• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Stockholm Music and Arts: Beth Hart

3 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

Beth Hart 1 minst

Rivigt, bluesigt, vemodigt … Beth Hart fyllde scenen med sin rockiga blues. Hon startade med ”Lifts You Up ” och bjöd sedan på en bra, varierad och känslofylld blues-soul-eftermiddag på Skeppsholmen.

Hon bjöd också på ett par covers som hon satte en egen prägel på: I’ll Take Care of You (Bobby “Blue” Bland cover), If I Tell You I Love You (Melody Gardot cover) och Rhymes (Al Green cover).

Däremot bjöd hon inte på sin största hit. låten ”L.A. Song” från albumet Screamin’ for My Supper. Kanske hon hunnit tröttna på den, det var ju 15 år sedan hon släppte den.

Beth Hart har en enorm blues- och soulröst. Ändå är hon inte riktigt den superstjärna hon borde vara. Per Magnusson i Aftonbladet beskriver det så bra:
Men hennes röst – med sitt unika vibrato – verkar liksom vilja sprängas ut ur kroppen på henne. I vilket annat land som helst skulle 43-åringen vara den största artisten. Men så råkar hon komma från USA, där hon redan 1993 tävlade mot en viss Beyoncé i en talangtävling.

Konserten är, precis som Aftonbladet också skriver: en uppvisning i amerikansk musik; singer-songwriter, blues, grunge och classic rock.

Foto: BeA Nilsson

Beth Hart 2 minst

Beth Hart 3 minst

Beth Hart 4 minst

Beth Hart 5 minst

Beth Hart 6 minst

Beth Hart 7 minst

Beth Hart 8 minst

Beth Hart 9 minst

Beth Hart 10 minst

Beth Hart 11 minst

Arkiverad under: Musik Taggad som: Beth Hart

Stockholm Music and Arts: Van Morrison – en magiker på scen

2 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

Van 1 minst

Van Morrison på Stockholm Music and Arts, stora scenen
2 augusti 2015
Betyg 5

Han kom och som han levererade. Van Morrison är en stor artist. Han är magisk. På flera sätt och många plan. Precis när han sjöng textraden: ”The Day When the Rain came” i hans stora poplåt ”Browneyed girl” då kom regnet över Skeppsholmen. Han tycks kunna styra över inte bara vad som händer på scen utan allt däromkring, till och med vädrets makter.

Han gav en fulländad spelning med mycket jazzbluesigt ös där jag inte förstår hur någon alls kunde stå still. I området nära scen var det fullt ös och många, många som både skakade takten och sjöng med, även om han inte hade sin mest lättillgängliga repertoar och också när han spelade de allra populäraste sångerna som ”Browneyed girl” var det i en jazzigare version.

Han inledde spelningen med ”Celtic Swing”, iklädd den obligatoriska hatten och spelandes på saxofon. Det är den öppning han haft under den turné han just nu kör. Den saxofonjazziga svängiga stilen fortsatte med ”Close enough for Jazz” och med gospelinfluens i ”By his Grace”.

Några låtar in i konserten kom också munspelet fram och det blues vid sidan av jazz som satte atmosfären för kvällen. Det var vemodigt, magiskt och mysigt och oerhört skickligt. Han växlade mellan saxofon, munspel, gitarr och så sjöng han förstås. Hans röst är enorm och den tycks inte ha åldrats, trots att han snart fyller 70. Jag tror att jag tycker det blir allra, allra bäst när han spelar gitarr och sjunger. Finns det någon som med samma dignitet kan sjunga ”didadadidi” och det känns stort?

Trist nog ökade regnet och en dryg halvtimme in i spelningen öste regnet ned och scenarbetare fick bära in en stor presenning på scen för att skydda instrument från det kraftiga skyfallet. Men Van och hans musiker körde på som de proffs det är, förstås. Det var mäktigt och när han gick loss på gitarren i ”And the Healing Has Begun” kunde han hållit på i timmar – det gick inte att tröttna.

Som extra bonus spelade han en av mina absoluta favoriter ur hans rika låtskatt: ”In the Garden” från albumet ”No Guru, no method, no teacher” som han släppte 1985 då han gjorde upp med sitt medlemskap i Scientologerna som han lämnade. Texten är så stark och jag ryser lika mycket idag när jag hör honom spela den som jag gjorde då, när skivan låg på spel om och om igen i min cd-spelare:
No Guru, no method, no teacher
Just you and I and nature
And the Father and the
Son and the Holy Ghost
In the garden wet with rain

Publiken var redan helt med på noterna och när han som sista sång spelade ”Gloria” blev det allsång. Van Morrison är inte någon publikfriare, han står bara rakt upp och ned och kör sitt program. Något mellansnack har han inte. Men han var ändå snäll nog åt sin publik och spelade tre av sina genom åren mest populära låtar: Moondance, Brown Eyed Girl och Gloria.

