• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Ambitiös, underhållande och finstämd föreställning av Augustifamiljen plus gäster – tribut till Sven-Bertil Taube i Råda rum

9 oktober, 2024 by Mats Hallberg

5/10 2024

Råda rum i Mölnlycke

Augustifamiljen under ledning av Stefan Sporsén behöver näppeligen någon närmare presentation. Läggs antalet tv-tittare från åren som husband i På spåret samman, med mastodontshowerna med Håkan Hellström på Ullevi och före dem återkommande konserter med olika gäster och enskilda H.H-spelningar på Liseberg, hamnar man på en svindlande hög summa. Har själv sett dem kanske 8-9 gånger. Vid sidan om listade sammanhang av spektakulär dignitet roar sig medlemmarna med enskilda, utvecklande projekt.

Kapellmästaren som jag träffat på Utopia när han sjungit jazzballader och lirat trumpet med sin kvartett) trakterandes trumpet och emellanåt piano omger sig med en illuster skara. På scen finns nye elbasisten Jonas Ljungqvist, för första gången i Sven-Bertil-programmet ordinarie trumslagaren Sylvester Schlegel (vid tidigare tillfällen har nestorn Benkt-Åke Nilsson, Sporséns styvfar suttit bakom trumsetet), multiinstrumentalisten Björn Almgren på tenor-, sopransax, congas, piano och kanske ytterligare instrument jag inte lade på minnet, Daniel Gilbert på gitarr som släppt plattor i eget namn och har ett förflutet hos Theodor Jensen och i Broder Daniel samt Simon Ljungman på akustisk gitarr och bouzouki med fler strängar på sin lyra än utrymmet medger att redogöra för (inte osannolikt att musikern, producenten och körledaren som jag 2008 bokade för ett Ted Gärdestad-program står för flera av arren). Augustifamiljens kvalitativa bredd och flexibilitet imponerar! Man lämnar aldrig en tillställning med dem beskviken.

Två ytterligare instrumentalister kompletterar den fylliga ljudbilden, gästar på violin respektive dragspel. Jag talar om genreöverskridande Amelie Evmark från Musica Vitae och dito genrefria Lisa Långbacka. Den senast nämnda har av undertecknad lovordats för vad hon uträttat i exempelvis LISAS. Dessutom frontar mångsidige Henrik Wallgren på sång och recitativ tillsammans med svensk-isländska Edda Magnason, anlitad som vokalist sätter hon sig också enstaka gång på pianopallen. Wallgren boende på Brännö har en brokig karriär bakom sig, vilket bekräftades storstilat härom veckan när han framförde eget vindlande material framför jazzig, sofistikerad pianotrio och därefter ackompanjeras av två post-punkiga, fräckt nervigt spelande kompisar från ORO hos 40-års jubilerande Musikens Hus. Edda Magnason har jag hört med Emil Jensen, i abstrakt svävande Kate Bush-influerade original på Stora Teatern, som sjungande konferencier på Jazzkatten-utdelning och jag drabbades förstås av Guldbagge-belönade porträttet i spelfilmen Monica Z av en begåvning som också spelat musikteater. Vid flera tillfällen har hon kompats av Augustifamiljen i På spåret.

Att konstellation kände sig manad att sammanställa en hyllning till Sven-Bertil Taube (1934-2022) – hade den goda vanan att avsluta Göteborgs Kulturkalas på Liseberg i många år vilket jag bevittnade flera år i rad – beror som bekant på lyckade samarbetet i nämnda, jättepopulära frågetävling 2011. Hur det uppstod genom telefonkontakt delger Sporsén oss dråpligt som ett omistligt ingångsvärde i deras turnerande tribut. Tackades ja till att sjunga den avskalade Neil Young-låt i moll vi får höra i högtalarna, när föreställningens 100 minuter utan paus är till ända. Fast lockbetet var ju erbjudandet om att göra sin fars Sjuttonde balladen, kaxigt deklarerande text vida spridd genom Cornelis, som emellertid Sven-Bertil inte hade framfört offentligt. Resten är som det brukar heta historia. Till saken hör att han blev om möjligt än mer folkkär efter medverkan i Så mycket bättre i TV4 2015.

