Musikvideon till Giorgio Moroders nya singel ”Déjà vu” featuring Sia har nu släppts. Videon är inspelad i Los Angeles och är regisserad av svenska Alexandra Dahlström samt producerad av Julia Gahne.
Musik
Amerikanska ekvilibrister dragplåster på veckolång festival – Gmlstn jazzfest i Göteborg
Göteborgsbaserade Bäck Brothers har bytt lokal några gånger, huserar numera på Holy Moly, en krog lika trång som berömda Glen Miller Café. Denna gång sammanföll deras klubb med Internationella jazzdagen. Har hört dem cirka tre gånger tidigare, bland annat på Nef. Man spelade två generösa set, varpå ett jam tog vid. Att den stimmiga knökfulla lokalen överröstade lågmälda nyanser var ett aber. Den homogena kvartetten gillar gäster. Vid detta speciella tillfälle var huvudgästen Christina von Bülow, tenorist från Köpenhamn. Mellansnacket skötte habile saxofonisten broder Anders, drivande kapellmästare på elpiano broder David, bas trakterade Samuel Olsson (vars välljudande trumpet plockades fram emellanåt), oförutsägbara fills adderade trummisen Tommy Larsson. Musiken var till sin karaktär öppen och varm, snabb bebop varvades med finstämda ballader. Solistutrymme fanns i flertalet kompositioner. Första minuterna var jag dock konfunderad.
Mjukstarten var inte bara trevande utan något osynkad. I några sammanbindande takter hittade bandet självförtoendet. Sedan satt det mesta som smäck. På repertoaren fanns mycket Ellington jämte exempelvis Horace Parlan och Cannonball Adderley. Om jag hörde rätt framfördes några högst njutbara stycken av och med von Bülow. Charmades lika mycket av ett knippe up tempo-låtar som några långsamma ljuvliga kompositioner. I andra set hade Maggan Evmark på bas och sång en framträdande roll tillsammans med Boje Strotman på congas.
Blåsarna var duktiga med många dueller, men gjorde inget riktigt personligt avtryck. Tyckte bäst om den avspända helheten med smeksamma toner till snyggt komp samt att musikerna upprepade gånger hade ett förträffligt samspel; som i finalens oemotståndliga Things ain´t what they used to be.
Arrangörerna Eric Arellano & Maria Rylander tackade alla vars stöd gjort att jazzfesten kunnat förverkligas för andra året. I ärlighetens namn har initiativtagarna gett den ett mytomspunnet skimmer, även om jag förstått att musikerna känner sig väl omhändertagna. Vad jag märkt har ännu inte den musikintresserade allmänheten hittat till Kviberg. Med tanke på att de har volontärer att tillgå vill jag se mer av skyltar, affischer och programhäften överallt på stan. I år fanns en uppsjö konserter i centrala Göteborg som var gratis, eller bara kostade en spottstyver i entré. Jag hade bokat in mig på restaurangspelning för att se Fredrik Lindborg & friends, men tyvärr räckte varken tiden eller orken. Laddade istället för kulmen, som gick av stapeln sista festivaldygnet vid Kvibergs kasernområde. På dagen familjedag med ansiktsmålning, amatörorkestrar med mera. Kvällstid gavs diverse konserter. Evenemanget vars syfte är att spegla modern jazzig musik och metodiskt bygga en plattform, hade frångått systemet med festivalpass, vilket gjorde att somliga hängde i Kantinen medan flertalet hade skaffat sig biljett till den stora konserthallen. Först några sporadiska intryck från gratisutbudet i Katinens kombinerade auditorium och utskänkningsställe. Märk väl, dessa rader ska INTE betraktas som renodlade recensioner. Ska sägas att mina öron hade behövt skarpare inställning för att genomtränga rummets sorl. Till råga på allt fanns emellanåt basljud som dränkte piano och andra spröda toner. Lyssnade en kvart på Soil Collectors, vars kännetecken är kontrastverkan och långa sekvenser av schaman-präglat sound. De består av två kvinnor på elektronik, röst och klaviatur samt trumslagare.
