• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Bildgalleri: Banditos på Pustervik

27 augusti, 2015 by Peter Birgerstam

01

Banditos på Pustervik, Göteborg
26 augusti 201
5

Amerikanska Banditos är ju på Sverigweturné just nu. Pustervik 26 augusti, Debaser 27 augusti och sen vidare runt landet. Banditos på Pustervik var en dryg timmes garageamericana där Drive-By Tryckers möter Janis Joplin möter ZZ Top och där de egna låtarna kryddas med Waylon – och Van Zandtcovers, och med en makalös I Put a Spell on You” som extranummer. Bandet har kanske en bit kvar till den verkliga toppen, men är absolut värt att hålla koll på framöver.

Foto: Peter Birgerstam

04

06

07

08

Arkiverad under: Musik

Skivrecension: Tamaryn – Cranekiss

26 augusti, 2015 by Redaktionen

tamaryn

Artist: Tamaryn
Titel: Cranekiss
Betyg: 4

På sitt starkaste album hittills målar Tamaryn upp en drömsk ljudvägg som för tankarna till en tid då musiken som spelades på MTV fortfarande betydde någonting.

Förändring tycks vara det ledande ordet på Tamaryns tredje album. Inför släppet av Cranekiss har den nyzeeländska nomaden som numera bor i USA flyttat från västkusten till östkusten, närmare bestämt har hon lämnat San Francisco för New York. Platserna i sig kanske inte har särskilt stor inverkan på hur det faktiskt låter, men någonting med att vara i ständig rörelse — att inte stanna på en plats för länge — återspeglas. En av albumets höjdpunkter, Last, är ett exempel på just den känslan av att aldrig kunna stå still.

Shoegaze-influenserna är fortfarande närvarande, men tillsammans med Shaun Durkan och Ariel Pinks producent Jorge Elbrecht har hon fått till en reverbdränkt ljudvägg med lekfulla melodier och dansanta beats. Det är luftigare och poppigare än tidigare. Favoriter som Ride, Slowdive och Cocteau Twins hörs lite överallt, men det roliga är hur hon även smyger in andra, poppigare influenser. Resultatet är — inte minst i titelspåret — oemotståndligt. Trots att hon blickar tillbaka på 80- och 90-talet känns det aldrig tröttsamt. På på sätt sticker Tamaryn ut från många My Bloody Valentine-kopior och andra förnyare av shoegaze-genren.

Bästa spår: Cranekiss, Last, Softcore

Arkiverad under: Musik Taggad som: Cranekiss, Tamaryn

Joel Alme på Liseberg – Går inte igång på låtskrivare med tungt socialt arv

23 augusti, 2015 by Mats Hallberg

joelalmeliseberg

Joel Alme på Liseberg
Lördag 22 augusti 2015
Betyg 3

Är definitivt inte blasé, däremot kanske bortskämd efter flera konserter på sistone som varit kanon. Efter att ha hört Joel Alme med femmanna- band under en timma på Liseberg, tillsammans med några tusen personer, blir omdömet med nöd och näppe godkänt. Ska försöka förklara varför. För mig räcker det inte att 35-åringen är en driven refrängmakare, önskar mer av både arrangemang och text för att jag inte ska tycka att det blir futtigt. Vidare anser jag att kompet var rätt tråkigt, vilket gör att musiken sällan får fäste. Sedan är jag inte heller speciellt förtjust i hans sångröst, inte som mina öron uppfattade den live i alla fall.

Möjligen hade det varit annorlunda om jag hade lyssnat in mig på Almes nästan unisont hyllade Flyktligan – i pressmeddelande kallad modern arbetarskildring – som kom i våras. Vill inte påstå att jag är ljudnörd, men omotiverat muller från baskagge och framför allt elbas, förtog också en del av glädjen.

Joel Alme har jag stött på som gästvokalist i Augustifamiljen. Eftersom han kan det här med refränger, är det naturligt att han är upphovsman till IFK Göteborgs officiella kamplåt. Fyra album har han på meritlistan, liksom ett förflutet i Hästpojken. Pressmaterial och intervjuer inför senaste skivsläpp och turné har handlat om att resa sig ur trassliga villkor; präglade av missbruk, ADHD-diagnos och oansvarigt beteende. En lösning för mannen med rötter från Kenedygatan i Majorna var att flytta till Stockholm.

