• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Glädjen står högt i tak under tvådelad ytterst givande varierad konsert – Harriet Ohlsson med band + kören på Maj 12:an

24 mars, 2025 by Mats Hallberg

20/3 2025

Maj 12:an i Kungsten i Göteborg

Stället ska ha funnits sedan hösten före pandemin. Det ligger off Majorna ett par hundra meter från en spårvagnshållplats, är inte helt lätt att hitta. Detta spartanskt inredda aktivitets och kulturcenter i två plan består av tre rum, varav konsertlokalen har en kapacitet på 150 personer. Har länge varit nyfiken på deras evenemang. Besökte dem första gången förra månaden. Hade då tid och lust att lyssna på en utsökt tribut till Burt Bacharach, ett program profilerna Martin Schaub, Patrick Rydman och Anci Hjulström satte ihop redan för 30 år sedan när de träffades på Musikhögskolan. Ska Inflikas att vad beträffar scener i Göteborg med omnejd, är jag övertygad om att det inte existerar ett motsvarande utbud någonstans i Norden. Inte minst jazzälskares behov är osannolikt väl tillgodosedda, till den grad att krockar är legio. Just denna högst subjektiva spaning och bristen på recensioner från dessa gig, ventilerades i samtal med Mia Samuelsson (musiker och tidigare bokare på Göteborgs Kulturkalas).

De som ansvarar för verksamheten på Maj 12:an är engagerade i Kören, husets egen kör som framträder efter paus, denna kväll när man lockar med ny musik från Harriet Ohlsson. Martin Hamrén heter körens entusiastiske ledare, tillika driftansvarig på Maj 12:an, vars karismatiska dirigering smittar av sig på publiken. Att torsdagskonserten sammanfaller med vårdagjämning poängteras inför fullsatt auditorium som klämt in sig i stolsraderna.. Efter att ha bevistat evenemang här återvänder eller stärks (beroende på var man befinner sig) livsandarna. Vardagens bekymmer hålls på avstånd. Stämningen kan påminna om en slags naturlig extas, ett glädjerus inte olikt en gospel-sammankomst..

Harriet Ohlsson, artisten som stod i centrum, hade bjudit in undertecknad. Har hört henne musicera i teateruppsättningar och berömde sången och uttrycket i en tribut till Aretha Franklin på Musikens Hus i höstas, vilket förmodligen artisten noterat. Vokalt och genremässigt har hon ett imponerande brett register. Innovativa 46-åringen har gett sig på åtskilliga genrer. Mest omtalad är sannolikt uppfinnandet av en ny, den minst sagt udda hybrid döpt till lounge-metal hon var med om att skapa med Hellsongs.

Hennes band består av Klas-Fredrik Torson på beats, Gustav Svedung på keyboard och kör samt den flitige Henrik Cederblom på akustisk men uppkopplad gitarr. När man stöter på den sist nämnde, vilket gjorts relativt ofta, är det i princip en garantistämpel. Ny musik med svenska texter lanseras av kvinnan på scen. Att påstå att ”beatmaster” dominerade ljudbilden är ingen överdrift. Ohlsson erkände att också hon gillade gillade apparatur, att trycka på knappar. Torson var verkligen en fena på att anföra i rytmiskt spännande groove i en minimalistisk anda. Merparten övriga instrument smälte in i konceptet. I ett par låtar hade upphovsmakaren valt att låta honom vara overksam, vilket alstrade en effektfull kontrast. Ska poängteras att aftonens affischnamn inte bara sjöng, samplade och skötte tekniska hjälpmedel hon hade vid sitt bord. Spelade också emellanåt på en stor blockflöjt och sopransax.

Deras publikfriande framträdande roar, berör och får pulsen att slå snabbare genom stampa takten-melodier.. Och i mellansnack och texter, lika fyndiga som rörande, bjuds vi på Ohlssons lakoniska, fast ändå bejakande filosofi. Livsvisdomen för henne handlar om att acceptera, rent av ge upp och framför allt om att väga släppa taget. Existentiella texterna är antingen djupt originella eller allmängiltiga.

