Musik

31/1 2024

FOLK i Göteborg

Den experimentella jazzscenen i landet har utökats med en med rätta hajpad släkting till akter som Johan Lindström septett, Goran Kajfes Subtropic Arkestra och Fire Orchestra. Med påståendet aves förstås Hederosgruppen, vilka sammanfördes 2018 av den i högkvalitativa projekt ständigt sysselsatte Martin Hederos. Den samme (som faktiskt kände igen mig) förklarar omgående i första presentationen, att man är ett demokratiskt band där samtliga bidrar med kompositioner. Två album släppta på HOOB Records (skivbolaget bröderna Josef och Fabian Kallerdahl driver) har rönt stor uppskattning. Har själv bara lyssnat på länk på senaste Ståplats, vilket resulterade i att jag som jury i Gyllene skivan, var med om att rösta fram albumet som vinnare. Också Grammis och pris på Manifest-galan (var där) har erhållits. Undrade efteråt i samtal med några av medlemmarna, om de var oroliga för att bli ”sönderkramade” av jublande kritiker. Sådana farhågor verkade inte hysas.

Hederosgruppen består av initiativtagaren på piano och elorgeln Philicorda från 60-talet med egna tillbehör, Josef Kallerdahl på kontrabas, trumslagaren Konrad Agnas, trumpetaren Emil Strandberg samt på träblås (tenor-, sopransaxofon och basklarinett) Andreas Sjögren. De tre först nämnda måste betecknas som oerhört mångsidiga och produktiva. Har kunnat höra dem i ett otal sammanhang och rytmsektionen förekommer också i Johan Lindströms septett medan Hederos ju tillsammans med Lindström utgör en av pelarna i Tonbruket, vilka nästan prenumererat på Grammis (tilldelats fyra). Önskas mer info om hur medlemmarna i detta självständiga och uppenbart eklektiska band (fruktbar paradox) hänvisas till intervju i JAZZ / OJ 2/2023

Varenda konsert jag bevittnat där Josef, Konrad och Martin figurerat har berikat, tillfredsställt själ och hjärta. Vad beträffar Hederosgruppens sättning och emellanåt också sound finns vissa likheter med Oddjob, vilket en av frontmännen i också denna flerfaldigt Grammis-belönad grupp påpekat. För att belysa den ofantliga spännvidd kvintetten jag njuter av på ett fullsatt FOLK härbärgerar, kan nämnas vilken diametralt motsatt värld Kallerdahl befunnit sig i när han med New Tide Orqesta spelade in Live In Rio, jämfört med när Hederos lirade i psykedeliskt röjiga TSOUL på rockklubbar, Med tanke på att den formidable multiinstrumentalisten kompletterat ikonisk utlevelse med att tolka Satie, vara solist på GöteborgsOperan och göra juliga visprogram med Sofia Karlsson; är han själv en konstnärlig kameleont. Somligt av den angivna brokigheten ingår när medlemmarna i HG komponerar. Utomordentlige trumpetaren Emil Strandberg har jag hört både i egen grupp och som sideman, medan lika framstående Andreas Sjögren – känd från exempelvis ska-bandet Liberator – var en ny, angenäm bekantskap.

Efter bara några takter märks deras särart, en profil som blir än tydligare efter att första två låtarna avverkats. Spejsigt sound kränger och skaver, ofta initierat av Hederos. I mest uppenbara hitten Molnstoden tas kursen ut mot den andra kusten, en omläggning till sväng som omedelbart erövrar publiken genom att lite avigt afro-beat korsas med fräscha toner á la Don Cherry. Inspirerade features från Strandberg och Agnas förgyller rytmfesten i denna hit som framförts i Go kväll i SVT. Konserten med sina typiskt oförutsägbara schatteringar pågår i ungefär 65 minuter inklusive extranummer. Avslöjas att cirka hälften av låtlistan kommer bestå av material man vill testa, kompositioner de är i färd med att spela in.

