• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Mästerligt ordvrängeri roar och förför – Povels Naturbarn i Lunchteater på Göteborgs Stadsteater

19 oktober, 2024 by Mats Hallberg

v. 42 (15-19/10) 2024

Foajébaren Göteborgs Stadsteater

Har blivit en trevlig vana att med oregelbundna mellanrum ta sig till Götaplatsen mitt på dagen, för att anmäld se veckans sista föreställning av program som på förhand lockat särskilt. Hyser man ett intresse för nöjeshistorik i allmänhet och vår gedigna revy-tradition i synnerhet, kan man svårligen motstå En till show. Sedan 2010 har syskonen Lotta och Mikael Ramel tillsammans med basisten Backa Hans Eriksson uppträtt cirka fyrahundrafemtio (!) gånger med sin föreställning. Som titeln indikerar är den helt ägnad åt att levandegöra pappa Povels 960 sångtexter. Till låtskatten adderar hans barn ibland egna verser som underfundiga kommentarer.

Sedan ordmakarens död 2007 har syskonen delat ut det av honom instiftade Karamelodiktstipendiet till både självklara och otippade namn. Måhända med tanke på att det finns ett aktivt Povel Ramel-sällskap som är med om att dela ut priset, uttryckte Lotta viss besvikelse över att ingen på fredagens dramatiserade show (fullsatt förstås) var medlem i sällskapet. Alla tre har för övrigt medverkat i Povel-produktioner och Lotta har dessutom regisserat hyllningar för scen.

bild Elisabeth Ohlson (från Stadsteaterns hemsida)

Lotta har varit skådespelare, regissör och teaterlärare; verksam bland annat på Stockholms Stadsteater och Norrbottensteatern, synts i tv-serier och i filmer som Ted – för kärlekens skull och Falsk som vatten. Hennes nio år äldre bror är sångare, låtskrivare, gitarrist och före detta musikterapeut med ett tiotal album på sitt cv. I egenskap av soloartist under mer än ett halvt sekel och kortvarig medlem i Fläsket Brinner hör han till dels alternativa musikrörelsen, dels en fascinerande psykedelisk fåra. Senaste åren har Mikaels musik fått en renässans genom rekryteringen av en handfull magnifika musiker kallade The bäst band. Påminde honom efteråt att jag recenserat här tre gånger ( dubbel-cd + två strålande spelningar). Även om det citerats ur dem och innehåll delats verkade artisten inte ha koll, något man kanske inte kan begära även om det var snöpligt.

Backa Hans Erikssons karriär sträcker sig inte riktigt lika långt tillbaka som Mikaels. Han har undervisat och samarbetat med åtskilliga svenska storheter live och på skiva från Ulf Lundell och Kajsa & Malena till Helen Sjöholm och medverkan i musikaler, inte minst på 80-talet och framåt. Följaktligen återfinns basisten på ett antal av mina skivor. På meritlistan finns inte bara betydelsefulla basgångar utan arrangemang och producerande. Turnerar sedan närmare tjugo år regelbundet med CajsaStina Åkerström förutom att han driver en egen duo med en blockflöjtist.

Enligt Mikaels innehållsdeklaration reser man in i forntiden. Trion tar fasta på de humoristiska visorna och därmed formuleringar knepiga att få till, vilka kräver just den enorma rutin man besitter. Att Povels allvar, vemod och filosofiska sida bara speglas i förbigående förvånar en smula . Häri skiljer sig En till show från exempelvis Jenny Almsenius drabbande musikföreställning (också den recenserad här). Föreställer mig att det skruvats på repertoar och filats på detaljer för att showen ska kännas fräsch för dem själva, efter ha avverkats hundratals gånger.

Just att sångerna levereras från så nära källan det går att komma tillför självfallet en kittlande dimension. En kul take jag förmodar att aktrisen Lotta initierat, går ut på att göra publiken osäker. Varje moment är sannolikt helt igenom planerat, eller? Konsten är att få det att verka som om spontanitet och nyckfullhet råder. Det mesta sker i lustens lekfulla tecken på och till och med nedanför scen. På så vis bjuds på ingredienser vi kan definiera som Lunchteater, när Lotta låtsas tappa kontrollen. Kan för övrigt tyckas lite udda att ingen pianist inkluderats, även om upplägget förstås funkar.