Det sjungs med oemotståndlig emfas. Sprudlande huvudperson i hatt övertygar genom konturer av passionerad kreativitet och sin klara, uttrycksfulla stämma. Att framföra så här personligt finurliga tankar till ett slags minimalistiskt elektro-beat och över det finurligt garnera, visade sig vara en bejublad framgångsformel. Positiv energi flödade!

Texternas budskap förklarades genomgående. Fäster mig vid singeln Sån du e , en fantastiskt tänkvärd text om en äldre person vars trofasta vänskap betydde mycket för den bekymrade unga vuxna Harriet och en medryckande, explicit låt vars refräng löd ”Jag vill bara ligga med dig”. Vikten av självständighet betonades, liksom en tro på att vi delar gemensamma bördor bortanför ensamhet. En av alla de covers hon gjort om är Thåströms Stå aldrig still från 1989 ,som vi fick i en ytterst avskalad och extremt dämpad version. I ett par låtar klev som antytts gitarrist Cederblom fram som ensam ackompanjatör. Effektfullt när soundet överlag är dansant med drivande bas som kan påminna om trance i medium tempo.

Efter paus framträder Maj 12:an kör bestående av cirka trettio personer, varav några turades om att vara solister/ försångare. I enstaka tolkningar ackompanjerades de av exempelvis Eva Kruse eller Henrik Cederblom. I övrigt sjöngs till instrumentala bakgrunder. Repertoaren hämtas mestadels från hits i rockhistorien. Svartklädda kören strålar av eufori, ägnar sig emellanåt åt snyggt synkad koreografi fast de står tätt sammanpressade på scen. Uppskattade definitivt arrangemangen, energin och rösterna (även om jag inte blev fullt lika rörd som jag hade föreställt mig). De går ut med ett trumfkort i form av Iron Maiden-hit, vars karaktäristiska ylande avlägsnats och istället gjorts till Hellsongs-idiom. Fräscht och kul!

Försökte hänga med och anteckna vad jag kände igen. Vi förunnas jublande körtolkningar av exempelvis Space Oddity (D. Bowie) vars övergångar och tonartshöjning torde vara exemplariskt för en så här elastisk kör, poppigt klämmiga och kluriga Brown Eyed Girl (V. Morrison) och Love The One You´re With ( S. Stills). För sist nämnda snärtiga dänga av Stephen Stills utdelas extra stjärna för lyckat arr. Fraserna på slutet satt perfekt. I annan lyckad sekvens utkristalliseras ett tonfall som påminner om Björk. Kan hålla med glädjespridande körledare att Härlig är jorden är psalmbokens vackraste psalm. Minns jag rätt hade refräng från What A Wonderful World inkluderats. Men även om jag saknar tro, tillhör jag dem som inte är vidare förtjust i att psalmer hottas upp. Tyckte sålunda att trummaskinskompet var malplacerat.

Avslutningen var minnesvärd. Den gick i reggae-takt. Man utgick från Three Little Birds av den främste av dem alla, det vill säga Bob Marley förstås. Med tanke på hur refrängen lyder hade man i den lagt in en strof från vad som blev Bobby Mc Ferrins signaturmelodi. Och i extranumret återvände Harriet & Henrik till scen för att framföra Hand i hand tillsammans med den kör som gjorde publiken hänryckt. Håll koll på utbudet hos denna avsides belägna arrangör. Här verkar det ofta hända grejer på scen vilka ger en välbehövlig injektion av livsglädje.

Arkiverad under: Musik, Recension

Förväntad fusionfest i världsklass – Bill Evans Vansband All Stars på Playhouse Valand

21 mars, 2025 by Mats Hallberg

18/3 2025

Valand i Göteborg (arr Jazzföreningen Playhouse)

Tenor- och sopransaxofonisten Bill Evans kommer för evigt vara förknippad med de fyra år han i sin ungdom bidrog till ett innovativt sound hos Miles Davis, som rekryterade honom och några andra unga talanger för sin comeback. Sedan dess har Evans haft en framgångsrik solokarriär i över 30 år och släppt cirka 20 album i eget namn. På meritlistan finns samarbeten med åtskilliga andra jazzprofiler och dessutom i sammanhanget udda namn som Willie Nelson och Mick Jagger. Har förmodligen sett honom lira fusion på Nef.