Första intro består av en förföriskt utdragen melodi på gitarr som banar väg för Håller mig på kanten. Efter att ha slagit fast att somliga bara får en chans i livet, river han och bandet av Slå hjärtat slå. Låten om morfar som var egocentriker och sjökapten gör inget större intryck. Och för mig är småbarnspappans första engelskspråkiga singlar snygg oförarglig pop, inget mer uppseendeväckande än så. Lyckligtvis uppnås en längre sekvens där musiken funkar, en sekvens där min favorit Fabian Kallerdahl briljerar i ett stick tillsammans med gitarristen. I efterhand har jag identifierat de slagkraftiga utmärkta låtar som levererades här på sluttampen: Backa tiden, Innan staden vaknar samt Aldrig bra på livet. Den ojämna spelningen formade sig sålunda till en stark finish i och med framförandet av detta knippe alster. Och kul att saxofonisten Nils flitigt kryddar det popiga soundet.

Alme verkar vara en hyvens kille, vars sätt att blotta sig live påverkar alla som inte är ohälsosamt hårdhudade. När han berättar i ord och ton om de bästa dagarna i hans tidiga liv, med två bästisar som inte längre lever, är det inte utan att man får en klump i halsen. Musikaliskt rör han sig i ett poplandskap som några gånger får en doft av spralliga/ vemodiga Håkan Hellström. De råkar ha samma producent. Konserten krockade med Metallica på Ullevi, men det är troligt att man inte har samma målgrupp. Var uppfriskande att se sådan blandad publik, en folkmassa bestående av olika schatteringar, från indiekids till pensionärer. Huvudpersonen själv sa sig vara fantastiskt glad för att så många kom. Arrangören var nog ganska besviken över att inte fler dök upp trots fantastiskt väder, att denna artist inte var riktigt mogen för milstolpen Lisebergs stora scen.

Arkiverad under: Musik, Recension

Skivrecension: Destroyer – Poison Season

20 augusti, 2015 by Petter Stjernstedt

destroyer

Artist Destroyer
Titel Poison Season
Betyg 4

Trummor och piano. Smäktande fioler och melankoliska trumpeter. Instrumenten följer följsamt en målmedveten Dan Bejar. En tionde omgång i musikstudion har resulterat i ett skarpsynt album med skönt jazzgung och Bowie-flörtande 70-tals rock.

Han kan framstå som en ny bekantskap. Men Dan Bejar, tillsammans med bandet Destroyer, har varit aktiv en längre tid på musikscenen. Efter många år i radioskuggan slog han igenom år 2011 med Kaputt. Jag var svårflörtad och tilltalades inte av det välpolerade, konstskolerockiga soundet. Med Poison Season tar han stegen i ny riktning, från rockscenen till Bowieland och Broadway.

Vi känner igen soundet. Det är vackert och poetiskt med textrader som: “Every time I try look into your eyes, an angel flies by. Baby, it is dumb, look what I become, a scum, A relic, a satellite.” Lyriken inramas av dramatisk stråkmusik.  Dream Lover är pampig orkesterpop, Forces From Above vacker fiolmusik à la Final Fantasy och The River Frank Sinatra-doftande jazzgung. Vi bjuds på två versioner av Times Square, en lugnare med försiktigt pianospel och fiol, och en mäktigare variant med hårda trummorna och trumpetblås. Destroyer anno 2015 låter som en tjugomanna orkester. Det är storslaget, samtidigt som det är lågmält och skört, en svår balansakt han lyckas galant med att hålla.
Lite Bowie smyger sig in. Likt en 70-talsflumrockig Ziggy Stardust låter rösten på den 42-åriga Vancouver-baserade sångaren. Självsäkert och syrligt framför han de melankoliska textraderna. Bejar har utstrålning, likaså har detta album.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Dan Bejar, Destroyer, Poison Season

U.S. Girls: “Alla säger samma sak och ingen säger egentligen något”

18 augusti, 2015 by Jonatan Södergren

us girls

U.S. Girls är ett namn som väcker många associationer. I själva verket rör det sig om en person, Meghan Remy, och hon bor inte ens längre kvar i USA. Hon har kallats “avant-pop deconstructionist” och hennes musik, som även i sina mest poppiga ögonblick sköljs av en mörkt surrealistisk slöja, är så långt ifrån bilden av amerikanska high school-tjejer som spelar volleyboll på stranden du kan komma. Snarare låter det som något som skulle kunna spelas på radion när några karaktärer i en David Lynch-film åker längs motorvägen på natten. Den 25 september släpps hennes nya album, Half Free, och därefter är hon aktuell med spelningar på Babel i Malmö och Pustervik i Göteborg den 10 respektive 12 oktober. Kulturbloggen fick en pratstund med henne.

Du har tidigare släppt album på flera olika skivbolag. Vad tror du flytten till 4AD kommer innebära?

– Jag tror bara det innebär en större publik att nå ut till. Fler kommer höra det. 4AD har varit med så länge och har så mycket respekt att det finns en publik som lyssnar på allt de ger ut, oavsett vad det är. Jag kan dra nytta av det så fler personer får tillgång till min musik och tar det jag säger mer seriöst.

