• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Maja Francis: ”Jag vill alltid fly från verkligheten”

30 augusti, 2015 by Jonatan Södergren

francis1

Maja Francis är just nu aktuell med singeln Space Invades My Mind som hon har skrivit ihop med Veronica Maggio. Hon inledde även Popagandafestivalens andra dag. Kulturbloggen mötte upp henne efter spelningen.

Hur kändes spelningen?

– Jag är fortfarande i chock över att det var så mycket folk. Och de här tjejerna som stod längst fram med blomkransar och glitter, som sjung med. Det är första gången det har hänt. Det kändes overkligt och magiskt.

När du körde på Way Out West pre-partyt på Södra Teatern tidigare i år kastade du ut glitter i publiken. Om det inte fanns några begränsningar, hur skulle din ultimata spelning se ut?

– Det här har jag tänkt på mycket! Jag skulle vilja göra hela rummet till en scen. Att det inte bara är dekoration på scen, utan att du går in i en värld. Att det hänger maneter och blommor. Du vet inte riktigt om du är under vatten eller i rymden. Och såna här konfettibomber som sprutar ut tygblommor — eller riktiga blommor hade varit fantastiskt!

– Hade varit fantastiskt med glitterregn men jag vet inte om alla skulle uppskatta det. Jag brukar sätta glitter på mina bandmedlemmar, men de säger att det aldrig går ur deras skägg.

Just nu är du aktuell med singeln Space Invades My Mind tillsammans med Veronica Maggio. Hur lärde ni känna varandra?

– Vår gemensamma kompis, Sophia Somajo, skulle vara förband åt Veronica på Nalen. Alltså jag och årtal, men tror det var 2007. Hon har scenskräck så hon ringde mig klockan tio kvällen innan och bad mig hoppa in. Jag sa ja och då lärde jag känna Veronica där.

– Sedan hängde vi lite sporadiskt. Jag var i USA en sväng, fick mitt hjärta krossat. Då kom jag hem igen och vi började hänga intensivt och skriva ihop.

Hur kompletterar ni varandra? Har ni ett liknande tänk eller är det snarare att ni är motsatser som passar bra ihop?

– Det är lite både och. Vi är på ett sätt väldigt olika. Hon skriver mycket om vardagsrealism och jag vill alltid fly från verkligheten. Varje gång vi ses så låtsas vi att vi är någon annanstans. “Tänk om vi var i Berlin!” Då när vi skrev Space Invades My Mind pratade vi mycket om rymden.

– Jag tror att vi kompletterar varandra på det sättet; att hon är realist och jag vill fly, men att vi ändå möts i viljan att ta sig bort. Sedan svämmar jag över av känslor ibland, och hon är bra på att konkretisera. Det är en bra balans, men det bottnar både i vår vänskap och i skrivandet.

Är det en fördel att ha en vänskaplig relation när man skriver låtar ihop, eller skulle du även kunna skiva ihop med musiker du inte känner?

– Hur vi har det känns väldigt unikt. Man kan ha pratat om något en månad innan, så kan hon ha gått och tänkt på någon låtidé som handlar om det. Det blir mer naturligt. Nu har jag skrivit med andra också, då man gått in och inte känt varandra och det är speciellt. Men jag övar mig på att tycka att det är lika kul.

Blir det mer att man håller sig till det musikaliska då?

– Exakt! Det blir iallafall inte samma naturliga skrivprocess som när jag och Veronica åkte ut till Flen. Till skogen. Dels hade man inte natt och dag, man var bara uppe på nätterna och sov på dagen. Det fanns inga gränser. Man hänger och kommer på saker i stunden. Går jag in i en studio med vita väggar och ska skriva en låt, då får jag lite panik. Då blir det som att gå på gymmet.

Vad hade ni för tankar när ni började skriva ihop? Den första singeln, Last Days of Dancing, känns lite 80-tal.

– Det blev väldigt mycket så, men det började med att Petter tog två gitarrackord. [Nynnar på Twin Peaks-melodin] Sedan började jag och Veronica skriva en melodi. Först var det riktiga trummor, sedan började vi tänka att vi kanske ville ha programmerade trummor. Så det skapades i olika steg tills att det blev någon slags 80-talsvibb. Vi hittade min värld där, jag visste inte att det skulle bli så innan.

Satte den låten tonen för hur du skriver låtar nu?

– För mig betydde Last Days of Dancing jättemycket. Dels textmässigt, om att växa upp. Också musikaliskt, att jag hittade en mall. Det är tråkigt att ha en mall, men jag behövde nog ha någonting att gå vidare från. För jag har hållit på med singer-songwritergrejen i många år och försökt hitta till något annat. Med den låten kände jag att det fanns ett frö som jag kunde så vidare.

