ollendorff behärskar legatospel som få andra, att också i virtuosa avdelningar kan man haka tag i urskiljbar melodisk linje, att han som kontrast till flyhänta manövrar gärna ägnar sig åt etyder samt framhåller en skönjbar folkloristisk touch.

Smeksam start med klangfullt dröjande intro. När rytmsektionen fyller i stegras successivt energin, vars intensitet Bäckman påtagligt bidrar till. Låten visar sig heta Three Bridges och är tillägnad Skottlands huvudstad. I nästa lät, en snabbfotad sak signerad Charlie Parker, bär det sannerligen iväg. Raska tempot övergår en stund i pregnant basfeature. Fäster mig vid hur sömlöst ackord levereras från en ny stjärna i vardande som förlitar sig till sitt instruments klang och matchande förstärkare. Spelar utan pedaler, svajarm eller andra effekter, bortsett från loop-apparatur i konsertens slutskede. Verkar stimuleras särskilt av Bäckmans frejdiga och inkännande spelstil, som antingen lockar fram ekvilibristisk konversation eller lyhört understödjer i reflekterande alster. Trion behärskar definitivt konsten att växla emellan tekniskt uppdrivet sound och stillsamt framflytande kompositioner. Uppskattar expansiva dynamiken i exempelvis en vacker ballad, som om jag hörde rätt var en tonsättning av dikt skriven av kvinnlig poet.

Mitt i konserten registreras idealisk sammansmältning av solist och rytmsektion kryddat av smidiga licks. I outro på åsyftad låt läggs snyggt en doft av latin in. Virtuosens stil låter i mina öron som vore den påverkad av storheter som Scofield, Frisell, Coryell och Doug Raney. Missade att fråga i vilken mån dessa haft betydelse för hans utveckling. I mina anteckningar betonas att den kaskad-offensive Bäckman är en attraktion i sig, oftast som en integrerad, skicklig dynamo.

En exceptionellt stillsam ballad, självfallet med vispar, förmedlar en vibe av John Williams berömda soundtrack till känslobomb från omvälvande Deer Hunter. Fridfulla stämningen övergår i uppsluppet bossa-stuk där nästa basfeature infaller. Urläcker prestation av Viktor Nyberg! Melodier i medium-tempo lämpar sig utmärkt för Ollendorffs eleganta riffande, också för att etablera uppfinningsrika dialoger med rytmtillverkaren vars fötter och överarmar jag ser ihärdigt sysselsatta på två meters håll. En längre komposition döpt till Istanbul introduceras, ett lagom intrikat stycke med finurliga bågar. Bäckman står för aftonens kanske svettigaste synkande bravad. Och låtskrivaren använder lika diskret som oväntat loopar. Underhållande lek med ljudbilden! Fragment av folklore hade högst njutbart införlivats.

Tom Ollendorff påtalar hur upplivad han känner sig över publikens mottagande och sina duktiga medmusiker. Extranumret vetter åt Al Di Meola-style. Vi bjuds på uppvisning av en Londonbo tillsammans med svensk ryggrad. Extraordinär motorik, chops, densitet och sväng! Vad som i övrigt verkligen föll mig i smaken var deras klangliga kontraster. Blev som framgått så positivt överraskad att det absolut var värt åtskilliga timmar av skrivande på datorn.

Ale Möller i högform i Göteborg

24 februari, 2024 by Gästskribenter

Ale Möller, Mats Öberg och Olle Linder gav releasekonsert på Konstepidemin i Göteborg (Foto: P-O Alfredsson)

Multimusikanten Ale Möller levererar igen, den här gången tillsammans med keyboardisten Mats Öberg och slagverkaren Olle Linder. Trion är ute på landsomfattande releaseturné för nya albumet ”Andras”, där de tolkar kända låtar på sitt speciella sätt. Jag ser dem framträda i lilla mysiga Gröna rummet på Konstepidemin i Göteborg. Det blir givetvis en storslagen succé och publiken vill bara ha mer och mer.