I Luftskepp stökas det grundligt i udda takter med kontrabas och rytmsektion i framkant. I temat avtecknar sig snitsigt ensemblespel. Ett dualistiskt förhållningssätt verkar vara deras grej. Å ena sida svepande linjer och beats som förför, å andra sidan en fäbless för att utsätta sina lyssnare för spräck, omönstrade passager och närmast atonala utflykter. Man kan aldrig förutse vad som komma skall, vilket gör dem omöjliga att anklaga för tråkiga tendenser. Istället styr upptäckarlusten! I titel döpt efter bajsbakterie uppstår ett underbart spretigt sound där groove kombineras med fri form-spontanism. Dess mest exalterade fas utgörs av en lödig duell emellan formtoppad batterist och spetsigt snabba fraser från deras trumpetare. Musiken hamnar mitt i konserten i ett tillstånd, vars sökande natur på samma gång kan te sig förvillande som kittlande. Gläds åt hur rytmtillverkare Agnas frigör sig, i detta pulserande skede tillsammans med skickligt synkat blås.

Nyskrivna kompositioner som Lurlåt, Torp – stora stenblock och Signes psalm framförs jämte ett alster från debuten Jankai (K. Agnas). Vackra sekvenser bryter fram, avlöses av ostrukturerat utsvävande attacker. I en fängslande avdelning vävs suggestiva mönster, ett abstrakt sound som blir en höjdpunkt. Progressive i ett fruktbart möte med frijazz färgas raffinerat av Andreas Sjögrens basklarinettspel. Att beat införlivas i osedvanligt stor omfattning uppskattas. I två hymn-liknande, bångstyriga alster ger samtliga sig hän passionerat. Energin omvandlas till ljuvliga klanger i extranummer signerat Hederos. Melodi framställd på piano, vispspel, eftertänksamma basgångar och subtilt blås. Folkteaterns Allan Anttila ansvarade med den äran för ljudet. Spelglädjen är påtaglig hos HG, vilka bjuder på stimulerande utflykter och pulserande beat.

27/1 2024

KOM Bar i Göteborg

I Göteborg inom beatbaserad musik har vi sedan 70-talet haft tillgång till tre extraordinära sångare, lätt urskiljbara röster vilka ibland tilldelats epitet världsklass. Sålunda har självklart inte trion varit en lokal angelägenhet och bara en av dem är uppväxt i det Göteborg han blev trogen. Fast flest gånger framträdde de ändå till publikens glädje på hemmaplan. Syftar givetvis på Freddie Wadling, Totta Näslund och med byte till presens är tredje namnet Sam Vesterberg. Av dem har jag endast träffat den sist nämnde, han som antog erbjudandet om att ta över efter Totta i Nynningen. Kan flika in att utförliga minnesord om Wadlings gärning publicerats här samt att längre intervjuer gjorts med de som ingick i Tottas Bluesband, bortsett från Niels Nordin.

Att jag fick kontakt med den reslige Vesterberg för drygt tjugo år sedan berodde på att jag hörde honom framföra egna låtar med band under motfestivalen som arrangerades i samband med EU-toppmötet 2001. Bokade den akten till årsmöte för min SEKO-klubb ett par år senare när han var aktuell med cd:n Väg 45. Sedan dess har vi lunchat två gånger, har sett honom sjunga på bland annat Pustervik, Kom Bar (gamla och nuvarande adressen), FOLK och utomhus på Kulturkalaset. Har vidare besökt honom på Mölndals Museum när det var hans arbetsplats, genomförde utförlig intervju på krogen Diner 22 2010 och anlitade honom och Gunnar Frick när pappa begravdes i Råda kyrka. Således finns en upprättad relation. Äger hans två första album i eget namn. Saknar däremot Sånger från ett dragigt kapell (2016),vars dokument i form av bilder och texter om uppväxten i Dorotea också resulterade i utställning.