Lotta som nog inte sjungit så mycket annat än sin fars material, framstår som lika självklar sångare som storebror. Har senaste åren upplevt åtskilliga exempel på goda vokala insatser från skådespelare på scener i Göteborg. Blev däremot smått förbluffad över Backa Hans Erikssons roll. Han inte bara ackompanjerar melodierna Mikael tar fram på sin akustiska gitarr med sin speciella basfiol och därutöver rama in med sin basstämma. I likhet med jazziga basister som Martin Höper och Fredrik Jonsson tar han ton genom att emellanåt sjunga en vers och bilda duettpartner.

Vad får vi då höra av röster vilka behärskar Povels geniala texter som rinnande vatten? Ibland är klyschor oundvikliga. Efter ett inledande medley med egen tillsats levereras en tungvrickande, magnifik dänga. I Povels oefterhärmliga stil har Jazz Me Blues fått heta En trumpet, en klarinett och en gammaldags bas. Samma årgång ur revyn Denna sida upp är Fars fabrik. Mikael framför den ekivoka visan Den lille tecknaren medan Lotta triumferar i enligt utsago Sveriges första rap. Handlar förstås om duo-rimmande-rappen Jag diggar dig där männen sufflerar. Från illustrerade text- och nothäftet Djur i dur hämtas Fulvia fästing framdiktad på melodin till Bellmans Gubben Noach, en nonsenstext att jämföra med det tålamodsprövande upprepandet om kokosnötens ogenomträngliga skal och excellerandet i barbershop featuring basstämma i Var är tvålen. Samtliga ingår i showen som har underrubriken Andra varvet.

I Povels fläta När schlagern dog från mitten av 50-talet används stråken av Backa Hans som då och då effektfullt fyller i med sin basstämma. Efter denna drift med populär genre fortsätts det på den skojfriskt inslagna vägen. Undantaget kommer allra sist. I slutklämmen förändras tonläget nämligen till ljuvligt vemod i Dagen då visorna dör. Har missat nämna två personliga favoriter som gjordes ypperligt. Tänker på mysiga Svensktopps-långköraren Ta av dej skorna (P. Ramel/ B. Wolgers) och den lika suggestiva som komiska Gräsänkling blues tryfferad med ett par egna tillägg av Mikael. Vågar garantera att ingen lämnade 90-års firande teaterhuset besviken.

Arkiverad under: Musik, Scen

Souljazzig orgel-nestor levererar på topp med inspirerad trio – Ronnie Foster på Nefertiti

18 oktober, 2024 by Mats Hallberg

16/10 2024

Nefertiti i Göteborg

Får erkänna att klaviaturspelaren (främst hammondorgel), låtskrivaren, producenten och arrangören Ronnie Foster från New York i princip gått under min radar. I veckan genomförde 74-åringen sin enda spelning i Norden på pågående Europaturné, tillsammans med sonen Chris Foster bakom trummorna och vid sin andra sidan Michael Ó Neill sittandes på en hög pall med sin elgitarr. Inviterades av arrangörer och lyckligtvis krockade inte konserten med andra begivenheter. Med tanke på Fosters rykte är det ett underbetyg åt kollegor att ingen annan hade hörsammat inbjudan.

Började snabbt påbörjad uppladdning (hade nämligen missat att anteckna datumet i almanackan) genom att lyssna in mig och forska i hans cv. Insåg att detta gig hade förutsättningar att kunna utkristalliseras till en minnesvärd konsert. Så blev också fallet inför ett entusiastiskt om än inte utsålt Nef en småkylig höstkväll mitt i veckan. Eftersom sättningen är identisk med den hos stjärntrion Goldings/ Bernstein/ Stewart (recenserades här i fjol), vill jag hävda att Foster och hans medmusiker med sin mer soulfunkiga approach, rörde sig ledigt på motsvarande hög nivå. Gav den ljudansvarige en stor eloge efteråt eftersom kvalitén var superb. Integreringen av instrument inklusive features skedde med förundransvärd balans. När vi vid ankomst tålmodigt köar till entrén, i paus och efteråt hörs i högtalarna vax utvalda av ett svensk-engelskt DJ-kollektiv, vars val av låtar givetvis anknyter till aftons liveakt.