2018 stod han på scen i Ystad Saltsjöbad på stadens imponerande festival i ett projekt samordnat av honom och vår egen Ulf Wakenius. Då hanterade Keith Carlock trumstockarna, vilket han också gör i All Star bandet som på sin turné gästade Göteborg. Carlock tillhör de mest eftersökta rytmläggarna för närvarande efter samarbeten med bland Steely Dan, Sting, Toto, Larry Carlton, James Taylor John Mayor och David Gilmour. Övriga stjärnor är Gary Husband på klaviaturer samt på elbas en vikarie från Chile vid namn Pablo Contreras Ignacio Martinez. Den sist nämnde rekommenderas för kvartettens ledare, när Felix Pastorius (son till Jaco) måste ersättas eftersom han brutit ena handleden. Pablo från Chile grejade förutsättningen, att lära sig hela repertoaren på ett dygn, en ruggigt tuff utmaning. Allsidige Husband är mest känd för sin tid i Mahavishnu Orchestra, Level 42 där han anlitades som trumslagare och Billy Cobham vars konsert på Ystad Jazzfestival i fjol gjorde mig hänryckt. Efter deras show kunde jag, överraskande nog, träffa honom på tu man hand, på väg till minnesvärt jam. Andra celebriteter han samarbetat med är bland andra Robben Ford, Alan Holdsworth och Jeff Beck. Fungerar dessutom som bandledare och haft egen trio. Dessa kolossalt meriterade musiker rör sig som synes lika hemtamt inom rockiga genrer som fusion och jazziga uttryck.

Den utsålda konserten börjar abrupt på exakt utsatt tid utan presentation från publikvärden, vilket kändes lite snopet. Vi får veta att repertoaren genomgående består av material från Evans senaste album Who I Am där han för övrigt själv spelar keyboards. En handfull av dem namnges och titlars bakgrund förklaras i trevliga mellansnack. Man inleder med ett attraktivt, funkigt sound i medium-tempo. Vi hör frontmannen först på sopransax. Låter kompakt, noterar på samma gång ett luftigt groove. Ska påpekas att vi förunnas ett fullgott ljud, även om basen är alltför märkbar nära scen när jag får plats mittemot vän i andra set. Då slog det mig med full kraft hur exklusiv tillställningen var med tre långbord och därmed en kapacitet på cirka 150-200 personer. På scen befinner sig musiker på en uthyrd nattklubb, vana vid att lira med världsartister och grupper som drar tiotusentals på arenakonserter och Evans Vansband har säkerligen framträtt på festivaler för tusentals fans.

Att fokus skiftar är precis vad hängiven publik räknat med, något som är standard för enormt samtrimmade enheter. Bill Evans håller skaplig nivå som kompositör utan att ha fått ur sig hits i nivå med mästaren Miles eller Weather Report. Nämner ett av mina favoritband alla kategorier därför att saxmannens stjärnbeströdda kvartett har samma sättning som den mest klassiska i WR sent 70-tal , även om Husbands keyboard och elpiano inte kan mäta sig med den arsenal Joe Zawinul hade till förfogande. Somliga sound har en anstrykning av just WR-light, Miles under dennes 80-tal och delvis Elements som Evans varit medlem av.

Bandets idiom är antingen utsträckta linjer och melodier i böljande svep eller sekvenser av uppbrutna rytmer och komplexa övergångar med utmanande byten av tonarter och takter. På så vis undviks att låta slickade med ett jämntjockt sound, ett omdöme jag fällde över stor del av konsert med Yellow Jackets för ett par år sedan. Även denna långlivade grupp har samma sättning. Genremässigt kan jag dock ibland sakna en gitarrist. Tilltalande dynamik uppstod på ett annat sätt när Evans frontade med Wakenius i Ystad.

