Tony Allen Stockholm Music and Arts, stora scenen
2 augusti 2015
Betyg 3
Först några fakta: Allen föddes i Nigeria 1940. Har i långa perioder bott i först London och sedan Paris. Den timide ganska kortväxte mannens berömmelse härrör från ett mycket långvarigt samarbete med Fela Kuti. Brian Eno har påstått att Allen är/har varit en av världens bästa trummisar. Jag har flera vinylskivor där hans fulländade behandling av trumsetet var en förutsättning för konstnärlig framgång. Det sista han gör på Skeppsholmens stora utomhusscen är att komma med ett statement. Han betonar då att vad han spelat ska kallas afrobeat, inget annat. I nästa andetag tackas vi för att ha lyssnat uppmärksamt.
Inklusive Allen ser vi sju personer på scen, varav några trakterar flera instrument. Lite onödigt kan tyckas att ha två ytterligare på percussion. I övrigt hörs mycket gitarr, blås och klaviatur. Och som vanligt i funk av modernt afrikapräglat snitt får vi tvingas stå ut med alltför mycket bas. Tyvärr misslyckas de i sitt öppningsnummer, både avseende ljudet som var anskrämligt och beträffande det musikaliska genom att starta sin show helt intetsägande. Lyckligtvis infann sig den rätta karaktären strax därefter med medryckande riff. I ett kort mellansnack påpekade Allen att tiden inte medgav något prat, sa att det viktiga var att hålla igång ett groove.
Hur lät det då? Kanske var mina förväntningar orimliga, men jag anser att standarden på låtarna var ojämn. Hade i alla fall väntat mig mer eftersom jag sett ett antal funkiga konserter med afrikanskt ursprung. Ibland doftade det JB´s och deras rytmiska finesser, såsom on-the-one groove och call and response-teknik. Musikerna är kompetenta, men med undantag för gitarristen är det ingen som sticker ut. Måste klaga på ljudet vars dova ljudmatta gjorde att det blev för lite av klanger. Och det blir aldrig riktigt kul med överlastat basljud som orsakar obalans. En trevlig höjdpunkt var när bandet framförde vad som måste ha varit en komposition från Fela och hans Africa 70. Det var ett tillfälle när musiken genuint flödade och pulserade. Annars var jag som helhet lite besviken över att konserten inte lyfte mer. Enligt mitt förmenande fattades det välbehövliga extra när det gäller slagkraftiga låtar.
Allen var sympatisk och sa ”millions of thanks that you pay me respect.”
Fick intrycket av att han numera lever på gamla meriter. I ett kortare solo märktes inriktningen på ett stadigt ganska långsamt beat. Mycket av hans storhet beror nog på vad jag tyckte mig registrera som synnerligen rörliga handleder. Hellre än att ägna sig åt det virtuosa spelar han i markerad laid-back stil. En smågungig spelning med hyfsat stor svängfaktor, fast jag som lyssnat en hel på liknande tongångar var ändå inte helt nöjd.