Van Morrison var nästsist ut på stora scenen, men en sak är klar: en stor del av publiken hade kommit för att se honom och det kändes som att festivalen avslutades med denna höjdpunkt när många lyckliga lämnade området efter denna upplevelse.

Kvällens spellista:
Celtic Swing
Close enough for jazz
By his Grace
Day Like This
Baby, please don’t go/Parchman Farm/Don´t Start Crying Now
Wild Night
Moondance
Brown Eyed Girl
Wild Honey
Whenever God Shines his Light
Precious Time
Jackie Wilso said (I´m in Heaven When You Smile)
Bright Side of the Road
Real Real Gone
Think Twice Before You Go
And the Healing Has Begun
The Things I Used To Do
The Way Young Lovers Do
Help Me
In the Garden
Gloria

Foto: BeA Nilsson

Van 2 minst

Van 3 minst

Van 4 minst

Arkiverad under: Musik Taggad som: blues, Jazz, munspel, Musik, Musikfestival, saxofon, Stockholm Music and arts, Van Morrison

Stockholm Music and Arts: Jane Weaver – med en röst som inte kom till sin rätt

2 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

Jane Weaver 1 minst

Jane Weaver på Stockholm Music and Arts, Eric Ericsonhallen
2 augusti 2015
Betyg 3

Jane Weaver var för många en ny bekantskap när hon väldigt diskret äntrade scenen i Eric Ericssonhallen. Lokalen är den före detta Skeppsholmskyrkan. En byggnad som det inte är helt lätt att hantera en ljudbild i. Det var också vad hon och hennes fyra man starka band råkade ut för. Den inledande låtens ljudmatta dränkte helt och hållet Janes späda röst. Tyvärr var det också några som valde att lämna efter det numret, vilket var synd.

Som tredje låt hade hon valt den suggestiva ”The Electric Mountain”, hämtad från hennes album ”The Silver Globe” som kom förra året. Det är en av hennes starkaste låtar där spåren av hennes rötter i folklore slår igenom och lyfter låten. Här blev ljudbilden i konserten något bättre utan att för den skull ge full rättvisa åt stycket.
Från samma album hade hon hämtat flera låtar där ”Don´t Take My Soul” är den lysande silverpärlan. Den fungerade bra även i liveversionen. Men om hon hade stuvat om lite i låtlistan och lagt den tidigare så hade nog hela konserten fungerat bättre.

Avslutningen ”Your time In This Life Is Just Temporary” räddade helheten så att konserten får ett godkänt betyg. Men det hade varit kul att få höra samma låtar igen med betydligt diskretare instrumental inramning och i en annorlunda låtföljd.

Jane Weavers röst är späd och hennes låtar är finstämda med lite oförutsägbara harmonier. Henne vill jag höra mer av.

Text och foto: BeA Nilsson

Jane Weaver 2 minst-2

Jane Weaver 3 minst-2

Jane Weaver 4 minst

Jane Weaver 6 minst

Jane Weaver 7 minst

Arkiverad under: Musik Taggad som: Jane Weaver

Stockholm Music and Arts: Tony Allen – Tände till för få gånger när trumikon spred afrobeat

2 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Foto: Annika Berglund
Foto: Annika Berglund

Tony Allen Stockholm Music and Arts, stora scenen
2 augusti 2015
Betyg 3

Först några fakta: Allen föddes i Nigeria 1940. Har i långa perioder bott i först London och sedan Paris. Den timide ganska kortväxte mannens berömmelse härrör från ett mycket långvarigt samarbete med Fela Kuti. Brian Eno har påstått att Allen är/har varit en av världens bästa trummisar. Jag har flera vinylskivor där hans fulländade behandling av trumsetet var en förutsättning för konstnärlig framgång. Det sista han gör på Skeppsholmens stora utomhusscen är att komma med ett statement. Han betonar då att vad han spelat ska kallas afrobeat, inget annat. I nästa andetag tackas vi för att ha lyssnat uppmärksamt.

Inklusive Allen ser vi sju personer på scen, varav några trakterar flera instrument. Lite onödigt kan tyckas att ha två ytterligare på percussion. I övrigt hörs mycket gitarr, blås och klaviatur. Och som vanligt i funk av modernt afrikapräglat snitt får vi tvingas stå ut med alltför mycket bas. Tyvärr misslyckas de i sitt öppningsnummer, både avseende ljudet som var anskrämligt och beträffande det musikaliska genom att starta sin show helt intetsägande. Lyckligtvis infann sig den rätta karaktären strax därefter med medryckande riff. I ett kort mellansnack påpekade Allen att tiden inte medgav något prat, sa att det viktiga var att hålla igång ett groove.