Vad hade du för bild av 4AD innan du sajnade till dem? Är du ett fan av vad de gjorde på 80-talet, eller föredrar du snarare artister som Grimes och St. Vincent som de har arbetat med mer nyligen?

– Den artisten jag gillar mest är nog Scott Walker. Ariel Pink gillar jag också. Min tanke var att det var ett skivbolag med integritet, som inte är rädda för att ge ut udda saker. Att de inte räds det tilltalar mig nog mer än någon artist de jobbar med. Jag var mer intresserad av deras integritet.

Nu när du har sajnat till 4AD kommer många höra din musik för första gången, men du har gett ut musik med U.S. Girls sedan 2007. Tror du att alla erfarenheter du samlat på dig sedan dess har varit nödvändiga för att du skulle kunna göra ett album som Half Free?

– Oh, självklart, allt är bara en del av en större resa. Till och med detta är bara en liten del av vad som i slutändan kommer bli en stor samling av verk. Jag skulle inte vara där jag är idag om jag inte hade gett ut alla de där skivorna förut. Alla de där turnéerna och alla de sena nätterna då jag sov på golvet, det har varit nödvändigt. Jag kunde inte ha gjort det här albumet utan alla de erfarenheterna.

På vilka sätt skiljer sig Half Free från dina tidigare album?

– Framför allt i termer av innehållet jag sjunger om. Min röst är klarare än någonsin tidigare. Sättet det är inspelat på. Du kan verkligen höra orden. Min röst är inte gömd bakom någon distortion. Produktionsvärdet är högre än tidigare eftersom jag samarbetat med massa personer.

Var arbetsprocessen annorlunda?

– Ja, eftersom processen inkluderade massa människor. Folk gav mig beats, jag lyssnade, förde anteckningar över hur arrangemangen borde vara, skrev sångmelodier, skickade tillbaka det. Varje låt kom till på ett unikt sätt. Vissa låtar var sampling-baserade, då var vi tvungna att återskapa alla samplingar. Vissa låtar var enklare, de kom bara ut, dessa var mer eller mindre demos, slutprodukten var bara lite mer städad. Det är lite av allt möjligt.

Är det något specifikt som har påverkat din kreativa process?

– Att bli mer filmintresserad förändrade sättet jag ser på musik och musikredigering. I synnerhet John Cassavetes och hans karaktärer fick mig att vilja skriva ut ett karaktärsperspektiv. Olika karaktärers vardag. Det var en stor sak för mig. Att jag blev mer självsäker som visuell konstnär gav mig sedan mer självförtroende som musiker. Jag vågade mer.

På vilket sätt påminner filmskapande om att göra musik?

– Att göra musik är enklare! Det påminner om varandra på så sätt att du försöker förmedla en abstrakt idé. Du kan inte bara säga “det här är vad jag tänker på”. Du uttrycker dig mer abstrakt, på ett sätt som även om det är skumt ändå är underhållande. Det är inte som att gå i skolan, musik precis som film är fortfarande underhållning.

Varifrån tror du att dina idéer kommer? Bär du alltid omkring på dem i ditt undermedvetna eller växer fram i takt med att du fortsätter leva ditt liv och råkar ut för nya erfarenheter?

– Både och, ibland får jag idéer från drömmar, ibland ser jag någon på bussen som inspirerar mig. Den lilla grejen jag noterade växer sedan till en hel berättelse om personens liv. Nyheterna, vad som försiggår i världen påverkar mig. Vissa saker är ämnen jag bearbetar personligen på grund av min uppväxt. Jag kommer alltid påverkas av det. Idéer kommer från lite överallt.

Jag gissar att en av fördelarna med att spela in hemifrån är att du kan testa massa saker utan att behöva oroa sig över att slösa bort dyr studiotid. Tycker du att den aspekten — experimenterat med olika lager och sound — är kännetecknande för U.S. Girls?

– Alla andra jag spelar med är musiker, men jag är inte nödvändigtvis en musiker. Jag är inte den som bara kan gå in i en studio och lägga något på en låt. Om pengar står på spel — vilket det gör den här gången — upplever jag sällan arbetsmiljön som särskilt entusiastisk. Jag ser mig inte som en lo fi-artist, utan mer som en experimentell artist. Det tar tid att experimentera så det är bäst att göra det hemifrån. Då behöver du inte betala för den tid det tar.

Vad tycker du om dagens popmusik? Ser du dig själv som en popartist?

