• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Utsökta vokalister backas upp av magnifika GJO i strålande julspecial – Peter Asplunds Christmas Feeling med Vivian Buczek, Linda Pettersson, Emmalisa Hallander och Göteborg Jazz Orchestra

4 december, 2024 by Mats Hallberg

foto Jan-Olof Skalenius

2/12 2024

Park Lane i Göteborg

I år fick Mats Eklund, trumpetare och verksamhetsledaren i Göteborg Jazz Orchestra, möjlighet att flytta månatliga traditionen ”Monday Night Big Band (ett beprövat koncept i över femtio år upplockat från New York)” från Contrast Public House i Linné till Park Lane i närheten av Götaplatsen, vilket vid det här laget visat sig vara ett lyft. Dessutom har GJO konserterat i och utanför Brew House, på Stora Teatern, Valand samt Draken (då sattes publikrekord när Ebbot frontade) Jag har flitigt frekventerat uppiggande tillställningarna förlagda till Park Lane, fast två gånger krockade de med andra evenemang.

Kuriöst nog var eminente trumpetaren, sångaren och kompositören Peter Asplund jazzmåndagarnas första gäst. Sedan följde Alexander Lövmark, Vivian Buczek och vårsäsongen avslutades spännande genom en liveversion av Eje Thelins postumt utgivna verk Raggruppamento med Lisa Bodelius som trombonsolist. Musiken spelades för övrigt in på skiva i somras och då med ingen mindre än Nils Landgren i huvudrollen. I höst har detta exceptionellt välljudande kollektiv gästats av träblåsaren Fredrik Lindborg och samiska artisten Maxida Märak. I samverkan med lokal förening anordnades Brasilian Winter Festival vars solister var rutinerade Lina Nyberg, gitarristen Tobias Grim, superbasisten Rubem Farias och Kelly D Rio. Sångare och musiker väl förtrogna med landets mjukt svängande genrer.

bild Fotoscenen – Johnny Käpää

2007 överraskade Peter Asplund sina följare genom att offentligt tillföra sång och estradörliknande underhållning till sin redan ansenliga verktygslåda. 2013 släpptes The Christmas Feeling (gav cd:n till mamma i julklapp) där han får sällskap av tre skönsjungande kvinnor. Och på den vägen är det även om det i motsats till Nils Landgrens Christmas With My Friends inte kommit fler julskivor. 2018 recenserade undertecknad Asplunds fina julshow i Mölnlycke med lokala storbandet. Från den turnén kvarstår som sagt Malmös sprudlande stämma Vivian Buczek. Celebra nytillskotten heter som framgått Linda Pettersson och Emmalisa Hallander, sångerskor från två generationer vilka sällan uppträder på Västkusten (i Hallanders fall premiär i denna region?). Prisade Asplund och Buczek har hyllats av många, exempelvis er recensent. Pettersson uppbär favoritstatus hos musiker sedan decennier medan Hallander korats till jazzens senaste stjärnskott efter epitetet ”årets genombrott” i LIRA jämte ett flertal stipendier. Både Asplund och Buczek har gjort åtskilliga besök i Göteborg å yrkets vägnar under 2024, varav nästan samtliga recenserats av mig. Att GP aldrig brytt sig om att skriva om Göteborg Jazz Orchestra måste betraktas som ett pinsamt tjänstefel. Kuriöst nog hade de just denna afton en medarbetare i Stenhammarsalen ett par stenkast ifrån som positionerade sig i en märklig recension av Nacka Forum (synd att konserterna krockade).

GJO är i princip ordinarie. På positionen som gitarrist vikarierar Rolf Jardemark förtjänstfullt och trombonsektionen har något annorlunda utseende. Kvällens förste solist blir inte oväntat tenoristen Björn Cedergren. Jag som följt GJO nästan sedan starten (intervjuat, recenserat, skrivit krönika med mera) blir lyrisk av att tänka på hur de kan låta nu för tiden. Är högst osäker på om storbandskännare skulle kunna höra skillnad på dem och Count Basies orkester. Också medlemmar i orkestern tycktes tagna över vad de åstadkommit, med sina raffinerat synkade klanger i en gnistrande konsert över två fylliga set. Tillsammans med inbjudna gäster befann man sig på en sådan fulländad nivå att jag inte önskade byta ut en enda ton. Innan jag går in på repertoar och de frontande sångsolister som så att säga stjäl rubrikerna, ska man ha med sig mitt välgrundade omdöme om GJO. Att jag personligen inte kunde uppbåda särskilt mycket julstämning ska inte fästas avseende vid, utan får skyllas på regniga vädret och att vi bara befinner oss i första advent.