Hannah Tolf och hennes vänner har skördat framgångar utomlands. Första tio minuterna var som ett enda långt intro, alltför utdraget och försynt enligt mig. Men jag hade säkeligen berikats av hel konsert i annan miljö. Unity Jazz Club presenterade sångerskan Anna lundqvists Quintet. De firade både 10-års jubileum och release. Måste erkänna att de har existerat utan min vetskap. Sången svävande och tydlig, ”tevekändisen” Björn Almgrens saxofoner sparsamt förekommande fast med fascinerande intensiva solon, ofta tassande trummor, stadigt markerad bas av Mattias Grönros vars instrument dominerade för kraftigt medan vikariende pianisten hade en otacksam uppgift att försöka nå ut. Trots svårigheter att få grepp om musiken gav den mersmak. En annan ny bekantskap var Malin Wättring 4 vars liveakt glädjande nog hade samlat rejält mycket folk. Saxofonisten som tyckte det var en ära att få spela på hemmaplan, började med titellåten från senaste skivan. Det var stlsäkert, en hel del skalor och säkert mycket improvisation.
Den inledningsvis grumliga basen angav tonen i andra låten. Underbara pianisten Naoko Sakata hade tyvärr en undanskymd roll så länge jag lyssnade. Blev förtjust i det händelserika trumspelet från Anna Lund, uppskattade polyrytmiken och den vackra avrundningen i samspel med Sakata. Blev en lagom utmaning att ta till sig denna nya musik.
Jag har följt Bohuslän Big Band – storbandet vars drivkraft är nya, gärna överraskande projekt – sedan sent 80-tal på Roffe Ericssons tid. De har idag lika hög status som sveriges nationalorkester (det vill säga Göteborgs symfoniker). Rigmor Gustafsson var nyligen intervjuad i Kulturbloggen. Hennes vokala konster har jag njutit av live ett halvdussin gånger, såg henne senast med trio i Kungsbacka för drygt en månad sdean. Deras gemensamma konsert blev en nära nog fulländad upplevelse. I frånvaro av Nils Landgren, hade rutinerade Johan Borgström sittandes uppdraget som dirigent. Slog mig efteråt att just den kombo av tradition och nyskrivet som framfördes, innebär att de kan rymmas i festivalens koncept. Somliga sånger hade fått nyskrudade arr av exempelvis geniet Magnus Lindgren, duktige Håkan Broström eller dansken Sörensen. Kompositörer på den fylliga repertoaren var bland andra storfräsare som Gershwin, Strayhorn, Legrand, Tormé, Ellington, Bacharach och Mercer/Arlen. Man startade swingbetonat, blåsarna var omgående på hugget. I Born to be blue hade trumpetaren Samuel Olsson ett läckert solo i det höga registret uppbackad av orkestern. Förvånades av hur långt fram i ljudmixen basen låg, vilket var till förfång för pianot. (Jag påpekade obalansen för den ansvarige som åtgärdade.) I övrigt var ljudet ypperligt. Rigmor demonstrerade frikostigt sin förkärlek till scat, bland annat i ljuvliga Where is the love. Utan åt att hänge sig åt uppvisning visar den framgångsrika kvinnan med glimten i ögat, enastående hög kvalitet, vet precis hur hon ska förhålla sig till skiftande omgivningar. Hon har ett karaktäristiskt häng i rösten och är makalös på att frasera oavsett tempo. I ett radband av pärlor vill jag särskilt lyfta fram ett suggestivt stycke av Bobby Timmons där storbandet agerade kör, den strålande tolkningen av Come rain or come shine på duo med fabulöse Tommy Kotter samt hennes egna statement med pådrivande blås betitlad I was made the way I am. Sist nämnda låt var en av flera rökare i krysset. Frapperades återigen av hur fenomenalt samspelta man är i BBB. Blåsarnas ensemblespel är i världsklass. Solistinsatser har jag dock hört än mer inspirerade andra gånger live, bortsett från nämnda medlemmar kom övriga solister inte riktigt igång. Betyget som helhet blir ändå mycket högt. Jag är förvissad om att publiken på drygt 250 personer kände att de fick valuta för sin investering.