Första set varar i ungefär femtio minuter. Vad stack ut? Första minnesvärda solot är signerat den makalöse vikarien från Chile. Fäster mig vid en ballad fint utbroderad i vepande linjer. En av titlarna som introduceras, Bex In Motion, vecklar ut sig i det kännetecknande charmerande sound, som gjort Evans uppskattad globalt på jazzscenen i mer än tre decennier. Kustremsa i Brasilien influerar en låt, vars klanger och införlivande av dynamik attraherar. Suggestiva kompositionen bör rankas som en av höjdpunkterna. Den tillförs romantisk touch i introt av på pall halvsittande elbasist. Minst sagt avancerade tongångar hänför i intervaller. Skickligt undviks att slå knut på harmoniken. Man landar perfekt efter varje utflykt.

Andra set blir som framskymtat annorlunda för egen del då jag får möjlighet att sitta alldeles nedanför scen. Med öronproppar funkar det, fast basen går in i kroppen. Undrar om det berodde på mixen, min placering eller på mannen med den enastående tekniken bakom sitt Gretsch-kit, att tunga och snabba ”slagserier” från honom ibland tog över ljudbilden.

Upptakten låter exceptionellt cool. Suggestivt avspänt, alla detaljer underbart sammanfogade. Livemusikens skönhet sänder ilningar av välbehag.. Att befinna sig alldeles intill när ett grandiost kollektivt verk återskapas får tanken att svindla. Noterar läckra fraser från Husband och Evans. En stund senare duellerar duon. Kul! Fusionfesten når kokpunkten då frontande blåsare plötsligt brister ut i otroligt snabbfotade piruetter varvid övriga hänger på. Carlock står för aftonens första furiösa uppvisning, som övergår i lika delikat basfeature.

Mica Moon tillägnad en av Evans katter visar sig, föga förvånande, vara en yster ballad vars glada språng i olika riktningar gör mig förtjust. Husbands fördjupning av temat på elpiano var antagligen konsertens vackraste sekvens. Minst en komposition från tidigare utgivning introduceras, nämligen Hearts of Havanna från skiva inspelad strax före pandemin då Evans var mentor för extremt talangfulla ungdomar på Kuba. En melodi insvept i romantik med antydan till latin-vibe.

Vid ett tillfälle på sluttampen viks en stund åt ett intensivt solo av Keith Carlock. Hisnande snabbhet och synkronisering demonstreras, fast jag saknade välgörande kontraster. Ett klassiskt solo som genremässigt främst hörde hemma i en rocktradition och påminnande om vad lika virtuosa kollegor gjort hos Jazzföreningen i samma hus ( Sonny Emory, JT Thomas, Anton Fig, Dave Weckl med flera) Kan som upplysning meddela att jag samtalade före och efter med två vänner vilka är verksamma som trumslagare/ slagverkare. Njuter stort av ”obligatoriskt” extranummer hämtat från Evans omistliga Miles-era.. Vi förunnades en koncentrerad version av Jean-Pierre med dess oemotståndliga hook. Broderas elegant i denna sugande melodi där sopransaxofon anför, har Miles Davis ikoniska roll. Evans gör det till en öppen fråga vem som egentligen kom på det karaktäristiska temat. Skulle du mot förmodan inte vara bekanta med originalet finns det i normallång och dubbelt så lång variant på Grammy-belönade dubbeln We Want Miles från 1982. Märktes att utövare och mottagare var på mycket gott humör, vilket de hade anledning till.

Arkiverad under: Musik, Recension

Omväxlande tongångar från fängslande avantgardist – Mariam The Believer på Kungsbacka Teater

10 mars, 2025 by Mats Hallberg

8/3 2025

Kungsbacka Teater

Jag har sannolikt hört Mariam Wallentin på radion och minns med välbehag Wildbirds & Peacedrums från Skeppsholmen för cirka femton år sedan. Det är ju duon sångerskan och låtskrivaren driver tillsammans med sin make, trumslagaren Andreas Werlin (Tonbruket). Båda ingår dessutom i olika upplagor av Fire Ochestra. Men måste erkänna att jag först nu i och med denna inbjudan introducerades för hennes projekt Mariam The Believer, som i helgen i Kungsbacka avslutade en turné vars syfte var att lansera nya albumet Breathing Techniques.