Ale Möller njöt av publikhyllningarna. (Foto: P-O Alfredsson)

Ale Möller är multiinstrumentalisten, som varit ute på scenerna i över 50 år. Ale har spelat jazz, folk- och världsmusik samt allt däremellan. Han har medverkat i den framgångsrika folkmusiktrion Frifot, lett en egen världsmusikorkester samt turnerat runt landet flera år med julkonserten ”Jul i folkton”. Mats Öberg har samarbetat med Ale Möller i många år men även framträtt som jazzpianist med egen trio och kvartett. Olle Linder, ”Little Linder” kallad, för att särskiljas från pappa Anders, har, även han, spelat i många år med Ale. Det är således en mycket samspelt trio, som går upp på scenen på Konstepidemin. Att de dessutom gillar varandra sinsemellan står utom allt tvivel.

Konserten startar med en vårvisa, som visar sig vara George Harrisons fina ”Here comes the sun”. Den görs i svängig 6/8 takt, en utsökt version med mycket känsla, där Ale firar triumfer som flöjtsolist.

-Det här är låtar som alltid har suttit i bakhuvudet och jag brukar kalla dem ”Efterhängslen”, berättar Ale Möller. Vi älskar att spela dem men vi gör dem på vårt sätt.

Genommusikaliske Mats Öberg vid sitt keyboard (Foto: P-O Alfredsson)

Det kan man verkligen säga. Nästa låt blir en begravningshymn, ”S:t James Infirmary”, som minner om Ales tradjazztid i Malmö. Den blir en ösig bluesversion med våldsamt sväng, där Mats Öberg utmärker sig med ett fint munspelssolo.

Så följer en grekisk folkmelodi, där Ale spelar på en liten, grekisk klarinett. Han brister också ut i klagosång och är då är slående lik Anthony Quinn i filmen ”Zorba, the Greek”…

I Hoagy Charmichaels ”The Nearness of You” trakterar Ale en minitrumpet och sjunger dessutom mycket känslosamt.

Pål Karl var en känd spelman från Evertsberg i Dalarna och hans trolska folkvals blir nu till en jazzvals. Den övergår i Beatles ”Can´t Buy Me Love” med publik allsång och därefter i kollektiv improvisation mellan alla tre musikerna, Ales bouzouki, Mats keyboard och Olles slagverk. De skapar en magisk stämning och har publiken helt i sin hand.

I första låten efter paus vill Ale hylla Trafikverket.

– Det är inte så många som vill hylla dem, säger han sarkastiskt.

Olle Linder var suverän slagverkare men även gitarrist (Foto: P-O Alfredsson)
Skickat från min iPhone

Olle Linder svarar för introt med virtuost tamburinspel. Linder är helt magnifik i sitt slagverkspel med sin säkra rytmkänsla och perfekta inprickningar. Därefter plockar Ale Möller fram sin panflöjt och så småningom får vi höra Beatles ”Daytripper” med en mängd taktbyten. Mats Öberg briljerar med härligt hammondorgelsound.

Vi får oss till livs en otrolig och livsbejakande tolkning av Evert Taubes ”Fritiof i Arkadien” med ett vildsint solo av Mats Öberg. Han är verkligen genommusikalisk. Plötslig övergår låten i reggaetakt och därefter strax tillbaka; en fantastisk version!

Publiken är nästintill i extas och kräver mer. Extranummer blir en Bob Dylan-låt och finstämda ”These Foolish Things” med känslomässig sång av Ale samt munspelssolo av Mats.

Vilka musikanter och vilken spelglädje! Det märks att att musikerna själva
njuter av att stå på scenen och det smittar av sig på publiken.

”Det här var den bästa konserten på mycket, mycket länge” var den allmänna meningen när publiken lämnar den intima konsertlokalen.

Visst, det är bara att instämma.