Festivalens mest hippa akt var utan tvekan 11-manna kollektivet Snarky Puppy. De kommer från olika delstater, har sin bas i New York och är väldigt produktiva vad beträffar studiojobb och turnéer. Har senaste åren lirat på både Fasching och Nef, vilket gått mig förbi. Nu blev denna exklusiva bokning snabbt slutsåld. För den som vill studera hur kollektivet – belönade med Grammy för bästa r&b performance 2014 – låter live rekommenderas You tube. Härförare av de tekniskt drivna instrumentalisterna är basisten, kompositören och arrangören Michael League. Gruppen är så egensinnig att referenser är vanskliga. Man är mestadels mer fusion är funk, rör sig i gränslandet mellan och bortom Mahavishnu Orchestra, Average White Band och Spyro Gyra. På scenen framför de euforiska fansen var det mycket xl-tänkande. Egentligen totalt onödigt att ha tre gitarrister, även om det blev många riff och några utsträckta solon är de ofta underordnade huvudsakliga soundet. Sex stycken keyboards kändes också ganska överflödigt, liksom att i och med inhoppet av André Ferrari på snare drum(?) ha tre slagverkare. Men det är så Snarky Puppy vill ha sina gigs. Ett annat signum är att några gånger varva starkt och snabbt med lyriskt och långsamt, vilket gav oss chansen att hämta andan. Unisont är blåsarna oklanderliga. Vidare vore det tjänstefel om jag inte noterade att en av de två färgade i bandet var rent överjävlig (ursäkta svordomen). Trumslagare Robert ”Sput” Searight lämnade ibland eventuell melodi bakom sig, röjde istället ny mark för sina obegripligt snabba rytmiska kaskader. Det stora bandet är för kliniska, för angelägna om att blixtsnabbt avbryta gångbara grooves mitt i; för att jag helhjärtat ska vilja lyssna på dem i inspelad form. Vore önskvärt om de fick till fler hits som White cap och den magnifika Lingus. Att publiken – som ställde sig upp flera gånger och till och med headbangade – ändå gick hem nöjda i den kyliga majnatten efter närmare 1 ½ timmes extas kan jag nästan garantera.
Foto: Marko Vesterinen
Joanna Gruesome: ”Jag gillar att lägga till vissa ord som går emot heteronormen i vanlig, straight rock”
Peanut Butter, Wales-kvintetten Joanna Gruesomes andra fullängdare, följer upp 2013 års Weird Sister och är ett av vårens mest medryckande album. Det pendlar friskt mellan jangligt sockersöta gitarrmelodier och aggressiva punkskrik, och på ett charmigt sätt låter det hela tiden som att bandet spelar lite för snabbt. För Kulturbloggen berättar bandets låtskrivare, Owen Williams, om att blanda in politik i sin musik och varför det är viktigt att håna den maskulina rockkulturen.
Om ni ser tillbaka på Weird Sister, vad lärde ni er under hela den processen? Hur har ni utvecklats som band sedan dess, och vad tycker ni själva om albumet såhär i efterhand när ni har haft tid att reflektera över det?
– Det var en rätt konstig process, faktiskt. När vi spelade in skivan var vi helt okända utanför vårt community. Vi hade spelat ett tag och var ganska bekväma med det. Så det var surrealistiskt och ögonöppnande att konfronteras med uppmärksamhet och exponering i en bransch vi aldrig var särskilt intresserade av. Jag tror det har lärt oss värdet av att välja att arbeta med människor vi litar på. När det gäller själva albumet – jag ser det som ett gäng låtar jag skrev för några år sedan, varav de flesta inte riktigt stämmer överens med vad jag är intresserad av för tillfället. Men jag gillar fortfarande några låtar, och jag tycker vi lyckades etablera flera av bandets nyckelegenskaper – poplåtar mot soniskt våld, hardcore mot jangle.
Har ni en tydligare idé av vad Joanna Gruesome är för band nu?
– Sedan första albumet har jag tänkt betydligt mer på exakt vad det är jag vill åstadkomma med bandet. Vi har försökt etablera en modell där den melodiska sången och den typiska rockbandsdynamiken är motorn, medan de dissontanta aspekterna – harcorepunken och de skrikiga partierna – tillåts surra omkring och avvika. Och det känns som att vårt sinne för humor; vår arbetsmoral och hur vi går tillväga; förkastandet av det megatajta, professionella soundet är essentiella ingredienser. Jag tror vi alla är medvetna om det nu, och således kan experimentera med hur vi långt vi kan driva den här modellen.