Som att du hittade din röst?

Faktiskt!

Vad har du för planer nu?

– Tyvärr är detta sista spelningen. Jag vill att det ska fortsätta för evigt. Men jag ska in i studion och göra klart min EP. Jag har en tredje singel som jag ska bli klar med först. Sedan tänkte jag jobba extra så att jag kan leva. Och jag tänkte åka ner till Skåne mer, för jag har varit där hela sommaren och mina föräldrar bor där.

Är miljön i Skåne mer inspirerande än i Stockholm?

Jag gillar kontraster i allt. Jag behöver båda. Jag tror inte att jag skulle vilja ha bara Skåne eller bara Stockholm. Men ibland känner jag att det snurrar för fort i en stad där det alltid är folk. Det är alltid surr. Då kan jag känna att det är skönt att ha ett hem där det är hav, katter och lugn.

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Maja Francis, Popaganda, Space Invades My Mind, Veronica Maggio

Popaganda: Laakso tillbaka efter åtta år

30 augusti, 2015 by Redaktionen

laakso1

Laakso, Lilla scenen
Popagandafestivalen 29 augusti 2015
Betyg 4

Mot bakgrund av Markus Krunegårds så etablerade solokarriär var det många som höjde på minst ett ögonbryn när det meddelades att Laakso skulle återförenas inför Popaganda. 2012 gjorde bandet förvisso en spelning för en kväll, men därutöver intet. I tisdags kom så plötsligt en ny singel vilket inger hopp om en mer konstant fortsättning. Åtta år är en lång tid, särskilt när annat fått överta den tid som tidigare plöjts in i bandet, men det låter inte på långt när ringrostigt. Ändå säger Krunegård innan avslutande Someone Somewhere en smula ursäktande: ”Prova själva att bli ihop igen efter åtta år på egen hand”. Bandet agerar tajt och spelglatt, klart inspirerade av den månghövdade publiken som slutit upp.

För många fyllde Laakso en viktig funktion i livet. Sånger om ensamhet, ungdomens vedermödor och kampen för att överleva den inte alltid så rosafluffiga vardagen har agerat tröst för de som gett upp försöken att anförtro sig till bortkomna föräldrar eller en oförstående omgivning. Bevisligen hjälpte det, för runt om mig minns folk precis varenda strof och vartenda ord Krunegård vräker ur sig genom det långa håret, ett hår som emellanåt tycks vira sig flera varv runt hans ansikte, och de personerna ser ut att ha klarat sig igenom sina svåra dagar på ett alldeles utmärkt sätt. Den nya singeln – Krunegård presenterar den som ”en gammal låt… fyra dagar gammal ungefär” – Time of My Life tar vid där bandet en gång slutade och är förhoppningsvis första steget mot en ny generation Laakso-fans som hittar någon som äntligen förstår dem.

Här är fler bilder:

laakso2

laakso3

Text: Tommy Juto
Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik Taggad som: Laakso, Markus Krunegård, Popaganda

Popaganda: MØ lever inte riktigt upp till förväntningarna

30 augusti, 2015 by Jonatan Södergren

mo1

MØ, Lilla scenen
Popagandafestivalen 29 augusti 2015
Betyg: 3

Under Popagandas andra dag ligger fokus på hajpade svenska akter som Lorentz och Seinabo Sey. Den enda utländska artisten, MØ, kommer från en så exotisk plats som Danmark.

Om hon ändå aldrig hade lärt känna Diplo. Höjdpunkerna under hennes spelning på Popaganda är nämligen fortfarande låtarna som ledde upp till släppet av hennes debutalbum, No Mythologies to Follow, häromåret; Maiden spelas redan som andra låt, och Pilgrim kommer ungefär halvvägs in i spelningen. Det är två låtar som genast fångar ens uppmärksamhet och rycker med en.

Det kanske är en smaksak, för vissa kan det nog vara tvärtom, men för mig har spelningen annars tyvärr en tendens att bli lite långdragen. Reggae-covern av Frank Oceans Lost är som en enda lång gäspning, och under den nästföljande låten låter det i bästa fall som en segare Lana Del Rey.

Men MØ, eller Karen Marie Ørsted som hon egentligen heter, har en naturlig scennärvaro som ändå höjer spelningen till ett godkänt betyg. Hon engagerar gärna med publiken och det är tydligt att hon är peppad över att vara här. Ändå det är bara under några stycken låtar som jag verkligen rycks med av hennes urbana pop. Stämningen höjs mot slutet. Glass är alltid catchy och eftersom det är sista spelningen på turnén innebär finalen med Major Lazers världshit Lean On att bengaler tänds av, som om det vore en fotbollsmatch. Fast sett över hela spelningen lever det inte riktigt upp till förväntningarna jag bar med mig efter de tidigare gånger jag sett henne.