Konstaterar en glädje över att jag fick möjligheten att upptäcka för mig ny musik när jag nu hade tid och lust att chansa. Bandet/ projektet Wallentin drog igång 2012 har tidigare släppt två album plus ep. Hon beskrivs som En Alice Coltrane för vår tid, änkan som blev berömd i egenskap av utforskande harpist, pianist, sångare plus något av en andlig ledare. Konsertarrangören informerar om att artisten jobbat med andra experimenterande band, medverkat i opera av noisemusikern Ben Frost och sjungit med Feist. Enligt Wikipedia finns hon på skivor med bland andra Lykke Li, Deportees, Anders Jormin, The Skull Defekts samt Lisa Ullén. Vidare berättas att hon jobbat med körer, stråkensembler och symfoniorkestrar. Hon har en pågående serie av utgivningar i ep-format och driver skivbolag. Av inkasserade utmärkelser kan framhållas Manifest-pris och Jazzkatten.

På scen i Kungsbacka under halvannan timme utan paus flankeras artisten av en könsblandad kvintett. Förutom självskrivne Andreas Werlin bakom trumsetet syns Alex Zethson synthar/ flygel, Stina Hellberg Agback på harpa, Samuel Runsteen på violin/ viola da gamba samt cellisten Leo Svensson. Ett par av dem är tydligen vikarier, finns inte med på senaste fullängdaren. Anton Sundell rattade ljudet med ackuratess och han är tillika den som spelade in aktuella skivan. Att jag inte lyckades bättre med mina bilder får skyllas på oförmåga och lagom diskret, fast ändå högst märkbar ljusshow med skuggiga sekvenser.

Låtarna sjungs som väntat på engelska. Titlar presenteras koncist. Repertoaren visar sig spegla hela soloprojektet. Wallentin säger sig vara obekväm med att förklara på scen vad de handlar om, fast vi får veta att hon hellre ställer frågor än levererar definitiva påståenden. I förbigående anspelas på att publiken (som borde varit större även för musik som emellanåt kan klassas som smal) valt att ta sig till moderna och bekväma Kungsbacka Teater under internationella kvinnodagen. I sammanhanget nästan ironiskt att finalen i Mello avgjordes samma afton vilket omnämndes Snacka om skilda världar! Att den långbenta 42-åringen sjungit för Björk är knappast en tillfällighet. Bägge är förtjusta i och synnerligen duktiga på att blanda elektronik och suggestiva beats med stråkar och harpa. En annan betydligt mer närliggande referens är Papererwing, vars konsert häromåret på Storan blev största utropstecknet för skrivarkollegan Kai Martin.

Att jag inte tidigare lyssnat på Mariam The Believer beror nog till viss del på vilken musikalisk sfär jag oftast dragits till. Äger inte heller några skivor med Alice Coltrane. Vad beträffar artistens röst attraherar inte hennes främsta arbetsredskap på ett omedelbart vis, vilket antagligen inte heller är avsikten. Den framstår snarare som kraftfullt djärv, sökande med inslag av uppfordrande, poetisk lyskraft utan att bli esoterisk.

Fascineras av soundets skiftningar, faser där energin växlar. Ska Mariam The Believer ses som en extension av Wildbirds & Peacedrums? Musiken väcker onekligen ens intresse. Gillar dynamiken i arren, hur övergångar sker från utforskande slingor till sekvenser av beat med frapperande tyngd, i vilka trumslagare Werlin briljerar med uppbrutna eller pådrivande rytmer inte olikt Magnus Öströms patenterade teknik.. Basen härbärgerad i Zethsons klaviaturinstrument slår fräckt följe. Stråkinstrumenten och harpist kompletterar sinnrikt ljudbilden, ges ibland utrymme för features. Tycker dock att Stina Hellberg Agback borde fått mer plats, får för sällan färga soundet. Hon står för introt i ballad tidigt i konserten.

Den spännande artisten och hennes musiker tycks lika hemmastadda oavsett genre vilket publikvärdarna noterat. Alex Zethson sköter förtjänstfullt huvudansvaret för melodier. Harpan och framför allt de båda stråkinstrumenten tillför såväl rytmisk accentuering som harmonik i olikartade varianter. I en av låtarna på slutet levereras raffinerat ett längre solo på viola gamba av Samuel Runsteen.