bild Fotoscenen – Johnny Käpää

Att GJO inklusive gäster repat dagen före märks. Asplunds in i minsta detalj välregisserade turnerande julshow kunde näppeligen ha fått en mer övertygande premiär. Lysande arr av främst Mats Hålling och Magnus Blom exekveras med oerhörd auktoritet och elegans. Arr förekommer också av Claus Sörensen, Klas Lindqvist, Johan Ahlenius med flera. Värden introducerar med personliga ingångar damerna med de anmärkningsvärda röstresurserna och genom Göteborgs-vitsigt fyndiga rim presenteras upplägget. Imponerande formuleringskonst, tillika dito betoningar. Damerna har på sig passande röda klänningar när de gör entré, byter till svarta fodral efter paus. När deras munnar öppnas demonstreras vokal förmåga som sannerligen matchar orkesterns. Innan jag granskar alla anteckningar ska Tomas Ferngrens insats framhållas. En stor eloge till honom för den akustik han ansvarade för.

Som seden påbjuder i shower kickas verksamheten på scen igång utan stjärnornas närvaro. Synkoperna flödar i ett rivigt instrumentalnummer. Därefter gör den elegant ekiperade värden entré. Tillsammans med härligt taggad orkester fyras, om jag har tillräcklig koll, första låtarna från nämnda julskiva av, två låtar signerade Mel Tormé. I tjusig ballad lär vi känna Asplund som glimrande crooner. Ska påpekas att vår ciceron till jazzig julmusik är noga med att ge oss titlar, solister och arrangörer. En sprittande up tempo-komposition i ett arrangemang av Dicken Hedrenius, Winter Wonderland från 30-talets swingera, kanske mest känd via Bing Crosby och Tony Bennett, ger mig Count Basie-vibbar.

bild Fotoscenen – Johnny Käpää

Emmalisa Hallander blir först ut av kvinnorna att introduceras, tar publiken med storm i standard från samma epok som föregående klassiker. Efter I Got My Love To Keep You Warm tolkas Have Yourself A Merry Little Christmas i duett med Asplund. Förvisso en klyscha i sammanhanget. Men vilken pipa svensk jazz senaste sångstjärna har! Lyckligtvis kombineras förmågan med osviklig pitch, intonation och klangfärg.

Efter paus uppnås ännu ett krön när interpreten tar sig an Let It Snow allt medan trumslagare Adam Ross ståtligt anför ett otroligt sammansvetsat gäng. I sista låten i första set tillför Hallander sin lika starka som ljuva stämma när samtliga vokalister förenas i titelspåret på Asplunds julalbum. Det kryddas med virtuost, vackert solo från Patrik Putte Jansson på trumpet. Efteråt fick jag möjlighet att uttrycka mitt beröm till sångsensationen som glädjande nog visste vem jag var. Och jag uppmanar bokare i regionen att lita på mitt och andras omdöme. Succé kan garanteras om ni bokar Emmalisa Hallander.

bild Fotoscenen – Johnny Käpää

Översvallande formuleringar måste också användas för att definiera hennes mer etablerade kollegor. Linda Pettersson (recenserades på YSJF härom året) bevisar vilken enormt hög standard hon har i Let Me Be The First One To Wish You A Merry Christmas från 1964 och en nyskriven sång av makarna Asplund betitlad Vinterspår. Den har en innerlig anstrykning som framförs med bravur. Pettersson rör sig lika mycket i en vis- och kammarjazz-tradition som i swingepoken. Och med sitt beundransvärda sätt att förena teknik och känsla kan hon erinra om Alice Babs, inte minst i ordlösa fraser. Sångerskan Asplund upptäckte med Mikael Råbergs storband gör dessutom en fin version av When You Wish Upon A Star.