Kläderna i vitt och beige bidrar till att rama in liksom snygg och stämningsskapande ljussättning. Och som framgår av ett par bilder inkluderas bildspel och video på backdrop. Att det jobbats med en visuell dimension förtjänar extra applåder. Bilder på hav och båtar, fyrar och natur varvas med film på strejkande arbetare, klipp ur Åppelkriget och huvudpersonens nuna. Videon till Så skimrande var aldrig havet rymde stor skönhet.

Inte utan att jag får ståpäls när den hyllade estradören tas in i handlingen och reciterar ur Lars Forsells numera klassiska översättning Ett sista glas, skotska folkvisan med flera hundra år på nacken. Sven-Bertil konfirmerar den korta stunden hur outstanding han var på att betona, varigenom han lyfte fram verser i visor på ett sätt ingen överträffade. Förmågan att frasera med närmast osannolik precision var förmodligen delvis sprungen ur den långa skådespelarkarriär som resulterade i två Guldbaggar. På mig imponerade han kolossalt när han uppträdde på Liseberg.

Henrik Wallgren gör avtryck i sina recitativ, fast vad beträffar att nå ut med visornas pregnanta formuleringar kommer varken han eller någon annan på scen riktigt nära Sven-Bertil. Wallgrens klarar hyfsat att navigera i vansklig vokal terräng. Men kring Min älskling måste frågetecken sättas. Simon Ljungman sjunger förvisso med ackuratess i bland annat vindlande Inbjudan till Bohuslän, Stefan Sporsén skapligt i Fritiof och Carmencita och Daniel Gilbert med frejdig charm i Sjuttonde balladen. Edda Magnason har riktigt bra kläm på utmanande harmonik. Dock, trots obestridlig talang snubblas på stavelser i en tungvrickande visa.

Tippar att medelåldern på Augustifamiljens publik är betydligt högre än vanligtvis. De appellerar här till sina föräldrars generation fast de stundtals modigt markerar sina rötter i en rocktradition. Kontrasten i och med övergångar till features på spröda melodiinstrument är hisnande. Min mamma född året före Sven-Bertil verkade ha avsevärd behållning av minnesaftonen. Allsången initierad i exempelvis Fritiof och Carmencita och rörande ledmotivet ur Äppelkriget väckte skapligt gensvar

. Finurligt upplägg att så många olika röster turas om att sjunga plus att kvinnorna bildade ljuvlig kör. Stefan Sporsén guidar oss med varsam hand, binder samman sångerna plus adderar relevanta anekdoter. Säger att Lars Forsell utgör en slags röd tråd och att vi inledningsvis tagits med till Irland/ Frankrike och Grekland. Främsta trumfkort i en mycket gedigen tillställning är valet av visor, djupet i programmets skiftningar och inte minst arrangemangens nyanser. Såväl visor i valsskrud som tango, snabb chanson, rumba och grekisk folkmusik exekveras med finess. Flera gånger gifter sig exempelvis dragspelets toner med violinen, även om instrumenten också färgar på egen hand.

Vad får vi då höra i deras representativa urval, deras färggranna palett? Jo passionerat vibrerande kompositioner av Mikis Theodorakis förekommer vid ett par tillfällen. Vidare en kongenialt bildsatt De fattigas piano (Léo Ferré), Ferlins klenod En valsmelodi samt Taube-familjens goda vän Olle Adolphsons vackra Nu har jag fått den jag vill ha. Att en rejäl portion Evert Taube serveras ingår ju i konceptet. Ofrånkomliga förekomsten av hans visor uppskattas mycket förstås.

