Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Efter comebacken på Popaganda i somras står det nu klart att Laakso den 22 april släpper sitt första album på nästan 10 år. Albumet, som är deras femte, har fått titeln Grateful Dead och släpps via Adrian Recordings. Första singeln därifrån, Time of My Life, släpptes redan i samband med Popaganda-spelningen. Ytterligare en singel, So Happy, So Sad, släpps den 5 februari.
Lyssna på Time of My Life via Spotify här nedan:
Laakso, Lilla scenen
Popagandafestivalen 29 augusti 2015
Betyg 4
Mot bakgrund av Markus Krunegårds så etablerade solokarriär var det många som höjde på minst ett ögonbryn när det meddelades att Laakso skulle återförenas inför Popaganda. 2012 gjorde bandet förvisso en spelning för en kväll, men därutöver intet. I tisdags kom så plötsligt en ny singel vilket inger hopp om en mer konstant fortsättning. Åtta år är en lång tid, särskilt när annat fått överta den tid som tidigare plöjts in i bandet, men det låter inte på långt när ringrostigt. Ändå säger Krunegård innan avslutande Someone Somewhere en smula ursäktande: ”Prova själva att bli ihop igen efter åtta år på egen hand”. Bandet agerar tajt och spelglatt, klart inspirerade av den månghövdade publiken som slutit upp.
För många fyllde Laakso en viktig funktion i livet. Sånger om ensamhet, ungdomens vedermödor och kampen för att överleva den inte alltid så rosafluffiga vardagen har agerat tröst för de som gett upp försöken att anförtro sig till bortkomna föräldrar eller en oförstående omgivning. Bevisligen hjälpte det, för runt om mig minns folk precis varenda strof och vartenda ord Krunegård vräker ur sig genom det långa håret, ett hår som emellanåt tycks vira sig flera varv runt hans ansikte, och de personerna ser ut att ha klarat sig igenom sina svåra dagar på ett alldeles utmärkt sätt. Den nya singeln – Krunegård presenterar den som ”en gammal låt… fyra dagar gammal ungefär” – Time of My Life tar vid där bandet en gång slutade och är förhoppningsvis första steget mot en ny generation Laakso-fans som hittar någon som äntligen förstår dem.
Här är fler bilder:
Text: Tommy Juto
Foto: Emma Andersson
Laakso ställer sig åter på en festivalscen för första gången på sex år. Även Tove Styrke, med hyllade comebackalbumet Kiddo i ryggen, är klar för Popagandafestivalen som äger rum på Eriksdalsbadet mellan den 28 och 29 augusti.
”Vi har längtat efter den här dagen sedan vår första festival på Eriksdalsbadet. I slutet av augusti får vi äntligen se Laakso på Popagandas scen igen, för en exklusiv festivalspelning 2015. Det kommer att bjudas på gamla favoritlåtar, men det ryktas även om helt nytt material,” skriver Popaganda på sin Facebook-sida.
Sedan tidigare är James Blake, Jungle, MØ, Shout Out Louds, Seinabo Sey, Lorentz, Amason, Elliphant, Sabina Ddumba, Joel Alme och Maja Francis klara för festivalen och fler artister tillkommer.
LAAKSO
Ibland dyker det upp band som griper tag i en på ett nästan beroendeframkallande sätt. Man jagar efter spelningar eftersom det inspelade materialet inte räcker. Vi har följt Laakso sedan de släppte sitt egenproducerade album “Meänkieli” 2002. Bandet som bildats något år tidigare i Uppsala lät inte som någonting annat. Det var slamrigt och stundtals skrikigt, men samtidigt var det den mest genomtänkta popmusiken vi hade hört på länge. När någon annan än vi själva hade bokat Laakso, var vi alltid där som besökare. Det var en självklarhet.
Att uppleva Laakso live var ren magi. Under de första åren satt nästan hela bandet ner på stolar när de spelade, men man var alltid lite rädd att Markus Krunegård skulle ramla, eftersom han brukade spela med en otrolig frenesi på sin barstol.
Laaksos officiella debutalbum “I Miss You, I’m Pregnant” kom 2003 och sedan dess har de släppt ytterligare ett par album och ett flertal EP:s. De flesta som följt svensk musik de senaste 12 åren, kan nog nynna med i indiehits som “Long Beach”, “Västerbron”, “Norrköping”, “High Drama” och “Italy vs Helsinki”.
Senast Laakso besökte Popaganda var 2008, som också var vårt första år på Eriksdalsbadet. Banden som uppträdde det året ligger oss lite extra varmt om hjärtat och Laakso är ett av de band vi gärna bokar så fort det finns en möjlighet. Dock kan antalet spelningar de senaste åren räknas på ett finger, som förband till Markus Krunegård själv på Cirkus, hösten 2012.
I slutet av sommaren välkomnar vi dock äntligen Laakso tillbaka till Popaganda igen. Ännu en gång kommer vi att kunna se ett av landets bästa liveband på Eriksdalsbadet. Vi kommer garanterat att få höra ett flertal av våra favoritlåtar, men vi har på känn att det även kommer att bjudas på helt nytt material(!).
TOVE STYRKE
Det skulle nästan vara ett kardinalfel av oss att inte boka Tove Styrke 2015. Med ett genombrott via Idol 2009 och det självbetitlade debutalbumet 2010, blev hon snabbt en etablerad artist. Redan då valde hon att samarbeta med Popaganda-bekanta låtskrivare, som Adam Olenius från Shout Out Louds, Lykke Li och Noonie Bao. En av våra egna favoriter är Familjen-remixen av “Million Pieces”, som är en riktig floorfiller på våra klubbar.