– Löst, eftersom jag gillar pop och strävar efter något slags populärt sound. Jag antar att jag försöker vara populär. Men vad jag gör låter inte alls som något som spelas på radion och är populärt på riktigt. Jag tycker att popmusik är i desperat behov av en injektion sanning, ärlighet och äkthet. Det är bara smink och plastikoperationer. Alla säger samma sak och ingen säger egentligen något. De flesta som lyssnar på pop är unga. De väntar på en popstjärna som kan vägleda dem istället för att bara lobotomera dem ännu mer.

Var det mer äkthet i popmusikens tidiga dagar, på 60- och 70-talet?

– Jag skulle säga det, men det var mycket som var skräp också. Mycket gjordes bara för att säljas och konsumeras. Men jag tror det var fler som försökte säga något på den tiden eftersom nedgången inte hade börjat inom populärmusik, film och konst. Efter 70-talet var det som att de styrande makterna bestämde sig för att det inte längre var okej med subversiva tankar inom det som är mainstream. Det var för farligt. Det skulle kunna störta konsumtionssamhället. Så artister som hade något att säga tystades snabbt. Deras idéer — du vet, att få folk att vilja frigöra sig — var inte välkomna.

Är det vad albumtiteln, Half Free, syftar på?

– Definitivt. Titeln syftar på hur det är att vara kvinna i västvärlden. Hur jag på sätt och vis är fri, men ändå inte. Min kropp dikteras fortfarande av mestadels manlig media. Speciellt i västvärlden har vi en bild av att vi är fria. Vi har internet, vi kan göra vad vi vill. Världen ligger för dina fötter. Men i själva verket är vi marionetter.

Du har flyttat till Toronto men kommer ursprungligen från Illinois. Hur ser du på ditt hemland idag? I videon till Damn That Valley ser vi bilder på Washington som driver med patriotism, och texten tycks handla om en krigsänka.

– Jag vet inte vad jag ska tycka om staterna, jag bor inte kvar av en massa anledningar. Det är en läskig plats som bara blir läskigare. Det måste falla snart, det kan bara vara en supermakt under en så lång tid. När jag åker dit blir jag ledsen. Det finns saker jag fortfarande älskar och relaterar till. Så mycket som jag hatar länder och gränser så identifierar jag mig fortfarande som en amerikan. Men det är en snedvriden, förstörd plats. Det faktum att så mycket av det världen konsumerar kommer därifrån oroar mig. Det är för stort. Jag vill vara hoppfull och se vad nästa generation — de som går på gymnasiet nu — växer upp till att bli. Jag hoppas de är mer öppensinnade, att det när de kommer till makten blir mer fritt och accepterande. Men jag är inte säker. USA kommer lida från effekterna av kriget i Irak och alla soldater som återvänder hem med problem utan att få det stöd de behöver.

Hur kom den låten till? Den sticker ut från dina tidigare låtar med sitt reggae-beat. Var det avsiktligt?

– Den kom till på grund av en Toronto-baserad producent som jag hade arbetat med några gånger tidigare, Onakabazien. Han hade egentligen gjort beatet åt sig själv att rappa över för några år sedan. Jag hade sett honom framföra det live, från början samplade han A Whiter Shade of Pale och jag älskade det när jag hörde det. Han slutade använda det live, så jag frågade om jag kunde få beatet. Jag älskar reggae, så det tilltalade mig verkligen. Jag hade aldrig haft en sådan låt så jag såg det som en utmaning att göra en låt som skiljde sig från det jag brukar göra. Det sammanföll med att jag läste en bok av Sebastian Junger som heter War, den boken öppnade mina ögon för hur det är att vara en soldat till den grad att jag även började fundera över hur det är att vara gift med en soldat.

Vad mer inspirerade dig den här gången? Var det något särskilt, inte bara musikaliskt utan även när det kommer till litteratur, film eller andra livshändelser?

– Bara en sådan sak som att jag på ett personligt plan kände att jag var på en bra plats där jag kunde utforska mig själv. Jag har en partner som verkligen stöttar mig. Jag känner mig tillräckligt trygg för att våga vara sårbar i mina texter. Jag tror att tryggheten i mitt liv inspirerade mig. Sedan, som jag nämnde tidigare, påverkades jag av Cassavetes filmer och sättet han beskriver karaktärer.

Är det någon av hans filmer du rekommenderar som ett första steg in i hans skapande?

– En kvinna under påverkan, det var den första filmen jag såg. Den är inte som någon annan film. Den är väldigt verklig när den beskriver mental sjukdom, äktenskap och föräldraskap. Sättet den är filmad är som verkliga livet. Det känns som att du står vid sidan och ser på. Gena Rowlands är briljant i den.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: 4AD, Half Free, Meghan Remy, U.S. Girls

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 518
  • Sida 519
  • Sida 520
  • Sida 521
  • Sida 522
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in