Låt mig avslutningsvis nämna några höjdpunkter från en lika givande som kärleksfull konsertföreställning; Edda Magnasons hudlösa öppning med Ett sista glas, musikaliska kontrasterna som framträder i En valsmelodi och fler visor, kören i En sång om frihet, arret på Nu har jag fått den jag vill ha, sofistikerad tango-vibe i Fritiof och Carmencita, introt på sopransax i Så skimrande var aldrig havet med Magnason som sångsolist och hur det raffinerat följs upp på trumpet, violin och dragspel, successiva stegringen i Så länge skutan kan gå (Sam Vesterberg sjöng denna drabbande text på min fars begravning i Råda kyrka) samt suggestiva mästerverket Fragancia med Björn Almgren på congas och den värmande feedback som uppstod allra sist i signaturen till Äppelkriget, den tidlöst naiva motstånds-sången.

Arkiverad under: Musik, Recension

Hyllning låter oss förnimma storheten hos Queen Of Soul – Tribut till Aretha Franklin med Karin Klingenstierna, hennes all stars och gäster på Musikens Hus

8 oktober, 2024 by Mats Hallberg

foto Qlaez Wennberg

4/10 2024

Musikens Hus i Göteborg

För första gången är jag med om detta eminenta gängs Aretha Franklin-tribut under ledning av sångerskan Karin Klingenstierna. Hon titulerar sig artist, konferencier och moderator. I många år har hon anfört Stella som varit husband hos SVT i På spåret, samma band jag hörde på nyårskonsert på Valand för ett par år sedan. Interpreten kunde höras på egen hand på trio på Ljungans tidigare i år. På 40-års jubilerande Musikens Hus drog hon tillsammans med musiker och gäster fullt hus. Stämningen var på topp, repertoaren vald med omsorg och ljudet fördelaktigt.

Vad beträffar den gudabenådade rösten Aretha Franklin (1942-2018) finns i lägenheten skivor utgivna på CBS, Atlantic och Arista, varav ett par samlingar. Äger däremot ingen box, inte läst någon biografi, ej heller sett den biopic som kom 2021 och har av naturliga skäl gått miste om henne live. För några år sedan hänfördes jag på biograf av den restaurerade dokumentären Amazing Grace, omtalad inspelning från en baptistkyrka 1972 i L.A som hamnade på ett dubbelt-album.

Vilka är då på scen? Jo, en lika vital som betydelsefull rytmsektion i form av elbasist Owe Almgren, ”trumolog” Tomas Olsson och Vanja Holm på percussion. Elisabeth Engdahl på tenorsax & Mia Samuelsson på trumpet, Paula Af Malmborg Ward på keyboard samt gitarristen och vokalisten Per Strandberg. Gästande vokalister är Harriet Olsson, Emrik och Jaquee.

Långa karriärer har de bakom sig vilka omspänner åtskilliga genrer. Namnen är välkända för oss frekventa livemusik-besökare på Västkusten. Och de funkar ypperligt tillsammans. Flera av dem ingår i Stella som också har Aretha Franklin-original på repertoaren. Vi har att göra med allt ifrån bluesig batterist, kompositör av operor, tre medlemmar från Kurt Olssons damorkester, funkambassadör, uttolkare av Billie Holiday, utforskare av elbas-sound, kyrkomusiker, musiker meriterade från storband, soul-sammanhang, hårdrocks-dissekerande sångerska, teatermusiker etc. Vissa kan med fördel googlas på om du vill veta mer. Den av dem jag fram tills för några år sedan inte hade koll på var gitarristen Per Strandberg, känd från Bingolotto i Tv4, Liseberg och setts på Utopia i Paula Af Malmborg Wards projekt Pållans låtar samt i en central roll i spelning med George Benson-tema.