Jämfört med Weird Sister så känns det som att ni nu hoppar ännu mer mellan melodiska och aggressiva partier. Vad var ni soundmässigt ute efter när ni började skriva låtarna för det här albumet?
– Jag hade flera nya brittiska garage- och harcoreband i åtanke, speciellt när det gäller trummorna. Jag hade Broadcast i åtanke och jag lyssnade en hel del på 70-talspowerpop, låtskrivare som Jackson Browne och 60-talsgirl groups vilket jag tror smög sig in melodiskt. Gitarrmässigt hade jag Thin Lizzy i åtanke. Jag lyssnade massa på min kompis band Trust Fund. Band som Slum of Legs, Woolf, Perfect Pussy och Hysterics – jag försöker bara ha allt det där i åtanke samtidigt som jag försöker göra något som känns unikt för oss.
Ni verkar ha en hel del influenser, jag antar att ni lätt kunde ha gått ännu mer mot hardcorepunken. Var det en ambition att fortfarande hålla låtarna så poporienterade?
– Det tror jag aldrig kommer förändras. Med det här bandet tror jag poplåtarna är hjärtat, och det är den aspekten som intresserar mig mest.
Är låtskrivandet en kollaborativ process, eller jobbar ni på låt- och textidéer på egen hand innan ni visar upp dem för resten av bandet?
– Jag tillbringar större delen av min tid åt att försöka skriva melodin, jag antar att det är det som involverar mest hantverk och omsorg. När jag väl har kommit så långt försöker jag hitta luckor eller sprickor som jag kan fylla med dissonans eller skrik, men det är inte som att jag försöker forcera in det med en kofot. Slutligen tar jag det till George som redigerar det och lägger till sin gitarrsektion, innan jag lär ut det till resten av bandet.
Du har sagt att det nya albumet är ett försök att håna maskulin rock. Kan du berätta om några av de sätt som ni förlöjligar manlighet på?
– Jag tror bara att jag menade att vi tyckte att det skulle vara kul att lägga till lite pompösa, korkade gitarrsolon. Det är viktigt, i synnerhet i en genre med ett såpass macho arv som hardcorepunk, att du gör saker som försöker kompensera den bullshiten. Vi brukar inte vara så intresserade av att göra det superdirekt med våra texter, de tenderar i regel att vara surrealistiska, men jag gillar att lägga till vissa ord som går emot heteronormen i vanlig, straight rock. Mer direkt försöker vi motverka det i hur vi opererar som band och vilka vi spelar för.
Är det en ambition att förvandla bandet till en röst för att uttrycka större samhälleliga eller politiska budskap?
– Det är det, åtminstone i den mening att vi vill vara hänsynsfulla i hur vi verkar och försöker engagera oss politiskt med det lilla inflytande vi har på alla sätt vi kan. Eftersom det är jag som skriver låtarna – och jag skulle avsky att vara en röst för någon vars upplevelser jag haft förmånen att undvika – så skulle jag från ett textmässigt perspektiv säga nej. Men utifrån våra handlingar, definitivt. Du skulle nog få ett bättre svar om du frågade någon av kvinnorna som spelar eller har spelat i bandet.
Är det viktigt att blanda in politik i musik?
– Det är viktigt att blanda in politik i alla aspekter av livet; hur du behandlar och interagerar med människor och så vidare. För oss är det viktigt att hålla fast vid vår etik när vi fattar bandbeslut, jag tror det kan vara bra att ta upp politiska ämnen i sin musik, men för oss är det mycket mer meningsfullt att fokusera på våra handlingar. Om du bestämmer dig för att signa till ett majorbolag, även om det ändå verkar som en katastrofal idé, ogiltigförklarar du alla politiska element. Men även i DIY-scener finns det opolitiska inslag hos många band vilket ofta är ett resultat av privilegium.
Ni har återigen haft MJ från Hookworms som producent. Hur kom det sig att ni valde att arbeta med honom igen, och vilket inflytande hade hans produktion på albumet? Skulle ni kunna tänka er att producera ett album själva i framtiden?
– Vi är bara bekvämma med honom helt enkelt. Han är vår vän, så vi kan argumentera med honom och han gör alltid ett bra jobb. Vi skulle definitivt överväga att spela in ett album på egen hand om vi bara lärde oss hur.
