• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Way Out West: Patti Smith bjöd på ett magnifikt jubileumsfirande

17 augusti, 2015 by Mats Hallberg

patti

Sent på natten cyklade jag hem utmattad och belåten. Sista kvällen blev det också onödigt nog en sväng till Stay Out West på Hisingen. I mitt omtöcknade tillstånd hade ett crescendo naglat sig fast inuti huvudet. Det var Patti Smiths röst i Break It Up, från den platta hon hade bestämt skulle rekonstrueras på Way Out West fyrtio år efter att den släpptes.

Angående Horses skrev Pop i sitt specialnummer som 1994 rankande de mest betydelsefulla albumen i historien: ”Smith förklarade det användbara i kombinationen ilska, storstadsdekadens och poetisk skärpa.” Skribenten menade att debutsuccén, vars producent var bångstyrige John Cale, är det enskilt viktigaste verket för framväxten av punk. Kvinnan vars intellektuella framtoning genomsyrar hennes memoarer Just Kids (rekommenderas), har dessutom givit det androgyna och till synes bohemiska ett ansikte. Efter sju fattiga år av diversearbete i kultursektorn i New York med tre diktsamlingar utgivna, hade saker fallit på plats. Ska vara ärlig och säga att jag upptäckt henne i efterhand, den punkiga attityden kan ha avskräckt mig för fyrtio år sedan. Inför Way Out West laddade jag flera gånger CD-spelaren, kom varje gång fram till att Horses kändes urstark men ojämn, inte tillgänglig utan ansträngning. 2008 såg jag den flitige Sverigegästen på Skeppsholmen, vilket kändes som att ha bevittnat en grandios extatisk rit.

Den tematiskt styrda spelningen tog vid strax efter att Chic gjort vad vi kunnat begära och lite till. Gick alldeles utmärkt att låta sig dras in i något helt annat. Ibland funkar det med tvära kast. Smith hälsade välkommen genom att utbrista ”great to be back”. Öppningen var bedårande, ljudet av osannolikt god kvalitet och musikerna maximalt taggade. Det kantiga primitiva som inramar skivan hade på ett smakfullt sätt ersatts av mer modern utrustning och tidlöst spel. Många rocktrummisar förstör nöjet för mig genom att bankandes sätta sig själva i centrum. Jay Dee Daugherty som var med när Horses spelades in, borde uppmärksammas särskilt för sitt otroligt delikata musicerande. Från elpiano och bas hördes uttrycksfulla och väl sammanfogade toner, ömsom vackert, ömsom naket och sårigt. Noterade i några takter ett subtilt samspel mellan piano och gitarr. Sist men inte minst Lenny Kaye, vars insatser på plattan var en av anledningarna till dess framgång. Hans glöd och förmåga har definitivt inte slocknat, ackorden är en fröjd att lyssna på. Den epokgörande skivan framstod helt enkelt som mer aptitlig, och minst lika angelägen live, så här lång tid efter tillkomsten. Och ändå hoppas inga passager över. Det reciterande längre avsnittet kan rubriceras som sprudlande och ursinnig spoken word. Ett kul grepp var när Smith meddelade att de spelat färdigt A-sidan, att skivan måste vändas för att andra halvan ska kunna förmedlas. Hon informerade om att Kimberly var tillägnad Jim Morrison medan Elegie sades vara en homage till Jimie Hendrix. Blev väldigt emotionellt när Smith hedrade en radda döda artister, hävdade att så länge vi tänker på dem som inte längre finns bland oss, håller vi deras minne vid liv. I Elegie klev Daugherty fram och tog över gitarrsysslan med den äran. I hypnotiska titellåten kom några mäktiga riff från Kaye och publiken blev salig. Polarpristagaren kallade Wat Out West för en ”great festival”, tackade för responsen från de cirka 25.000 framför Azalea-scenen och var frikostig med extranummer. Springsteens Because the Night dedicerades till avlidne maken Fred Sonic Smith. People Have the Power riktades till festivalens många volontärer och allra sist hördes CD-utgåvans bonusspår My Generation. Kan tillägga att när Kulturbloggens utsända på uppmaning ombads utse årets No. 1 på Way Out West föll valet i stark konkurrens på Patti Smith och hennes band. Kommer antagligen betrakta konserten som en av de allra bästa någonsin, åtminstone bland de jag varit på utomhus.