Osäker på om någon arrat låtarna för denna sättning eller om det hela tiden funnits färdiga arrangemang att utgå från. Man har givetvis plockat fram Arethas mest exponerade hits, men också grävt fram sådant som mer finns på hyllan för rariteter jämte låtar andra har uppmärksammats mer för oavsett om de är upphovsman eller fått sång skriven till sig. Fyra första numren framförs utan någon av gästerna. Det börjar tajt, polerat och närmast försiktigt i Respect och Son Of A Preacher Man. Gillar shuffle-stilen den gode ”Tolson” initierar, jublar över uppbackande kör bestående av Vanja, Paula och Per och blir förtjust i blåsarnas diskreta inbrytningar. I Come Back Baby växlar dukltiga Klingenstierna och kören upp, ökar energin med finess. Denna uptempo-dänga från Lady Soul, cover på en ursprungligen långsam blues, signalerar ett första krön.

foto Qlaez Wennberg

Per Strandberg profilerar sig till att börja med i ljuva You Send Me, vars refräng för mig är intimt förknippad med den lena stämman hos Sam Cooke. Han och konsertens hyllningsobjekt lade faktiskt beslag på två av de tre översta platserna i omröstning över största sångare oavsett kön i Rolling Stone härom året. Ackompanjerad av snyggt markerad basgång och slinga från klaviaturinstrumentet låter han förhållandevis svart. Bjuder dessutom på aftonens första gitarrsolo. Harriet Olsson är sammantagen den medverkande vars insats imponerar mest, inte minst därför att hon uppger att hon går utanför sin bekvämlighetszon. Willie Nelsons Night Life blir till en lika avskalad som passionerat släpig urladdning. Ha överseende med en klyschig iakttagelse – Strandbergs gitarr gråter (låter bättre på engelska, eller hur?). Om anteckningarna stämmer följer Olsson upp med en naken, lågmäld version av Try A Little Tenderness, Otis Reddings signatur. Får ur sig förunderligt höga toner i outro. Emrik (som jag för drygt tio år sedan grundligt intervjuade och följt sedan cirka 1989) äntrar scen i ett avslappnat arr på I Say A Little Prayer (Bacharach/ David). Kören svarar honom extatiskt.

foto Qlaez Wennberg

I ett fullmatat första set på ungefär 50 min finns också plats för karaktäristiska hänget i The Weight (R. Robertson), en duett med kvällens sammanbindande kraft och gitarristen i melodi signerad Stevie Wonder, ett signifikativt självgående sväng i Chain Of Fools samt en läcker version av Why I Sing The Blues (B. B King) hämtad från Spirit In The Dark. Klingenstierna är här i sitt esse påhejad av en oklanderlig, delikat rytmsektion.

Kan jag tyda anteckningarna drar kollektivet igång efter pausen med Beatles-medley. Sedan kommer äntligen Berlin-baserade Jaquee fram på scen. Naturligt nog kommer hon med sin spetsigt själfulla röst närmast soulens drottning. Och självklart ges svåra uppdraget att framföra (You Make Me Feel Like) A Natural Woman till henne, ett beundransvärt framförande även om det inte kan mäta sig med vad förebilden uträttade i Kennedy Center 2015 med kompositören på plats blir stunden en höjdpunkt. Jaquee utför även vokala bedrifter i Because Of You(?) och än mer i en klassisk cover Franklin tilldelades en Grammy för. Syftar på Bridge Over Troubled Water (den svenska versionen av Tommy Körberg spelades på min morbrors begravning) i mäktig gospel-tappning vars stick utbroderas elegant på klaviatur och gitarr.

foto Qlaez Wennberg

Ett par av den hyllade artistens mest populära duetter sjungs. Syftar på den med George Michael vars refräng ingen kan motstå, A Rose Is Still A Rose en hit och titellåt sent i karriären tillsammans med Lauryn Hill och givetvis tungunget i förening med Annie Lennox på Sisters Are Doing It For Themselves som hela ensemblen deltar i med härlig entusiasm i finalen. Emrik sprider go stämning genom att se till att publiken rör på sig och klappar i takt, särskilt i det dansanta groove som utmärker Jump To It, släppt i efterdyningarna av disco-erans kulmen.( En livsbejakande maxi-singel jag använt inför löpträningar.) Mästerverket Rock Steady där sound och sång samspelar suveränt görs med ackuratess i en tolkning där det riffas friskt. Minns jag rätt anförde Emrik och flyttade in Stonefunkers-blinkning i arret. En successivt stegrande, smittsam tolkning Think (som ofrånkomligt associeras till café-scenen i Blues Brothers) finns på lager som den definitiva slutpunkten, det förväntade extranumret.