Framgången gick dock väldigt fort och efter ett par års oavbrutet arbete, bestämde sig Tove för att ta en paus från musiken. Hon flyttade hem till Umeå igen för att andas.
I höstas dök hon äntligen upp med EP:n “Borderline”, en brokig skara låtar som var ett tydligt kliv åt sidan från debutens raka electro-pop. Framför allt märktes det att låtarna var mer genomtänkta och att det inte fanns en klar formel för hur det skulle låta, då flera olika musikstilar fick samsas på de sex spåren. Det helt färska albumet “Kiddo” har redan blivit tokhyllat både nationellt och internationellt.
I de intervjuer som gjorts efter comebacken, sprudlar Tove Styrke av energi och glädjen att få göra musik igen går inte att ta miste på. Endast 22 år gammal har hon hunnit bli popstjärna, dragit sig tillbaka och nu gjort en storstilad comeback. Tove Styrke är popstjärnan som vill vara popstjärna, men på sina egna villkor.
Varning. Skänk inte pengar hit, skriver Aftonbladet och har stora rubriker. Nej det handlar inte om piratpartiet, utan om en lång rad organisationer som tagit namn som påminner om andra seriösa organisationer för att försöka lura människor att skänka pengar.
I piratpartiets fall handlar det ju inte om bluff utan om vad någon anser sig var ”nödd och tvungen” eller vad det heter i det gamla uttrycket.
Piratpartiets partiledare har börjat en insamling för att kunna fortsätta vara partiledare på heltid.
I sin blogg skriver Rick Falkvinge:
Gör så här, om du vill att det ska finnas en partiledare på heltid som envetet fortsätter att driva frågorna under valåren: Lägg upp en stående överföring den sista i varje månad på 100 kronor till SEB-kontot 5020-0021419, med början redan imorgon, den 30 december. Eller något annat belopp som passar dig bättre.
Falkvinge berättar att han sagt upp sitt fasta jobb för att kunna jobba heltid med piratpartiet. Att driva ett parti är säkert mer än ett heltidsgöra. Det är förstås helt upp till piratpartisterna att avgöra hur de vill ha det. Men rent lagligt sett har väl förmodligen Skatteverket vissa synpunkter på hur insamlingen för gå till och ska redovisas. Jag tycker det måste vara hemskt att behöva leva beroende av medlemmarna allmosor.
Det är inte Falkvinge ensam om att göra. Jag var tidigare med i en buddistisk organisation där de två ledarna lever hundra procent på vad medlemmar skänker.
Några som däremot inte bör få mer hjälp, i alla fall inte statlig hjälp, är Volvo och Saab, menar Henrik Jordahl, docent i nationalekonomi vid Institutet för Näringslivsforskning, och Martin Ådahl, chef vid Forum för Reformer och Entreprenörskap i en debattartikel i DN:
Statliga bolag tillåts sällan gå i konkurs (det är just därför röster nu höjs för staten som en räddare i nöden). När ett företag väl är statligt behöver företagsledningen inte vara lika rädd som sina privata kollegor för att missköta verksamheten – de har en ”mjuk budgetrestriktion”. Bilindustrins kris visar att även privata ägare i extrema lägen kalkylerar med möjligheten att skattebetalarna kommer till undsättning. Men problemet är sannolikt större med statligt ägande.
Om jag nu säger att jag tycker inte heller att staten ska gå in och rädda bilindustrin: blir jag då nyliberal? Om svensk bilindustri inte kan anpassa sig efter omvärldens krav får man ändra sin vara och sin produktion.
Jag håller helt med debattartiklarnas författare om att planekonomi fungerar sämre än marknadsekonomi, utan att även enstaka statligt ägda företag överlag utvecklas sämre än privatägda i konkurrensutsatta branscher. Enligt forskningen har statliga företag sämre lönsamhet och lägre produktivitet än privata, samtidigt som det inte finns några entydiga skillnader i sysselsättning och löner. Undantaget är situationer där företag har monopol, eller där det råder svag konkurrens, något som inte gäller bilindustrin..
Jag vet hur folk jobbar när de har fasta jobb på trygga arbetsplatser där de inte har någon konkurrens. Men det ska jag blogga mer om en annan gång.
Före förra riksdagsvalet utropade moderaterna sig till det nya arbetarpartiet, för de ville påstå sig företräda arbetarna. Eller de försökte – och lyckades – fånga röster genom att använda de argument som motståndarna (socialdemokraterna) använt tidigare. När nu människor på vänstersidan av politiken visar sig stå för frihetliga ideal har en del nyliberaler lite svårt att smälta detta. Ärke-nyliberalen och knarkliberalen Blogge Bloggelito har utropat min Arvid Falk-kollega Erik Laakso till nyliberal.
Att vara för frihet och personlig integritet har inget med högerpolitik att göra. Att en och annan nyliberal har vänsterideal som att människor inte ska bevakas av överheten är väl bra. För att inte vilja ha en stark överhet är inte nyliberalt. Det är vänster. Att vissa vänstergrupper missbrukar vänsterns ideal och vill ha en stark stat – det är sorgligt. Men idag har ju högerregeringen visar att ambitionen att ha en stark kontrollerande stat är väldigt typiskt höger, i alla fall.
Brockman har gjort en bra inventering av en mängd s-bloggar och visat att en s-bloggare kan vara lite hur som helst.
Fler som bloggat om piratpartiets insamling till Falkvinge:
Farmorgun, Klara, Karl Sigfrid, En okuvlig bibliotekarie och Fridholm.
Andra som bloggat om Volvo och Saab: Apse och Bloggen Bent.
Andra bloggar om: politik, piratpartiet, pengar, ekonomi, bluff, nyliberal, integritet, Laakso, Blogge, Falkvinge, Brockman