Några fakta som präglat den charmerande mannens musicerande: I sina tidiga tonår fick han möjlighet att lyssna på legendaren Jimmy Smith live och träffa sin idol som han sedermera samarbetat med. Sajnades vid tjugoett års ålder av Blue Note vars berömda skivbolag släppt sex skivor i hans namn. I och med att A Tribe Called Quest samplade hitten Mystic Brew blev Foster en inspiratör för acid jazz-scenen på 90-talet. Andra halvan av 70-talet förekom han på ett halvdussin album med stilbildande mjuksväng-gitarristen George Benson bland annat kommersiella succén Breezin´ Vidare spelar han på milstolpen Songs In The Key Of Life, magnifika Night Parade från Robbie Robertsons andra soloalbum och refererar på Nef till samarbeten med gitarristen Grant Green och Carlos Santana. Han har därutöver tillfört sitt rika sound hos Roberta Flack, Earl Klugh, Grover Washington Jr och Stanley Turrentine.

Spelningen över två generösa set inleds med en groovy blues signerad Jimmy Smith. Gitarristen väver omgående tilltalande mönster medan trumslagarsonen fyller i. Det stretchas vitalt på sedvanligt manér från hammondorganisten med sin leslie-högtalare inkopplad. Angenämt sväng uppstår och man anar vart konserten kommer ta vägen. Repertoaren är inte tvärsnitt ur Fosters karriär, även om turnén döpts efter senaste skivan Reboot. En första höjdpunkt infaller tidigt, ett nyskrivet original som lånat från klassiska grupper med snarlik sättning med tema inte olikt megahitten Sunny. Broderas magnifikt på tangenter och sonen står för stadigt beat. Det karaktäristiskt roterande dova soundet kompletteras med skönt lir i i form av avspänt riffande av O´Neill vars cv innehåller samarbete med Stevie Wonder.

Vad hände mer i ett lika piggt som omväxlande första set? Jo vi fick härligt intrikata Big Farm Boy Goes To A Latin City från kritikerrosade On The Avenue (1974). Här får trion sätta tänderna i ett ösigt komplext beat, särskilt den frilansande rytmläggaren baserad i Las Vegas. Den avlöses av en sugande stampa-taken-komposition där publik ombeds medverka, vilket vi villigt gör. En funkig dänga som kännetecknas av uppbrutna rytmer och ett eldigt gitarrsolo. I slutdelen adderas ett anslående solo med imponerande tekniska crescendon. Man avrundar genom att framföra titellåten på Reboot, vars själfullt elastiska och dynamiska sound sprider oförställd glädje.

Efter paus blir det kickstart genom en jambetonad komposition skriven för Grant Green. Raffinerat kryddad kännetecknas låten ändå av ett exceptionellt rakt beat. Vid det här laget befinner sig den samspelta trion i zonen. Anförare Ronnie Foster är i sitt esse när han garnerar. Självfallet framförs fler titlar från senaste plattan som är dedikerad till instrumentkollegan Dr Lonnie Smith (1942-2021). Till att börja med balladen Sultry Song II vars ackord flyter fram makligt. Melodin har ett subtilt sväng med ett mittenparti som oväntat ändrar skepnad.

I ett av sina mellansnack introducerar artisten det lite ytliga lyckopillret Hey Good Lookin´Woman där den fryntlige mannen med kultstatus överraskar genom att sjunga. Vi mår bra av en kul stänkare som bygger på en hommage till grunden inom svart musik, det vill säga blues. Den frilansande sonen baserad i Las Vegas får verkligen bekänna färg när han tar med publiken på en exalterande utflykt av uppvisningskaraktär. Ett annat alster från ovan nämnda skiva heter kort och gott Carlos och indikerar ett samarbete med latin-hjälten med efternamnet Santana (sett dem minst tre gånger). Utvecklas till ett expressivt, virtuost nummer med imponerande feature som sig bör av O´Neill. Medryckande melodin avslutas genom en sanslös urladdning av Foster d,y. Snacka om statement som nästan övergår i metal-excesser.