Blev som jag hoppats på en livsbejakande tribut i ett förträffligt växelbruk mellan sväng och innerlighet. God planering att flera utomordentliga sångsolister omväxlande avlöste varandra. Med de resurser som fanns tillgängliga uppfylls publikens önskemål om att göra en ikon rättvisa med råge, vilket är en bedrift i sig. En kul grej på slutet var Karin Klingenstiernas skickliga rimmande som personligt presenterade vännerna på scen.

Jaquee – foto Qlaez Wennberg

Arkiverad under: Musik, Recension

Magiskt samarbete bortom kategorier – Leszek Moz´dzér/Lars Danielsson i Lerum

3 oktober, 2024 by Mats Hallberg

Foton Christer Åkerlund

29/9 2024

Dergårdsteatern i Lerum (arrangör: Musik I Lerum / Knutpunkt)

Ingen överdrift att påstå att Lars Danielsson, vars huvudinstrument är kontrabasen, tillhör Europas mest respekterade musiker, bandledare och kompositörer. Han verkar huvudsakligen genreöverskridande med utrymme för improvisation, men skriver också för orkestrar. Då Danielsson under en lång period var baserad i Göteborgs-trakten kunde jag lära känna hans anmärkningsvärda kapacitet live, oftast var den i olika grad jazzrelaterad. Och senaste decenniet har den jämnårige mannen setts åtskilliga gånger på olika scener i landet, varav några tillfällen utmynnat i uppskattande recensioner.

Med den tretton år yngre polske pianisten Leszek Mo´zd´zer förhåller det sig annorlunda. Närmade mig konserten på uppstuds. Tidigare erfarenhet inskränker sig till Jazzfestivalen i Ystad när han bildade trio med sin svenske vän och en slagverkare från Israel. Även om de spelade akustiskt minns jag stämningen de spred som elektrisk. Trion har gjort flera skivor medan den polsk-svenska duon släppt två album, varav ett återutgavs häromåret med extra material. Komponerande (mest filmmusik) flerfaldigt prisade pianist och producent har släppt ett dussin album i eget namn och Lars mer än det dubbla. I bagaget finns också en mängd framgångsrika samarbeten. För basisten/ cellistens vidkommande ska särskilt framhållas det med hustrun, sångerskan och låtskrivaren Cecilie Norby. Vad beträffa pianisten som specialstuderat Chopin bör samarbetet med soundtrack-kompositören Zbigniew Preisner lyftas fram.

Att bli inbjuden för att dokumentera är förstås en stor förmån verkligen värd tågresan med byte. Kom direkt från Bokmässan via middagsrast på krogen. Kände mig ändå ganska pigg trots att jag varit på livemusik sex kvällar på raken. Konserten hade trevligt nog samlat skapligt med publik vilket kan ha berott på att duon besökt Dergårdsteatern tidigare då de spelades in av Jazzradion. För optimal ljudåtergivning hade man på den turné vars sista anhalt blev Lerum, med sig egen ljudtekniker från Polen. Konserten genomfördes i två set med möjlighet till fika och förtäring serverad av volontärer.

De två första styckena är identiska med de spår som ligger först på duons debut från 2007. Noterar diskret inkännande öppning i Praying med en återkommande rytmisk figur. Vi hör till att börja med triss i melodier signerade Lars Danielsson, exempelvis hans suggestivt intrikata hit Pasodoble. Och så när som på enstaka undantag får vi musik komponerad av antingen smålänningen eller mannen bördig från Gdansk. Tror mig ha hört ett par av Lars kompositioner tidigare, bör i så fall ha varit med hans Libretto eller med ovan nämnda trio. I brist på bättre definition kan vad de delikat hänger sig åt kallas expansivt anlagd kammarmusik, stundtals med romantisk touch. Njuter av perfekt balans diskant – bas i en ordning där Leszek genomgående anför medan Lars fyller i.