Upprinnelsen till det Äntligen-band artisten satt ihop för två utsålda konserter på systrarna Forsmans KOM Bar längst bort i Hängmattan off Majorna, var hans och Jimmy Olssons exklusiva medverkan på konserten Nynningen 50 år (recenserad i K-bloggen) härom året. (Som bekant återstartade Tomas Forsell bandet 2016 och räknar jag rätt har jag sett sex av deras konserter.) Under jubileumsfirandet delade Sam scen med tre andra profiler vilka också för övrigt fanns med i spektakulära bedriften Tältprojektet. När Bernt Andersson råkade sammanstråla med frontande göteborgska norrlänning väcktes idén om att göra sammanhängande program tillsammans. Eftersom Sam skulle fronta fick han lov att bestämma vad som skulle framföras.

Slagkraftig repertoar med ett par Nynningen-alster, åtskilliga original av Sam plus ett knippe bluesrökare repades in. Förklaras för oss salig publik att trumslagaren Bengt Kristeberg blivit en övergiven solitär, fast han på 80-talet och framåt lirat i coverband med bland andra Sam och Jimmy. Nämnda radarpar har känt varandra sedan Lidingö på 60-talet medan det andra radarparet – Bernt Andersson och mångas gitarrhjälte Bengan Blomgren – träffades i den bluesiga uppväxt i Göteborg som lade grunden till GinHouse (vars senaste comeback dokumenterades på liveskiva, skrev här om konserten). Till saken hör att i samma intervju-serie för facklig tidning publicerades i andra nummer intervjuer med Bernt, Jimmy och Bengan. Bjöd dem på krogen och på kuppen blev de mina vänner. Vad gäller fullbokade gigen under helgen på KOM Bar var det ren tur att jag fick plats (trodde att jag missat upptagen av att titta på tv-sport), då ett sällskap som ofta arrangerar jazziga tillställningar hade fått plats över. Är dem stort tack skyldig, glatt förvånad över att de lyssnade på Nynningen back in the days.

Satt egentligen allt för nära och med ryggen emot scen. Lyckligtvis kunde volymen justeras med öronproppar. Inklusive paus och sammanbindande mellansnack varar spelningen i närmare 2 ½ timma. Utfallet var så omtumlande att man frestas att redan nu drämma till med omdömet ”årets konsert”. I samtal med huvudpersonen efteråt konstaterar denne att succén närmast garanterades på förhand av Bengans och Bernts medverkan. ”Det bästa jag gjort på 40 år” , anser Sam Vesterberg som menade att urkraften till röst har han gratis.

Kanske då förmätet att komma med klagomål av teknisk natur. Utgår från att Bernt Andersson som vanligt uträttade stordåd på sitt keyboard av farfisa-modell, men tyvärr nådde hans svepande sound endast fram i enstaka sekvenser. Å andra sidan fick jag ta emot desto mer extatisk skönhet från Bengan Blomgren. Så jag hade absolut överseende med obalansen när jag blev så rikligt kompenserad för detta ljudtrassel. Och när toner från mångsidige Bernt Anderssons instrument tog sig längst fram lät det superbt.

Nu till anteckningar i stunden om ett antal av de tjugotal låtar vi serverades. Den rusiga stämningen genererade dubbelt så många extranummer enligt huvudpersonens hustru, jämfört med fredagskonserten. Smattrande, självklar start i På andra sidan bron, öppningsspår på andra soloskivan. En livsbejakande blues som omedelbart etablerar delikat groove. Rörande äreminne över Sams alldeles för tidigt bortgångna föräldrar besväras av grötigt ljud, fast darr på stämbanden förmedlar total närvaro. Blir som vanligt förtjust i underbara gunget i Ett original. Strängbändaren Bengan Blomgren träder nu på allvar in i handlingen. Och som denne ödmjuke, skenbart buttre man gör det! Fans som skribenten Tore S Börjesson, arrangören Johan Red Top Larsson som kallat denne klenod en av världens bästa gitarrister och beundrande instrumentkollegan Kent Börjesson skulle definitivt vilja vara i mina kläder.