bild Fotoscenen – Johnny Käpää

Vivian Buczek, den sångerska Asplund jobbat längst med, tar sina första toner i Santa Claus Is Coming To Town. Bjuder på underbar energi och säkert handlag. I duett med värden blir det en eftertänksam sak fylld av ömhet. Christmas Love Song tillägnas världens barn. I outrot håller hon ut på stavelser på ett betagande sätt. I andra set är Buczek i sitt esse á la Chaka Khan när hon otroligt själfullt tolkar en dänga vars titel jag är osäker på. Musikerna inspireras hörbart av hennes lysande leverans och vi bjuds på begåvade riff från Rolf Jardemark och fräcka fills från Vanja Holm på percussion. Som om dessa bravader inte vore nog blir det en hisnande scat-duett med Asplund. Stämmer mina anteckningar sker det i Jingle Bells.

Allt som händer på scen kan ju inte redovisas ens i en sådan här fyllig recension. Fast några ytterligare inslag förtjänar massvis med beröm. Vad beträffar monologen om alkoholrelaterade skämt får den accepteras om man beaktar att den framförs som en blinkning till Rat Pack-ikoner. Och den är underhållande. Trumpetaren Peter Asplund ger oss sitt lystmäte flera gånger, i duetten med pianist Simon Westman förvandlas förmågan till svindlande skönhet i Stilla Natt. Pontus Pohl frontar givetvis berörande på altsax då det improviseras över temat i Karl Bertil Jonssons julafton. Har hört honom göra det ett par gånger tidigare, fast då i mer strikt tolkning. Andra solister som inte får försummas att lyftas fram är bland andra trumpetaren Jonathan Kronevik och saxofonisten Andreas Hall.

Mest överraskande låtval utan att falla ur ramen är definitivt det mjukpoppiga angenäma beat och tonfall som utmärker Driving Home For Christmas (C. Rea). Mest udda inslag i Asplunds vokala repertoar? Samtliga medverkande avrundar glädjespridande med sambastuk i Last Day Of The Year med Friden Tolke på flöjt och solo av Asplund. Och som en extra slutkläm övergår makarna Asplunds komposition i ett sprittande potpurri då GJO jazzar loss med finess. I ett spektra av omtumlande känslor lämnas vi allra sist med en sentimentalt invirad melodi vars titel lyder What Are You Doing New Years Eve? bars huvudsolist Emmalisa Hallander ånyo bekräftar sin aura.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Sveps med av kvinnlig urkraft och kreativa kvalitén – Yours Unfaithfully av Stina Augustsdottir

28 november, 2024 by Mats Hallberg

Stína Ágústsdóttir

Yours Unfaithfully

5

Inspelad på Island september 2023

Prophone (Naxos)

Releasedatum: 25/10 2024

Finner det ofta oerhört svårt att sätta ord på starka upplevelser, exempelvis på känslor alstrade i kroppen när man blir helt euforisk av musik. Det känns mer naturligt att använda en engelsk term, för att beskriva hur jag påverkades i natt av att två gånger på raken, lyssna igenom den i Sverige boende isländska sångerskan och låtskrivaren Stina Augustsdottirs nya album, en imposant kvinna som mest verkar inom den skandinaviska jazzscenen. Blev helt enkelt ”carried away” i natt. Då hör det till saken att jag inte alls var oförberedd. Recenserat hennes två föregående skivor plus en oförglömlig konsert på Glen Miller Café härom året. Karismatiska rösten och musikerna hon intimt samarbetar med genererar en magisk enhet. Trots att jag var medveten om deras kapacitet häpnar jag alltså över resultatet. Som i fallet med Josefine Lindstrand ska inte fästas avseende vid etiketten jazz, även om Stina med ackuratess kan sjunga standards. Yours Unfaithfully består istället av smarta beats, personliga texter på engelska, art- rockigt otyglad approach, rytmer och slingor influerade av nymodig r & b, lyriska ambient-stråk och stundtals experimenteras djärvt.