I Leszeks Incognitor använder basisten stråke för första gången. När så sker brukas ibland elektronik i form av boxar vilka diskret framställer sfäriskt sound. Stycket utvecklas till ett av konsertens betagande krön. Kanske missvisande att säga att barfota-pianisten preparerar flygeln. Men han laborerar stundtals med soundet,, dämpar strängars klang med handdukar eller framhäver perkussiva inslag.

Enligt presentatören Qlaez Wennberg är Leszek Mo´zd´zer en av Polens främsta pianister, ett omdöme ingen på konserten har anledning att ifrågasätta. Den tekniskt fulländade musikern försätter oss i omgångar i trance-liknande tillstånd. Duon kombinerar sitt expressiva utforskande med obeskrivligt vackra passager. Polacken som inte försitter tillfället att skoja om hur omöjligt det är att uttala hans namn, är inte bara excentriskt lagd utan fullblodsromantiker. Lars beskriver känslan inför en gemensam turné som vore han ett barn på julafton. Hans första basintro levereras strax före paus. När temat utbroderas i ekvilibristiskt samspel försätts publiken i ett sällsynt behagligt tillstånd. Melodin alstrar magi!

Ska poängteras att båda är framstående kompositörer med exceptionellt melodiskt sinne vilket givetvis är en formidabel plusfaktor. Efter paus blir det fler intron på kontrabas och Lars tar upp den som ligger på scen och väntar att bli spelad på. Man kickar igång sprudlande och hoppingivande med Tarantella, titeln liktydigt med en italiensk folkdans. Därefter viker man av i drömsk riktning genom Eja mitt hjärta (trad), abstraktionsnivån höjs ett tag. Det är spännande musik med intrikata förlopp vilka ibland genererar ett hypnotiskt tillstånd. Ibland uppstår en visuell laddning, märks att Leszek skrivit för film och eftersom jag fått veta vad som spelas kan upplysas om att komposition av Komeda finns med på repertoaren. Stycket i fråga är en kuslig vaggvisa från Rosemary´s Baby.

Ett bassolo förebådar en underbart rogivande ballad vars elegant utkristalliserade outro hänför. Ett stycke i sista fasen svävar filmiskt iväg med feature genom pizzicato på cellon. Lars Danielssons Suffering blir ytterligare en höjdpunkt. Extranumret sprider skönhet på ett sätt som gör försök till formuleringar futtigt famlande. Vilket emotionellt tryck! Musiken hugger högst angenämt tag i en i en komposition jag misstog för ett soundtrack-mästerverk. Visade sig vara basistens egen hit Liberetto. En konsert vi som var där sannolikt kommer bära med oss som ett ljuvt minne för tid och evighet.

foto undertecknad

Bilder i övrigt: fotograf Christer Åkerlund

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Maya Hawke kommer till Sverige sommaren 2025

1 oktober, 2024 by Redaktionen

Maya Hawke kommer till Sverige sommaren 2025.

Ett pressmeddelande berättar:
Att röra sig trovärdigt mellan skådespeleri och artisteri har historiskt visat sig vara svårt men en som klarat av det, trots dessa dåliga odds, är Maya Hawke. En bedrift hon lyckats med trots att hennes första roll var som Robin Buckley i den minst sagt inflytelserika serien Stranger Things. Och kanske är det för att hennes varsamt framförda indiefolk genomsyras av såväl uppenbar talang som otvetydig uppriktighet som hon idag förknippas lika mycket med sin musik som någonsin sitt skådespel. De organiska produktionerna är luftiga och sparsamma vilket lämnar plats för Hawkes ömsint viskande röst som med både finess, klokhet och klarsynthet levererar sina dagboksliknande betraktelser om sitt liv och de relationer som ryms däri. Allt genomsyrat av en sällsynt stor dos empati.

