Laakso, Lilla scenen
Popagandafestivalen 29 augusti 2015
Betyg 4
Mot bakgrund av Markus Krunegårds så etablerade solokarriär var det många som höjde på minst ett ögonbryn när det meddelades att Laakso skulle återförenas inför Popaganda. 2012 gjorde bandet förvisso en spelning för en kväll, men därutöver intet. I tisdags kom så plötsligt en ny singel vilket inger hopp om en mer konstant fortsättning. Åtta år är en lång tid, särskilt när annat fått överta den tid som tidigare plöjts in i bandet, men det låter inte på långt när ringrostigt. Ändå säger Krunegård innan avslutande Someone Somewhere en smula ursäktande: ”Prova själva att bli ihop igen efter åtta år på egen hand”. Bandet agerar tajt och spelglatt, klart inspirerade av den månghövdade publiken som slutit upp.
För många fyllde Laakso en viktig funktion i livet. Sånger om ensamhet, ungdomens vedermödor och kampen för att överleva den inte alltid så rosafluffiga vardagen har agerat tröst för de som gett upp försöken att anförtro sig till bortkomna föräldrar eller en oförstående omgivning. Bevisligen hjälpte det, för runt om mig minns folk precis varenda strof och vartenda ord Krunegård vräker ur sig genom det långa håret, ett hår som emellanåt tycks vira sig flera varv runt hans ansikte, och de personerna ser ut att ha klarat sig igenom sina svåra dagar på ett alldeles utmärkt sätt. Den nya singeln – Krunegård presenterar den som ”en gammal låt… fyra dagar gammal ungefär” – Time of My Life tar vid där bandet en gång slutade och är förhoppningsvis första steget mot en ny generation Laakso-fans som hittar någon som äntligen förstår dem.
Här är fler bilder:
Text: Tommy Juto
Foto: Emma Andersson