I sommar spelar ni på Roskildefestivalen i Danmark. Vad kan vi förvänta oss?
– Jag har ingen aning om vad ni kan förvänta er av det. Terror förmodligen. Jag gillar att spela live, det är min favoritaspekt – när allt går bra och vi serveras bröd med hummus — men det får mig också att bli nervös och behöva kissa massa.
På tal om feminism, du har antagligen sett de här festivalaffischerna där de tagit bort alla manliga akter för att visa hur få kvinnliga artister det är i programmen. Vad tror du behövs göras för att göra festivalerna mer jämställda?
– De festivalerna verkar till stor del bygga på bullshit ändå, men jag tror att arrangörerna måste få in det i sina huvuden att ett mer jämställt synsätt i bokningen både är nödvändigt och viktigt. Och hela den här ursäkten: ”Åh, vi vill bara ha de bästa banden oavsett kön,” är nonsens eftersom du kan hitta massor av bra, helt lämpliga band som utgjörs av kvinnor om du bara anstränger dig!
Lyssna: Foxygen – 24 HR LOVER MAN
I sommar kan vi bland annat se dem på Way Out West. Nu har Foxygen delat med sig av den lika stökiga som bisarra punklåten 24 HR LOVER MAN, som inte var med på förra årets …And Star Power, där de bland annat samplar Jimi Hendrix Manic Depression. Så här går texten om du vill försöka sjunga med:
Straight from the space age
havin a cocaine habit
sup bitchboy the backstabber fucked my shit up
put to bed the notion that i give a fuck
I’m David Bowie
maniacal, exxon to mobile
fucked up in Calabases fucked up in Barnes and Noble, boi
Heard your man can’t last too long
drinks three beers and falls asleep before you cum
fuck it
I’m on some post-Ezra Koenig fuckin North Face bullshit boyfriend
24 hour lover man baby
Likes boys but he’s not gay,
cuz they’re just toys for which to play with
your favorite was some girl in Beverly Hills who’s famous
Famous, famous, everyone’s famous
everyone’s famous in this section of Hell
Move on, get off, cerulean military jackets from Saint Laurent
millions of dollars, billions of dollars,
I don’t need em, I don’t give a fuck cuz I’m your 24 hour lover man baby
World War 3 looters
Fuck freddy Krueger
Drake’s nice but he ain’t got rhymes like i fucked Freddy Kreuger’s eyeballs while listening to Black Dice on ecstasy
I ain’t sexist I just wanna tap that
They don’t even know me and they hate me
Like some fucked up Burger Records kid down in OC
music sweet music, from my fingers
24 hour 24 hour 24 hour lover man baby
Lyssna på 24 HR LOVER MAN här nedan:
Ryley Walker: ”Till och med hunden var snygg!”
Daniel Bachmann är Ryley Walkers turnésupport och bäste kompis. Den här natten är de båda även sängkompisar, då ett missförstånd lett till att man måste dela hotellrum på ett fullbokat Scandic Grand Central i Stockholm. Bachmann och Walker förbereder sig för spelning genom att svinga några glas i hotellobbyn och samtidigt bedyra sin uppskattning för det svenska folkets yttre. De berättar hur de tidigare på dagen besökte en restaurang på Södermalm med idel vackra människor och tydligen även ett stycke vacker hund. Bachmann gör en svepande gest med handen över lobbyns alla soffgrupper som för att omgivningen talar sitt tydliga språk. När Walker strax därpå gått en sväng till baren och återvänder med ett nytt glas i handen kan jag inte hålla mig och frågar skämtsamt: ”Är det en Primrose Green?”, alltså titeln på hans nysläppta andra album döpt efter en drink han och hans polare hittade på i tonåren. Han ler snett och svarar: ”Jag borde fråga om de kan göra en sådan! Men nej, det är whisky och ginger ale.”
Halvtimmen dessförinnan har jag suttit i ett konferensrum – bisarrt och ironiskt som det kan låta med tanke på hans åsikter om ”korporativt skit” – och intervjuat den tolvsträngade akustiska gitarrens nye fantom. Ett ämne jag (nästan) undvek var alla referenser till hans andliga förfäder: Tim Buckley, John Martyn, Nick Drake med flera. Tydligaste beviset på hur uppenbart han förvaltar deras arv kommer också när han i slutet av kvällen gör sin spelning och en man och en kvinna på några och de sextio med något vått i ögonen står längst fram och nickar med i Walkers nötande mantran så att de gråa hästsvansarna vajar i samma hypnotiska rytm.