Text: Mats Hallberg

Foto: Annika Berglund

Arkiverad under: Musik Taggad som: Horses, Patti Smith, Way Out West

Deerhunter släpper nytt album, lyssna på första singeln Snakeskin här

17 augusti, 2015 by Jonatan Södergren

deerhunter

Bradford Cox hade redan avslöjat att ett nytt album var på väg. Nu har Deerhunter annonserat att Fading Frontier, som följer upp 2013 års Monomania, släpps den 16 oktober. Albumet innehåller följande spår:

1. All The Same
2. Living My Life
3. Breaker
4. Duplex Planet
5. Take Care
6. Leather and Wood
7. Snakeskin
8. Ad Astra
9. Carrion

Lyssna på Snakeskin här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Deerhunter, Fading Frontier, Snakeskin

Way Out West: Chic och Nile Rodgers en perfekt partyhöjare

16 augusti, 2015 by Mats Hallberg

chic

Chic feat. Nile Rodgers, Flamingo
15 augusti 2015
Betyg: 5

En yngre kvinna fick i pressavdelningen förklarat för sig vilka Chic var. Egendomligt! Jag å andra sidan var spänt förväntansfull, beredd att ta emot kärleken från Nile Rodgers och den grupp han återskapat i omgångar. Var i min ungdom sent 70-tal absorberad av den bejakande discokulturen och shakade loss så gott jag förmådde. Musiken, vars främsta arena annars är dansgolv är perfekt partyhöjare. Och vad vi är delaktiga i med sällsynt snäll ljudåtergivning är ett nästan intimt party med mästaren och hans ensemble. Enda störningsmoment: ett elakt regn. Försöker att inte bry mig om vädret, går ganska nära för att komma i kontakt och blir som jag hoppats uppfylld.

Rodgers har lirat på en nu trettio år gammal stratocaster, medan ett otal medlemmar i Chic har passerat revy. 62-åringen med sin karaktäristiska rastafrisyr har uppfunnit djupt originella riff, vars dragningskraft varit oemotståndlig. Mannen, som berättar att han blivit fri från sin cancer, har också hunnit spela med andra, skriva megahits och producera ansedda storsäljare. Därför är vi av naturliga skäl med om en hitparad, hämtad från diverse håll. Blir 2 x Sister Sledge, 2 x Diana Ross samt Daft Punk. Alla låtar toppade listorna. Genom att ha skrivit Get Lucky, blir funkgurun en länk mellan discokulturen och samtida klubbscenen. Bör betonas det positiva med att allt görs live, i motsats till exempelvis Pet Shop Boys.

Som uppladdning har jag roat mig med att se konserter på YouTube, vilka i flera fall är förnämliga. Pirrar i mig direkt då jag noterar introt till Everybody Dance. Fortsätter i samma anda enligt noga uttänkt standardformulär. En underbar version av den något mindre kända My Forbidden Lover framförs, därpå serveras nya listettan I’ll Be There, vars video blev en nostalgitripp parat med en tribut till ursprungliga sättningen.

Markerades att Let’s Dance — med trumslagare Ralph Rolle i rollen som halvknackig Bowie-imitatör — var startskottet för ytterligare en nivå. Stämningen var redan hög och blev härigenom än högre. Rodgers och de makalöst tajta instrumentalisterna glänste i Le Freak samt hans absoluta favoritsång Good Times. Sistnämnda klassiker som brukligt med bassolo och sekvens med rap som blinkar till The Sugarhill Gang, fast jag saknade några minnesord om stilbildande radarpartnern Bernard Edwards. Jerry Barnes på bas briljerar gärna. De meriterade blåsarna håller högsta klass, liksom sångerskorna där Kimberley Davis fick visa sin exceptionella begåvning. Har som sagt utdelat högsta betyg, vilket förutom ett formidabelt framförande hänger ihop med känslan av overklighet. Tänk de oändligt många gånger jag hört flertalet låtar de gjorde. Och hade er recensent fått önska skulle Spacer, Lost in Music och Believer varit med. Konserten kommer inte riktigt hamna på min tio-i-topp-lista, något som mest beror på att musiken jag älskar egentligen inte berör på djupet och avskaknaden av originalmedlemmar. Betyget har hur som helst fog för sig med tanke på vilken uppåtkick det var.