Näst sist levereras megahitten Mystic Brew med osviklig pondus – låten med stort L Tribe Called Quest framgångsrikt samplade – vilket innebar att Ronnie Foster blev en förgrundsfigur för acid jazz-rörelsen när det begav sig. Svänget, samspelet och soundet gör succé på Nef. I en sista snabb sak surfas på liknande framvällande våg. Foster meddelar att ytterligare en klubb-hit framförs. Blir hänryckt av positiv energi som vi uppmanas att omvandla. Ett smittsamt beat stimulerar således både kropp och hjärta. Publiken reagerar kärleksfullt instinktivt på trions dansanta tonspråk. Trummisen imponerar ånyo kolossalt och gitarristen som har flera album i eget namn i bagaget står för svettigt strängbänderi. Summa summarum en av årets mest helgjutna konserter! Finns anledning att tro att spelglädjen som strålade ut från scen parat med kemin emellan trion, gick långt utöver standard för denna soulfunkiga orgeljazztrio.

Arkiverad under: Musik, Recension

Titta: Anna Ternheim – Orkanen

13 oktober, 2024 by Linou Gertz

Foto: Gustav Bondesson

När Anna Ternheim utannonserade sitt första album på svenska var det med den vackra och ungdomsnostalgiska ”Nära dig” som fick bli startskottet för en ny era i hennes artistskap. Hon annonserade då också att hon skrivit det nya albumet med Jocke Berg och Martin Sköld från numera nedlagda Kent, men mer detaljer än så fick vi inte riktigt.

Nu har hon lanserat en andra låt, Orkanen, och utannonserar på sin Instagram-sida att albumets namn blir ”Psalmer från sjunde himmelen” och att hon kommer ge sig ut på Sverigeturné till våren. Hon har ännu inte gett något datum för albumsläppet, men skriver att biljetterna till vårturnén släpps måndagen den 14e oktober klockan 10:00 och de datum som släpps är:

12-13/3 Södra Teatern Stockholm
19/3 Katalin, Uppsala
20/3 Flygeln, Norrköping
21/3 Hjalmar Bergman Teatern, Örebro
22/3 Magasinet, Falun
28-29/3 Palladium, Malmö
2/4 Culturum, Nyköping
3/4 Skövde Kulturhus
4/4 The Tivoli, Helsingborg
5/4 The Pot, Karlshamn
9/4 Scalateatern, Karlstad
10-11/4 Stora teatern, Göteborg

Turnén kallas kort och gott ”Anna Ternheim spelar Psalmer från sjunde himmelen” så verkar bli framträdanden av albumet, osäkert om det blir i sin helhet och bara efter albumets låtordning så det återstår att se, men det verkar inte bli några äldre låtar på engelska (som t.ex. Shoreline).

Hur är nya låten då? Om ”Nära dig” var glad, romantisk och ungdomlig energi så är ”Orkanen” mörkare, om död och förlorad kärlek. Men ändå fortfarande väldigt vacker! Med rader som ”Kan man börja om? Få en andra chans? Kan man hitta himlen nån annanstans?” är det lika mycket sorgearbete som framtidshopp och tro på att det kan bli bättre och ljusare. Och lika vackert att tänka på som blixtnedslag i hjärtat som hon sjöng om på nära dig. Återstår att se om mötet mellan det ljusa och det mörka, det vardagliga och större poetiska, blommar lika fullt ut på resten utav albumet när det lanseras men med dessa två låtar ute är det ändå goda chanser för det.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Lyssna: Isak Benjamin – Tailored by Design

11 oktober, 2024 by Redaktionen

Tjugoårige Isak Benjamin är en debutant som är intressant. Han har precis släppt den första singeln, Blivande stjärnskottet Isak Benjamin debuterar med singeln, “Tailored by Design”, som ingår i hans kommande debut-EP.