Du verkar göra väldigt många intervjuer. Är det viktigt för dig att vara tillgänglig för alla?
– Ja, många ber mig och det är helt okej för mig att göra det, för jag är ett stort fan av musikjournalistik så jag tycker det är intressant att bidra. Kan jag försöker jag. Jag gillar att prata musik, helt enkelt.
Vad är ditt första musikminne?
– Jag minns hur min mamma körde omkring i Illinois och vi lyssnade på AM radio där vi hörde en massa gammal musik, gammal soul. Vi är ingen stor musikfamilj, men jag minns hur jag som barn hörde Otis Redding. I skolan slog jag sedan upp hans namn i ett musiklexikon.
Varför valde du att spela gitarr?
– Jag tyckte det var coolt. Först ville jag spela trummor, men en vän gav mig en gitarr, så jag hade tur och behövde inte spara ihop till den. Han behövde den inte längre, så i princip övertog jag en gitarr som någon annan ville slänga och gjorde den istället till något värdefullt.
Ofta betraktas du som något av en gitarrvirtuos, och man kan föreställa sig hur du aldrig umgicks med vänner och istället satt hemma och tränade…
– Nej, jag hängde alltid med mina kompisar. Egentligen tycker jag att jag borde ha övat mer om jag ska vara ärlig. När jag kom hem efter skolan blev jag alltid hög och satt och övade. Det fanns alltid tid för kompisarna men gitarren kom i första hand. Jag övar fortfarande mycket, jag gör det hela tiden.
Spelar du några andra instrument?
– Nej. Jag är värdelös.
Du nämnde trummor, men det blev aldrig något av?
– Nej, jag är en jävla usel trummis. Världens sämsta. Jag har inte talang för någonting annat.
Med tanke på att du spelade i flera punkband när du var yngre, önskar du ibland att du kunde gå ut på scen och bara spela Ramones-aktiga treackordlåtar istället för din vanliga repertoar?
– Visst. Jag menar jag gillar vad jag gör nu, men energin i punk har alltid inspirerat mig, dess direkthet. Det vore skitkul att vara i ett punkband nu, så om någon behöver en gitarrist ställer jag upp. Den musiken är verkligen spännande och jag tycker den energin går igen i det jag gör nu.
Punk handlade alltid om att gå emot etablissemanget och mittfåran, och på sätt och vis är det vad du gör nu genom att spela jazzig folkrock. Känner du så också?
– Jag är för allt som utmanar konventionerna, all musik som är emot etablissemanget. Allt som vänder ryggen mot korporativt skit. Inte så att jag gillar dålig musik, men all musik som gör folk obekväma.
Vad är det värsta någon någonsin har sagt om din musik?
– Inte så att jag sitter och googlar eller så, men fulla typer kommer ibland fram och säger “Du suger!”. Man kan inte göra alla glada, liksom… Men inget alltför elakt.
Har du någonsin blivit ombedd att dra åt helvete?
– Oh ja, speciellt i USA. Bara idioter till fyllskallar nere i Södern, men aldrig här borta.
Som utövare av den här sortens retrofolkrock måste du ha sett jämförelserna med Tim Buckley, John Martyn och alla andra komma?
– Ja, jag är ett stort fan av deras musik. Speciellt den sättningen med ståbas, elgitarr, keyboards och vibrafon. Alla de är stora influenser, en stor utgångspunkt. Själv tycker jag att mycket jag gör är annorlunda, men visst, det är som sagt en stor utgångspunkt och jämförelserna helt väntade. Om du låter som en annan artist i dagens tider har du liksom ditt på det torra. Om du låter som Bach eller Mozart är det bara en tradition som förs vidare, men du rör dig alltid framåt.
Du är en stadsbo i grunden, men som kontrast är skivomslaget väldigt lantligt. Varför valde du att göra det så?
