31/1 2024
FOLK i Göteborg
Den experimentella jazzscenen i landet har utökats med en med rätta hajpad släkting till akter som Johan Lindström septett, Goran Kajfes Subtropic Arkestra och Fire Orchestra. Med påståendet aves förstås Hederosgruppen, vilka sammanfördes 2018 av den i högkvalitativa projekt ständigt sysselsatte Martin Hederos. Den samme (som faktiskt kände igen mig) förklarar omgående i första presentationen, att man är ett demokratiskt band där samtliga bidrar med kompositioner. Två album släppta på HOOB Records (skivbolaget bröderna Josef och Fabian Kallerdahl driver) har rönt stor uppskattning. Har själv bara lyssnat på länk på senaste Ståplats, vilket resulterade i att jag som jury i Gyllene skivan, var med om att rösta fram albumet som vinnare. Också Grammis och pris på Manifest-galan (var där) har erhållits. Undrade efteråt i samtal med några av medlemmarna, om de var oroliga för att bli ”sönderkramade” av jublande kritiker. Sådana farhågor verkade inte hysas.
Hederosgruppen består av initiativtagaren på piano och elorgeln Philicorda från 60-talet med egna tillbehör, Josef Kallerdahl på kontrabas, trumslagaren Konrad Agnas, trumpetaren Emil Strandberg samt på träblås (tenor-, sopransaxofon och basklarinett) Andreas Sjögren. De tre först nämnda måste betecknas som oerhört mångsidiga och produktiva. Har kunnat höra dem i ett otal sammanhang och rytmsektionen förekommer också i Johan Lindströms septett medan Hederos ju tillsammans med Lindström utgör en av pelarna i Tonbruket, vilka nästan prenumererat på Grammis (tilldelats fyra). Önskas mer info om hur medlemmarna i detta självständiga och uppenbart eklektiska band (fruktbar paradox) hänvisas till intervju i JAZZ / OJ 2/2023
Varenda konsert jag bevittnat där Josef, Konrad och Martin figurerat har berikat, tillfredsställt själ och hjärta. Vad beträffar Hederosgruppens sättning och emellanåt också sound finns vissa likheter med Oddjob, vilket en av frontmännen i också denna flerfaldigt Grammis-belönad grupp påpekat. För att belysa den ofantliga spännvidd kvintetten jag njuter av på ett fullsatt FOLK härbärgerar, kan nämnas vilken diametralt motsatt värld Kallerdahl befunnit sig i när han med New Tide Orqesta spelade in Live In Rio, jämfört med när Hederos lirade i psykedeliskt röjiga TSOUL på rockklubbar, Med tanke på att den formidable multiinstrumentalisten kompletterat ikonisk utlevelse med att tolka Satie, vara solist på GöteborgsOperan och göra juliga visprogram med Sofia Karlsson; är han själv en konstnärlig kameleont. Somligt av den angivna brokigheten ingår när medlemmarna i HG komponerar. Utomordentlige trumpetaren Emil Strandberg har jag hört både i egen grupp och som sideman, medan lika framstående Andreas Sjögren – känd från exempelvis ska-bandet Liberator – var en ny, angenäm bekantskap.
Efter bara några takter märks deras särart, en profil som blir än tydligare efter att första två låtarna avverkats. Spejsigt sound kränger och skaver, ofta initierat av Hederos. I mest uppenbara hitten Molnstoden tas kursen ut mot den andra kusten, en omläggning till sväng som omedelbart erövrar publiken genom att lite avigt afro-beat korsas med fräscha toner á la Don Cherry. Inspirerade features från Strandberg och Agnas förgyller rytmfesten i denna hit som framförts i Go kväll i SVT. Konserten med sina typiskt oförutsägbara schatteringar pågår i ungefär 65 minuter inklusive extranummer. Avslöjas att cirka hälften av låtlistan kommer bestå av material man vill testa, kompositioner de är i färd med att spela in.
I Luftskepp stökas det grundligt i udda takter med kontrabas och rytmsektion i framkant. I temat avtecknar sig snitsigt ensemblespel. Ett dualistiskt förhållningssätt verkar vara deras grej. Å ena sida svepande linjer och beats som förför, å andra sidan en fäbless för att utsätta sina lyssnare för spräck, omönstrade passager och närmast atonala utflykter. Man kan aldrig förutse vad som komma skall, vilket gör dem omöjliga att anklaga för tråkiga tendenser. Istället styr upptäckarlusten! I titel döpt efter bajsbakterie uppstår ett underbart spretigt sound där groove kombineras med fri form-spontanism. Dess mest exalterade fas utgörs av en lödig duell emellan formtoppad batterist och spetsigt snabba fraser från deras trumpetare. Musiken hamnar mitt i konserten i ett tillstånd, vars sökande natur på samma gång kan te sig förvillande som kittlande. Gläds åt hur rytmtillverkare Agnas frigör sig, i detta pulserande skede tillsammans med skickligt synkat blås.
Nyskrivna kompositioner som Lurlåt, Torp – stora stenblock och Signes psalm framförs jämte ett alster från debuten Jankai (K. Agnas). Vackra sekvenser bryter fram, avlöses av ostrukturerat utsvävande attacker. I en fängslande avdelning vävs suggestiva mönster, ett abstrakt sound som blir en höjdpunkt. Progressive i ett fruktbart möte med frijazz färgas raffinerat av Andreas Sjögrens basklarinettspel. Att beat införlivas i osedvanligt stor omfattning uppskattas. I två hymn-liknande, bångstyriga alster ger samtliga sig hän passionerat. Energin omvandlas till ljuvliga klanger i extranummer signerat Hederos. Melodi framställd på piano, vispspel, eftertänksamma basgångar och subtilt blås. Folkteaterns Allan Anttila ansvarade med den äran för ljudet. Spelglädjen är påtaglig hos HG, vilka bjuder på stimulerande utflykter och pulserande beat.