Ett pressmeddelande berättar:
“Tailored by Design” markerar starten på Isaks solokarriär, men hans närvaro på musikscener är långt ifrån ny. Hela sitt liv har han haft ett brinnande musikintresse och en sällsynt talang. Uppvuxen i en musikfamilj, med systrarna Johanna och Klara från First Aid Kit, har Isak fått uppleva mycket – som att sjunga inför en fullsatt Avicii Arena och resandes på turnébussar i USA. Nu är han målmedveten att själv satsa fullt ut på musiken.

Debutsingeln “Tailored by Design” är skriven samt producerad av Isak, tillsammans med Ben Cramer som tidigare arbetat med bl.a. Orville Peck och Noah Cyrus.

Isak säger om singeln:
Låten handlar om att anpassa sig för någon annan utan att få något tillbaka. Att skapa en fasad för att vinna någons intresse, utan ömsesidighet.

Under skoltiden har Isak studerat musikproduktion och spelat i olika bandkonstellationer. Bland de artister han inspireras av finns bland andra Sam Fender, Bleachers, Tom Petty och Phoebe Bridgers. Efter studenten har han jobbat mer intensivt i studion för att hitta hem med musiken och vision. Hantverket har fått växa fram och resultatet är en debut-EP som kommer 2025.

I höst följer Isak Benjamin med som förband på Maja Francis Hello Cowboy Tour och spelar på tre av turnéns stopp: Pustervik i Göteborg (19/10), Cirkus i Stockholm (30/10) och Slagthuset i Malmö (2/11).

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Isak Benjamin, Lyssna, Singelsläpp

Extraordinär fusionfest – FORQ på Valand

11 oktober, 2024 by Mats Hallberg

9/10 2024

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

En god vän tillika pensionerad musikjournalist gjorde mig uppmärksam på konserten. Hade blivit något strul i marknadsföringen om tidpunkt för detta exklusiva gig, varför det tyvärr var långtifrån fullsatt. Därmed uppstod en särskild sorts hjärtlig stämning på vad man kan definiera som en intim fusionfest. FORQ bildades 2014 av Michael League och Henry Hey och har sedan dess varit flitiga i studion. Fem album plus remix-utgivningar har släppts, varav den senaste kom i år. Deras frontman Henry Hey står på scen tillsammans med Jason JT Thomas bakom sitt glänsande trumset, gitarristen Jordan Peters samt Eli Menezes på elbas. De har meriter från bland andra Bokanté, Roy Hargrove, Marcus Miller och Richard Bona. De två sist nämnda som spelat med Lauryn Hills virtuosa band, är vikarier även om de medverkar på nya skivan. Duon var tvungna att lära sig sjutton låtar, vilket superproffsen grejade med ackuratess. De kom från Fasching och skulle resa vidare till Oslo. Och den nya konstellation har lirat tillsammans cirka fem gånger.

Kvartetten på keyboard, gitarr, elbas och trummor utgör ett av de omtalade sidoprojekt ledaren för Snarky Puppy initierat ( besökt Sverige flera gånger varvid det jublades för egen del över kollektivets bedrifter på Gmlstn Jazzfestival 2015). League som tilldelats Grammy fem gånger driver också skivbolag. Hans medgrundare Hey borde jag haft koll på. Klaviaturspelaren av rang kan titulera sig studiomusiker, låtskrivare, producent, arrangör, kapellmästare och som medlem på inspelningar av omtalade soundtrack. Lite overkligt att jag på väg hem kunde rikta några ord av tacksamhet till honom och då berätta att jag var där för att skriva om den spelning de genomfört nu, istället för 2020 när pandemin bröt ut. Känslan av surrealism bottnar i att han inte bara varit musikaliskt ansvarig för sentida verk skapade av David Bowie, utan haft samma avgörande roll hos Rod Stewart och George Michael samt bildat bandet Rudder där trumslagaren Keith Carlock ingår. Som sagt fullkomligt otroligt att jag hade missat vilken gigant i det fördolda jag träffade som hastigast.

foto Leif Wivatt

Konserten är indelad i två set, varav första klockar in på en trekvart cirka medan andra avdelningen sträcks ut längre. Enbart eget material framförs och min sammantagna bedömning är att kvalitén varierar. Klyschan ojämnt passar eftersom det fanns magiska stunder, men också anonyma låtar vilka saknar egenskaper för att fästa. Ett par av dem, bland andra Duck People, har inspirerats av deras intresse för videospel. Ska sägas att jag satt nära scen, gladdes åt exemplariskt ljud. Finns dock fog för uppfattningen att fenomenet till trumslagare dominerade på ett sätt som var till nackdel för helheten med sin hårdhänta behandling av trumskinnen, sin massiva spelstil. På slutet släpper han loss sin energi fullkomligt, levererar ett furiöst solo man inte kan låta bli att benämna aggressivt.