Skivan spelades in på enligt uppgift obeskrivligt naturskön plats, närmare bestämt i Sigur Rós förstklassigt utrustade studio på Island. Musiken präglas dock främst av av ett urbant sound med fräcka finesser. Den har skrivits av artisten i samarbete med prisade producenten och gitarristen Mikael Máni Ásmundson (har recenserats här), Maïa Davies från Kanada samt Yrsa Schau (förekommit olika uppgifter på nätet).

Texterna står Stina själv för med undantag för The Laughing Heart vars upphovsman är ingen mindre är den oborstade författaren Charles Bukowski. I texterna kanaliseras livsgnista och ångest, erotiskt begär och feministisk kamp. Feministiska motivet framhävs av henne själv. Vad som ursprungligen kan förmodas vara osorterade känslor och behov ges på skivan en fast och begriplig form, kompletterat med poetiskt lager. Ska i vanlig tillstå at jag inte specialstuderar texter eller lägger dem på minnet. Märks dock att tankarna som blivit till vers och refräng kommer inifrån, fast de varken uttalas på hennes modersmål eller svenska (eftersom jag samtalat med henne vet jag att hon talar flytande svenska). Vokala urladdningen i låtar som Deadheart är otrolig. Formuleringar framsjungna på ett fullkomligt fantastiskt sätt från en lätt beslöjad alt. Och det bästa av allt: I motsats till en del fritt svävande jazziga svenskor jag recenserat, slår intensiteten aldrig över till musikal-manér (tänk Whitney Houston).

Männen som realiserar Stinas visioner är förutom ovan nämnd gitarrist, pianist och synt-legendaren (definition tagen från pressrelease) Magnús Jóhann Ragnarsson, svenske erkände elbasisten Henrik Linder (Dirty Loops) samt den efterfrågade trumslagaren Magnús Trygvason Eliassen. Som alltid hos Islands-svenskan är en stor del av behållningen hur hennes ”personal” interagerar. Deras lysande bedrifter förtjänar sannerligen att framhållas! Elektroniskt skrudade, obundna soundet torde vara komplicerat att återge live. Fast liveversionen (eventuellt med sampling) skulle också göra succé på festivaler och klubbgig och borde sändas i teve. Kan inte på rak arm komma på någon annan artist i Norden som draperar sina verser med lika eggande ackompanjemang och stick. Antingen upphetsande eller stämningsfull rytmsektion backar på ett underbart sätt upp solister, oftast Mikael Manis märgfulla och expansiva tillägg.

Vid min första ”session” med Sony-hörlurar blev jag så exalterad att jag överväldigad tog in musiken, förmådde inte anteckna. Recensionen baseras på nästa ”rond” plus tankar i senare skede. Blir så tydligt att Stina Agustsdottir drivs av sin passion, sin beslutsamma estetik. Kvinnan som tar oss i besittning må privat brottas med självförtroendet, fast i musiken gäller motsatsen. Uttalar sig om att hon inte ber om ursäkt. Vad beträffar förebilder meddelar skivbolaget att förutom ospecificerade jazzvokalister finns Joni Mitchell och Nancy Sinatra, Nico och Kate Bush; intressanta namn vilka ändå inte riktigt ringar in artistens storhet. Nyansrika albumet växlar obehindrat från kaxig, fet r & b och läcker popjazz till alster av experimenterande natur. Till och med extrema, lätt utflippade låtar funkar. Varje låt framstår som en pockande berättelse i sig, kan betraktas som ett separat konstverk.

I den icke-nordiska ljudbilden införlivas stilelement på ett naturligt och ändå innovativt vis. Det är hög tid att mina inflytelserika kollegor i media lyfter fram detta unika konstnärskap. Hon och de fabulösa musikerna är hisnande bra på beats och en kombination av kluriga och medryckande melodier. Black Tear exempelvis är ju en självklar hit! Man undrar över arren, hur mycket luft det funnits i dem. Uppstod en del av det magnifika hantverket genom att jammas fram? Hur som helst resulterade samtligas hundraprocentiga närvaro i en förförisk slutprodukt av magisk magnitud.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner, Toppnytt