Hur lät det då? Kanske var mina förväntningar orimliga, men jag anser att standarden på låtarna var ojämn. Hade i alla fall väntat mig mer eftersom jag sett ett antal funkiga konserter med afrikanskt ursprung. Ibland doftade det JB´s och deras rytmiska finesser, såsom on-the-one groove och call and response-teknik. Musikerna är kompetenta, men med undantag för gitarristen är det ingen som sticker ut. Måste klaga på ljudet vars dova ljudmatta gjorde att det blev för lite av klanger. Och det blir aldrig riktigt kul med överlastat basljud som orsakar obalans. En trevlig höjdpunkt var när bandet framförde vad som måste ha varit en komposition från Fela och hans Africa 70. Det var ett tillfälle när musiken genuint flödade och pulserade. Annars var jag som helhet lite besviken över att konserten inte lyfte mer. Enligt mitt förmenande fattades det välbehövliga extra när det gäller slagkraftiga låtar.
Allen var sympatisk och sa ”millions of thanks that you pay me respect.”

Fick intrycket av att han numera lever på gamla meriter. I ett kortare solo märktes inriktningen på ett stadigt ganska långsamt beat. Mycket av hans storhet beror nog på vad jag tyckte mig registrera som synnerligen rörliga handleder. Hellre än att ägna sig åt det virtuosa spelar han i markerad laid-back stil. En smågungig spelning med hyfsat stor svängfaktor, fast jag som lyssnat en hel på liknande tongångar var ändå inte helt nöjd.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Tony Allen

Stockholm Music and Arts: Love Antell – en välkommen energihöjare

2 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

Love Antell 1 minst

Love Antell på Stockholm Music and Arts, stora scenen
Söndag 2 augusti
Betyg 4

Love Antell med band gjorde sin sista spelning för säsongen på stora scenen på Stockholm Music and Arts. Det är vi tacksamma för. Hans raka, naturliga, energiska pang-på-rödbetan-rock behövdes för att få fart på publik och humör. När regnet och solskenet växlar om, helt utan logik, behövdes något som bjöd på rock utan krusiduller.

Love Antell och hans band kom ut prick 15.20 på scen, som utannonserat och började med låten ”Europa” från nya albumet ”Barn av Amerika”. Texten om hur vi alla, katoliker, protestanter, muslimer, ateister är del av samma Europa, på scen framför med fioler, går rakt in i våra hjärtan.

Love Antell har som musiker och artist alltid varit tydlig med sitt politiska engagemang och samhällsfrågor har alltid varit starkt närvarande i hans text och musik. Det var så redan då han var frontman med det nu nedlagda bandet Florence Valentin och ännu tydligare nu som soloartist.

Love Antell 2 minstTrots att han är ung, han är född 1980, är han en rutinerad musiker. 2007-2011 ingick han som som gitarrist i hälsinge-folkrockgruppen Perssons Pack och sedan var han frontman i Florence Valentin innan han startade sin solokarriär och jag hoppas att han, välförtjänt, fått en än större publik nu sedan han 2014 var en av deltagarna i Så mycket bättre i TV4.

Det senaste albumet, ”Barn av Amerika”, är ett klart uttryck för hans starka politiska engagemang med låtar som ”En delad värld”, ”Den bästa” och ”Coyote” – och vi fick höra de flesta av dessa plus flera av hans vid det här laget redan klassiska samhällsmedvetna låtar, som ”Gatorna tillhör oss” från förra soloalbumet.

Han berättade på scen om hur han som artonåring arbetade inom restaurangvärlden och där upplevde starka klyftor mellan yrkesgrupper och hierarkier där invandrarna som arbetade som diskare inte ens blev bjudna på personalfesterna.
– Det var då mitt politiska engagemang föddes, berättade han.

Love Antells musik är en fartfylld glad rock utan krusiduller med texter som det är lätt att ryckas med i och lätta att sjunga med i. Trots att regnet börjat ösa ner under andra hälften av konserten var hans spelning en efterlängtad energihöjare på Skeppsholmen.

Foto: BeA Nilsson

Love Antell 3 minst

Love Antell 4 minst-2

Love Antell 5 minst

Love Antell 6 minst

Love Antell 8 minst

Love Antell 9 minst

Love Antell 10 minst

Arkiverad under: Musik Taggad som: Love Antell, Stockholm Music and arts

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 529
  • Sida 530
  • Sida 531
  • Sida 532
  • Sida 533
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in