– Jag bor i stan, men att vara utomhus är något jag alltid alltid drömmer om. Lustigt nog togs fotona till omslaget inne i Chicago i ett naturreservat, en fredad plats i stan som inte är full av sopor och skräp. Man kan inte tro det med tanke på att Chicago är en riktigt skitig stad. Jag vet att den framstår som lantlig med sitt bildspråk utomhus, men det är en ändå en skiva från stan. Chicago är så tätbebyggt och tätbefolkat med fem miljoner invånare där, men det här är en plats som känns rymlig och ”friluftig”. Det är i Garfield Park, en riktigt, riktigt vacker plats.
Inspirerades du av andra album när du gjorde omslaget?
– Absolut. Det är ett hopkok av skivomslag jag tycker om. Jag tror jag vill att det ska åldras väl, som att en ring nöts synligt runt det. Jag gillar att köpa skivor och den tanken införlivades i mitt album, antar jag.
Så här i digitala tider får man ibland för sig att skivomslag inte är så viktiga, men det är väl ändå fortfarande viktigt att ha något slags varumärke som sätter avtryck?
– Album är viktiga för mig, för jag släpper inga singlar. Att ha en bild och att kunna hålla det i sina händer är riktigt viktigt för mig personligen.
Sweet Satisfaction är helt klart en av årets bästa låtar. Kan du berätta lite om hur den kom till?
– Tack för det. Jag skrev den mitt i vintern i ett öde Chicago förra året, det blir verkligen kallt där, långt under noll och en meter snö, så det är farligt att gå ut. Den känns som en desperat låt, som från en nedsupen poet. Man tar sju, åtta drinkar och tror plötsligt att man är en poet och kan nå in i en kvinnas hjärta med en dikt. Därifrån kommer låten. En full poet som lutar sig mot väggen. Vi var tvungna att klippa ner låten, för ursprungligen var den typ femton minuter lång. Kanske är den något för boxen om tjugo år! Jag själv gillar den versionen bättre men skivbolaget tyckte inte det fanns utrymme på skivan. Vi fick klippa ner jammandet i slutet. Det pågick i en evighet, fast på ett bra sätt. Jag tycker den blev rätt cool med stråkarna och den delen som låter som Terry Riley.
Vilken låt önskar du att du hade skrivit?
– Wow, det är en jättesvår fråga. Ingenting alltför obskyrt. Kanske en låt som Anne Briggs Go Your Way. Det är min favoritlåt genom alla tider, den är väldigt personlig. Eller kanske en Tim Hardin-låt.
Nuförtiden kämpar alla för att kunna leva ett drägligt liv, och vissa kanske går till överdrift i jakten på framgång. Har du någonsin känt att du måste ljuga för att få karriären dit du vill?
– Nej, jag är brutalt ärlig, men inte så att jag är elak eller så. Jag har haft turen att ha bra folk omkring mig som vill jobba med mig. Jag bryr mig inte så mycket om sånt, jag vill bara göra skivor och låter andra jag känner sköta snacket. Det finns ingen anledning att hamna i en position där jag måste ljuga, jag vill inte det. Och vad är ett drägligt liv egentligen? Jag har valt att sova på en soffa hemma i Chicago för att jag gillar det. Turnerandet är mitt liv, jag lever för att få komma till Stockholm och varsomhelst långt hemifrån. Jag trivs med det.
Har du varit musiker på heltid länge?
– Nej. Jag hade ett jobb till ungefär ett år sedan.
Vad jobbade du med?
– Jag satt i telefon hela dagarna framför en dator och sålde golfklubbor.
Sålde golfklubbor?
– Ja, det var som en nätshop för golf, ett slags magasin dit folk ringde in för att beställa golfklubbor. Det var lite som att läsa ett manus på en kundtjänst. Men jag har haft många jobb. Diskare, trädgårdsarbetare, byggjobb, allt.
Spelar du golf?
– Nej. Herregud, nej! Du skulle aldrig stöta på mig på en golfbana.
Precis innan vi satte oss ner för att prata svepte du ett glas whisky. Är alkohol en bra katalysator för kreativiteten eller är den mer hämmande?
– Tja, det är definitivt inte bra för en. Jag vet inte, jag tar gärna ett glas. Det håller mig på fötter, får mig att må bra.
Hittills har ditt nya album Primrose Green fått en hel del positiv kritik, vilket måste vara smickrande. Påverkas du av sådant?