Stockholm Noir tar steget till Eurosonic

28 november, 2024 by Redaktionen

Den mystiska dark electronica-duon Stockholm Noir är nu klara för Europas mest prestigefyllda showcasefestival, Eurosonic. Efter en rad hyllade spelningar på hemmaplan och med en dedikerad fanskara, gör gruppen nu sitt efterlängtade internationella genombrott, berättar ett pressmeddelande:

Sedan starten 2017 har Stockholm Noir omgärdats av en aura av mystik. Deras musik – en hypnotisk blandning av dark electronica och varierade vokala inslag – har fångat publikens intresse, och deras liveshower är legendariska för sin suggestiva stämning, gotiska undertoner och de maskerade artisternas anonyma identiteter. Ingen vet vilka som döljer sig bakom maskerna, och det är en del av deras unika dragningskraft.

Efter släppet av ny musik under 2023 började gruppen smida planer på en internationell expansion. Den första milstolpen var deras nominering av showcasefestivalen Future Echoes, som valde Stockholm Noir att representera Sverige på den spanska showcasefestivalen Fira B! i Palma de Mallorca i november samma år. Redan innan deras uppträdande hade ryktet om deras musik och spektakulära framträdanden spridit sig i Europa, och flera internationella managers visade sitt intresse.
Dagen efter spelningen på Fira B! kom det stora genombrottet: en inbjudan från Eurosonic Noorderslag (ESNS), som säkrade deras plats på scenen i Stadsschouwburg i Groningen, Nederländerna. Natten till fredagen den 17 januari kl. 01:00 intar Stockholm Noir en av Europas mest inflytelserika musikscener – redo att fascinera en ny publik med sin mörka, elektriska magi.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Electronica duo, Eurosonic, Stockholm Noir

Sköna toner ur sprittande kraftkällor – Stipendiekonsert på Dergårdsteatern med Blue Heaven Big Band och Viktoria Tolstoy & Krister Jonsson

27 november, 2024 by Mats Hallberg

foto Qlaez Wennberg

24/11 2024

Dergårdsteatern i Lerum (arrangör: Musik i Lerum)

Lokala storbandet Blue Heaven Big Band har existerat i cirka 35 år under nuvarande konstnärliga ledning. Redan när Hans Nordström var färsk på posten bar det av till Umeå Jazzfestival. Hemsidan förtäljer om flera resor till Prag och samarbeten med åtskilliga kända artister jämte framstående musiker. Ligger nära till hands att bedöma jazzorkestern som likvärdig Mölnlycke Storband vilka jag hört betydligt fler gånger, inte minst för att jag varit med om bägge storbandens konserter med äkta paret Caecilie Norby & Lars Danielsson. (skildrat i ena fallet här medan evenemanget i Mölnlycke recenserades i OJ). Båda utmärker sig med pålitlig och pådrivande rytmsektion med den skillnaden att basisten Magnus Stenhede i BHBB , under åtminstone årets stipendiekonsert, enbart håller sig till elbas. Och det gör han med den äran förhållandevis högt mixad, lyckligtvis utan att hindra hörbarheten hos andra instrument.

I foajén fanns en utställning över arrangerande förenings imponerande konsertverksamhet. Trots att förteckningen över evenemang inte var komplett kom jag fram till att jag besökt dem vid drygt tjugofem tillfällen på minst fem ställen. Ungefär 250(!) konserter har anordnats, ibland med P2 på plats. Ansiktet utåt sedan nystarten 2010 heter Qlaez Wennberg, företagare som dessutom ingår i nätverket Knutpunkt och i ett nationellt arrangörsråd. Två representanter från kommunens Kultur- och fritidsnämnd delade ut Lerums kulturpris till denne oförtrutne ambassadör för god musik, som i tacktalet uppehöll sig kring att ha möjliggjort tillgången till livemusik och pröva-på-aktiviteter för barn.. Han är mån om att jag kommer och ”bevakar” föreningens tillställningar medveten om konkurrensen från mer närbelägna konserter. Omfattande presentation och därpå följande motivering uppvisade brist på sammanfattande stringens, vilket sannolikt medförde att berättigade stående ovationer uteblev. Nu kom istället varma applåder från en överraskande stor sittande publik. En kvinna ur föreningen tippade att 300 personer samlats denna regniga söndagskväll.