Härom året delade saxofon-giganterna Gilbert Holmström och Gunnar Lindgren scen för första gången, trots att de lirat jazz sedan 60-talet. Lika sällsynt är det inte att Bengan samarbetar med Sam Vesterberg. Men förutom att han gästar på Väg 45 hade de nog inte spelat tillsammans de decennier som förflutit emellan Nynningens 50-års firande och upplaga av bandet andra halvan av 70-talet. Bengan tog för honom fräscha låtar till smått osannolika höjder , vilket kompositören uppmärksammar.

Vill ta till protokollet att rytmsektionen med Jimmy Olsson i förgrunden lirar vidunderligt i sin understödjande roll. De bäddar rutinerat för maestros figurer, på vintage-gitarren med idealisk förstärkare. Känslor omöjliga att i ord förmedla för de som grämer sig över att inte vara på plats, sinnesrörelser vilka knappt kan hanteras. När jag vittnar om mitt tillstånd efteråt replikerar landets mest raffinerade solist -har du sökt för det? Det vill säga ”åkomman” som gör mig svettigt exalterad av oöverträffad lager-på-lager teknik, en teknik inriktad på att förädla ackordföljder istället för uppvisning. Briljeras med liknande magisk effekt i exempelvis Järntorget, Gula lågan (två höjdpunkter i Sams katalog) och i en stompig sak i bonusavdelningen. Att lyssna på hur landets yngste 75-åring riffar i Fattig men rik blåser bort all eventuell leda. Känns så futtigt att i skrift försöka återge vad som händer när man ledsagas in i detta förunderliga, angenäma universum, när dörren öppnas på vid gavel.

Ansvarige för upplägget har hämtat brottstycken ur självbiografiska föreställningen Ett dragigt kapell till konsertens röd tråd. Sam upplyser med dråplig humor om hisnande fakta och strapatser, orättvisor och tecken på kärlek. Sker med begåvad emfas, ibland på rim. Utan att nå samma förstklassiga standard som Ola Magnell, Plura eller Anders F Rönnblom har mannen som blev ”hedning vid tre ålder” viktiga historier att förmedla., i mellansnack och i de sånger han skrivit. Verkar dessutom hålla fast vid Nynningens tankegods, den idévärld han var delaktig i. Just snärtigt formulerade Ett dragigt kapell är i sin harmonik på gränsen till banal, även om den rymmer tonartshöjning.

Musikaliskt finns en enhetlig stomme, likt stänkare eller suggestiva tongångar á la The Band. Därutöver varieras med gungande stolt eller kvidande blues, låtar av viskaraktär, hurtfriska melodier som påminner om psalmer, finstämda ballader med hymnlika drag och tendenser till country. En oerhört färggrann bukett! Första set avrundas med att Sams ståtliga stämma hyllar bäste vännen, basspelande radarpartnern i Älskade Cowboy. Detta är en av få tillfällen när Bernt Anderssons musicerande når den del av lokalen jag sitter i. Innan dess gjorde också långsamt porlande Vite lillebror djupt intryck, en för mig obekant låt från musikteater om ursprungsbefolkningen i USA skapad i samarbetsprojekt av Nynningen / Nationalteatern 1976.

Andra set drar igång fartfyllt i en innerlig anda med Tåget, följt av en mäktig nytolkning på känt tema med elegant feature på keyboard. Ett mycket medryckande alster! Berättelsen om och samspelet på Järntorget artar sig till en minst sagt omväxlande resa. Den går från klämmigt ”frälsis-skrudad” kul till avancerade skiftningar och taktbyten.. Från gnistrande elgitarr utgår underbara upptäcktsfärder. Blomstrande kreativiteten från Bengans sida fortskrider med makalös energi i formidabla Gula lågan i g-moll, på ett sätt som får mig att associera till Beatles/ John Lennons experimentella era. Imponerande röstresurser och fabulöst komp bibehåller den intensitet Bengan initierat, också när Sam Vesterberg hedrar sin mamma och hennes slitsamma tillvaro som mor till åtta barn i Fattig men rik, låt med enormt patos inspelad 1980 av Nynningen fast utgiven långt senare.