Uppseendeväckande många titellåtar spelas och som final före extranummer framförs följdriktigt kompositionen Breathing Techniques En annan höjdpunkt var Love Makes Us Better. Ångrar som sagt inte för ett ögonblick tågresan till Kungsbacka och närvaron på denna kreativa tillställning, ett välorganiserat och berikande alternativ i skymundan för publikdragande akter. Borde kanske stannat när Miram Wallentin sympatiskt nog signerade efteråt. Skyndade mig istället till stationen för att ta mig till Unity i Göteborg. Kunde där njuta en trekvart av en fransk-svensk pianotrio av vilka jag kände till Viktor Nyberg och i ännu högre grad trumfavoriten Jonas Bäckman sedan tidigare.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Jazz & Blues All Star Festival på Skeppsholmen i Stockholm återvänder 29–30 augusti med Soul II Sou

19 februari, 2025 by Redaktionen

Jazz & Blues All Star Festival på Skeppsholmen i Stockholm återvänder 29–30 augusti 2025 med Soul II Sou (som gör sin första Sverigespelning), Bo Sundström, Isabella Lundgren, Ebbot med flera – I vår startar Jazz & Blues All Star Festival också en återkommande torsdagsklubb i Stockholm, Jazz på Bio Skandia, med premiär 3 april 2025.

Ett pressmeddelande berättar:
terkomsten för Jazz & Blues All Star Festival i fjol gav mersmak, så det blir en ny satsning på Skeppsholmen 29–30 augusti.
Legendariska brittiska danskollektivet Soul II Soul gör sin första sverigespelning någonsin och i programmet märks även svenska favoriter som Bo Sundström, Isabella Lundgren, Jonas Kullhammar samt både Ebbot och Viktoria Tolstoy som gäster hos Håkan Broström New Places Orchestra, för att nämna några.
”Vi är stolta över årets program och att vi i år fått med internationella artister – inte minst Soul ll Soul men även den hyllade amerikanske trummisen Dennis Chambers”, säger Jocke Stenhammar, vars far Bosse Stenhammar startade och drev festivalen 1980–2000.
I vår startar Jazz & Blues All Star Festival också en återkommande torsdagsklubb i Stockholm, Jazz på Bio Skandia, med premiär 3 april.

När Jazz & Blues All Star Festival startade om sitt koncept i fjol strömmade publiken till för att uppleva artister som Tommy Körberg, Lisa Nilsson, Oddjob, Sunnan, Mats Ronander, Amanda Ginsburg, Roffe Wikström och många andra på den naturskönt belägna scenen på Skeppsholmen i Stockholm.
I sommar blir det inte bara en fortsättning utan rentav en utbyggnad.
”I år gör vi festivalområdet på Skeppsholmen ännu större, bland annat skapar vi en premiumhörna men också fler barer, restauranger och toaletter”, säger arrangören Jocke Stenhammar.
Och programmet är redan matigt, frontat av en exklusiv spelning från brittiska danskollektivet Soul II Soul – kända för klassiker som ”Back to Life (However Do You Want Me)”, ”Keep On Movin’” och ”Get a Life”.

Hittills klara artister för årets upplaga av Stockholm Jazz & Blues All Star Festival:
Soul II Soul (UK)
Bo Sundström
Håkan Broström New Places Orchestra feat. Viktoria Tolstoy & Ebbot
Isabella Lundgren
Janne Schaffer
Jonas Kullhammar
Mikael Rickfors
Ulf Wakenius
Nils Landgren Funk Unit
Claire Martin (UK)
Peter Asplund
Brooklyn Funk Essentials (UK/SWE)
Louisiana Avenue
Dennis Chambers (US)
Ronnie Gardiner (US)
Carin Lundin
Jan Harington (US)
Amanda Sedgwick
Svante Söderqvist The Rocket
Fler artister tillkommer.