Text: Mats Hallberg

Foto: Peter Birgerstam

Arkiverad under: Musik Taggad som: Chic, Nile Rodgers, Way Out West

Bat for Lashes verkar annonsera ett nytt album

16 augusti, 2015 by Jonatan Södergren

bat

Bat for Lashes verkar annonsera något — ett nytt album? — genom att leka hänga gubben på Instagram. Igår postade hon ett svartvitt foto föreställandes kroppsdelar, med bokstaven ”I” redan ifyllt. Idag har hon gjort ännu en uppdatering och lagt till ett ”E”.

Så, vad tror ni det är hon kommer skriva? Troligtvis kommer allt detta leda upp till att Bat for Lashes, eller Natasha Khan som hon egentligen heter, annonserar sitt första album sedan 2012 års The Haunted Man.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Bat for Lashes

Way Out West: Som tiden stått still för shoegazens flaggskepp Ride

16 augusti, 2015 by Mats Hallberg

ride

Ride, Linné
15 augusti 2015
Betyg: 3

I fjol på Way Out West hörde jag kanske en halvtimme på Slowdive. I år fick en likasinnad återförenad kvartett från Oxford förtroendet att vara sist ut. Var långt ifrån fullt i tältet när Ride drog igång sitt inåtvända kompakta gig. Detta är bandet som i indiekretsar satt på tronen åren före Britpop blev ett begrepp och rivaliteten mellan de två stora blev en följetong. Vi snackar Creation Records och tidigt 90-tal. Man öppnade angenämt med Leave Them All Behind. Vad man ljudmässigt associerar till en synt, torde i själva verket vara ett antal effektpedaler hos sologitarristen Andy Bell.

Mest utmärkande drag är förtjusningen i distortion och excesser på gitarr, vilket live blir väldigt uppenbart. Fåordige hattprydde bandledaren Mark Gardener nämner i samband med att han intygar sin kärlek till Sverige, att de spelat för länge sedan i Göteborg. Jag var på den klubbspelningen, antagligen för att jag uppskattade albumet Going Blank Again. Minns besvärande tinnitus i ena örat. När hela grejen är att till ett pådrivande komp konstant väva in distade tongångar, kan man bara förföra om man har starkt låtmaterial. Jag blev i längden uttråkad, på grund av bristen på fantasifulla melodier. Att de hela tiden utgår från förvrängt orent ljud utan att vara eminenta låtskrivare, gör att jag efter ett tag blev uttröttad av att vistas i denna konstruerade bubbla. Ett lyckat undantag är förstås Vapour Trail, hardcore-fans jublade efter första takterna. En svävande ballad featuring akustisk gitarr framförs också. Deras senaste singel, 1996 års Black Nite Crash, gav mig — hör och häpna — lite MC5- vibbar. Några låtar före slutackorden utsatte de typiskt nog publiken för en utdragen orgie i rundgång.

Andy Bell bildade förresten andra halvan av 90-talet Hurricane No. 1, vars spelning på Lollipop var helt okej. Bandet fick skäll för att man, enligt somliga, plagierade Oasis stil. Men jag önskar att mannen, som har barn med före detta svensk singer &song writer, hade tagit med sig några idéer härifrån in i denna återförenade poplarmiga grupp. Kvartetten har på individnivå och som grupp kopplingar till Oasis, Jesus and Mary Chain och Sonic Youth. Vid en jämförelse anser jag emellertid att Ride kommer till korta numera. Jag gillar dem fortfarande i mindre portioner med lyssnarvänligt ljud, fast som avrundning på en magisk kväll får de bara godkänt.

Text: Mats Hallberg

Foto: Olle Kirchmeier

Arkiverad under: Musik Taggad som: Ride, Way Out West

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 520
  • Sida 521
  • Sida 522
  • Sida 523
  • Sida 524
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in