– Det är ju trevligt, men kanske inte smickrande eller så. Folk kommer fram på spelningarna, särskilt i England, och säger att de läst om mig i Uncut. Men du vet, det sitter tio personer på ett kontor i London och skickar ut mejl om albumet hela dagarna, så jag hyllar dem, det är deras förtjänst. Mycket handlar om deras hårda arbete, men självklart uppskattar jag kritiken, det är jättekul.
Har tillvaron blivit mer hektisk sedan förhandssnacket om albumet satte igång?
– Ja, jag turnerar mycket mer. Förut bokade jag mina spelningar själv, satt och mejlade en massa, men nu kommer det av sig självt vilket är skönt. Jag säger alltid ja till allting, jag försöker vara ett bra exempel på hårt arbete, särskilt som jag kommer från den bakgrunden. När jag är hemma för länge blir jag galen.
Vad ägnar du dig åt när du inte är ute på turné?
– Spelar mycket gitarr och försöker skriva ny musik. Ränner runt på stan, umgås med min flickvän och försöker att inte bara sitta och häcka för mycket.
Tröttnar du aldrig på musik?
– Tja, vissa dagar är tuffare än andra, men du vet, min pappa kliver upp klockan fem varje morgon för att tillverka bildelar. Jag gör hellre det här, jag får komma till Stockholm. Det är arbete, vet du. Hårt arbete.
Ja, det har ju inte ens gått ett år sedan ditt första album släpptes, vilket är ett bevis för det antar jag. Har du ytterligare ett album på gång inom det kommande året?
– Inget är inspelat ännu, jag tror att jag går in i studion i juni någon gång när jag är hemma några veckor. Det borde förhoppningsvis komma ut vid den här tiden nästa år. Allt handlar alltid om nästa album.
Du har låtarna?
– Ja, jag har låtarna. Fortfarande behöver några saker fixas till, men jag har alla idéerna klara. Förhoppningsvis är det ute om ett år så att jag kan åka ut på turné igen. Jag menar, den här skivan är bra, men den har inte potential nog för att jag ska kunna turnera med den i två år, så stor är den inte. Om allt går bra hoppas jag kunna göra släpp efter släpp så att jag kan fortsätta.
Jag vet att du har övat mycket gitarr för att hela tiden bli bättre. Var det svårt i början att spela fingerstyle och sjunga samtidigt?
– Nej, det var aldrig något problem. Inte som B.B. King som bara kan göra en sak i sänder. Mer bara att bli bättre på och tryggare med att sjunga. Jag tycker inte att jag har den bästa rösten, men när jag började var den bara som en svag muskel. Den finns där, jag har väl lite av en naturlig röst. Den fanns redan där, men jag behövde jobba lite med den. Om du hade sett mig live för ett år sedan skulle du märka skillnad, det gör i alla fall jag. Att bli bättre på att sjunga var utmaningen.
Har du någonsin känt att dina låtar kunde sjungas av någon annan?
– Jag skulle älska det, men jag tror dock inte att den traditionen längre existerar. Som Judee Sill när hon skrev Lady-O åt The Turtles, det skulle jag älska, jag önskar att det fortfarande var så men jag kan definitivt inte se hur någon knackade på hos mig för att få en låt. Jag skulle gärna göra det, däremot, vara sångare och låtskrivare som Randy Newman eller någon.
På tal om Randy Newman, kan du tänka dig att göra filmmusik?
– Ja, för fan! Återigen ser jag inte att den möjligheten skulle dyka upp, men visst. Som ett band som Popol Vuh, det tyska krautrockbandet på sjuttiotalet, de gjorde coola skivor som var filmsoundtrack. Till och med Neil Young gör fantastiska soundtrack. Så det kan jag helt klart tänka mig, när som helst.
Närmare till hands ligger kanske att låta dina låtar användas i TV-serier?
– Ja, för fasen, så länge det inte handlar om att stödja republikanarslen i USA. Så länge jag kan stå bakom det och så länge det inte är finansierat av högervridna idioter.
Är du intresserad av politik?
– Jag är nog ganska öppet liberal, antar jag. Jag gillar verkligen Skandinavien, ni ockuperar inte andra länder. Socialism och progressiv politik i USA gillar jag också. Jag tillhör en grupp människor i USA som tycker så, särskilt yngre personer som jag själv.