I vår startar Jazz & Blues All Star Festival även en återkommande torsdagsklubb i Stockholm, Jazz på Bio Skandia. Vid premiären den 3 april blir det jazzkonsert med The High Society – Karl Dyall, Joachim Bergström, Rennie Mirro – som hyllar Sammy Davis Jr, och dessförinnan väntar mingel och filmvisning (”När jazzlegenderna kom till Sverige”).
Jocke Stenhammars uppväxt utspelade sig till stor del sig på Jazz & Blues All Star Festival.
”Ett starkt minne för mig är när jag fick leda fram Ray Charles till hans flygel på stora scenen på Skeppsholmen. Eller när Jamiroquai, som knappt hade slagit igenom än, efter en efterfest gick runt på området med oss funktionärer och hjälpte till med städningen.”
Stockholm Jazz & Blues All Star Festival var under flera decennier en institution i svenskt musikliv men också på den internationella arenan. Genom åren spelade en lång rad världsstjärnor nedanför Moderna Museet på Skeppsholmen: Ray Charles, B.B. King, Pharoah Sanders, Dizzy Gillespie, Al Green, Gil Scott-Heron, Rickie Lee Jones, The Roots, Stan Getz, Odetta, Dr. John, George Clinton, Betty Carter, Professor Longhair och oändligt många fler. För att inte tala om folkkära svenska artister som Monica Zetterlund, Peps Persson, Lill Lindfors, Esbjörn Svensson, Svante Thuresson, Georg Riedel och Totta Näslund.
Festivalen var Bosse Stenhammars livsverk. Efter att på 60- och 70-talet ha stått bakom betydelsefulla stockholmska musiketablissemang som Vispråmen Storken, Mosebacke och jazzklubben Atlantic startade han 1980 Stockholm Jazz & Blues All Star Festival på Skeppsholmen. Bosse Stenhammar drev festivalen i 20 år. Festivalen drevs sedan vidare på Skeppsholmen i annan regi i 10 år innan den flyttade till Skansen och numera görs på olika scener runtom i Stockholm under namnet Stockholm Jazz Fest.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Jazz, Jazz & Blues All Star Festival, Skeppsholmen

Norah Jones till Sverige i sommar

17 februari, 2025 by Redaktionen

Norah Jones kommer till Sverige i sommar. Ett pressmeddelande berättar:

Sångerskan, låtskrivaren och pianisten Norah Jones har släppt nya turnédatum för 2025 som tar hennes Visions-turné till Sydamerika och Europa i sommar. För Sveriges del innebär det två konserter – den 6 juli på Dalhalla i Rättvik och den 8 juli på Norrvikens Trädgårdar i Båstad.

Jones blev nyligen tiofaldig Grammy-vinnare när hennes nionde soloalbum Visions vann priset för Bästa traditionella popvokalalbum vid Grammy-galan tidigare denna månad. Albumet, som innehåller framstående singlar som Running och Paradise, är ett samarbete med producenten och multiinstrumentalisten Leon Michels.

Norah Jones gjorde sin debut på världsscenen 2002 med albumet Come Away With Me, hennes självbeskrivna ”lilla melankoliska skiva” som introducerade en unik röst och blev en global sensation. Albumet svepte 2003 års grammygala och vann bland annat Årets album, Årets skiva, Årets låt och Bästa nya artist.

Sedan dess har Jones sålt över 53 miljoner album och hennes låtar har strömmats tio miljarder gånger världen över. Hon har släppt en rad kritikerrosade och kommersiellt framgångsrika soloalbum – Feels Like Home (2004), Not Too Late (2007), The Fall (2009), Little Broken Hearts (2012), Day Breaks (2016), Pick Me Up Off The Floor (2020), livealbumet ’Til We Meet Again (2021), julalbumet I Dream Of Christmas (2021) och Visions (2024).

Utöver sina soloverk har hon spelat in album med sina band The Little Willies, El Madmo och Puss N Boots (tillsammans med Sasha Dobson och Catherine Popper). Samlingsalbumet …Featuring Norah Jones (2010) visade hennes imponerande bredd genom samarbeten med artister som Willie Nelson, Foo Fighters, Outkast och Herbie Hancock. År 2022 lanserade Jones sin podcast Norah Jones Is Playing Along, där hon för samtal och spontant musicerar med några av sina favoritmusiker.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Norah Jones

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in