Maya Hawke slog igenom med debutalbumet ’Blush’ från 2020 som redan två år senare följdes av ’MOSS’, där vi bland annat hittar publikfavoriteten ’Thérèse’. Tidigare i år var det så dags för det tredje albumet ’Chaos Angel’ och denna gång har Hawke både grävt djupare och varit ännu modigare i studion. Ljudbilden är större och mer intrikat än tidigare och berättelserna ännu mer nyanserade – detta utan att förlora något av den intima poetiska sprängkraft hon gjort sig känd för. Ett hyllat album som i oktober kommer följas av EP:n ’Clipped Wings’. Den 23 juni kommer Maya Hawke till Fryshuset i Stockholm för en efterlängtad konsert.

DATUM:
23 juni – Fryshuset, Stockholm

Arkiverad under: Musik

Stockholms filmfestival startar med jubileumskonsert med Stella Explorer, Amanda Jansson från Tunna blå linjen, Björn Kjellman, David Huang, Pär Stenhammar från Sunnan med flera

1 oktober, 2024 by Redaktionen


Pressbild ADA/Amanda Jansson

Jubileumskonsert med filmmusikklassiker på Musikaliska Kvarteret den 23 oktober 2024 blir startskott för Stockholms filmfestival som fyller 35 – Stella Explorer, Amanda Jansson från Tunna blå linjen, Björn Kjellman, David Huang, Pär Stenhammar från Sunnan med andra uppträder med Stockholm Concert Orchestra.
Ett pressmeddelande berättar:

23 oktober firas Stockholm filmfestivals 35-årsjubileum med en såväl mäktig som intim konsert på Musikaliska Kvarteret då Stockholm Concert Orchestra under ledning av Christoffer Nobin lyfter musikaliska höjdpunkter ur festivalens historia uppblandat med den bästa filmmusiken av idag – och några världspremiärer.
Verk förknippade med Ennio Morricone, David Lynch och Hans Zimmer framförs med artister som Stella Explorer, Björn Kjellman, David Huang, Pär Stenhammar från Sunnan och ett Tunna blå linjen-team bestående av April Snow och Amanda Jansson (polisen Sara i serien).
Stockholms filmfestival äger rum 6–17 november.

Christoffer Nobin om Jubileumskonsert för Stockholms filmfestival 35 år:
”Musikaliska Kvarteret är stolta över att få fira Stockholms filmfestival med en oförglömlig galakonsert med filmmusik. När festivalen nu fyller 35 år plockar vi de musikaliska godbitarna ur deras historia, och blandar upp dem med det bästa från idag och några världspremiärer som pekar ut framtiden. Orkester, artister och band kommer att väva ihop David Lynch, Ennio Morricone, Max Richter, Billie Eilish, Hans Zimmer, Joe Hisaishi och många fler för att skapa en storslagen jubileumskonsert.”

Jubileumskonsert för Stockholms filmfestival 35 år äger rum onsdagen den 23 oktober med start klockan 19 i Stora Salen på Musikaliska kvarteret.
Konsertens repertoar hämtas från festivalens historia blandat med andra musikaliska hits från filmer, samt uruppföranden av musik från årets festival i november.
”Vi firar 35 år, en stor del av filmers framgång är ju musiken så det har varit väldigt roligt att samarbeta med Musikaliska Kvarteret på Jubileumskonserten”, säger Dharma Garde Palme, producent Stockholms filmfestival.

Medverkande:
Stella Explorer, internationellt hyllad stockholmsartist som gjorde succé på Way Out West i somras
Björk Kjellman, skådespelare
Pär Stenhammar från bandet Sunnan som är aktuella med sitt stämningsladdade debutalbum ”Cinema”
Tunna blå linjen: April Snow och Amanda Jansson – April Snow (riktigt namn: Irya Gmeyner) står bakom musiken till den älskade tv-serien, Amanda gör rollen som polisen Sara och är också aktuell med en singel under artistnamnet ADA
David Huang, en av Sveriges mest efterfrågade konsertpianister
Stockholm Concert Orchestra under ledning av Christoffer Nobin
Jon Ekstrand, kompositör till tv-serien Helikopterrånet som har premiär under Stockholms filmfestival

Tider:
Dörrar 18:00
Konsert 19:00

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 56
  • Sida 57
  • Sida 58
  • Sida 59
  • Sida 60
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in