Chic feat. Nile Rodgers, Flamingo
15 augusti 2015
Betyg: 5
En yngre kvinna fick i pressavdelningen förklarat för sig vilka Chic var. Egendomligt! Jag å andra sidan var spänt förväntansfull, beredd att ta emot kärleken från Nile Rodgers och den grupp han återskapat i omgångar. Var i min ungdom sent 70-tal absorberad av den bejakande discokulturen och shakade loss så gott jag förmådde. Musiken, vars främsta arena annars är dansgolv är perfekt partyhöjare. Och vad vi är delaktiga i med sällsynt snäll ljudåtergivning är ett nästan intimt party med mästaren och hans ensemble. Enda störningsmoment: ett elakt regn. Försöker att inte bry mig om vädret, går ganska nära för att komma i kontakt och blir som jag hoppats uppfylld.
Rodgers har lirat på en nu trettio år gammal stratocaster, medan ett otal medlemmar i Chic har passerat revy. 62-åringen med sin karaktäristiska rastafrisyr har uppfunnit djupt originella riff, vars dragningskraft varit oemotståndlig. Mannen, som berättar att han blivit fri från sin cancer, har också hunnit spela med andra, skriva megahits och producera ansedda storsäljare. Därför är vi av naturliga skäl med om en hitparad, hämtad från diverse håll. Blir 2 x Sister Sledge, 2 x Diana Ross samt Daft Punk. Alla låtar toppade listorna. Genom att ha skrivit Get Lucky, blir funkgurun en länk mellan discokulturen och samtida klubbscenen. Bör betonas det positiva med att allt görs live, i motsats till exempelvis Pet Shop Boys.
Som uppladdning har jag roat mig med att se konserter på YouTube, vilka i flera fall är förnämliga. Pirrar i mig direkt då jag noterar introt till Everybody Dance. Fortsätter i samma anda enligt noga uttänkt standardformulär. En underbar version av den något mindre kända My Forbidden Lover framförs, därpå serveras nya listettan I’ll Be There, vars video blev en nostalgitripp parat med en tribut till ursprungliga sättningen.
Markerades att Let’s Dance — med trumslagare Ralph Rolle i rollen som halvknackig Bowie-imitatör — var startskottet för ytterligare en nivå. Stämningen var redan hög och blev härigenom än högre. Rodgers och de makalöst tajta instrumentalisterna glänste i Le Freak samt hans absoluta favoritsång Good Times. Sistnämnda klassiker som brukligt med bassolo och sekvens med rap som blinkar till The Sugarhill Gang, fast jag saknade några minnesord om stilbildande radarpartnern Bernard Edwards. Jerry Barnes på bas briljerar gärna. De meriterade blåsarna håller högsta klass, liksom sångerskorna där Kimberley Davis fick visa sin exceptionella begåvning. Har som sagt utdelat högsta betyg, vilket förutom ett formidabelt framförande hänger ihop med känslan av overklighet. Tänk de oändligt många gånger jag hört flertalet låtar de gjorde. Och hade er recensent fått önska skulle Spacer, Lost in Music och Believer varit med. Konserten kommer inte riktigt hamna på min tio-i-topp-lista, något som mest beror på att musiken jag älskar egentligen inte berör på djupet och avskaknaden av originalmedlemmar. Betyget har hur som helst fog för sig med tanke på vilken uppåtkick det var.
Text: Mats Hallberg
Foto: Peter Birgerstam