Text: Ulf Caresten

Föredömligt musikaliskt porträtt av Tove Jansson – ”Hon är som havet” på Göteborgs Stadsteater

20 februari, 2024 by Mats Hallberg

v 7 2024

Lunchteater – Göteborgs Stadsteater

Blir ibland lite orolig för att det kan uppfattas som om jag sysslar med att promota vissa kulturarbetare. Vad och vilka jag recenserar handlar mycket om slump, inbjudningar och positiva erfarenheter. Tycker det är hälsosamt att ventilera, kanske till och med problematisera vänskapsband. Till syvende och sist handlar det dock för mig, om att ägna sig åt företeelser värda nedlagd tid och ansträngning. Blir så tom på inspiration av vad som visar sig mediokert, att jag helst vill slippa offra tid på att redovisa argument varför ett verk inte höll måttet. Amanda Arnborg & Erik Björksten har förekommit här ett antal gånger, vilket beror på inbjudningar jämte en lust att ta emot vad de gör, eftersom ett angeläget tilltal på i princip varje gång hög nivå är standard hos dem.

Med olika samarbetspartners har paret gjort Lunchteater-program med olika teman, ofta tillsammans med konstnärlige ledaren Marie Delleskog. Så ock i inkännande porträttet på den finlandssvenske författare och illustratör som ju blev en megakändis i och med skapandet av Mumintrollen. Den fjärde personen på scen är Ida Görsch, initiativtagare till denna fullödiga presentation i ord och ton, huvudansvarig för innehållet. Jag såg veckans avslutande föreställning. Märkte att flera kom fram efteråt och tackade för en exceptionellt bra Lunchteater. Kvartettens framträdande på den höga scenen lockade sammanlagt över femhundra (fullsatt) matgäster vid lunchtid eller på AW.

Omväxling förnöjer! Den truismen tas det fasta på. Kvinnorna turas smidigt om att berätta och ta ton. Ibland sjungs duett och minst en gång sjunger man unisont. Till sin hjälp har de ett bildspel på backdrop. När Amanda belyser den industri av prylar och verk som Mumintrollen genererat, beklagas att man på grund av rättighetsskäl inte kan visa några bilder. Ackompanjerar gör Erik sömlöst på gitarr, munspel och dragspel samt enstaka gång Amanda med diskret pianospel.

Borde kanske inte komma som en överraskning. Måste ändå verkligen understrykas vilka strålande stämmor vi hör. Varje ord och nyans förmedlas med högsta hörbarhet på ett frapperande vitalt vis. Ett omdöme som också fullt ut stämmer vad beträffar de upplysningar vi får om Tove Jansson. Hennes bedrifter och åsikter, de många konstnärliga uttrycken och passionen för Paris och havet. Att låta tre röster bytas av för att ge hållpunkter i biografin gör att framställningen vibrerar, ett rikt liv dramatiseras med enkla medel. Vid några tillfällen förvandlar sig Amanda till huvudpersonen, återger yttranden i jagform.

Ett tiotal sånger/ visor interfolierar berättandet under den timslånga föreställningen vars precision i anslaget ör häpnadsväckande. Det sjungs på svenska, franska och finska. Fyra av den porträtterades texter har tonsatts av Erna Tauro. Deras samarbete kröntes ju av framgången med Höstvisa, logiska finalen på Hon är som havet. Ida Görsch och hennes medskapare vet efter noggrann research vad som ska finnas på repertoaren, hur materialet ska sändas ut. Blir så tillfreds, så tacksam när proffsiga utövare med noga genomtänkt rytm sammanställer sina produktioner. Noterar en osviklig, inarbetad tajming hos detta rutinerade gäng, vars skiftningar av stämning betonar att vi ser på lunchteater och inte på konsert med mellansnack.

Marie redogör för Tove Janssons passion för teater. Det citeras ur Mumin-bok där det lustiga begreppet ”uppfostringsanstalt” ingår. Kvinnorna avlöser varandra med uppgifter om Tove Jansson, hennes drömmar, kärleksliv, imponerande cv och var hon ville vistas. Framhålls hur självständig konstnären och författaren var. Jag har tyvärr inte sett den biopic som kom för några år sedan. Däremot läst ett par novellsamlingar. Lyssnerskan lästes med behållning i lustläsarcirkel. Dockskåpet och andra berättelser finns i bokhyllan i en utgåva från Bonniers 1978.