Här är fler bilder:

mo2

mo3

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik Taggad som: MØ, Popaganda

Popaganda: Robyn hade världspremiär för sitt nya projekt La Bagatelle Magique

29 augusti, 2015 by Redaktionen

robyn3

Robyn & La Bagatelle Magique, Stora scenen
Popagandafestivalen 28 augusti 2015
Betyg: 3

Det låg väl i luften, och inte så lite heller. När Dans Dakar snöpligt tog ner skylten dagarna före öppning stod Robyn och Markus Jägerstedt där med fullt band, inrepat set men utan scen att visa upp sig på. Tror fan då att Popaganda stod där med öppna armar, för vem hade tackat nej? Win-win, typ. Förra gången Robyn besökte festivalen avslutade hon den och firade stora triumfer med såväl Kleerup- och Röyksopp-samarbeten som med de första singlarna från den ofattbart starka Body Talk-trilogin. Nu är läget ett annat. För henne själv är nog statusen oförändrad, men det är trots sorgligt bortgångne Christian Falk tydligt att det idag handlar om La Bagatelle Magique som grupp. Givetvis är det där med ”grupp” diskutabelt i perspektivet av att Robyn är tveklös galjonsfigur. Hon fladdrar och far över scenen likt sina vida linnebyxor och glädjen över att vara tillbaka i rampljuset är påtaglig. I centrum av kompbandet står Jägerstedt som en galen professor med sin yviga kalufs och skägg och vrider på rattar och knappar. Bakom honom finns en stapel med något slags apparater – sådana som inte vi vanliga dödliga har en susning om vad de är bra för – i sällskap med en bandmedlem/ljudtekniker(?) som mekar och drar i sladdar.

Svänger gör det i alla fall onekligen från inledande discocovern på Tell You (Today) som Arthur Russell släppte 1983. New York-sångerskan Maluca som medverkar på singeln Love Is Free är också på plats, en indikation på att denna spelning var ett viktigt avstamp. I linje med att var sak har sin tid lämnas all historik därhän och inga tidigare Robyn-hits ges utrymme. Världens bästa Carlsson sjunger och toastar istället i ett set lika korthugget som den nyligen släppta EP:n och lämnar oss med drömmen om mer, gärna både på skiva och live. Till dess räcker det med att konstatera hur underbart det är att se henne igen.

Här är fler bilder från spelningen:

robyn1

robyn2

robyn4

Text: Tommy Juto
Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik Taggad som: Popaganda, Robyn, Robyn & La Bagatelle Magique

Popaganda: Bob Hund lockar till allsång

29 augusti, 2015 by Redaktionen

bob4

Bob Hund, Stora scenen
Popagandafestivalen 28 augusti 2015
Betyg: 4

Senast jag såg Bob Hund var för 17 år sedan. Thomas Öberg ser inte ut att ha åldrats en dag sedan dess. Han kan rent av bära samma vita skjorta som sist. Kanske bär han på Iggy-genen också. Förhandssnacket har emellertid handlat om gitarristen John Essings Dave Grohl-moment i Hammenhög för två veckor sedan där han ramlade av scenen och bröt vänster handled. Han får således också en ”tron” där han sitter med gitarren i knät, Jeff Healey-style, ändå kan delta relativt mycket sett till omständigheterna.

Öberg är som vanligt ett kapitel för sig, en oöverträffad estradör med en rad upptåg: han staplar om förstärkare till små podium och går balansgång på sitt mikrofonstativ. Uppklättrad på kravallstaketet låter han någon i publiken hålla i mikrofonen åt honom och hela kroppsspråket gör en lycklig; den oefterhärmliga dansen med en seriefigurs snärt och de vickande höfterna. De små monologerna i mellansnacken träffar pricksäkert och riktar sig inte sällan till hufvudstadens hipsterpublik med en kärleksfull glimt i ögat. I övrigt finns inte mycket att tillägga. Denna institution till band har fortfarande kvar sin publik och lockar till allsång i såväl nyare nummer som Hjärtskärande rätt och Harduingetmankandansatill? som i gamla konsertexplosioner som Nu är det väl revolution på gång? och Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss. Kanske var detta inte det allra, allra häftigaste vi sett från varken en avslutande festivalkväll eller Bob Hund själva, men det är sällan man går hem med en mer upplyftande känsla i kroppen än så här.

Här kan du se fler bilder:

bob1

bob2

bob3

bob5

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik Taggad som: Bob Hund, Popaganda

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 516
  • Sida 517
  • Sida 518
  • Sida 519
  • Sida 520
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in