Konsertens ordinarie program avrundas i övertygande stil genom två potenta titelspår, Väg 45 plus Äntligen en ny dag. Man noterar att stämningen är exceptionell, hur mycket bubblande känslor som måste ut vokalt och hur otroligt tajt det låter. Utan att ge sig hän åt rytmiska delikatesser på egen hand, måste understrykas att Bengt Kristeberg konstant imponerade med sin osvikligt uppbackande tajming. Upprymda soundet i den nyare dänga kan knytas till det driv vi associerar Robbie Robertson/ The Band med. När det broderas ut av mästerlige Bengan Blomgren påminner temat om Mark Knopfler. Blytunga dynamiken i en delvis annorlunda version av Äntligen en ny dag firar förstås triumfer. Publiken njuter hängivet åt melodins kontraster, återkommande crescendon som orubbliga statement.

Ber om överseende med alldeles för utdragen rapport/ recension. Som antytts var euforin elektrisk, Äntligen-bandet inspirerades av vårt bifall till fyra bluesiga extranummer. Sam tog i likt en väckelsepredikant medan medan Bengan gasade på och beredde väg för magnifikt stick av Bernt i publikfriande hit av Muddy Waters, vars sugande komposition Forty Days And Forty Nigts tog vid. Naturligtvis var Bengan i sitt esse när han med blå toner omsorgsfullt betonade Sams vokala utsagor. Underhållande att hastigt byta till svenska (egen översättning?). I denna otroligt extatiska kavalkad gav man sig dessutom på en stompig sak jämte gripande Going Down Slow. Magiskt event!

Stort tack Qlaez Wennberg för strålande bilder!

26/1 2024

Nefertiti i Göteborg (arrangör: SWEJS)

Ideella föreningen SWEJS ( Swedish Executive Jazz Society) bildades av ett kompisgäng för tjugofem år sedan med syftet att för sina medlemmar i Stockholm och Göteborg anordna lunchkonserter. Blev inbjuden och besökte en regnig fredag gamla Nef, vilket torde vara första gången för evenemang mitt på dagen för min del. Förhåller sig nämligen på det viset att jag i uppskattande ordalag recenserat de två skivproduktioner sångerskan Ulla Fluur gjort, vilka båda släppts i närtid.

Det har varit en lång väg fram till debuten för en jazzig vokalist jämnårig med undertecknad. I ungdomen spelades piano och sjöngs i kör. Kvinnan som varit allätare testade att sjunga jazz första gången i 25-års åldern. Men det blev inte någon musikrelaterad karriär. Annat kom emellan. Efter att ha gått kurs i jazzsång stakades pågående verksamhet ut, vilket vi hängivna lyssnare är tacksamma för.

Hon hade aldrig stått på någon scen i Göteborg tidigare trots att mamma kommer från Munkedal. Ulla reste med tåg från huvudstaden utan sin producent och arrangör Martin Höper ( träffade kuriöst nog honom härom veckan på Utopia), tillika skivornas basist. Resesällskap var istället pianisten Leo Lindberg som anlitade sin vän Arvid Jullander från Hisingen, en numera oerhört efterfrågad musiker, till att framställa basgångarna. Har hört den unga duon otaliga gånger live och i inspelad form, i synnerhet Arvid eftersom han bor och mestadels verkar i Göteborg med omnejd. Båda förtjänar stämpeln före detta underbarn, fast de inte fokuserar på att visa upp bländande tekniska färdigheter, även om dylika drag ibland kan urskiljas.