Vill ånyo betona det ur ett vokalt perspektiv stora registret, vilket framkommer i följsamma ackompanjemang av Erik Björksten. Den gemensamma bravaden i Arja Saijomaas paradnummer Jag vill tacka livet, finstämda finalen som omnämnts och anmärkningsvärda bedriften från framför allt Ida i Bizets mest klassiska aria utgör tre av topparna. Införlivandet av Satumaa/ Sagolandet, Finlands ”nationaltango” skickar en förbindelse till ett annat Lunchteater-program jag skrivit om, nämligen den släktkrönika Anna Heikkinen och Längtans Kapell turnerat med. Arctur Hernández skötte som vanligt ljud och ljus med den äran.

Foton: (troligen) Arctur Hernández

Groove, sköna klanger och intrikata infall kännetecknar supertrio – Rymden på Valand

17 februari, 2024 by Mats Hallberg

14/2 2024

Valand i Göteborg (arrangör: jazzföreningen Nefertiti)

Erkände efteråt för de musiker, vilka blev världsstjärnor i och med framgångarna med E.S.T för omkring tjugo år sedan, att jag enbart lyssnat på Rymden live, vilket resulterat i uppskattande recensionssvep. Detta tillkännagivande yttrades i samband med att jag tackade för vad de uträttade på scen under en spektakulär konsert över två set, kalibrerad av ljuddesigner-oraklet Åke Linton. Sett dem enda gången jag befunnit mig i Berwaldhallen och i Trollhättan, bägge gångerna när de varit festivalakter. Trion med trumslagare Magnus Öström, basist Dan Berglund och klaviatuspelaren Bugge Wesseltoft är produktiva.

Sedan debuten 2019 har tre album med ny musik med oemotståndliga avantgardistiska ”böjelser” släppts plus en skiva inspelad live med norska radioorkestern KORK, samtliga utgivna på Jazzland Recordings i Norge. Och man har samma ”fjärde medlem” som ikoniska E.S.T (Utdelade högsta betyg när E.S.T Symphony-projektet genomfördes i Göteborgs Konserthus), nämligen ovan nämnde ljuddesigner. Fick reda på att han bestämt sig för att hädanefter sluta med att ha soniska ansvaret över gig. Vilken lycka att jag helt ovetande om beslutet, var närvarande när mästerligt handlag demonstrerades. Att Linton haft monumental inverkan på hur jazzig improvisationsmusik kan låta som bäst, vet varenda person med insyn i branschen. Och de konstellationer vilka på hemmaplan fått hans öron att triggas kan skatta sig lyckliga, vilket jag fått åtskilliga bevis på.

Klaviaturspelaren, kompositören och producenten Bugge Wesseltoft tillhör en kader av framstående experimenterande norrmän mer eller mindre jazziga, vilka man kan tycka jag borde haft bättre koll på. Minns en solokonsert på flygel på YSJF med sammanhängande, aningen stillastående konturer. Wesseltoft har fått avsättning för exceptionell kreativitet genom cirka sexton egna album jämte en uppsjö av samarbeten i mer än tre decennier. Före bildandet av denna gitarrlösa ”powertrio” förekom samarbete med såväl tysk dj som Dan Berglund på trio. När E.S.T så grymt förlorade sin frontfigur vägrade barndomskamraten och basisten att låta sig förlamas av sorg. Efter ett par år uppstod flerfaldigt prisade Tonbruket och Öström bildade en spännande jazzkvartett. Sett och skrivit om båda. Vill också nämna Dans medverkan på Jan Lundgrens Potzdamer Platz och att Magnus ingår i Lars Danielssons internationella grupp Libretto, vilka jag också recenserat.

foto Francesco Saggio från konsert hösten 2022 i Oslo (bild från Rymdens fb-sida)