foto Erik Lindahl

Viktoria Tolstoy behöver knappast någon närmare presentation. Damen som älskar att ge allt på scen är ju känd från ett otal tv-framträdanden, turnéer och tretton album i eget namn sedan debuten för trettio år sedan. Har haft förmånen att höra henne live åtskilliga gånger under senaste decenniet på festivaler och enskilda konserter, varav flera tillfällen i egenskap av recensent. En av de musiker hon helst jobbar tillsammans med är en oberäknelig spjuver med glimten i ögat vars improvisationer river ner applåder. Jag pratar om den förnämlige gitarristen Krister Jonsson. Skåningens meritlista är omfattande och han har haft egen trio. Härom året vikarierade han förtjänstfullt hos Lars Danielsson i Libretto. Duons spelglädje på Dergårdsteatern tillför extra skärpa och bett hos redan duktiga amatörer.

foto Qlaez Wennberg

Inleds som brukligt på egen hand genom hyfsat framförande av Things Ain´t What They Used To Be , lätt igenkännbar dänga skriven av Mercer(!) Ellington tidigt 40-tal.När stjärnorna äntrar scen görs en kickstart. Efter sprudlande I Just Found Out Of Love (standard från musikal) övergår storband och gäster till Jobims bossa How Insensitive med pianist Thomas Jansson och vispspelande Per Burström i framkant. I dess andra del ger sig improviserande gitarrist glatt till känna för första gången.

En av aftonens absoluta höjdpunkter infaller i Ray Charles extatiska Hallelujah I Love Her So. Jublar över bluesig gospel-feeling, hur svängar tas ut till bristningsgränsen. I ett ypperligt arr ges frontande vokalist strålande inramning, vilket givetvis händer fler gånger. Före paus ges i ballad som blivit ett paradnummer för sångerskan prov på häpnadsväckande förmåga att hålla ut på stavelser, särskilt i formidabelt outro. Ett annat krön nås i stycke från baletten Svansjön, kanske enda anspelning på hennes berömda påbrå. Ryske tonsättarens verk förvandlas radikalt till stöt-funkig skepnad. Rycks med av läckert komp, strålande sång samt av hur Jonsson rockar fett i intensivt solo. Innan paus tar vid med räkmacka eller fika levereras hit av Dinah Washington, en gammal goding enligt. Det fräcka klöset i You Let My Love Grow Cold kan klassas som hederlig rhythm & blues i storbandstappning, sound som får mig att associera till Louis Jordan.

foto Qlaez Wennberg

Det första som sker i andra set är utdelandet av Musik i Lerums stipendium vars mottagare heter Markus Ekerbäck, hängiven ledare som bildat tre körer. Stipendiekonsertens andra halva kännetecknas främst av att den duo som känner varandra mycket väl rent musikaliskt exponeras i en avdelning i helfigur och gör då BHBB högst tillfälligt arbetslösa. Laboreras då med kontrasterande sinnesstämningar och beter sig gärna tämligen vildsint. Kul för publiken! Vi bjuds bland annat på The Way You Look Tonight i en finurligt raffinerad dialog och när mörkret bejakas i en blues med B. B King-anstrykning blir det spralligt värre. En smeksam sak jag förknippar med Monica Z och Carly Simon (He Was Too Good To Me – R. Rodgers/ L. Hart) blir till en superbt sammanhållen standard.

Den ljudansvarige ska harangeras gör sin insats hävdas från någon som njöt på fjärde raden. Tolstoy presenterar merparten av materialet. Berättar att hon ska sjunga låt av Stevie Wonder som blev känd genom Michael Jackson. Min research visar att ljuva melodin hämtas från Off The Wall, Jackson första oerhört framgångsrika samarbete med nyss avlidne Quincy Jones. Lägger märke till storbandets motor bakom trumsetet jämte den trumpetare som tar sig fram till solisternas mikrofon. Storbandets klaviaturspelare skiftar kontinuerligt emellan flygel och som här keyboard.

