14/3 2024
Valand i Göteborg (Arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)
Per Texas Johansson har vunnit Gyllene Skivan tre gånger. En bedrift som framstår som än mer imponerande med tanke på att tråblåsaren och kompositören tog en lång paus från musiken för att istället ta anställning inom vården. Jag äger ett par av hans skivor och har senaste åren kunna höra honom live ett antal gånger. Både som sideman hos Johan Lindström, Rebecka Törnqvist, Pål Nyberg och som medlem i Orakel och JH3. Hörde andra halvan av spelning på Fasching 2019 under Stockholm Jazzfestival i eget namn. Har kanske missat något gig i min sammanställning. Konserten en torsdag på Valand lockade skapligt stor publik. Tar man i beaktande att den krockade med Scott Henderson, Rigmor Gustafsson & GWO, releasespelning med Petter Bergander trio och minst tre gig till inom folkmusik, frijazz och blues/folkton, så stiger Göteborg med omnejd fram som livemusikens metropol i landet. Fast det inte alltid finns publikt underlag sjuder regionen (besöker också Lerum och Kungsbacka för att gå på konsert) sannerligen av aktivitet.
Mannen med smeknamnet Texas ( instrumentkollegan Per Johansson tog sig i sin tur tilltalsnamnet ”Ruskträsk” för att undvika förväxling) lanserar huvudsakligen låtar från färska Den sämsta lösningen av alla. Häpnadsväckande att skivans sättning också återfinns på scen. Vi beskådar bakom trumsetet Konrad Agnas, vid kontrabasen Petter Eldh bosatt i Berlin, stående vid vibrafonen med klubbor i händerna Mattias Ståhl, cross over-violinisten Josefin Runsteen, sittande vid pedal steel Johan Lindström samt på pianopallen Johan Graden. Finns fog för att plocka fram beteckningen all star team. Vilka blåsinstrument trakterar mannen i centrum? Inte helt säker, men tror att det var klarinett och basklarinett, sopran- och tenorsaxofon, basflöjt och oboe. Arbetsredskap ”Texas” verkligen behärskar till fullo. Sammantaget en udda sättning vars fascinerande skiften av sound gör att publiken lyssnar med öronen på vid gavel.
Inte otippat töjs omgående på genren komtemporär jazz i en gränsöverskridande ekvation. Att mixa kammarjazz med konstmusik och avigt groove har genomgående varit denne särpräglade musikskapares signum. När Texas bestämmer själv tillhör han mestadels ett avantgarde, dylika färdriktningar anträds gärna. Likt Johan Lindström rör han sig i ett egetkonstruerat universum. Inledningen är supersoft med extremt långsamt svepande tonspråk. Texas ger oss låttitlar och presenterar flera gånger sitt band. Fantastisk rytmsektion anförd av taggad Konrad Agnas blir en motvikt till en akustisk bädd av ljusa toner. Diskant från olika ljudkällor viner, gnisslar och glider, stundtals i fängslande utvikningar till spänstiga melodier.
Arren från den prisade kompositören är gjorda med finess. Angenämt ensemblespel kompletteras med enskilda intron, solon och inte minst dialoger; vilka antingen låter spröda eller kraftfulla. Den första oerhört sköra konversationen uppstår emellan Lindström och Runsteen. Förtjusningen i låg volym, ovanliga klanger och både subtila och drastiska förändringar är några av de kännetecken som urskiljer Texas sound. Frontande träblåsaren byter frekvent instrument. Titelspåret spelas på klarinett, nog det instrument han använder mest. Noterar fördelaktigt i den bakre delen av lokalen där jag befinner mig, med reservation för sedvanligt problem för flygeln att nå ut. Lite otacksam sits emellanåt för Johan Graden vars lyriska inspel uppskattades.
Publiken var som uppslukad, lyssnar djupt koncentrerat på livemusik som bara ibland kan kategoriseras som lättillgänglig. Variationen är slående!. Från den väldigt vackra, försiktiga melodin Stor rädsla till Tjuven hämtad från De långa rulltrapporna i Flemingsberg med feature på kontrabasklarinett. Sist nämnda låt med inledningsvis skitigt sound färgas ystert av Mattias Ståhl och en ”grym” rytmsektion. Pulserande publikfriande beat á la Oddjob utmärks av dess repetitiva mönster och ett busigt outro. Skulle jag på motsvarande sätt som i bollidrotter utse mvp skulle utmärkelsen gå till Konrad Agnas.
Första framförande efter paus sker inte helt i synk när Graden och Lindström ska spela fyrhändigt. Skratt sprider sig på scen och duon börjar om. I vad som liknar en stillsam hymn backar en taktil kör upp. I ett senare skede konverserar en flöjt raffinerat i moll, med klanger från flygeln och pizzicato från Runsteen. Petter Eldh demonstrerar sin kontrabas register i ett extensivt intro. I Den sista isen får vi sjunka in i Lindström specifika Hawai-sound. Somnambul är en uppseendeväckande rogivande ballad vars tema tas fram på smeksam tenorsax. En total kontrast till den effektfulla stegring av tempo och energi som levererades lite tidigare, med furiösa crescendon av trumslagare och kompositören på sopransaxofon. Snacka om sanslöst bångstyrig urladdning. Kul!
En som framgått mycket stimulerande konsert innehöll också sofistikerad flöjtbaserad musik signerad Yusef Lateef och en mjuk melodi med ljuva bågar som extranummer, Miljarder stjärnor från återutgivna albumet Alla mina kompisar. Efteråt rådde stor aktivitet vid skivförsäljningen och en tacksam skribent fick en pratstund med huvudpersonen.
Från den sluttande publikläktaren i det enorma hangar-liknande rummet ser jag hennes tunna gestalt vandra in från vänster – i sällskap med vad man tror är en grupp dansare. Scengolvet bildar ett vackert blått hav framför ett böljande bakre plank. I vita neutrala skjort – overaller framförs en stilla, poetiskt lätt men ibland lite ryckig, mekanisk dans. Det går inte att avläsa om de är män eller kvinnor. Är de från framtiden, rymden? När de greppar var sitt instrument sprids en musikaliskt mycket finkänslig ensemble ut som små öar över golvet. Kontrabas, cello, trumpet, trummor och flygel (ibland mellotron).