På Valand, där arrangören ovanligt nog bjöd en sittande och stående skara på cirka hundra personer på en minimalistisk support act, inledes spelningen med lätt atonal anstrykning. Sammansatta fragment formar ett slags planlagt sökande, som om supergruppen bereder väg för vad som skulle komma. Efter ungefär fem minuter öppnas dörr till ett svängigt område, en värld av toner där man stannar kvar i nästa komposition. Öström berättar att den mesta musiken kommer hämtas från senaste skivan Valleys And Mountains. De två första spåren döpta till The Hike och A Walk In The Woods är också de första på repertoaren denna onsdagskväll. Vidunderligt sound kan definieras i termer av elektro-akustisk resa där progressive mixas med konstmusik och stänk av jazz. Oavbrutet fängslande till sin karaktär, stundtals hypnotisk.

Tredje kompositionen introduceras genom reflekterande basspel med stråke. associerar till slavisk kammarmusik i moll. Öström bryter in, använder filtklubbor. Strax därpå fyller Wesseltoft i på flygeln. Betagande skönhet uppstår, förnimmer hur uppmärksamt publiken följer med, när musiken tassar slingrande fram med Berglund i täten understödd av sina spelkamrater. En kulmen nås före paus i Pitter-Patter då Wesseltoft trakterar rhodes till tung rytmsektion. Trumslagaren går på charmoffensiven, ”fläskar på” så hårt som trumskinnen pallar. Fräckt, luftigt groove toppat med fantastiskt basljud! Låten från första plattan kan betecknas som en ekvilibristisk utflykt, en vibe av uppdaterat 70-tal.

Första långa sjoket i andra set utformas likt en svit. Efteråt är presentatör Öström osäker på vad de framfört. Slår fast att man tog sig an exempelvis Song From The Valley och Himmel (”musik på svenska). Norrmannen inleder med avskalade toner, det dröjande subtila på pianot varvas gradvis upp i en romantiskt hållen melodi. Vad som placeras i framkant växlar förstås, hisnande övergång lanseras, till basfeature á la Stanley Clarke. Avlöses i sin tur av att rytmtillverkaren bakom sitt trumset tar över och färgar i en strålande sekvens då baktakslir premieras. ”Grymt” gung och magnifikt anslag av Wesseltoft. För en stund infaller minst sagt inspirerade kaskader, kontrollerade eruptioner av metrik-snillet Magnus Öström. Feature-festen avlöses av spejsig atmosfär från den enormt kraftfullt agerande trion. Musiken sticker iväg i olika riktningar med omväxlande energi. Det är en fröjd att åka med.

Mountain kännetecknas av vackert, suggestivt beat vars melodi broderas fram ytterst vitalt. Fäster mig vid Wesseltoft på moog, härliga excesser vilka för tanken till Rick Wakeman eller den tidige Brian Eno. Och snacka om feta basgångar parade med läckra klanger. Begärt extranummer renderar i balladen Hope, en exceptionell subtil sak med varsamt framåtlutad. Berglund anför inkännande medan Rymdens utforskande norrman kompletterar med delikata löpningar. Soundet påminner om möjligen skenbara lättheten att kreera hooks hos Keith Jarrett trio och märker till och med anstrykning av Esbjörns Svensson trio, vilket förstås är en rörande kvalitet i sig.

Varje set pågår i cirka 50 minuter vilket känns alldeles lagom. Allra sist ska självfallet lyftas fram den så långt lokalen tillåter fulländade ljudbilden. Varje instrument inklusive samtliga klaviaturer ges optimal resonans. Ljudet är stort, extremt fylligt utan att besvära trumhinnor eller hjärtslag. Istället för spetsigt eller mullrande , låter det mångfasetterat och brett, genom att raffinerat sammanfoga registret av frekvenser horisontellt. En lekmans valhänta beskrivning av ljuddesignern Åke Linton in action, kanske för sista gången inför publik live.

Musik

Footer

Om oss