Musik

Gustav Renberg

Instrospection

4

Inspelad november 2021 i Yardhose Studios i Tullinge

Prophone

54:19

Releasedatum: 17/11 2023

Innan jag försågs med cd:n av Prophone som gärna promotar framtidslöften, hade jag inte hört talas om gitarristen Gustav Renberg. Kanske inte så konstigt då han tillhör skaran av talanger det jazziga skivbolaget med störst resurser i landet gärna investerar i. Han ingår tydligen i Agnes Darelid Quartet och har kompat Sarah Dawn Finer. 2021 examinerades Renberg från Kungliga Musikhögskolan där han träffade på de för jazz-scenen mer bekanta individer som kom att ingå i hans band. Att flitigt anlitade basisten Thomas Sjödell, dito pianisten Britta Virves samt trumkometen Jonas Bäckman medverkar på skivan fick mig att spetsa öronen och dyka in i soundet på Introspection, vars kompositioner samtliga är skrivna av Renberg. Nämnda trion av musiker har kunnat avnjutas både live och på skiva med så pass påtaglig förtjusning att det också under gånga året blivit samtal i uppmuntrande ordalag med var och en. Relationer som en oberoende recensent kanske inte bör offentliggöra.

27-åringen från Södertälje har en gedigen utbildning, inhämtad inte bara på KMH utan också från Fridhem och musikgymnasium. Hans vårdade och ofta eftertänksamma spel utmärks av välartikulerad klang och oklanderlig teknik. Även om det än så länge inte mejslats fram ett personligt sound har det något oemotståndligt inbjudande över sig.

Uppskattar de omväxlande skiftningarna, en luftigt pulserande kontinuitet jämte åtskilliga reflekterande inslag. Finns som sagt mycket att glädjas åt vid koncentrerat lyssnande i hörlurar. Två ytterligare kännetecken vilka möjligen redan antytts, bör betonas för att ge en mer heltäckande bild av denna gedigna debut. Dels den obegripliga omständigheten att musiker knappt hälften så gamla som undertecknad musicerar som vore de enormt erfarna. Dels hur häpnadsväckande generöst kompositören fördelar utrymme åt sina vänner i studion. Vidare ska poängteras att ljudtekniker Manne Skafvenstedt (främst etablerad i framgångsrika roller som pianist/ klaviaturspelare) gjort en strålande jobb tillsammans med de rutinerade personer vilka haft hand om mixning och mastring.

Modigt att uteslutande förlita sig på den egna förmåga vad beträffar låtskrivandet. Merparten av materialet pendlar emellan att vara anmärkningsvärt spännande eller tillräckligt intressant. Kan ändå sakna ett par tolkningar av standards. Om extern producent funnits skulle möjligen de två titlar som lagts sist ha strukits, eftersom de stundtals låter som utfyllnad. Den till sin karaktär lekfullt bekymmerslösa melodin Sun Street stuffar fram med angenäm basgång, fast kulminerar aldrig och går nära nog på tomgång. Och drygt sju minuter långa Slumber Song ger ett tämligen oskarpt intryck. Eftersom vi i övrigt får stora doser förstklassig jazz hade albumet vunnit på ett sådant beslut.

Inspiration till kompositionerna kommer från musikaliska förebilder, särskilda platser och självbiografisk storytelling. Öppningsspåret präglas av ett Brasilien-doftande groove framtaget som en hommage till mandolinspelande kompositören Jacob Do Bandolim. De synkoperade rytmerna i förening med virtuosa rörelser i ¨form av kontrapunkt utgör fundament i genren choro. Då jag saknar kunskap om den angivna referensen hamnar associationsbanorna istället hos Egberto Gismonti och Pat Metheny.

Två andra lika lyckade melodier kreerades på piano under vistelse i Hamburg. Titellåten tassar till en början fram förföriskt med soft flygelhorn i framkant och läckert suggestiv melodi på flygeln av Britta Virves, som i nästa fas övergår till att ackompanjera ett uttrycksfullt solo på altsaxofon av Sebastian Mattebo. Han medverkar förtjänstfullt på ytterligare tre låtar. Den som sammantaget står för den tveklöst mest glänsande insatsen är dock gästande islänningen Ari Bragi Karáson- känd från Mezzoforte, DR Big Band och Melismetiq – vars fraserande på flygelhorn når stundtals sådana lyriska nivåer att man får gåshud av hans sound. I exempelvis det vackra vemod som döpts till Yotam (förmodligen efter den i N.Y.C bosatte israeliske gitarristen med efternamnet Silberstein) triumferar islänningens flygelhorn. Porlande Fellowship innehåller ett karismatiskt tema vars grepp om lyssnaren förstärks genom genom subtilt basfeature och Virves delikata anslag. Sex låtar i rad innehåller oavbrutet hög kvalitet och flera höjdpunkter.

Som redan framskymtat ska understrykas att pianisten Britta Virves, som fått stort genombrott i egna trion och i storband, briljerar på ett föredömligt finstilt sätt. Rytmsektion är också magnifik. Sjödell i en superb diskret roll med visst manöverutrymme och Jonas Bäckman som i omgångar tillåts att inte bara agera understöd utan att sitta i centrum. I konkurrens med Göteborgsbaserade Adam Ross, Fredrik Hamrå, Lars ”Lade” Källfelt och Ossian Ward är han den trumslagare jag oftast hört live senaste åren. Prisbelönta batteristen levererar varje gång varför jag inte borde vara överraskad. Hävdar ändå att det är en ynnest att tillägna sig vad denne rytmläggare åstadkommer här. Med sin flödande naturliga närvaro förser han oavbrutet musiken, med en otroligt attraktivt dimension som pockar på ens uppmärksamhet. Man frestas att nyttja klyschan ”stealing the show” för ett makalöst agerande som är den superba skivans grädde på moset.