Spelningen genomförs i ett svep under cirka 65 minuter inför en skapligt stor skara sittande publik. Den reslige Mats Ander som synts i åtskilliga storband presenterar lunchkonserten, gästar därtill med ljuva toner på trumpet i långsamt framskridande ”schlager-floppen” En gång i Stockholm. Kan framhållas att det blivit något av ett idiom hos Ulla Fluur att gå bortom vad som rubriceras som amerikanska sångboken. Förstlingsverket One är döpt efter U2:s berömda rockballad medan uppföljaren fått sin titel efter Melodifestivalbidrag från -66 skrivet av legendaren Jan Johansson och dennes svägerska. Okonventionella strategin att ägna sig åt ädelschlagers från främst 60-talet och en brokig flora av covers på kompositioner av Nisse Hellberg, Nick Drake, Tom Waits, Peter Gabriel, Prince med flera, har visat sig vara ett alldeles utmärkt koncept, blivit Fluurs nisch. Och med konstnärlig frihet som ledstjärna arbetas arr. fram i visjazzig tappning. Att utan överdriven respekt för originalen utvinna en egen touch har blivit en framgångsformel.

Trions angenäma gig innehåller närmare dussinet låtar. I en sättning utan varken pådrivande/ understödjande trumbeat eller följsamma ackordföljder på gitarr lyfts texter förtjänstfullt fram. Hävdar att Fluur utvecklat sin vokala förmåga sedan inspelningarna av debuten. Föredömlig frasering och tajming kombineras numera med ett större omfång. I alla fall är det vad mina öron noterar utifrån hur rösten låter live. Upprymd inledning hakar tag i mig i form av svensk version av uppiggande Jeepers Creeper. Följs av ett av alla lysande exempel på icke ”exploaterade” låtar. Mollinlindat tema från prisbelönta spelfilmen (såg den på bio) Cold War kryper in under huden. Soundtracket från polska historiska dramat görs i suverän samklang emellan unga instrumentalister och frontande sångerska. Grabbarnas gemensamma bravader i stick är oerhört snitsiga. En första sådan remarkabel sekvens infaller i det svepande gung som uppstår i tolkning av det danska vinnarbidraget i ESC 1963.

Har oftast hört Leo Lindberg traktera orgel och andra varianter av keyboard. Vid några tillfällen har jag fått möjlighet att försjunka i hans kapacitet på välstämd flygel. Löpningar av eftertänksam eller undantagsvis rask art, i form av elegant broderade melodier jämte nästan osannolikt precisa pauseringar, gjorde att det var en fröjd att lyssna på den fantastiskt begåvade pianisten. En handfull gånger var musicerandet på en sådan berörande nivå, att ilningar av välbehag spreds inombords. Lindberg glänser i ett kompletterande nyskrivet alster av Niklas Lind Gabrielsson på duo med ljuvligt textande sångerska. Bitterljuv, ypperlig visjazz från låtskrivare som turnerat med Eagle Eye Cherry.

Kände ju som sagt till nästan hela repertoaren. Visste att Fluur och hennes musiker åstadkommit en underbar version av Owe Thörnqvists När min vän. Att den tävlade tidigt 60-tal i vår inhemska schlagerfestival ter sig smått obegripligt, eftersom den, åtminstone i detta arr, befinner sig åtskilliga nivåer över Mello-genren. Rytmiserande förmågan från vokalist och ackompanjemang i Jan Johanssons intrikata En röd vals är också enastående. Vilken frapperande kvalitet melodifestival-låtar kunde ha på 60-talet.

Tidig hit av Dylan som klätts i svensk språkdräkt av Ola Magnell görs i kul, studsande harmonik. Arvid Jullander levererar här avancerat solo med stråke. Extranumret hämtas från Lill Lindfors sambadoftande 80-tal. Kännetecknas av strålande frasering. Dessutom får vi en slags fortsättning på de dramatiska verser som utgör Trubbel, Olle Adolphsons klassiker på samma melodi signerad Niklas Lind Gabrielsson, samt beträffande attack och tempo en radikalt nedtonad cover på sprudlande Wilmer X-dänga. Genom att ta bort Nisse Hellbergs drivande beat avrockifieras deras humoristiska hit. Firma Lindberg & Jullander briljerar med dels bluesiga ackord, dels flyhänt framtagna basgångar. Tippar på att mycket nöjd publik lade ett nytt namn på minnet, rent av fick en ny favorit. Och i detta avskalade skick motsvarade melodierna live definitivt högt ställda förväntningar.