I första låten sker en gradvis stegring av intensiteten. Groove mixas med sköna klanger och en hel del virtuosa inslag där man verkar trigga varandra. En beskrivning som lämpar sig för att beskriva vad som händer under kvartettens potenta, hänryckande samspel. Hey anför med behagligt och infallsrikt tonspråk likt kollegor som Jeff Lorber, Gary Husband och Alan Pasqua vilka jag också hört live. Han vill hävda att de är jazziga eftersom genren är ett uttryck format i stunden. Eftersom en komposition live kan låta aningen annorlunda varje gång, menar Hey att de likt improvisationsmusiker ägnar sig åt jazz, trots att de är genuint beatbaserade.

Noterar föga förvånad briljant teknik, något som aldrig får bli ett självändamål när musiker sammanstrålar. Musik är inte liktydigt med (cirkus)uppvisning. Hey ser till att klokt upprätthålla en sammanbindande balans mellan melodiska linjer och ekvilibristiska utbrott. Rytmläggare Jason JT Thomas måste ändå anses vara ett särfall. Hans blixtsnabba kaskader bländar, gör att jag ler förundrat över fabulös kapacitet, kan påminna om Jeff ”Tain” Watts fast utan att visa dylika chops. Förefaller befinna sig lika mycket utanför som inuti låtarna med sina konstanta makalösa fills. Ibland blev det dock för extremt genom att övergå till sanslöst hisnande show av upparbetade crescendon. Jag som skrivit miniporträtt om tio trumslagare, hänfördes av den vitale 80-åringen Billy Cobham nyligen och träffat nämnde ”Tain”; är som framgår kluven inför vad den otroligt skicklige JT Thomas uträttar i moment när han vräker på maximalt.

Uppseendeväckande många referenser infinner sig. I en låt får vi vägledning då den tillägnas Jim Beard som avled i år. Hans samarbeten med Steely Dan, Mike Stern och Wayne Shorter omnämns. Finns förstår fler namnkunniga samarbeten. Njuter av ett tema som påminner om en av Headhunters största hits och knockas av ett par utförligt svävande solon på slide av Peters, vilka i omgångar erinrar om bedårande sound i en anda av Jeff Beck och Dave Gilmour. Hans två längre solon där toner sträcktes ut blev aftonens clou. Eftersom keyboard/ synt och ekvilibristik på trumset med extra cymbaler växelvis genomgående agerar draglok påminner somliga stunder om Cobham/ Duke Project (särskilt live-plattan från 1976). Referenserna kan vara ett utslag av antingen slump eller influenser. I andra set uppstår ett mycket njutbart sjok med drag av progressive. Tänk Camel och den svävande sfären. En annan överraskande introduktion av stil för tanken till tillbakalutat behagligt sound ´a la Sergio Mendes.

Kikar igenom anteckningar från en exklusiv konsert som i långa stycken gjorde mig exalterad. Märker att jag uppskattar när det riffas friskt, när den ruggigt tajta kvartetten demonstrerar hur synkade de är och hur strukturer konstrueras genom spännande övergångar. Hey står för ett par ljuvliga intron medan vikarien på bas genomgående har en diskret roll, uppblandad med ett par raffinerade features. Fenomenal dynamik är ett kännetecken för FORQ, vars effektfulla urladdningar man minns efteråt. Hey berättar att gruppen på sistone införlivat sång. Vi hör i en låt hans ordlösa stämma. Finalen består av ett flyhänt framfört medley på äldre favoriter. Sofistikerade extranumret Echo hade deras frontman skrivit med Peters utsökta slidespel i åtanke.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 55
  • Sida 56
  • Sida 57
  • Sida 58
  • Sida 59
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in