Beat Funktion

Skywards

4

Inspelad i Nox Studios Stockholm 17-18/6 2023

Producent: Daniel Lantz

Do Music Records

Releasedatum: 15/9 2023

Åttonde studioalbumet från en tajt sextett hemmahörande i Uppsala/ Stockholm som bildades 2007. Dessutom har ett gäng liveplattor släppts med dessa funkfusion-virtuoser. Har skrivit om ett par av skivorna och recenserade konserten de genomförde senast i Göteborg. Man har rönt exceptionella framgångar i Kanada och USA och flera av albumen har till och toppat listor. Ett lika anmärkningsvärt som förvånande förhållande. Antagligen uppfattas deras hemvävda mix av funk, afrobeat, soul, disco, jazz och r & b som exotisk; trots sina uppenbara förebilder. Eran retro-bandet hyllar är definitivt det frihetliga 70-talet, möjligen med nordisk touch. Jag som diggat åtskilliga av deras förebilder är stundtals något kluven till Beat Funktion som fenomen. Ibland blir jag ändå påtagligt exalterad.

Nästan allt material är signerat bandets ankare och keyboardist Daniel Lantz. Han är tillika skivbolagsboss på Do Music Records. I likhet med flera andra i bandet medverkar Lantz i eller driver andra projekt parallellt. Träffade honom så sent som i höstas i samband med gig i Mölndal för Yonder Tree, vars koncept består i att utgå från Gino Vannelli (äger fyra vinyl och såg konsert på 90-talet) och dennes mäktigt svepande sound. Denna recension var ämnad för tidskriften JAZZ/ Orkesterjournalen. Men då publicering uteblev kommer den istället här i utvidgat format.

Gruppens sättning är två blås, eldig elgitarr, stadig elbas, utbroderade slingor på klaviatur samt en flexibel trumslagare som aktivt bidrar till svängfesten. Av de duktiga medlemmarna driver exempelvis trumpetaren Karl Olandersson en egen jazzgrupp, ingår i tv-orkestrar och i flera av landets mest potenta konstellationer (Stockholm Swing All Stars, renommerade storband med mera). Övriga musiker uppvisar också hög förmåga och bland andra gitarrist Johan Öijen och trumslagare Jon Eriksson bör lyftas fram extra då de gått under åtminstone min radar. Den stora stjärnan i kollektivet är dock ändå ovan nämnda Olandersson, vars swingbetonade storband och magnifika kvartett berömts i Kulturbloggen. Listade musiker kompletteras förtjänstfullt av Pal Johnson på elbas och själfullt fraserande tenorsaxofonisten Olle Thunström. Gästar Skywards gör den förträfflige rytmläggaren Ola Botzén (Miriam Aida) på percussion samt på ett spår vokalisten Sara Englund. På tidigare skivor förekommer ibland prominenta sångare av båda könen vilket förstås är en bonus när så skett.

Man har en igenkännbar stil där pådrivande beat dominerar, för att i omgångar gå ner i tempo och utvinna angenämt svepande melodier. Att komponera låtar som fäster, likt Lantz tydliga influenser är en svårbemästrad konst han inte alltid går i land med. Somliga sekvenser ter sig anonyma, om än skickligt framförda. Generellt håller musikerna en högre nivå än låtarna. Hade varit fräckt om de gett sig på klassiker som Chameleon, Some Skunk Funk och What Is Hip?, åtminstone live. Skönjer ibland ett sound som påminner om Blacknuss-kollektivet och Nils Landgren Funk Unit. Det fokuseras på sväng byggt på riff, fullödigt samspel och glimrande solon. Med sin längd på 69 minuter innehålle albumet också atmosfäriska alster i vilka elektronik sofistikerat utökar ljudbilden. I dialog med kapellmästaren firar deras trumpetfantom triumfer i Yesternight. Skywards rymmer således fler dimensioner än groovy up tempo.

Somliga melodier förmår göra mer avtryck än andra. Märks att Lantz har en fäbless för en viss formel, vissa drivande ackordföljder och taktarter. Man lyckas bäst när riff övergår i expansivt groove, som i Front Runner av Jon Eriksson eller när stämningsfulla alster vackert broderas ut. Hög tid att poängtera positiva påverkan som Johan Öijen tillför när han ger sig iväg på sina uppseendeväckande utflykter. Gillar verkligen energin och idéerna i hans extatiska bravader. I jämförelse spelar den ytterst kompetente Olle Thunström mer safe i sin souldoftande stil. Nota bene: Utan eminent rytmsektion skulle näppeligen Beat Funktion kunna behålla greppet om kräsna funk- och fusionkonnässörer. Pal Johnsons roll lite i skymundan ska inte underskattas. Och Jon Eriksson är en fena på att initiera blixtsnabba övergångar och att alstra den svängfaktor som lägger grunden till Beat Funktions sound. I ungefär lika hög grad emanerar den sammanhållande kraften från de flinka fingrar hos Daniel Lantz som tar sig an klaviaturens tangenter. När kombinationen av snärtigt omedelbara och suggestivt dröjande sound funkar är det bara att hänga med.