Ytterligare tre framföranden förtjänar omnämnande. Tänker på härliga trycket i finalnumret, Mose Allisons sannolikt största hit I Love The Life I Live från 1960. Vidare vågade extranumret lika med i titellåten från ikoniska What´s Going On (nyligen utsedd i Rolling Stone till ”greatest album of all time”). Blåssektionerna imponerar när delvis annat temperament än originalet förmedlas. En saxofonist (Tomas Olsson?) står för ett lika utförligt som glänsande solo. Slutligen firar Tolstoy och dennes rekryterade instrumentalist triumfer i ledmotivet ur Bagdad Café. Man blir varse att kvinnan med ansenligt omfång älskar att glida på vokalerna i Calling You plus att kvidande klangen från Jonssons gitarr i sticket är en sällsam skönhetsupplevelse. BHBB garnerar snyggt i bakgrunden.

Arkiverad under: Musik, Recension

Känslofylld och trivsam tillställning med udda ursprung – Festival Sentimental på Musikens Hus

25 november, 2024 by Mats Hallberg

22/11 2024

Musikens Hus i Göteborg

Idén till den originella festivalen härrör från en ny kategori när LIRA utsåg årets bästa skivor jämte gjorda referenser i samband därmed. Festivalgeneralerna Ida Gillner och Larisa Ljungkrona-Mönttinen berättade om denna upprinnelse och apostroferade tidskriftens närvarande redaktör. Ligger nämligen till på det viset att senaste skivan med Midnattsorkestern blev ”årets Sentimental” när Patrik Lindgren utsåg favoriter inom utgivningen av nordisk (folk)musik. Starka utmanare bedömdes album med Tzeitel och Längtans kapell vara. Varför inte låta samtliga dessa Göteborgs-baserade band avlösa varandra på samma scen? Tanken blev till välplanerad handling, vilket renderade i ett så gott som fullsatt Musikens Hus en vädermässigt bister fredagskväll. På scen svallade känslor på ett förhållandevis osvenskt sätt. Till arrangörens förtjusning ställde tv-kändisen Ika Nord upp som konferencier, för somliga en barndomsidol. Hennes mim, imitationer (genomgående lustig fransk brytning) och vänner i tyg bjöd i mellanakter på högklassig komik.

Först ut är ANNA HEIKKINEN & LÄNGTANS KAPELL vars smäktande finska tango inramas av en gripande biografi förmedlad av Heikkinen. Berättelsen berör extra mycket för att den handlar om hennes pappa och faster (finska krigsbarn som särades på) och en resa till farfars planterade äppelträd. 2019 recenserades deras föreställning Satumaa då den ingick i säsongens populära Lunchteater på Stadsteatern. Har hört dem ytterligare två gånger live och lyssnat ingående på deras skiva Omenatango, som fick högsta betyg! På Musikens Hus får vi ett koncentrat av skivan och föreställningen. Heikkinen berättar med återhållsam empati medan hon sjunger med enormt patos. Larisa och framför allt Ida körar vid behov. Längtans Kapell består numera av Ida Gillner på sopransax, accordeonisten Larisa Ljungkrona-Mönttinen samt cellisten Jonas Franke-Blom. Trions snygga och bitterljuva samspel berör! Varje instrumentalist ges solistiskt utrymme, med övervikt åt ljusa saxofonen.

De således av förklarliga skäl högt ställda förhoppningarna slog in. Blev en alldeles lysande festivalspelning om än i kortaste laget. Både musiken och återgivna ödena känner man starkt för, även om personlig ingång saknas. En resa med pappa till äppelodlingen i Karelen för cirka tio år sedan utgjorde grunden till Heikkinens projekt, utforskandet av finsk tango vid en tidpunkt då hon inte kunde språket. Numera växlar hon i sången emellan svenska och sin pappas modersmål. Temperament och tempon skiftar. I virtuosa avdelningar färgar Längtans Kapell, varvid Gillner anför bildligt talat i en yster dans. Det är intensivt, suggestivt, melankoliskt och stundtals med en poetisk dimension. I ett program där allt har betydelse och sammanhängande nerv, gjorde Nu sorgsen går jag här och Heikkinens intensitet i den avslutande tango Lars Huldén översatt djupast intryck.

TZEITEL är Sara Fridholm dragspel och sång, Anna Cochrane på fiol samt Christopher Andersson Bång på kontrabas. I över ett decennium har enligt egen utsago sprakande klezmer utforskats med glödande hjärta på fyra plattor, vilka kombinerar traditionellt material med egna original. Trions framträdande bör betecknas som oklanderligt. Tycker om infallsrikt och dynamiskt sound präglat av ekvilibristisk samverkan, med fokus på senaste cd:n Drömfärden. Ett obestridligt bevis på att jag hemma sällan lyssnar på dylik blandning av sorg och glädje, är det faktum att jag upptäckte att cd:n legat förseglad i en av recensionshögarna. Vi upplyses om att trion ska till Indien om två veckor så det verkar finnas en efterfrågan på dessa traditionsbärare vilka exotiskt nog varsamt förnyar genren genom egna bidrag. Två av influenserna uppges vara Kroke och Astor Piazzolla vilka jag har skivor med.

Fridholm sjunger med härligt schwung omväxlande på svenska och jiddisch, kanske också tyska. Vi får höra ett knippe melodier med tilltalande karaktär. Titlar som Omöjligdansen ( A. Cochrane), Långsamheten (S. Fridholm), Tants, Tants, Tants, titelspåret från nämnda album samt en stöttande sång till alla de lidande i Ukraina i form av en traditionell sång på jiddisch från Odessa översatt till engelska. Ska inte påstå att den gör sentimentalt, däremot går den rakt in och vädjar, om än till synes gagnlöst, om en värld utan obegriplig ondska. Noteras en självklar auktoritet hos dem vare sig det rör sig om uppsluppen tvåtaktssväng eller utsträckta melodier i moll.

MIDNATTSORKESTERN grundades av dragspelaren David Löfberg 2009. Tre år senare hör jag dem sent på kvällen i Kulturnatta i Mölndal, vilket jag minns vagt med välbehag. På sistone har deras gladlynte basist Johan Bengtsson, verksam i ett flertal konstellationer, yrkat på att jag borde se dem. Och nu blev det äntligen av att höra gruppen med den originella sammansättningen igen vilka mixar visa med kammarmusik.

I mitten på scen sitter Midnattsorkesterns stråkkvartett för kvällen innehållandes ett par vakanser på grund av bland annat barnafödande, stråkmusiker vilka debuterar i orkestern. Framför dem frontar sångerskan Elina Ryd. Hon omgärdas förutom av Löfberg av ovan nämnd kontrabasist samt Gustaf Jullander på akustisk gitarr. Visar sig föga förvånande att grundaren presenterar låtarna vars text och musik han skrivit och dessutom arrangerat. Skivan som vann nyinstiftad kategori hos LIRA heter Yllefilt. Och man förstår varför deras charmigt finurliga visor med drag av chansons skördat framgång, korats till ”Årets sentimental”. Uppskattar hur konsekvent formeln framförs, även om jag föreställt att jag skulle blivit än mer hänförd.

Elina Ryd framför drömskt poetiska texter vilka kliver ut ur vår stressade vardag och pågående polarisering med framglidande, mjukt inlindad röst. Och hon ackompanjeras föredömligt av den säreget sammansatta orkestern vars medlemmar emellanåt ägnar sig åt berikande utvikningar. Man inleder med titelspåret på Över stadens tak. I övrigt repertoar från aktuella skivan döpt till Yllefilt vars sound och respons från LIRA gav upphov till Festival Sentimental. Albumet som egentligen är en del av en ännu ej realiserad bildberättelse. Tango i väderstreck uppfyller normen för sentimentalitet och somliga sekvenser sticker ut genom att drypa av vemod. Associerar tonspråket i Djungeln blommar till Legrand, Brel och den traditionen. I festivalens final förenas samtliga akter förtjusande i rysk melankoli, i en visa om rymdhunden Laika. Definitivt ett lyckat evenemang väl genomfört i föredömligt ljud på lagom volym. Det fick publiken att må bra och kanske upptäcka nya spännande grupper.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 51
  • Sida 52
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Sida 55
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in